marreutanpardon

Med fötterna på jorden och huvet på skaft – och – bland molnen då och då…

Archive for the tag “Blubb”

Slaget om fjärrkontrollen

Häromveckan gjorde vi härhemma (mestadels dottern och jag) en dagordning om vad som skulle tas upp på nästa familjemöte. Bland annat skulle vi diskutera hur fjärrkontrollen skulle handhas av oss familjemedlemmar, vilken turordning som gäller för handhavandet – till exempel en lördag kväll. Detta kanske låter skumt men vi har vissa regler hos oss. Till exempel om hur den attraktivaste och bästa platsen i soffan skall utnyttjas av familjemedlemmarna. För annars blir det anarki…

Upprinnelsen till det här ämnet på dagordningen var att dottern och pappan i familjen inte kunde komma överens om vem som skulle ha fjärrkontrollen en lördagskväll. Pappan i familjen ville titta på ett naturprogram och dottern på ett barnprogram. Som tur var hade inte undertecknad något specifikt önskemål…

Nu förhåller det sig på det sättet att dottern har en TV-apparat på sitt rum så en enkel lösning på problemet skulle kunna ha varit att hon gått in på sitt rum och kollat på sitt program och därmed låtit fadern sitta kvar i vardagsrummet med kontroll över kontrollen, så att säga.

Men nu var det lördag kväll. Lördag kväll är helig på något sätt. Det är då vi skall umgås och mysa. Det är då vi skall vara som socialast.

Så dottern ville inte gå in på sitt rum och kolla på TV själv. Som hon själv uttryckte saken: ”pappa, fattar du inte att jag är en sällskaplig unge?!” 😀

Som mamma hamnar jag då förstås mitt i stridens hetta och försöker att medla så gott det går. Dramat slutade hursomhelst med att dottern vann slaget om fjärrkontrollen. Alltså fick pappan i familjen till dotterns rum och kolla på sitt naturprogram… Håhåjaja.

Så nu återstår att se vad vi kommer fram till på familjemötet angående detta med fjärrkontrollen… för det måste ju finnas vissa regler, eller vad säger ni?

Ha en fin helg!

Annonser

Min lilla bil och jag

Jag hade länge gått och funderat på att skaffa bil, ett halvår eller så. 🙂

Plötsligt bestämde jag mig bara, det var dags.

Så undertecknad begav sig ut i bilhandlar-djungeln. Ett företag som många av oss har en viss fasa inför. Man kan ju verkligen ”köpa grisen i säcken”.

Efter att ha kollat runt en del så fann jag den på Nätet. Hos en seriös bilhandlare. Jag skulle aldrig våga köpa av en privatperson i dagens läge då man ju kan ärva både det ena och det andra som är kopplat till bilen. Jag bestämde mig snabbt för att åka och titta på den.

Där stod hon då, Nora. Ja, jag döper alltid mina bilar. En Opel Astra från 1996. Lite matt i lacken men stark och duglig. Precis som undertecknad, ha ha…  Och jag visste att det var rätt bil för mig. Lagom stor, lagom sliten och lagom dyr. Jag  tror nämligen inte att det alltid är bäst att ha den flådigaste och dyraste bilen…

Så jag slog till på direkten. Prislappen var satt till cirka 17 000 riksdaler men jag lyckades pruta ned till 13. Och sedan var hon min!

Man kan prata sig varm om miljön men jag tycker att livet blir klart roligare och lättare med en bil. Friheten i ett eget litet ”bo”. Jag har inte haft en bil i min ägo sedan 1991 så det kändes verkligen på tiden. Bara detta att dra på i bilen med favoritmusiken och sjunga med utan att någon bryr sig. Då är i alla fall jag lycklig!

Så ser ni något rött på fyra hjul som far förbi med fart så kan det vara min lilla bil och jag!

Inte utan min väska

Som kvinna har man alltid någon slags relation till sin väska, sin handväska. Det spelar ingen roll hur väskan ser ut, om den är stor eller liten, om den är dyr eller billig. Handväskan är viktig och den spelar en stor roll i ens liv.

Häromdagen tog jag mig till att städa min väska. Det är aldrig lite grejor i den så jag är inte typen som kan ha en liten väska. Jag måste ju ha plats med ”hela mitt liv” i den… så den är – stor. Och tung. Någon gång har folk sagt: ”men vad har du i den där väskan egentligen, den ser verkligen tung ut”. Då har jag helt sonika hivat över väskan till dem så att de har fått känna på väsk-tyngd värd namnet. Och reaktionen har inte låtit vänta på sig: ”men GUUUD vad TUNG den är!!!”

Jag har allt möjligt i väskan. Jag tänker dock inte räkna upp vad, det är lite privat. Ibland händer det att jag hittar verkligt märkliga saker i min handväska när jag städar den. Bland det märkligaste jag funnit var en radio-apparat. Ja, inte typ en ”bergsprängare” då, utan en liten, nätt radio. Och nej, jag hade inte stulit en radio. Det var nämligen så att jag en dag tyckte jag kunde behöva lite musik på arbetet så en morgon lade jag ned radion i väskan – och glömde bort den. Så där låg den då i flera månader (ja, det tar flera månader mellan mina väskstädningar) innan jag äntligen kunde sätta den i ett bättre sammanhang… Så kan det gå.

Det värsta som hänt mig och min väska var när väskan blev stulen. Det hände under ett besök på ett stort köpcentra. Jag vet fortfarande inte hur det gick till eller vem som stal den men plötsligt var den bara borta. Borta. Hela mitt liv var stulet. Någon hade tagit det och kunde gå igenom det, kolla allt möjligt. Och jag visste inte vem. Helt fruktansvärt. Det kändes som en själslig våldtäkt. För att inte tala om hur jobbigt det blev med alla konsekvenser som att byta lås, spärra kort  m m. Fy för den lede.

Sedan jag råkade ut för den där stölden, är jag och min väska i det närmaste oskiljaktiga. Bokstavligt talat. Jag måste ha den bredvid sängen när jag skall sova. Ja, jag vet … men så är det. Men jag har hört talas om att andra har liknande förhållanden till sina väskor. Alltså – det är fler än jag som sover med handväskan bredvid sängen (jag vet i alla fall två som gör det). En gång berättade en kvinna för mig, att när hon i yngre dagar var ute på jakt (efter män), och kanske sov över hos något ”villebråd”, kunde vakna upp mitt i natten, klarvaket sätta sig upp i sängen och undra: ”VAR ÄR MIN VÄSKA?!” Så ni ser. Det är inte bara jag som inte kan sova lugnt utan min väska.

Vad har ni för förhållande till era väskor? Vore kul att veta. 🙂

Klädkod på jobbet?

Där jag jobbar är vi ett gott gäng som gillar att diskutera olika saker, allt mellan himmel och jord. Jag har fått många bra uppslag till inlägg från våra diskussioner. Häromdagen diskuterade vi lite kring det här med klädkod i tjänsten.

Jag jobbar inom vården, på sjukhus. Där finns det förstås en del regler för hur man skall klä sig och särskilda ganska strikta regler för dem som arbetar nära människor, med patienter. Men vi som arbetar med administrativa uppgifter då?

Ja, jobbar man inte nära patienter så är det OK att vara civilt klädd i sina egna kläder där jag arbetar. Men det finns oskrivna regler och de blir liksom tydligare nu såhär i sommartider. Det här med shorts till exempel. Man kan nämligen inte ha vilka shorts som helst. De får naturligtvis inte vara för korta, de skall helst sluta lite ovanför knät, då är de OK. Och då gäller det både kvinnor och män.

Alltför korta kjolar är heller inte uppskattat, inte heller alltför urringat. Det är ganska förståeligt. Hur korrekt är det till exempel att sitta i en patientkassa och ta emot patienter med t ex en redig urringning och halva barmen blottad?

Under diskussionen fick jag mig till livs intressanta redogörelser för hur somliga misslyckats totalt med klädkod på jobbet. En tjej var till exempel tvungen att gå hem och byta om eftersom hon klätt sig i tunt linne och slinkiga sportshorts som lämnade halva skinkorna bara (under en varm sommardag). Hon jobbade som sekreterare. Hm. En annan hade fått tillsägelse för att hon var för urringad – när hon satt i patient-kassan.

Jag har nog lite lättare att acceptera klädkoder nu när jag blivit äldre och klokare för efter viss rannsakan så kom jag på att jag kanske inte alltid klätt mig så passande under årens lopp (var ganska rebellisk på olika sätt i yngre dagar)… men det är en annan historia!

Trevlig helg!

Fågel-drama hemmavid

Jag har alltid älskat djur. Och jag ömmar för djur som har det svårt. Kanske det var därför jag kände att jag bara måste ta hand om den där fågeln som jag hittade i trädgården i går. Den bara satt där stilla och rörde inte en fena (fjäder!). Inte ens när jag närmade mig den för att se hur det var med den.

Det såg inte så bra ut. Den var svag och vinglig och verkade inte vilja röra sig alls. Det började bli sent på kvällen, kallt och blåsigt. Jag kände att jag inte ville lämna den ensam där åt sitt öde, utlämnad till blåst, kyla och rovdjur som katter och ugglor.

Jag googlade snabbt fram vad man skall göra med skadade vilda fåglar. Hittade ganska mycket! Jag läste att det bästa var att sätta den i en ganska stor kartong som det är lufthål i och sedan sätta kartongen i en skyddad vrå hemma. För skadade fåglar behöver samma vård som oss människor. Som värme. Som lugn och ro. Vidare läste jag mig till att det inte är tillåtet enligt lag att ha vilda djur hemma mer än 48 timmar.

Skred sedan till verket med att hitta en ganska stor kartong som gick att vika så att det blev ett lagom högt tak. I kartongen gjorde jag sedan lagom små lufthål (inte för stora för då kan fåglar fastna med huvudet och göra sig illa än mer) och sedan lade jag in lite löv som golv. Det blev fint tyckte jag. Om jag vore fågel hade jag varit glad åt att få flytta in i en sådan låda. :-/

Hm. Ja i alla fall så fick fågeln flytta in i kartongen tillfälligtvis under gårdagskvällen. I morse ringde jag till det lokala djursjukhuset och frågade vad de tyckte jag skulle göra. Jag fick komma dit med fågeln så att de kunde kolla om den skulle kunna tänkas ha en chans att klara sig om jag släppte den, annars skulle de vara behjälpliga med att ”ta bort” den, läs: låta den passera in i fåglarnas himmel. Tack och lov bedömde de att den hade en god chans att klara sig. Så jag släppte då ut den i eftermiddags.

Till en början såg det lovande ut, den rörde sig hyfsat bättre och plockade åt sig lite mat. Putsade sig. Gjorde läten. Men sedan återgick den till samma ställe där vi hittat den där den återigen satt stilla och liksom ruvade. Och kvällen kom igen, mörk och kall… Så jag tog in den i stugvärmen igen! Jag tänkte att jag inte är klok. Men på något sätt har jag fäst mig vid det lilla livet. Jag tänkte att jag vill ge den en natt till i lugn och ro.

Men i morgon måste jag släppa den… Hoppas den har repat sig än mera tills dess.

Ja, det får väl bli ett eller annat inlägg till om fortsättningen på detta drama. Vad har jag gett mig in på?

Fortsättning/tillägg:

I dag, alltså morgonen därpå,  hittade jag tyvärr ”min” söta  fågel död, han hade inte klarat natten. Men jag är i alla fall glad över att han somnade i lugn och ro i lådan istället för att något rovdjur skulle ha satt sina vassa klor och tänder i honom.

Han hade mist sin flygförmåga när jag fann honom men nu kan han flyga vart och hur långt han vill.

Vårkänslor!

I slutet av förra veckan åkte vår lilla familj iväg till landet för att möta våren. Vi åkte väl ungefär 10 mil söderöver.

Längs med vägen kunde man se att bönderna varit flitiga och plöjt på sina åkrar. Det såg så prydligt ut med de där jordiga fälten mot en försiktigt begynnande grönska. Vi passerade fält där det gick tranor par om par, ett säkert vårtecken det också.  Och en jättestor slänt med vackra gula påskliljor. Fick lust att plocka (men gjorde det förstås inte).

Väl framme vid torpet kände man doften av vår. Träden hade knoppar som väntade på att få slå ut de också. ”Visst gör det ont när knoppar brister, varför skulle annars våren tveka” skaldade en gång Karin Boye, så vackert.

Eftersom det inte var löv på träden så kunde man tydligt se var en del fåglar byggde sina bon. Och så deras kvitter, så fint att lyssna till. Vitsipporna hade redan kommit och stod lite hukande i vinden. Slutna. Liksom på vänt. Men de var där och de öppnade sig när solen tittade fram.

Och när jag kom tillbaka till staden i går så såg man att våren hade kommit även hit för blomster var planterade på gator och torg. Och solen sken med lite vårvärme. Det händer något med människor när våren kommer, man ser mera leenden och glada ansikten. Vi människor är lite som blommor, när solen (och våren) kommer så öppnar vi upp och bjuder på ett leende. Härligt.

Då tänker man att det borde vara vår alltid. Men det skulle kanske bli tråkigt det också. För visst är det ju också själva väntan på våren som är härlig.

Ja, våren är väl lite som triss? Plötsligt händer det bara!

Förresten, ha en riktigt fin påsk!

Va, har jag nåt i ansiktet eller?

Vissa mornar är värre än andra. De när man verkligen måste kämpa för att vakna till.

Häromdagen erfor jag en sådan morgon. Jag drömde att jag hade försovit mig, att jag skulle ringa jobbet för att tala om det och att det inte gick. Sedan skulle jag ta mig till jobbet men hittade inte dit… usch. Och så vaknade jag då. Kände efter var jag var egentligen. När jag fattat att jag var hemma, i sängen och att jag bara drömt kändes det lite som en lättnad. Om ni förstår.

Sedan löpte morgonen på: dusch, väcka dottern med morgon-Bolibompa, gröt, make-up i största hast, klädrace och sedan iordningsställande av hår och tandborstning. På mig själv och på dottern, ungefär samtidigt. Hela programmet följdes utan förseningar och vi kom slutligen iväg.

När jag följt min dotter in på skolan och hon håller på att få av sig ytterkläderna och jag packa upp hennes saker för dagen ser jag att en liten tjej tittar på mig med ögon stora av förundran och kanske bestörtning. Lääänge tittar hon. Just då hade jag inte tid att tolka vad det stod för. Sedan vände sig en mamma och en dotter mot mig, tittade och log. Inte så konstigt det heller, föräldrar och barn brukar le lite artigt mot varann på morgonen sådär.

Så när jag gick mot bilen kände jag plötsligt lukten av tandkräm. Konstigt tänkte jag och slickade mig om munnen lite diskret för säkerhets skull. Ja nu smakade det tandkräm också. Jaja, tänkte jag, lite tandkräm som sitter på läppen, inte så farligt…

Väl i bilen tittar jag rutinmässigt på mig själv i backspegeln och får en mindre chock. Tandkräm i ena mungipan, mycket tandkräm! Som sedan liksom i en mindre rännil eller vad man nu skall kalla det, löper ned från mungipan ned över hakan. Jag utbrister högt för mig själv i bilen: Nej men – gud vad är detta…!! Varpå jag raskt avlägsnar all tandkräm från ansiktet.

Jag förstår också nu varför folk tittade. Jag hade verkligen någonting i ansiktet. En massa tandkräm. I bilen till jobbet brast jag sedan ut i gapskratt över det hela.

Så kan det gå på morgonen om man har jätte bråttom, skall göra flera saker samtidigt och sedan dessutom inte hinner titta sig i spegeln…

När man måste hålla koll på katten om natten

Vi fick till oss ett par katter för ett tag sedan. Nu har de bott hos oss i ungefär 2 månader. Det är verkligen charmiga djur. Men egensinniga… Det är inte så att man får en katt som liksom kommer och smälter in i ens vardag på ett smidigt sätt. Det är snarare på det viset att katten kommer in i ens tillvaro – och tar över!

Jag sade i början att det kommer att bli att vi får väl anpassa anpassa oss litegrann och kattens ägare sade att ja, det har du  rätt i, det kommer att bli ni som får anpassa er…

Angående att anpassa sig då…

Damkatten är fin hon, lugn och sofistikerad. Morrar och fräser bara lite lågmält åt herr-katten när den kommer för nära.

MEN – Herrkatten som för övrigt är en riktigt glad och gosig prick, han jamar om nätterna, håller en vaken och det är ingen låg volym på hans serenader. Eftersom vi har sovrumsdörren stängd om nätterna gissade jag att han jamade för att han kände sig sällskapssjuk. Läste om katt-beteende på en katt-sajt och fick där veta att katter mycket riktigt kan jama om nätterna för att få uppmärksamhet, om de är uttråkade etc.

Jag blir inte särskilt förnöjd om man väcker mig i min skönhetssömn och jag har nu ett antal nätter (inte vågat räkna dem) fått ta mig upp ur den goda varma bädden för att öppna sovrumsdörren och ge den gode herrkatten en tillsägelse. Ja… det blir aldrig så mycket bevänt med tillsägelsen för när kissekatten kommer och stryker sig så gosigt som bara en katt kan, mot ens ben och tittar på en med oskyldiga ögon, stora som tekoppar,  då… smälter man. I alla fall jag. Och tillsägelsen uteblir. Katter är avväpnande. Minst sagt.

Eftersom tillsägelsen ju inte funkade (de får ju uppmärksamhet då) beslutade jag att istället försöka med att lämna sovrumsdörren öppen. Då vart det tyst på serenaden men katten hoppade istället upp i sängen där den förstås tog över densamma i samma ögonblick som den landade i den. Han ligger där och vräker sig och jag har lite svårt för detta att ha djur i sängen, är rädd att mosa dem eller något. Kom på mig själv med att försöka anpassa mig till katten, istället för tvärtom…

Så nu ligger jag där likt en kvinnlig Clint Eastwood med ett öga öppet en stor del av natten så att jag skall kunna hålla koll på katten… Gääääsp.

Tips, någon?!

Snart slut på semestern – men inte på sommaren!

Härliga sommar!

Äntligen skiner solen (över både ond och god)! 😀

Men på måndag börjar jag att jobba igen. Som alltid har semestern gått alldeles för snabbt förbi! Vad är det egentligen som händer när man har semester? Är det någonting med att tiden liksom snurrar fortare? Det är ju ingen idé att fundera över…

I alla fall har denna min semester varit toppenbra. Jag har hunnit med att fixa saker hemma under de dagar som det regnade och hade sig – och jag även under de senaste 2 veckorna, hunnit med att koppla av vid stranden  med härliga bad och har till och med lyckats att få lite sol på min vanligen ganska bleka lekamen. Nu har då huden antagit en lite mera mörk-beige ton, typ…

Är lite av en röd-topp och tål inte för mycket sol så jag håller gärna till i skuggan riktigt gassiga dagar, sådana som det är nu. Men visst är det härligt med sol och värme, det tycker nog de flesta.

Så jag är som sagt väldigt nöjd med min semester. Och även om man skall ”in i fållan” igen på måndag, så fortsätter ju sommaren!

Nu skall jag titta in till er och se hur ni har det!  Fortsatt skön sommar alla därute!

Etiketter… glömde jag att sätta från början…

Så nu är det dags.

Någonting jag har svårt för är att sätta etiketter. Och här i bloggen kan det vara bra att ”tagga” sina inlägg.

Igår bestämde jag mig för att göra ett försök att få till ett ”etikettmoln”. Kliade mig i skallen och funderade på vad det är jag skriver om här. Efter lite genomgång av inläggen fann jag att det är vissa saker som återkommer hela tiden och där var det ju inte så svårt.

Att sitta och tänka ut passande etiketter till över 200 inlägg tarvar en del ansträngning. Men skam den som ger sig. Om jag tar sisådär 10 inlägg om dagen så tar det ju inte alltför lång tid…

Taggar ni alla era inlägg?

Är det någon som kan ge mig något tips när det gäller att ”tagga”?

(Torkar svetten ur pannan).

Trevlig helg!

Post Navigation

Olssons universum

Om att leva minimalistiskt, miljövänligt och hälsosamt, som sockerfri singel...

HomeHopeDreams

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

Millans Värld

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

Freja funderar

Filosofiska & feministiska vardagsfunderingar

Bigassfashion

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

%d bloggare gillar detta: