marreutanpardon

Med fötterna på jorden och huvet på skaft – och – bland molnen då och då…

Archive for the category “Kuriosa om mig”

Jag vill bara bara likna mig själv

Förra inlägget handlade om utseende. Det kommer det här också att göra men ur en mera personlig synvinkel.

I yngre dagar var jag mycket mera utseendefixerad än vad jag är i dag. Jag skulle nog vilja säga att jag var riktigt fåfäng. Att försöka se bra ut var viktigt för mig och jag lade också ned ganska mycket tid på det.

När man är ung (kvinna) så vill man också försöka hitta ”sin” stil på olika sätt, så var det åtminstone med mig. Hitta den där looken med hår, smink och kläder så att man verkligen blir sitt allra bästa jag, på utsidan. För att hitta den rätta looken tittar man på andra, letar efter förebilder. Kvinnor som kanske på något sätt liknar en själv och/eller har en stil som man gillar och som man tycker skulle passa en själv.

Förr om åren har jag haft ett antal förebilder som jag har gjort mitt bästa för att likna på det ena eller det andra sättet – med mer eller mindre lyckat resultat. Och då har jag förstås också under årens lopp  fått höra att jag är lik den ena eller den andra. För det mesta tyckte jag att det var ganska kul, särskilt när kommentarerna var komplimenterande.

Men på senare år har det känts lite jobbigt likna någon annan. Kanske har det med ålder och/eller personlig mognad att göra. För nu är det faktiskt bara en som jag vill vara lik, nämligen mig själv. Förr om åren har jag retat mig på detaljer, till exempel med mina ögon och min figur. Men i dag är jag faktiskt nöjd med hur jag ser ut, trots att jag är långtifrån ”perfekt” (vad det nu är). Det är ju ändå de där speciella detaljerna i mitt utseende som gör det till just mitt.

De djupt liggande, mörka ögonen har jag tidigare många gånger hängt upp mig på. Tyckte förr att de skulle vara snyggare ifall de var mindre djupt liggande. Men inte längre. Och under många år har jag tyckt att jag varit alltför kraftig.  Nu är jag glad åt min ganska så atletiska kroppsbyggnad eftersom jag är stark av naturen och faktiskt därtill ganska välproportionerad.

Och vad andra tycker om mitt utseende, det är helt upp till dem. För det finns lika många variationer på det temat som det finns tyckare. Det mest komplimenterande någon har sagt till mig om mitt utseende är att jag liknar Marilyn Monroe och det minst komplimenterande att jag liknar en ap-rumpa…

Så nog är det så att skönheten ligger i betraktarens öga?

Fortsatt trevlig helg!

Annonser

Fågel-drama hemmavid

Jag har alltid älskat djur. Och jag ömmar för djur som har det svårt. Kanske det var därför jag kände att jag bara måste ta hand om den där fågeln som jag hittade i trädgården i går. Den bara satt där stilla och rörde inte en fena (fjäder!). Inte ens när jag närmade mig den för att se hur det var med den.

Det såg inte så bra ut. Den var svag och vinglig och verkade inte vilja röra sig alls. Det började bli sent på kvällen, kallt och blåsigt. Jag kände att jag inte ville lämna den ensam där åt sitt öde, utlämnad till blåst, kyla och rovdjur som katter och ugglor.

Jag googlade snabbt fram vad man skall göra med skadade vilda fåglar. Hittade ganska mycket! Jag läste att det bästa var att sätta den i en ganska stor kartong som det är lufthål i och sedan sätta kartongen i en skyddad vrå hemma. För skadade fåglar behöver samma vård som oss människor. Som värme. Som lugn och ro. Vidare läste jag mig till att det inte är tillåtet enligt lag att ha vilda djur hemma mer än 48 timmar.

Skred sedan till verket med att hitta en ganska stor kartong som gick att vika så att det blev ett lagom högt tak. I kartongen gjorde jag sedan lagom små lufthål (inte för stora för då kan fåglar fastna med huvudet och göra sig illa än mer) och sedan lade jag in lite löv som golv. Det blev fint tyckte jag. Om jag vore fågel hade jag varit glad åt att få flytta in i en sådan låda. :-/

Hm. Ja i alla fall så fick fågeln flytta in i kartongen tillfälligtvis under gårdagskvällen. I morse ringde jag till det lokala djursjukhuset och frågade vad de tyckte jag skulle göra. Jag fick komma dit med fågeln så att de kunde kolla om den skulle kunna tänkas ha en chans att klara sig om jag släppte den, annars skulle de vara behjälpliga med att ”ta bort” den, läs: låta den passera in i fåglarnas himmel. Tack och lov bedömde de att den hade en god chans att klara sig. Så jag släppte då ut den i eftermiddags.

Till en början såg det lovande ut, den rörde sig hyfsat bättre och plockade åt sig lite mat. Putsade sig. Gjorde läten. Men sedan återgick den till samma ställe där vi hittat den där den återigen satt stilla och liksom ruvade. Och kvällen kom igen, mörk och kall… Så jag tog in den i stugvärmen igen! Jag tänkte att jag inte är klok. Men på något sätt har jag fäst mig vid det lilla livet. Jag tänkte att jag vill ge den en natt till i lugn och ro.

Men i morgon måste jag släppa den… Hoppas den har repat sig än mera tills dess.

Ja, det får väl bli ett eller annat inlägg till om fortsättningen på detta drama. Vad har jag gett mig in på?

Fortsättning/tillägg:

I dag, alltså morgonen därpå,  hittade jag tyvärr ”min” söta  fågel död, han hade inte klarat natten. Men jag är i alla fall glad över att han somnade i lugn och ro i lådan istället för att något rovdjur skulle ha satt sina vassa klor och tänder i honom.

Han hade mist sin flygförmåga när jag fann honom men nu kan han flyga vart och hur långt han vill.

Dags att lägga ”spökpussel”

Jag har en medial ådra, d v s jag kan känna in det som många kallar andevärlden. Denna talang har jag haft sedan jag var barn och det kan vara spännande men också ganska jobbigt.

Jobbigt är det till exempel när man bor på ett ställe där man har ”inneboende” i form av andar som tycker att det är man själv som är deras inneboende. Ja, så kan de uppfatta saken. Ibland har de inte ens bott på platsen men har ofta en (känslomässig) anknytning till den som gör att de hålls kvar där. De är vad man kallar för ”platsbundna” och de anser ofta att man stör dem på ett eller annat sätt.

Hur fungerar det då? Jag tror helt klart på att allt som händer ”registreras”. Jag minns en replik ur en av mina favoritfilmer, (Gladiator) som jag vill minnas var: ”Det vi gör i livet genljuder i evigheten”…  Och det är min övertygelse att precis så är det.

Tillbaka till där vi bor. Vi bor vid en gammal väg som funnits sedan en mycket lång tid tillbaka. Naturligtvis har det hänt mycket på en sådan plats under historiens gång. Många människor har ”passerat revy” här. Men vissa av dem har gjort större avtryck än andra.

Sedan dag ett jag flyttade hit har jag förnummit saker ur det förflutna. Någon (eller några) har med jämna mellanrum  pockat på och velat framföra någonting. Det är någonting ouppklarat, något som de vill skall komma i dagen. Och de vänder sig naturligtvis till mig, eftersom de vet att jag kan förnimma dem på olika sätt.

Det handlar om mycket svåra saker och tunga skuldkänslor. De har gjort sig påminda genom drömmar, känslor och till och med fysiska fenomen. Jag har haft hit ett medium som försökt att ”rena”,  med viss framgång. Men till den verkliga ”kärnan” lyckades han inte att nå. Jag har sedan försökt att ta hit flera medium men det kommer alltid ”någonting i vägen”. Någon både vill och inte vill att sanningen skall komma fram. Någon (eller några) är rädda och förtvivlade men vet inte vad de skall ta sig till.

Det känns på något sätt som att det är meningen att jag skall ta tag i detta. Varför jag blivit ”utvald” till denna uppgiften vet jag inte. Det känns som att det var meningen att jag skulle komma till den här platsen och ”röra om i grytan” men att förklara det skulle ta alltför lång tid och alltför stort utrymme. Men jag vet. Och det räcker.

Så jag har nu till slut bestämt mig för att försöka hitta roten till det onda. Om än något motvilligt. Men som det är nu kan vi inte ha det, jag och min familj. Vi behöver få ro. Allesammans. Också de som inte syns.

Det har blivit dags att  lägga ”spökpussel.” På riktigt.

Testad och klar: Jag är en introvert typ!

Ibland är det kul att göra test. Jag hittade ett på ”I Form” där man kunde testa huruvida man är introvert eller extrovert. På ett sätt visste jag redan innan jag gjort testet vad det skulle visa. Jag var en klart introvert typ. De flesta av frågorna kunde jag svara ”sant” på, dock inte alla.

Jag har alltid varit en sådan som gärna håller mig för mig själv lite då och då. Eller snarare, jag har ett riktigt behov av att få vara ensam med jämna mellanrum, annars mår jag helt enkelt  inte bra. Jag är inte så förtjust i aktiviteter med stora grupper av människor som jag inte känner och brukar undvika att hamna i sådana sammanhang. Ibland har jag svårt att prata med främlingar. Det kan ta mycket lång tid innan jag släpper in någon i min privata sfär och lita på att jag sonderar terrängen noggrant innan jag gör det. Jag är mycket kreativ och blir lycklig av att skapa vad det än må vara: en tavla, en text, en teckning, måla möbler, sy …ja vad som helst. Jag är en bra lyssnare… och så vidare.

Det brukar vara de extroverta som syns och hörs mest av förklarliga skäl. Men det är tur att ”vi andra” finns också för hur skulle det annars bli? Full fart… alltför full fart… till och med för de extroverta kanske… 🙂

Här hittar du länken till testet: http://iform.se/test-valbefinnande/test-ar-du-introvert-eller-extrovert

Om du vill läsa mer om introverta människor kan du till exempel kolla den här länken: http://www.introvert.se

Och så till sist ett boktips för den intresserade: ”Den tysta revolutionen” av Linus Jonkman.

Trevlig helg!

Jobb-nostalgi

I nästan hela mitt yrkesverksamma liv har jag hitintills jobbat på sjukhus.

Det är något speciellt med att jobba på sjukhus. De allra flesta av oss föds där och även vid vår död är det där vi tas om hand. Ett sjukhus sover aldrig helt. Det är som en egen liten värld.

I början av 80-talet var jag ny på sjukhuset. En tjugo- någonting, som damp ned där mitt i smeten. Helt nyutbildad.  Och skall man börja någonstans, varför inte börja på en intensivvårdsavdelning? Det gjorde jag. Stod vilsen där en morgon och skulle börja på mitt sommar-vikariat. Nervös. Hur skulle det gå? Klump i magen. Hade 2 veckor på mig att lära mig jobbet.

Fick följa med den ordinarie i hennes jobb, var som en svans. Blev iklädd vita sjukhuskläder, en slags klänning i ganska stelt tyg som doftade ren tvätt. Gott sådär. Sedan skulle man ha vita strumpor, jo så var det på den tiden. Helst skulle man ha vita sandaler eller tofflor och vissa hade ett vitt smalt skärp i midjan. Det hade inte jag, alltså inga vita skor – och inget skärp heller.  Mina skor var mörkblå. Med vita passpoaler på sidorna. Jag tyckte att det var snygga skor. Kanske till jeans men inte till en vit sjukhusklänning… Jag fick i alla fall gå omkring i de där skorna hela den där första dagen, utan vita strumpor i…

In på salarna bar det där det låg människor i verkligt dålig kondition. Apparater, slangar, dofter, ljud, blod. Jag tänkte att nu är jag där det händer saker. Där det är ”action”. Och nog blev det action alltid. För jag skulle sitta som spindeln i nätet och se till att allt fungerade i expeditionen. Hela tiden sprang det folk där, hela tiden ringde telefonen och hela tiden skulle man ha koll på precis allting, patienter, papper, läkare, sköterskor…

Men efter 2 veckor kunde jag jobbet. Och sedan gick det som på räls, resten är, som man säger, historia. Och nu, så många år senare är jag fortfarande kvar. Ja, inte på den avdelningen (som tur är) men på sjukhuset. 🙂

Det måste ju betyda någonting. Det måste betyda att man trivs med sitt jobb, trots att det mesta går på rutin. Men när allt kommer omkring är det är inte bara jobbet, det är alla de vänner som man lärt känna under resans gång, dem som man delat så mycket med, som gör att man stannar.

Ja, jobbet är en stor del av livet, därför är det viktigt att man trivs. Och det gör jag nog även om jag (som de flesta andra) vissa dagar tycker det är pest att gå till jobbet…

Jag, en oslipad diamant

Jag har bra minne och kan till exempel minnas sådant som någon sade till mig för väldigt länge sedan. Somligt positivt, somligt negativt.

Jag vet faktiskt inte varför men en teori kan vara att det sagda på något sätt etsar sig fast i minnet för att man undermedvetet uppfattar att det är viktigt på något sätt, till exempel för ens personliga utveckling.

För X antal år sedan fick jag höra: ”M, Du är en oslipad diamant”. Hm. Jaha vad menas nu med detta tänkte jag då initialt. Menar människan att jag är hård som diamant? Eller att jag är allmänt skrovlig och vass i personligheten? Eller kanske att efter lite tillslipning skulle det hela (alltså jag) kunna bli ganska imponerande, typ en ädelsten?

Tja, man kan tolka det lite som man vill men jag kände direkt att personen som sade detta till mig sa det av välvilja. Hen ville väl. Hen ville stötta och hjälpa.

Kanske var det detta att jag kände välvilja som gjorde att jag valde att minnas det mer än 20 år senare? Ja, kanske. Jag får väl fundera 20 år till. Det tar tid att slipa en diamant så den blir riktigt fin…

Klumpig!

Ibland undrar man över sig själv. En sak med mig själv som jag finner ganska irriterande är att jag kan vara så oerhört klumpig. Till exempel så spiller jag nästan alltid på mig själv när jag äter. Det slår aldrig fel. Har jag tagit på mig någonting nytvättat och skall inmundiga mat så kan man ge sig den på att mat hamnar på kläderna. Om detta händer på jobbet så innebär det att man kanske far in på toaletten för att gnugga bort det värsta men man får ändå gå med fula och fläckiga kläder på jobbet resten av den dagen. Hemma har jag alltid myskläder som det inte gör något om jag spiller på. 🙂

Sedan går jag in i saker. Dörrkarmar. Jag fastnar ofta i dörrhandtag med ärmen. Tvärstopp liksom. Min rockskört (jobbar på sjukhus) eller långkofta har många gånger fastnat i den lilla nyckeln som finns i skrivbordets lådhurts med påföljd att man abrupt hindras i sin framfart på ett ganska komiskt sätt och dessutom på köpet får med sig skrivbordshurtsen liksom i ett koppel. Snubblar över folk. Ibland snubblar jag till och med på mina egna fötter. Jag tappar saker, gärna mat så att förpackningen går sönder och innehållet sprider sig över golvet. Jag är i perioder en expert på att tappa eller förlägga mina nycklar vilket gör mig skitförbannad.

Har även ibland sönder saker med en förvånansvärd lätthet. En gång lyckades jag med konststycket att bryta av ett dörrhandtag! Bara sådär, skulle öppna en dörr och så … Ja det är inte riktigt klokt.

Häromdagen skulle jag parkera bilen utanför jobbet. Då råkade jag köra över en sten. Pang sa det när jag tog svängen på (den något snålt tilltagna) vägen på parkeringsplatsen lite för tajt (kör Volvo med en sjujäkla svängradie). Bilen fick alltså köra hinderbana. Förutom min egen klumpighet irriterade jag mig också lite på ljushuvudet som tyckt att en sten skulle ligga just där som en dekoration var det nog tänkt,  i svängen, ganska osynlig och som nu genererat i en helt onödig skada på bilen (som för övrigt  sambon äger, ni förstår ju hur glad han blev).

Ja, så är det men ibland blir man bara så trött på sig själv och det är jag i dag. Undrar om det finns någon slags bot mot denna sorts klumpighet som jag lider av, någon som vet?

Post Navigation

Olssons universum

Om att leva minimalistiskt, miljövänligt och hälsosamt, som sockerfri singel...

HomeHopeDreams

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

Millans Värld

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

Freja funderar

Filosofiska & feministiska vardagsfunderingar

Bigassfashion

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

%d bloggare gillar detta: