marreutanpardon

Med fötterna på jorden och huvet på skaft – och – bland molnen då och då…

Archive for the category “”Viktkampen””

Var det hon, den där tjocka?…

Det fick jag höra att någon hade sagt om mig. Jag var i 10-12 årsåldern kanske. Men jag minns det fortfarande. Att någon då viktig vuxen hade sagt det på ett kalas. Det är märkligt hur det som gör ont i själen etsar sig fast i minnet. Jag har fått höra en del negativt om mig själv. Tyvärr  till största delen under uppväxtåren. Av vuxna människor, eller ja, i alla fall sådana som skulle föreställa vuxna.

Andra gånger kom det från jämnåriga ”kompisar”. Jag var väl ungefär 8-9 år. Då frågade någon: ”vet du vad hon sa om dig??!!” Jag är en nyfiken människa och har alltid varit det och om jag får en sådan fråga så svarar jag inte nej, som jag kanske borde gjort. Skulle inte brytt mig alls förstås. Men jag svarade ”ja” och fick veta, att jag hade fula skor, kill-skor, likadana som X.

I dag när jag såg mig själv i spegeln kom den där kommentaren om ”den där tjocka” tillbaka som ett eko. Plus en del andra ”minnen” ur  skit-sagt-av-andra-kategorin. Anledningen till detta är att jag i dag såg mig i spegeln och konstaterade att jag nu till fullo återtagit mitt mulliga jag. Vägrar kalla mig tjock. Och känner mig vanmäktig och ledsen. Alltid denna kamp mot kilona.

Men jag får göra som jag brukar, lyfta mig själv i kragen och titta mot horisonten för där borta finns möjligheten om att starta om på nytt, ytterligare en gång. För nu är vi i början på februari och till sommaren i augusti vill jag vara ”50 and ”fab” så det är inget annat att göra än att sätta fart… :-/

Ha en trevlig helg!

Snart nytt år och ny vikt-kamp!

Nu är det snart nytt år igen. Ett år som jag skall få till att bli ett bra år – viktmässigt i alla fall.  Det har jag bestämt mig för. Man måste vara bestämd. Annars funkar det inte. DET vet jag.

Om ni läst mina tidigare inlägg under kategori ”viktkampen” så vet ni vad det handlar om. För att göra en kort resumé så började jag på en viktresa i början av förra året. Jag tappade tio kilo. För att sedan gå upp sju av dem igen… Men det är så det kan vara när man skall bli av med ett större antal kilon. Det kan nog många andra som gjort samma erfarenheter som jag intyga.

Så nu när jag vet hur man inte skall göra när man lyckats tappa 10 kilon då borde det ju vara lätt. ”Trial and error”, minns jag från psykologilektionerna. Men om man är en sådan där träskalle som jag, som måste  ”köra huvet i väggen” X antal gånger innan poletten trillar ned, vad gör man då-rå??

Vet inte. Så – jag sällar mig än en gång till vikt-klubben som jag var med i förra omgången. Det finns ju liksom inget annat att göra. Det finns inga genvägar. Bara en väg, den säkra. Och det vet ju alla hur den låter: ”äta mindre och motionera mera”. That´s it. Enkelt eller hur? Ha ha ha… Visst.

Men jag kommer inte undan för jag kan inte tillåta mig att gå omkring och må dåligt för jag är så otroligt missnöjd med mig själv som jag varit de senaste 2 månaderna.  Hur jag med stilla förskräckelse sett hur den där mulligare varianten av mig själv liksom smugit sig tillbaka. F-n också.

Så efter nyårsfirandet är det dags. Pang på. Då går start-skottet. Än en gång. För i augusti nästa år blir jag 50 och jag vill verkligen visa att man kan vara ”50 and fabulous” 😀

Bekräftelse, egen och från andra

Bekräftelse. Så viktigt att få.

Vad händer med den som ingen bekräftelse får? Blir man osynlig? Förvinner man?

Ja, på ett sätt gör man nog det. Tänk att gå ut bland folk och att ingen ser dig. Det blir som att du inte finns.

Bekräftelse i ett förhållande är viktig. Att se varandra, att uppskatta varandra. För dem man verkligen är. Med för- och nackdelar. Att inte bli bekräftad i ett förhållande… kan mycket väl leda till att det tar en ände.

Jag tittade på ett avsnitt av ”Småstadsdrottningar” på TV3-play häromkvällen. Johanna heter tjejen som sa någonting som fick mig att bli motiverad till att (återigen!) ta tag i min hälsa. Ni som följt mig ett tag vet att jag kämpar med min övervikt som jag bloggat om en del under avdelning kategorin ”Viktkampen”.

Nåväl. Hon berättade lite om hur det var innan hon började träna. Hon var inte riktigt nöjd med sig själv men sedan hon börjat att träna och sett resultat så hände det någonting. Hon såg sig själv i ett annat ljus. Hon berättade att bland annat så försvann hennes svartsjuka när hon blev mera nöjd med sig själv! Så underbart.

För när allt kommer omkring: det sägs att man måste älska sig själv för att kunna älska andra och man skulle väl kanske också kunna säga att: man måste vilja se sig själv för att vilja bli sedd…

Rätt eller fel, vad säger ni?

Jogg i dag!

I dag hände det som jag längtat efter att få till stånd ett bra tag nu. Jag tog tag i motionen, den viktiga. Är ju ett måste när man skall få ned vikten, för som bekant finns det inga genvägar. Man måste bara äta mindre och röra sig mera. Enkel matte. Plus och minus…

Eftersom det var lördag i dag och därmed pizza, godis och annat gott så kändes det extra viktigt att få röra på sig. Alltså tvingade jag med sambo och dotter ut till min favvo-motionsslinga i den tidiga aftonen. Väl där visste jag att det var så rätt. Äntligen. På med tiduret. Uppvärmning, sedan en lugn jogg, RIKTIGT lugn alltså. Inte lång heller. Man måste ju ta med i beräkningen att om man inte joggat på … typ 2-3 år så kan man inte sätta iväg så som man drömmer om att göra. Måste tänka på mitt gamla knä till exempel…

Jag sprang cirka 1,5 kilometer, hela vägen, utan att gå. Det ni. Trots övervikt och dallrande kroppsdelar. Och det var sååå lagom! Så nu känner jag mig supermotiverad att försöka få till en kontinuitet, siktar på att försöka komma iväg i alla fall två dagar i veckan och jogga. Viktkampen kommer att få en ny underkategori snart, ”träning”, det har jag på känn. Vänta bara, snart springer jag en mil ha ha…

Men jag har lärt mig att man inte skall ropa ”hej” för tidigt. Och med mig är det lite som hockey, det kan svänga snabbt! Så vi får se tiden an. Men kära vänner, jag skulle faktiskt vilja vara i toppform till min 50-års dag nästa år! 🙂

Ha en fortsatt fin helg!

Nya tag mot fettet, etapp 2, del nr 2, vikten av motivation

Har ju startat upp med min andra etapp på min viktresa. Det går väl sådär. Men det är ju så man har det när man försöker gå ned i kilon. Upp och ner går det. Förra veckan vid invägningen visade vågen på 75 och denna veckan på 76. Fel håll. Om man säger. Men jag vet ju vad jag gjort för fel. Vilka?

Ja, här kommer Marres fellista i Viktkampen, håll till godo:

  • Man MÅSTE fylla i matdagboken med ALLT man äter. Även om man äter fel (och tro mig det är mycket trist att se hur mycket man kan gå över sitt rekommenderade intag, utan att blinka), så är det A och O. Jag har inte gjort det… , fyllt i dagboken alltså 🙂
  • Jag har fördelat kcal fel under dagen, d v s ätit för lite under förmiddagen (gör jag ofta) och för mycket under eftermiddagen, behöver jag säga att det omvända är att föredra??
  • Jag har hoppat över (de nyttiga!) mellanmålen (jätteviktiga)
  • Jag har ätit för mycket socker, läs godis och kakor
  • Jag har druckit alldeles för lite vatten (tyvärr tycker jag inte om att dricka vatten, hellre då olika slags goda juicer)

Har säkert flera punkter som jag skulle kunna lägga till på min lista men dessa är de största och de som är lättast att urskilja.

Så, vad har jag då hittat på för att eliminera dessa fel? Ja man får ju liksom få sig själv motiverad på olika sätt. Jag kom som av en händelse på ett bra sätt i dag. Jag skiftade kläder i garderoben, sommarkläderna ut och höst- och vinterkläderna in. Kanske lite deppigt men ändå ett måste. Detta gör ju alltid att man måste prova vilka kläder som skall få hänga med även denna säsongen. Så jag provade alla plagg som kändes tvivelaktiga på ett eller annat sätt. De som jag inte använt på… 5 år, eller mer. De som jag aldrig tyckt om men sparat i alla fall. De med fel färger. OCH – så de som är mer eller mindre för små.

Den sistnämnda gruppen är mycket viktig och det kommer jag nu till:

Det finns inget som är så motiverande för mig som att prova de där snyggplaggen man skulle kunna ha om man gick ned sisådär … ja 5 kilo i alla fall. Få tillbaka midjan igen. Alltså, det är inte långt till målet. 5 kilo är ju en baggis. Eller?? Ja, snacka går ju alltid. Men det är faktiskt inte omöjligt att gå ned 5 kilo. Jag klarade 10 förra gången.

Så då frågar jag mig själv: Tja Marre, hur vill du ha det? Vill du kunna ha snyggplaggen eller inte?? Och svaret är ju inte svårt att lista ut: JAAAAA!!

Så nu kör jag – igen. Ha ha ha…

Nya tag mot fettet, Etapp 2, del nr 1

I dag är det dags igen. Det är mitten av augusti nu, semestern är över och jag konstaterar att jag börjat svälla ut för mycket igen. Vad var det jag vägde när jag var klar med etapp 1, i början på sommaren? Hm. Var det 73 kilo? Kanske 75. Nu är det hursomhelst 75. Så det blir min startvikt i etapp 2 av denna viktkamp.

Under semestern blev det precis som förväntat en massa gott. Som snabbt genererade muffinmidjans återkomst. Före semestern hade jag faktiskt till min stora glädje en midja. Nu … är den mindre synlig – om man säger. Tyvärr har jag ingen sådan kroppsform där fettet fördelar sig mera jämnt, så att man får en s k timglasfigur. Tänk om jag haft det – då hade jag kanske ätit och vart glad. Nej, alla mina kilon sätter sig runt bålen och det gör att jag får en ”tunnform”. Inte kul när man villl ha en midja. Inte kul eftersom väldigt få kläder sitter snyggt på en tunna. En annan aspekt är det faktum att magfett dessutom är farligt. Man har en ökad risk för att få en del riktigt otäcka sjukdomar.

Under semestern har jag struntat i att föra matdagbok. Inte heller bra. Matdagboken är stödet man har för att hålla koll på sitt matintag. Gör man inte det  är man ganska körd, om man inte har stenkoll på vart gränserna går, hur mycket  man kan äta. En annan sak är sockersuget, det är inte att leka med när det sätter in. Men det går att stävja med vissa knep.

NU är det alltså återigen  dags att sätta igång igen med både matdagbok och kaloriräkning. Men det var nog bra med ett sommaruppehåll,  att få slå sig lös och se hur man klarade det. Tycker nog att jag fick godkänt, 2 kilo är ju inget att bråka om. 🙂

Så –  Jag säger som en viss Måns i Allsång på Skansen: ”Nu åker vi”. Eller rättare sagt i alla fall jag. 😉

Nya tag mot fettet del 25 – vågspel och baddräktsinköp

Dagens baddräktskap, sitter som en smäck!

I dag var det dags för invägning. Alltid laddat. Inte blev det mindre anspänning av att vågen fick spel, min nyinköpta fina och elektroniska våg spelade mig ett spratt (??). När jag häromdagen vägde mig på den så visade den 75 kilogram, helt i sin ordning eftersom jag enligt tidigare mätningar gått upp 2 kilo den senaste månaden… När jag så ställde mig på den i morse (nåja förmiddag, har vänt på dygnet) så visade den 67,7! Ja det var ju roligt med detta minus men man vill ju att den skall visa rätt…

”Jaja, ett sånt vågspel”  tänkte jag uppgivet och for in i badrummet för att väga mig på den andra vågen, den som ser ut att komma ifrån 30- eller 40-talet, och den visade minsann rätt, eller ja jag hade faktiskt då enligt skalan på denna våg, tappat ett halvt kilo… elller?? Ja, nu vet man ju inte hur man har det alls.

Till slut bestämde jag mig för att hålla mig till 30-talsvågen trots allt och kanske på sin höjd kontrollväga mig på den nya, bara sådär på skoj ibland. Men egentligen borde jag väl lämna tillbaka den till affären?! Typiskt att få tag i ett ”måndagsexemplar”. Stort minus således för ett dåligt våg-köp!

Men nu skall vi inte bara prata om minus även ifall dagens minus var både bra och dåliga – ett stort plus nämligen för en superfin baddräkt som jag införskaffade i dag på Åhlens. Jag har letat efter en baddräkt och den som söker den finner tydligen för där hängde den plötsligt framför mig. En svart med lite vitt på. Smiter åt och håller in. Har halterneck-band som är avtagbart. Och kostade endast 249 kronor. Helt underbart, jag är såååååå nöjd. Ni ser den här ovan. Hoppas nu att det kan bli varmare ute så att man kan bli en riktig ”badjävel” – i snygg baddräkt dessutom!

Hoppas er dag också var fin. Här tittade faktiskt solen fram men bara sådär lite försiktigt.

Nya tag mot fettet, del 24

Nu var det ett tag sedan jag skrev om vikten av vikten. Men nu är det dags för ett inlägg i serien ”Kampen mot fettet” igen. Håll till godo.

Har ju vart sjuk nu hela den här veckan som gick och det är ju inget vidare men ibland så kan det vara så att det onda har något gott med sig. Nu är det så. Nästan hela dagen i dag har jag mått som man säger, lite tjyvtjockt, lite småilla sådär och därmed har min aptit varit väldigt mycket mindre. När då aptiten varit mindre blev jag påmind om att jag faktiskt försöker gå ned i vikt. Det hade jag nästan glömt 😀

Sålunda blir viktkampen i fokus igen. Det var ju längesedan sist som jag ansträngde mig för att hålla igen med matintaget. En annan sak som jag varit dålig på nu de senaste 3 veckorna (!) är att protokollföra just matintaget. Detta momentet med matdagboken är ju inte det allra roligaste när man gjort det ett tag men ack så viktigt. För: UTAN MATDAGBOK INGEN VIKTNEDGÅNG. I alla fall inte i mitt fall.

Så i dag är det första dagen på resten av min viktresa. Som skall vara klar i augusti. Då är det meningen att jag skall ha nått min (trivsel-) målvikt, 68 kilo. Om jag lyckas med det återstår att se. Men nu känner jag mig ganska motiverad igen. På riktigt. Det var längesedan. Nu orkar jag nog i mål när jag har fått ha lite lösa tyglar ett tag.

Har nog satt sig något kilo extra på mig nu så det är hög tid att vända trenden och sluta okynnesätandet. För jag vill ju inte förstöra allt som jag uppnått. Jag vill kunna säga att jag nått mitt mål som jag satte upp i januari, d v s att gå ned 15 kilo till sommaren (nåja nu blir det sensommaren – men ändå!).

Nya tag mot fettet, del 23

I måndags var det vägning för mig. Det var INTE kul. Vågen visade ett plus. För första gången sedan jag startade min viktresa. Men det är smällar man får ta. Och fundera över. Nu har jag funderat klart.

Lite amatörpsykologi i all enkelhet. Jag är stressad av det faktum att jag har väldigt nära till att komma i mål. På något underligt sätt räds jag den dagen jag väger 68 kilogram. Det är bara 5 kilo dit. Lätt som en plätt. Eller? Det borde det vara. Jag har ju ändå gått ned hela 10 kilo. Tio. Vad är då 5? Ingenting. Jag vet ju hur man gör vid det här laget. Men av ovan nämnda orsak, s k ”mål-stress”,  vill jag dra ut på eländet och stressäta. Moffa. För tanken på att komma i mål ger som sagt ångest. Av någon anledning. Tål att tänkas på.

Så vad gör man då för att komma till rätta med ett godismoffande som pågått i tid och otid i snart … hur länge är det?? Vet inte. Vill inte tänka på det. Nu lämnar jag det bakom mig och tittar framåt. För nu har jag satt upp ett nytt mål. Längre fram. För vem säger att jag MÅSTE vara klar till midsommar? Jag tycker om att saker och ting får ta tid. Det ger det bästa resultatet. Alltså tänker jag vara snäll mot mig själv.

Mitt nya mål är: I slutet av juli/början av augusti väger jag 63 kilo. Det ni. Eller kanske nöjer jag mig med 65. Det beror på hur jag ser ut. Att gå ned för mycket är inte alltid det bästa alternativet när man närmar sig 50 bast. Vi får se. Men det känns bra. Ingen press. Och förhoppningvis inget mera stress-moffande!

Förresten satte jag upp en liten ”skylt” på skafferidörren, bara utifallomatt, här ser ni den! 🙂

Nya tag mot fettet, del 22

Nu är det viktkamp i ordets rätta bemärkelse. Jag verkar få kämpa för att hålla mig kvar på de 73 kilogram jag f n väger. Har bestämt mig för att det kan vara bra om jag kan gå ned åtminstone 5 kilo till. Men det verkar svårt.

Det är ju detta med hormoner och mat. Just nu är jag hormonstinn på riktigt. Jag vill äta allt det där jag inte får. Choklad. Godis. Chips. Mat. Läsk. Juice. Men mest choklad. Fett och bra. Och det verkar lugnande på hormonerna dessutom. Nu när jag har förmånen att kunna kontrollera min viktresa på diagram så ser man tydligt ett mönster. Vissa delar av månaden toppar jag i staplarna. Och det blir stora uppförsbackar (och faktiskt även nedförsbackar men det är ju de förbaskade uppförsbackarna man ser mest…) i kurvdiagrammen som grundar sig på staplarna… ja, ni förstår. Kanske. Jag är dessutom i en ålder då den kvinnliga månadscykeln eventuellt förändras, vilken dag som helst. Visst är det jobbigt med PMS och sådant men kanske man saknar det sedan?? Nej, inte PMS, det tror jag inte nu när jag tänkt efter lite.

Nu skall jag göra en avskräckande plansch att sätta upp i köket på de aktuella dörrar som leder till fördärvet. Vad skall den ha för motiv tro? En dödskalle? Kanske – eller en bild på undertecknad så som jag inte víll se ut nu till sommaren. Ja vi får se vad det blir. Kanske skall lägga ut den här faktiskt. 😀 Vi får se.

Ni får ha en riktigt bra helg alla därute om vi inte hörs förr.

Post Navigation

Olssons universum

Om att leva minimalistiskt, miljövänligt och hälsosamt, som sockerfri singel...

HomeHopeDreams

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

Millans Värld

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

Freja funderar

Filosofiska & feministiska vardagsfunderingar

Bigassfashion

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

%d bloggare gillar detta: