marreutanpardon

Med fötterna på jorden och huvet på skaft – och – bland molnen då och då…

Archive for the tag “Jämlikhet”

Mekat med bilen

Häromdagen upptäckte jag att ena framlyktan på bilen inte fungerade.

Ibland kan jag bli handlingsförlamad när det uppstår i mitt tycke, jobbiga praktiska problem att lösa. Att fixa lyktan på bilen var ett sådant ”problem”.

Men. Man kan inte fara omkring i en ”enögd” bil hur länge som helst så undertecknad kände sig manad att inköpa det erforderliga materialet för att kunna åtgärda problemet, alltså nya lampor.

Lamporna (ja, jag köpte en blinkerslampa också uti fall om att eftersom den behövdes bytas förr eller senare eftersom den liksom mattats av i färgen och blivit i det närmaste vit istället för gul) låg någon dag där i plastpåsen och pockade på min uppmärksamhet. Liksom talandes till mig: ”öh… hallå… när tänker du trycka dit oss då?!”  Jag visste ju att det skulle bli oundvikligt, detta att sätta dem på plats. Jag hade i och för sig kunnat be min sambo om hjälp men nu är jag en sådan där kärring som gillar att visa gubbsen att en riktig kvinna hon kan – bara hon vill!

Så nu denna tisdagskväll var det då dags för undertecknad att visa framfötterna. På med en pannlampa, sedan  tog jag bilens  instruktionsbok och påsen med lamporna under armen och for som ett jehu ned i garaget.

Upp med motorhuven. Pannlampa på plats och tänd. Kollade misstänksamt på lamporna med trådar och annat fanstyg. Jösses vad mycket grejor det sitter överallt, detta blir nog inte lätt… Kliar mig i skallen. Kollar i instruktionsboken. Kliar mig i skallen igen. Börjar att peta och faktiskt, efter ett tags mekande är lampan minsann på plats! Jag känner mig ganska nöjd med mig själv.

”Vad fasen, jag är ju expert – jag kan lika gärna trycka dit blinkerslampan också när jag ändå är igång” tänker jag för mig själv. Så efter koll i instruktionsbok, lite mera kliande i skallen och ännu lite mekande, så sitter även blinkerslampan på plats.

Men… vänta. Borde jag inte kolla att de funkar, alltså att de lyser? Med klappande hjärta sätter jag mig i bilen och vrider om nyckeln (ja, jag har en äldre bil). Framlamporna på bilen lyser, båda två. Hurra. Dags för check av blinkersen. Jajjamensan, den blinkar gult så fint.

Nu har jag fått blodad tand av all bilvård så jag fortsätter full av entusiasm med att kolla olja, batteriet och spolarvätska. Jag funderar en stund på om jag skall  byta torkarblad också men… nej. ”Nu får det räcka för den här gången”  tänker jag och torkar av de oljiga händerna med en trasa. För det blir nog flera gånger. Bil-mekande är ju kul!

Fråga till mina kvinnliga läsare: mekar ni med bilen själva?

Fråga till mina manliga läsare: skulle du låta din kvinna meka med bilen?

Annonser

Kvinnor, män och (jul-) städning

Nu är det snart jul igen. Jag tycker om julen, det är en härlig och fin tradition/högtid och dessutom är man i bästa fall ledig några dagar per automatik.

En sak som hör julen till, i alla fall hos oss, det är att städa. Storstäda. Städning är inte min favoritsysselsättning, den är mera ett nödvändigt ont. Men den måste göras och inför julen drivs jag av ett inre tvång att det skall vara fint och rent.

Så under veckan som gick har jag då ägnat mig åt denna syssla. Att storstäda. Och när man lyssnar lite runtikring sig själv så är det många flera som ägnar sig åt detta med julstädning. Vi talade om detta ämne på fikarasten på jobbet häromsistens. Städning alltså, storstädning. Och efter att ha undersökt förhållandena vad det gäller storstädningsrutiner hemma, var vi rörande överens i vår lilla skara, om att det var skillnad på hur kvinnan respektive mannen i hushållet städar.

Kvinnorna städar med en redig fart, de gör allting snabbt och de vilar sig INTE förrän ALLT är klart och ”man är helt slut”. Så. Männen däremot, de städade i samtliga fall med paus. Långa eller korta. De såg till att vila. Och sedan fortsatte de i samma takt tills det var klart. De jobbade INTE tills de var ”helt slut”. Skillnad där således.

Vad drar man då för slutsats av detta?

Tja. Med  facit i hand och efter att själv inför denna jul ha praktiserat ”den manliga städ-modellen,” är jag nog böjd åt att även fortsättningsvis städa enligt den. Det blir inte lika jobbigt och tradigt, man blir på mycket bättre humör under själva städningen och dessutom slipper man att bli ”helt slut”.

Så jag tänker fortsätta att städa ”som en hel karl”, inte bara inför jul utan varje gång!

Hur städar ni när ni städar inför jul? Är julstädningen viktig hemma hos er?

En viktig fråga i valet nästa år?

Nästa år är det val igen.

Jag skulle önska att något parti tar sig an lönegapet mellan kvinnor och män. På allvar. Får bort det. För det är mycket underligt att det alls finns överhuvudtaget.

Många kvinnodominerade yrken har skitlöner. Och bland dessa yrken finns det med all säkerhet en och annan kvinna ur en grupp som ingen bryr sig så mycket om.

Jag pratar om ensamstående (och enastående) mödrar, de som drömde om ett familjeliv men som blev svikna. De som nu sitter där ensamma med tungt ansvar för sina barn, frivilligt eller ofrivilligt. De som är vardagens hjältar (som ingen ser) och sliter som djur. De som önskar sina barn det allra bästa men som inte har råd att ge dem det för att deras lön knappt räcker till det allra nödvändigaste (och ibland inte ens det).

Hittade ett litet klipp från 2010 (kring förra valet) som relaterar lite grann till det ovan skrivna.

En viktig fråga i det klippet lyder: ”måste man ha en man för att få ekonomin att gå ihop”?

I alla fall blir mitt svar på den frågan ett rungande NEJ!!

Men den frågan är nog gångbar (tyvärr) även inför det kommande valet nästa år också.

Eller vad tror ni?

http://www.youtube.com/watch?v=-CPm1_uRaDQ

Sexobjekt eller osynlig – måste man välja något av det?

Råkade häromdagen se ett program på Kunskapskanalen (”Sex i stressat Japan”) som väckte en hel massa funderingar hos mig. Om män och kvinnor, om relationer. Och en del annat också. Hjärnan spann loss…

Bland annat fick man höra om par som lever tillsammans i åratal men som aldrig har sex, man får se unga män som hellre sitter i ett rum och onanerar än är med en kvinna eftersom ”man känner press på att tillfredsställa henne också”. Man får höra en man marknadsföra en slags sex-dockor (sex-robotar) som han tror kan vara ett alternativ för män när kvinnor känns för  ”besvärliga” eftersom han tror att det inte går att begränsa mäns ”köttsliga behov” mer än till en viss gräns. (?!)

För ett tag sedan läste jag någonstans om hur mycket nät-porr det konsumeras och hur det påverkar dem som tittar, mestadels då män. Att de liksom blir beroende av porren på nätet och har svårt att ha sex med riktiga kvinnor. Och att de till och med så småningom kan få problem med potensen eftersom de kan bli ”porr-beroende”.

Inte så konstigt egentligen. För i porr avpersonaliseras kvinnan och blir helt och hållet ett objekt. Ett objekt som mannen kan titta på och bli upphetsad av utan att för den skull behöva engagera sig det allra minsta i henne som person. När mannen sedan skall vara med en riktig kvinna av kött och blod och med en personlighet och själ, ja då kan det bli … rörigt.

I vårt samhälle i dag är kvinnan mycket objektifierad. Hon skall vara ung och vacker, helst se ut som en perfekt docka. Och i filmen säger speaker-rösten mycket riktigt att unga kvinnor i dag mer och mer de facto har börjat likna dockor. Men dockor är ju … dockor. De är vackra skal utan någonting i…

För ett tag sedan var det debatt kring något som kallades för Hijab-uppropet som kom till p g a att en ung gravid kvinna hade trakasserats och misshandlats för att hon bar hijab. Detta är förstås något helt fruktansvärt och borde inte få inträffa. Det startades en manifestation till protest mot dådet där kvinnor uppmanades att ta på sig slöja för att visa solidaritet med den misshandlade kvinnan. Jag kan förstå tanken bakom men tycker att det blev fel.

– Därför att  jag är emot att bära slöja och även om jag känner för den misshandlade kvinnan skulle jag aldrig ta på mig en dylik huvudbonad därför att jag anser att den är en symbol för förtryck – och faktiskt – för avpersonalisering av kvinnor. För som jag ser det så gömmer slöjan kvinnan för världen, den gömmer vem hon är.

Ja, antingen är kvinnor objekt avsedda att hetsa upp sig sexuellt på eller också skall de inte synas, inte höras, mer än inom hemmets fyra väggar där de bara ”finns” för sin man och/eller sin familj… Jämför ”hora-madonna-komplexet där kvinnan är antingen ”präktig” (hustru) eller en fallen lättfotad kvinna (hora).

Som jag ser det, så är både att se kvinnor som (sex-) objekt och att få dem att bära slöja, sätt att avpersonalisera dem. Och varelser som är avpersonaliserade är lättare att behandla utan respekt, att vifta bort som oväsentliga. Det känns fruktansvärt och ovärdigt.

Och patriarkatet fortsätter att använda dessa metoder (bland annat) för att hålla kvinnor ”på mattan”. Inte mycket till val…

Men – behöver man välja alls? Nej, det behöver man inte. Man kan vägra att välja, man kan stå upp för sina åsikter och bara vara den man är.

Om byggar-brudar och ett bra boktips!

På jobbet pågår det ombyggnationer. Renovering och omorganisation. Rörigt värre. Vad som är ett trevligt inslag är att man har möjligheten att träffa människor ur helt andra yrkeskategorier än de som vanligtvis jobbar på sjukhus. Som byggnadsarbetare till exempel.

Nu är det ju inte så att jag har någonting emot att titta på välbyggda grabbar i ”bygg-uniform” och hjälm, snarare tvärtom. Men vad som roligt är att kunna se tjejer på detta grabbarnas (forna) territorium. Och inte bara en, utan flera stycken. Och de såg ut att känna sig säkra och bekväma med var de befann sig och med vad de gjorde.

Inte nog med det. I morse, när jag cyklade fram i sommarmorgonen, så siktade jag också en tjej som hoppade ur en betongblandar-bil och sedan skred till verket med att förse byggarna med betong. Jag vet inte om det är tillfälligheter men ändå… Lite kul är det.

Och nu när jag ändå är inne på detta med feminism litegrann, så läser jag en bra och kul bok just nu. Ni kanske redan har läst den men om ni inte har det, så kan jag rekommendera den! Nämligen Caitlin Morans ”Konsten att vara kvinna”!

Varför ”könskamp” – egentligen?

Upprinnelsen till det här inlägget var att min femåring frågade mig: ”Mamma, vill du vara flicka?” Hm. Ja, det finns ju inte så stort utrymme att välja tänkte jag först. Men jag svarade ja på hennes fråga. Sedan, när jag verkligen funderat på det så kunde jag uppriktigt svara mig själv, inom mig: ”ja, jag vill absolut vara flicka”. Varför skulle jag inte vilja det? Om jag hade varit man hade jag förmodligen velat vara det också. Jag är ju jag hursomhelst. Jag kan tillägga att hon frågade sin pappa samma sak, ja alltså om han vill vara pojke och han svarade också ja på den frågan. Man kan förstås fundera mycket kring det här från olika vinklar. Här är några av mina reflektioner:

Varför finns det något som heter könskamp? Varför måste man bestämma huruvida det ena könet är bättre eller starkare än det andra? Egentligen? Jag har tittat in på några bloggar här på WordPress där diskussionerna går varma i detta ämnet… spott och spe.

Det finns två kön och båda behövs lika mycket för att föra släktet vidare. Primärt och rent praktiskt. Egentligen borde det tänket fortsätta utöver det rent praktiska ändamålet, vi behövs alla på olika sätt för vi är delar i en större helhet.

Kvinnor och män är olika. Men lika. Båda kön är människor. Och igen – båda behövs. Båda är lika mycket värda. Och båda är lika starka. Även om mannen har mera muskelmassa så är han inte bäst. När allt kommer omkring är det vad som sitter mellan öronen som räknas (och inte mellan benen!).

Jag tänker på dem som är gay. De som jag känner som är gay är helt fantastiska och underbara människor. En av dem är en av mina närmaste vänner. Vi  som inte är gay har mycket att lära av dem för de har varit tvungna att omvärdera en hel del…

Nej, jag tycker att könskampen egentligen borde vara onödig. Man kan likna den vid ett slags globalt inbördeskrig, där parterna kastar skit på varann och försöker att nedvärdera motståndaren. Börjar inte det kännas lite omodernt? Men det verkar som att den behövs i alla fall, i någon mån.

Borde vi inte istället försöka njuta mera av att vara dem vi är – och av varandra! 😀

Trevlig helg!

Jag är bra!

Känns lite gott att säga det där: ”Jag är bra”.

Högt för sig själv eller varför inte inför någon/några andra? Kanske är det en fras som man kan mumla för sig själv då och då som ett mantra eller affirmation när man känner motsatsen…

Just att säga att man själv är bra eller har gjort någonting bra är kvinnor ganska dåliga på om man skall tro vad jag hörde en manlig arbetskamrat säga i fikarummet denna fredagseftermiddag. Han menade att tjejer/kvinnor ofta förringar eller bortförklarar när de gjort eller tillfört någonting bra. Att man då som kvinna istället säger någonting i stil med: ”ja det var ju tur/bra att det blev på det här sättet” istället för att tydligt tala om att den egna insatsen var avgörande för ett uppnått positivt resultat.

Jag vet inte om det stämmer. Är kvinnor dåliga på att framhäva sig själva i positiva ordalag? Kanske. Om man skall se till att det till exempel fortfarande finns ett betydligt lönegap mellan kvinnor och män så kan det kanske ligga något i det?

I och för sig kan jag tycka att ödmjukhet är ett sympatiskt drag och kanske kvinnor generellt är mera ödmjuka än män, på gott och ont. Vad tycker ni?

Hursomhelst kunde jag inte, när jag hörde hans  uttalande, låta bli att öppna näbben, (den nyss upprustade) och säga: ”Vad bra, då vet jag vad jag skall jobba på nu då!” Han blev ganska ställd.

Ha en bra helg om vi inte hörs förr!

”En glad fru är bättre än en sur”…

I går när jag satt i tandläkarens väntrum bläddrade jag i en tidning ifrån Friskis & Svettis. Tyvärr kollade jag inte vilken årgång/nummer det var men jag vill absolut delge er någonting jag läste där. Det var så bra:

En kvinna som lade mycket av sin lediga tid på träning hade frågat sin man hur han kunde stå ut med att hans fru tränade så mycket som hon gjorde eftersom då marktjänsten med städning och dyl hemma blev eftersatt och de då fick leva i ett mindre städat hem. Då hade han svarat: ”Jag ser ju hur glad du blir av att träna så jag tycker att det är värt det”. Smart snubbe tänkte jag, att han föredrog att det kanske inte var så städat framför att hon städar sig fördärvad och kanske ofta är trött och sur. Och hennes egen kommentar var någonting i stil med att det är viktigare att vara nöjd och glad än att ha ett hem som ser ut att vara hämtat ur ett inredningsreportage och nästan ständigt vara helt utsliten, ett perfekt städat hem är inte lika med ett lyckligt hem. De var rörande överens om detta kunde man förstå.

Jag minns inte om det stod att han hjälpte till hemma (!?)  men det är ändå bra att vara en man som har full förståelse för att hans fru kanske har andra intressen i livet än att vara husa och städerska… 🙂

Samboende – himmel eller helvete?

När man flyttar samman med en man som man tycker mycket om är allting rosafärgat och underbart. Man ser inte klart. Man kan nog säga att man är i ett tillstånd som faktiskt gör att man inte ser verkligheten på ett smart sätt. Man är i himmelen. Sin egen himmel alltså. När förälskelsen är som värst ser man framför sig hur allting kommer att så mysigt. Man kommer att sitta där med sin själs älskade i soffan (eller alternativ plats) och titta varandra djupt i ögonen och utbyta saker som man aldrig skulle dela med någon annan. Man ser för sin inre syn hur allt kommer att bli perfekt, hur bra man kommer att komma överens, hur vackert hem man kommer att skapa, hur kärlekslivet kommer att vara helt underbart och hur man kommer att dela allt annat – i nöd och lust. Amen. Himmelskt så det räcker eller hur?

Nu till verkligheten (eller ”Helvetet”?): Man sliter arslet av sig hemmavid för det finns alltid någonting att göra, jobbar 24-7 utan att ens tänka på det. Ända tills man upptäcker att man alltid är trött och när man ser sig i spegeln är det ingen man vill  känna igen som sig själv som tittar tillbaka. Då har man nått det man kallar för sitt ”wake-up call”. Man tänker: ”Men vad i h-e är det jag sysslar med? Varför tillåter jag detta? Varför skall JAG göra allting??!! Man har ju fått det itutat i sig sedan barnsben att hålla ordning och reda, det är någonting som åligger kvinnor och tjejer, annars så duger man inte. Jaha, duger åt vem då? Åt mannen? Åt svärmor eller andra släktingar som man får dras med ”per automatik”? Åt samhället?

Man tycker att det var längesedan (eller undrar om det faktiskt hände alls) som man tittade Honom i ögonen och utbytte själshemligheter. Bägge parter smågnäller om lite allt möjligt. Han, Mannen, den en gång så stora Kärleken, sitter oftast när han är hemma, i soffan och kollar på någon sport. Om jag skulle vilja se något program som intresserar mig, ja då gör det inget om man stör verkar det som. Och ja, jag har tydligt sagt till att nu vill JAG titta på detta- i fred!

Nu, i skrivande stund sitter han, Mannen i mitt liv och kollar på Vasaloppet, är helt okontaktbar och vrålar ”kom igen nu då, mata på!!! DU KLARAR DET!!!).  Ja, han försöker kommunicera med den ledande Vasaloppsåkaren genom TV:n. Att störa honom är helt otänkbart och om man skulle göra det, då åker ljudvolymen på TV:n upp till dB-höjder som säkert vållar hörselskador. Tro mig, jag är ingen ”mansförtryckare” och jag tycker att han har rätt att ha sina intressen men då bör väl samma sak gälla för mig eller?

Hemmet ser ut som en katastrofzon… Det finns massor att göra som till exempel att röja i vardagsrummet där han sitter, mitt i röran. Samtliga 3 bord är överbelamrade med saker,  det behövs dammsugas eftersom dammråttorna jagar fram så fort man rör sig. Tvättberg växer i badrummet, etc…

Att han skulle erbjuda sig att dammsuga eller annat finns inte på kartan. Han förutsätter att jag säger till om jag behöver hjälp. Med påföljd att jag alltid låter som en tjatig kärring. Det finns tydligen en outtalad regel att det är jag som skall se till att det funkar allting vad det gäller hemmet. Men, som bekant: inga regler utan undantag. Så nu utfärdar jag ett undantagstillstånd här hemma: Jag går i strejk. För som sagt, jag ifrågasätter varför JAG skall göra allt skitjobb. Jag har tröttnat på att vara obetald husa. Det ingick inte i mitt kärlekskontrakt att jag skulle vara det. Tror ni att jag hamnar i helvetet för det? Nej det tror inte jag. Men kanske i en annan himmel…

 

Post Navigation

Olssons universum

Om att leva minimalistiskt, miljövänligt och hälsosamt, som sockerfri singel...

HomeHopeDreams

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

Millans Värld

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

Freja funderar

Filosofiska & feministiska vardagsfunderingar

Bigassfashion

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

%d bloggare gillar detta: