marreutanpardon

Med fötterna på jorden och huvet på skaft – och – bland molnen då och då…

Archive for the tag “Relationer”

Vågar du sticka utanför mallen?

Det är en sak som jag gått och funderat på nu ett tag. Det är varför man skall sträva efter att ”vara som alla andra” eller skall man kanske istället säga, som alla andra (?), vill att man skall vara?  Jag menar – det finns ju  alla dessa ideal i dag som många av oss gör vårt bästa för att leva upp till, mer eller mindre. Mallar som vi bör hålla oss till. Vi skall vara unga, vackra, perfekta…

Samtidigt som vi strävar efter att vara så ideala som det bara går på alla de sätt, så verkar då våra egon frodas och växa sig stora på ett ohälsosamt sätt. Vi blir i vår strävan efter att vara ”perfekta” varelser  väldigt fixerade vid oss själva, vid att bli just perfekta. Kan man verkligen bli det förresten? Perfekt? Vi är hursomhelst tvungna att hela tiden kontrollera att vi är på väg mot vad vi vill eller tror oss vilja vara.

Ja visst blir det så till syvende och sist att våra egon utvecklas och byggs upp i vår strävan mot de där idealen?  För ju närmare vi kommer ett ideal, ju mer idealisk vi verkar för oss själva, desto mer växer vårt ego och om man då till råga på allt, till exempel får en massa ”likes” på sociala medier, ja då är den igång på allvar, bekräftelsekarusellen. Men det är en fälla. Idealen är ju trots allt ganska svåra att uppnå. Och när vi kanske till sist tycker oss ha uppnått ett ideal, då vill vi vidare… Vi gräver en egen grop som vi kanske rätt som det är trillar i med huvudet först. Högmod går före fall…

Jag har märkt av det där med ideal och mallar på jobbet också.  Mallen för min yrkeskår verkar i alla fall ha ändrat sig över tid. Jag har jobbat i samma yrke i 27 år nu och därmed kunnat uppfatta förändringarna. Förr om åren ansågs det roligt när det fanns vissa individer på jobbet som tydligt avvek ifrån den gängse mallen, det hette då att de var ”personligheter”. Detta var någonting positivt på den tiden. De kunde till exempel ha vissa egenheter som var kuriosa och speciella utan att det för den skull störde andra i omgivningen utan sådana personer ansågs istället tillföra något positivt på arbetsplatsen. Kanske var det detta att de  faktiskt vågade vara sig själva fullt ut. De vågade tala om vad de tyckte och tänkte  och de var heller  inte rädda för att tycka annorlunda än andra. Så är det inte längre. Alla skall tycka likadant. Eller ungefär likadant. Om man inte tycker (likadant) som de andra då är man … obekväm och jobbig. En som skall röstas ut?

Well… Jag tycker det är en utveckling som går åt fel håll. Vi har missuppfattat detta med att finna och förverkliga oss själva, det gör man inte genom att söka (och kanske!) få bekräftelse, det gör man genom att lyssna på sig själv, vad man känner, tänker och tycker och det viktigaste – och sedan (våga) stå för det. Men det är som sagt svårt när det finns alla dessa mallar som gärna försöker tala om för oss hur vi skall tänka, tycka känna och se ut. Kanske är det dags att vända om. Kanske måste vi våga sticka utanför mallen, våga använda våra känslor (igen) och fråga oss själva – vad känner jag? Vad vill jag? Vad står jag för? Och sedan tala om och visa det för omvärlden utan att bli osäkra eller rädda. Det är, anser i alla fall jag, att finna och förverkliga sig själv på riktigt.

Ha nu en redigt trevlig helg och var rädda om er och om era medmänniskor!

Solförmörkelsen – och funderingar (FLUM-VARNING)

I dag var det solförmörkelse.

Där jag bor såg jag inte någonting av vare sig det som benämns som solskiva eller månskugga. Det blev bara lite mörkare ute. Det var allt och efter en liten stund kunde man se att det ljusnade igen. Jag tyckte att det var skönt, när ljuset kom tillbaka alltså. Eftersom jag började flumma över hur livet skulle te sig utan solljus… om det nu alls skulle finnas något liv överhuvudtaget då.

Här i Sverige har vi fyra årstider och de har sin charm men vi är ändå ganska fixerade vid solen. Vi pratar mycket om vädret… Blir det sol i dag, frågar vi oss om vi har någon utomhusaktivitet på agendan som kräver bra väder. Vi klagar över gråa dagar, året runt.

Nej, ingen av oss, var vi än må bo här i världen,  kan nog säga att solen inte har någon betydelse för oss. För solen när oss och håller oss vid liv med sina strålar av energi. Och den styr våra liv. Den är vår stjärna. Den enda. Den som vi alla snurrar runt på vårt klot som kallas planeten Jorden.

Ljus och mörker. Dag och natt. Varje dag, månad efter månad, år efter år, gryr morgonen, blir till dag som så småningom blir till kväll som sedan går över i natt. Och så börjar allt om igen, cirkeln börjar och sluts. Det ger oss en rytm som vi behöver och det ger oss trygghet. För vi vet att efter natten blir det dag, efter mörkret kommer ljus… Detta händer hela tiden men vi tänker sällan på det. Vi ser inte att varje dygn finns en symbolik för mörker och ljus. Att det efter mörker kommer ljus…

Tyvärr så är det mycket mörker på vår planet just nu. Inte så att inte solen skiner för det gör den ju (över både ond och god!) men – det finns mörker av annat slag. Så mycket vrede och hat som vi alla märker av just nu. Dagligen får vi höra om död och elände. Om rå brutalitet och brist på empati. Om respektlöshet, för varandra och för liv och död. Vi matas med det i medierna. Och vi måste ju lyssna. Vi kan inte gömma oss och blunda för verkligheten. Det går ju inte när allt kommer ikring att låtsas att det är ljust när det är mörkt… ett tag kanske men förr eller senare måste man öppna ögonen och se verkligheten.

Jag tycker att solförmörkelsen skulle kunna vara en fin påminnelse om att efter mörker kommer ljus? En symbol för att mörkret måste vika för ljuset? Att det är dags för alla oss människor på den här planeten att se allas lika värde oavsett religion, kultur, hudfärg eller andra dumheter som vi hittat på skall skilja oss åt? För vi har möjligheten att välja ljuset framför mörkret. Varje dag. Om vi bara vill. Om vi bara anstränger oss lite.

Kan vi inte sluta bråka om vem som är bäst och vem som har rätt? Bli lite mera ödmjuka? För sanningen är nog, med handen på hjärtat, att ingen av oss egentligen är bäst (alla människor är lika mycket värda) och ingen av oss har rätt…? För vem av oss kan ställa sig upp och säga att den VET Sanningen?

Ja, jag varnade ju för att det skulle bli flummigt … och det blev det!

Besvikelse

Ibland blir jag så besviken på andra människor. Låt mig berätta om en av de saker som gör mig riktigt besviken och illa till mods.

Jag har en bror som lider av vad man förr kallade utvecklingsstörning, i dag kallar vi det funktionsnedsättning. Han är född autistisk. Och han är förstås annorlunda. Han beter sig annorlunda och han ser annorlunda ut om man utgår ifrån det som vi kallar ”normalt”. Men han är likafullt en människa med tankar och känslor.

Det är nu år 2014 och man tycker att människor borde ha blivit mera smarta och accepterande eftersom det i dag finns mer allmän kunskap om dylika funktionshinder än vad det gjorde under vår uppväxt. Då var han verkligen lovligt byte för dem som ville kränka. Men saker och ting har tyvärr inte förändrats så mycket till det bättre.

Jag skall ge ett exempel: Nu under semestern tillbringade jag en vecka tillsammans med min bror då han bodde hos oss. Vi åkte på utflykter och till stranden. Sådant man gör om sommaren med nära och kära. Allt var bra och roligt.

Men. När vi var ute på ”stan” och gick bland folk så kunde jag inte undgå att märka hur många stirrade på min bror. Inte bara barn utan vuxna i olika åldrar. Ja de glodde, en del t o m med öppen mun. Man hörde nedlåtande skratt. Det är i sådana sammanhang jag får lust att bete mig riktigt konstigt. Som att gapa och skrika åt dem, att göra fula grimaser och till och med slå vilt omkring mig…  Naturligtvis gör jag inte det. Men jag får stor lust att göra det. Är det så konstigt egentligen? För eftersom de beter sig idiotiskt så får jag lust att göra det också.

Men nu skall jag också säga att det finns människor som tar honom precis som han är, som är accepterande och underbara. Så jag drar inte alla över en kam. Absolut inte. Det finns hopp.

Hur står man ut som nära anhörig då? Man försöker förstå att det är rädsla och okunskap som gör att människor beter sig dåligt. Jag ser det som att min bror är en spegel som reflekterar deras okunskap och/eller dåliga värderingar. Problemet ligger inte hos min bror utan hos dem som trakasserar honom.

Trevlig helg!

Testad och klar: Jag är en introvert typ!

Ibland är det kul att göra test. Jag hittade ett på ”I Form” där man kunde testa huruvida man är introvert eller extrovert. På ett sätt visste jag redan innan jag gjort testet vad det skulle visa. Jag var en klart introvert typ. De flesta av frågorna kunde jag svara ”sant” på, dock inte alla.

Jag har alltid varit en sådan som gärna håller mig för mig själv lite då och då. Eller snarare, jag har ett riktigt behov av att få vara ensam med jämna mellanrum, annars mår jag helt enkelt  inte bra. Jag är inte så förtjust i aktiviteter med stora grupper av människor som jag inte känner och brukar undvika att hamna i sådana sammanhang. Ibland har jag svårt att prata med främlingar. Det kan ta mycket lång tid innan jag släpper in någon i min privata sfär och lita på att jag sonderar terrängen noggrant innan jag gör det. Jag är mycket kreativ och blir lycklig av att skapa vad det än må vara: en tavla, en text, en teckning, måla möbler, sy …ja vad som helst. Jag är en bra lyssnare… och så vidare.

Det brukar vara de extroverta som syns och hörs mest av förklarliga skäl. Men det är tur att ”vi andra” finns också för hur skulle det annars bli? Full fart… alltför full fart… till och med för de extroverta kanske… 🙂

Här hittar du länken till testet: http://iform.se/test-valbefinnande/test-ar-du-introvert-eller-extrovert

Om du vill läsa mer om introverta människor kan du till exempel kolla den här länken: http://www.introvert.se

Och så till sist ett boktips för den intresserade: ”Den tysta revolutionen” av Linus Jonkman.

Trevlig helg!

Likt en ”Fågel Fenix”

Häromdagen läste jag på text-TV att den som blivit mobbad i skolan löper risk att drabbas av hälsoproblem senare i livet. Jag kunde bara nicka instämmande där jag satt. För jag vet hur det kan vara. Att resa sig efter att ha blivit nedbankad i skoskaften.

Jag var mobbad  i stort sett hela min grundskoletid. Och visst har det påverkat mig. Visst har jag ärr som ingen ser. Visst kämpar jag fortfarande ibland med gamla demoner som kan dyka upp när man minst anar det. Självkänslan är bland det som är svårast att bygga upp om man har råkat ut för mobbning. När det var som värst kände jag mig som en dörrmatta som folk skrapade av skiten under skorna på. För jag fick ta väldigt mycket skit.

När det var som värst ville jag inte leva längre. Jag minns att jag stod på vår balkong, tre våningar upp och funderade på om jag skulle överleva om jag hoppade. Det verkade för riskabelt, tänk om jag skulle överleva och bara bli väldigt skadad för resten av livet? Så tänkte jag. Sedan tänkte jag på min bror som är handikappad, hur skulle han få det om inte jag fanns där för honom i framtiden? Nej, det gick inte.

Jag var bara 15 år och ville faktiskt dö. Då förstår man hur allvarligt mobbning kan skada en människa i själen. Jag brukar fortfarande tänka att min bror är en ängel, en räddande ängel. Hade det inte varit för att han fanns så vet man inte vad som hade hänt den där gången på balkongen.

Någonting som sägs vara viktigt för hälsan är sömnen. När man är mobbad sover man dåligt. Jag har sovit mycket dåligt i många perioder av mitt liv. För om kvällarna (och nätter också) på kammaren så funderar man mycket över varför man blir mobbad. Man funderar över vad det är för fel på en. Varför de inte kan låta en vara ifred. Varför de inte kan låta en vara som man är. Varför man inte får vara med. Jag läste för ett tag sedan att hjärnan kan bli skadad om man inte sover ordentligt. Då kanske jag dras med en sjuhelvetes omfattande hjärnskada nu då? Intressant. Minst sagt. Är det därför jag är som jag är?? 🙂 Nej, man skall inte tro på allt man hör.

Det är inte bara den fysiska hälsan som blir nedsatt. Det är väldigt mycket den själsliga skulle jag vilja säga. När man är mobbad har man ingen tro på sig själv. Den blir utplånad av alla kränkningar. Man tror sig inte kunna klara av någonting. Och det värsta är att det alltid finns de som är snabba med att bekräfta det. Att tala om hur värdelös man är. Därför kan det ta en oerhörd tid att läka i själen. Det kan ta en hel lång livstid. Ett liv är en lång tid. En tid när man kunde ha gjort så mycket annat. Roligare och intressantare saker än att lida alla helvetets kval. Man kunde ha upptäckt fler av sina talanger och kultiverat dem. Och man kunde kanske ha skaffat sig en bättre utbildning? Kan låta som en ursäkt men å andra sidan:  varför skulle någon som inte tror att den kan ett dyft försöka sig på en lång och krävande utbildning, som skulle generera i ett bra arbete? Finns inte på kartan. För man tycker inte att man är värd det. Man tycker inte att man är värd någonting bra. För man är ju bara skit. Det är ju vad man fått höra så mycket, så mycket att man faktiskt till slut tror på det. Och tilliten till andra människor, den är svår att hitta igen. Man kommer alltid att vara misstänksam mot andra. Beredd på att bli besviken.

Ja, det händer mycket i en människa som blir mobbad. Om jag skulle skriva ned alla mina erfarenheter så skulle det nog bli svårsmält och jag vill  inte lämna ut mig så mycket heller, så jag avrundar…

Men en sak jag vill säga och det är att det går att få det att vända, det går att vrida spiralen åt rätt håll. Man kan faktiskt läka och man kan leva ett bra liv, ett hälsosamt liv. Jag säger inte att det är lätt. Men jag säger att det går, utan tvekan.  För jag har gjort det, jag har gjort en ”Fågel Fenix” och rest mig ur askan. Det vill jag tala om för alla som vill lyssna.

Respekt och gränser

Ibland händer det sig att man får tänkvärda kommentarer på sina inlägg. Så var fallet när MarveW kommenterade på inlägget ”Du kunde flytta på dig”. Hon kommenterade t ex om respekt som verkar vara någonting som det finns brist på i vårt samhälle i dag. Naturligtvis kunde jag inte låta bli att fundera vidare på hur det kan komma sig.

Jag tror att det har med gränser att göra. Det är viktigt med gränser. När vi är små är det våra föräldrar som sätter gränserna (eller någon annan närstående om föräldrarna av någon anledning inte finns där för oss). Det går aldrig att komma ifrån. I skolan lär vi oss också om vad som är tillåtet och inte. Men som förälder är man alltid ytterst ansvarig för sitt barn.

Skolan har varit på tapeten mycket den senaste tiden. Och det är ju bra, för skolan är mycket viktig den också. Jag har en dotter som nu i höst skall börja första klass. Än så länge går hon i förskoleklass men det räcker för att man som förälder skall bli invigd i vad som gäller i skolans värld.

I min dotters klass finns det barn som har svårt med disciplinen. Detta är ett komplicerat ämne att skriva om eftersom det är komplext och känsligt. Tangentbordet känns lite som minfält när jag skriver nu… Men jag skall göra ett försök:

Barnen i min dotters klass får lära sig att man inte skall slåss. Rätt, helt klart. Men – det finns vissa barn som inte kan hejda sig. De går på andra barn, både verbalt och fysiskt. Ja, de slåss på riktigt. De sparkar och slår andra barn (som fått lära sig att man inte skall slåss, kommer ni ihåg?) men de som blir slagna, de undrar nog varför de som sparkar och slår får fortsätta? Det skulle jag undra om jag var i deras kläder. De som slåss får förstås veta att det är fel. Men de fortsätter som förut. Jag tycker det luktar dubbelt budskap. Jag vet att lärare och fritidspersonal gör sitt bästa från de omständigheter som är när de försöker att förklara för barnen att vissa barn behöver hjälp med att få bukt med sitt uppträdande. Att försöka skapa förståelse är väl bra – men kanske inte så bra om vissa barn hela tiden måste ta hänsyn till de stökiga.

Hänsyn ja. På tidigt 70-tal, när jag var en unge i lågstadiet, minns jag att hänsyn var ett mycket viktigt ord. Det nöttes in i dåtidens barns huvuden likt multiplikationstabellen. Och det var nog bra. Visa hänsyn sa man och detta i alla möjliga sammanhang. Jag tror på hänsyn. Men kanske inte för mycket av det, för det leder till att någon måste stå tillbaka för någon annan. Nyckelordet är som i så många andra sammanhang – balans.

Bland vuxna ser man också brist på respekt i dag. Precis som MarveW skrev så syns den lite överallt. Kanske är det dåligt med gränser för vuxna i dag också? För det är ju vi vuxna som skall sätta gränserna för våra barn och tala om vad som är OK och vad som inte är det.

Ibland kan jag tänka att det kanske (bland annat) har med att göra att vi i dag tycker att det är dåligt att bli äldre (och därmed mognare). Ibland upplever jag att vissa ”mogna” människor uppför sig mycket omoget. De vill dröja sig kvar i någon slags ungdomlig ansvarslöshet. De vill ”leva livet”. Och hur blir det då med föredömligheten som ju Marwe också nämnde i sin kommentar? För vuxna borde alltid anstränga sig för att bete sig så att de är ett föredöme för de unga.

Ja, detta blev ett både långt och ganska yvigt inlägg men jag tror att detta är viktiga saker att fundera över.

Trevlig söndag och särskilt tack till MarveW för god och tänkvärd feeedback – mera sådant!

”Du ser trött ut i dag”

Måndag. Jobbigaste dagen i veckan. Man kravlar sig ur sängen efter en helg som gick alldeles för fort förbi och förbannar sig själv för att man inte tog det mera lugnt än man gjorde. För inte f-n är det någon som tvingar en till att vara en ”duktig flicka”, bara man själv.

 Kommer till jobbet och det går trögt som sirap. Fikar, inte bättre. Sur som ättika. Gröt i huvudet och det avspeglar sig med all säkerhet i anletsdragen.

 När man sedan efter fikat sitter i sin jobb-stol får man av en kollega höra: ”Du ser trött ut i dag”.

 Jaha. Vad skall jag göra åt det då? Sova lite på min post? Skulle inte tro att det vore populärt.

 Ibland blir jag bara så trött på folk som inte har någon finess eller som bara vill vara taskiga. Jag ser det heller inte som omtänksamt att påtala att någon ser trött ut. Jag säger aldrig till någon som ser trött ut att vederbörande gör det. För jag vet att det inte blir bättre utav att höra det, snarare tvärtom. Man blir stött och ganska ledsen.

 Så nästa gång någon gör detta uttalande så skall jag replikera med: ”jaha Du, och ??”. Eller kanske: ”ja, det var kul att höra, nu känner jag mig väldigt mycket gladare!”. Vilket är bäst?

 Andra förslag på dräpande mot-repliker emottages tacksamt i kommentarsfältet.

Jobb-nostalgi

I nästan hela mitt yrkesverksamma liv har jag hitintills jobbat på sjukhus.

Det är något speciellt med att jobba på sjukhus. De allra flesta av oss föds där och även vid vår död är det där vi tas om hand. Ett sjukhus sover aldrig helt. Det är som en egen liten värld.

I början av 80-talet var jag ny på sjukhuset. En tjugo- någonting, som damp ned där mitt i smeten. Helt nyutbildad.  Och skall man börja någonstans, varför inte börja på en intensivvårdsavdelning? Det gjorde jag. Stod vilsen där en morgon och skulle börja på mitt sommar-vikariat. Nervös. Hur skulle det gå? Klump i magen. Hade 2 veckor på mig att lära mig jobbet.

Fick följa med den ordinarie i hennes jobb, var som en svans. Blev iklädd vita sjukhuskläder, en slags klänning i ganska stelt tyg som doftade ren tvätt. Gott sådär. Sedan skulle man ha vita strumpor, jo så var det på den tiden. Helst skulle man ha vita sandaler eller tofflor och vissa hade ett vitt smalt skärp i midjan. Det hade inte jag, alltså inga vita skor – och inget skärp heller.  Mina skor var mörkblå. Med vita passpoaler på sidorna. Jag tyckte att det var snygga skor. Kanske till jeans men inte till en vit sjukhusklänning… Jag fick i alla fall gå omkring i de där skorna hela den där första dagen, utan vita strumpor i…

In på salarna bar det där det låg människor i verkligt dålig kondition. Apparater, slangar, dofter, ljud, blod. Jag tänkte att nu är jag där det händer saker. Där det är ”action”. Och nog blev det action alltid. För jag skulle sitta som spindeln i nätet och se till att allt fungerade i expeditionen. Hela tiden sprang det folk där, hela tiden ringde telefonen och hela tiden skulle man ha koll på precis allting, patienter, papper, läkare, sköterskor…

Men efter 2 veckor kunde jag jobbet. Och sedan gick det som på räls, resten är, som man säger, historia. Och nu, så många år senare är jag fortfarande kvar. Ja, inte på den avdelningen (som tur är) men på sjukhuset. 🙂

Det måste ju betyda någonting. Det måste betyda att man trivs med sitt jobb, trots att det mesta går på rutin. Men när allt kommer omkring är det är inte bara jobbet, det är alla de vänner som man lärt känna under resans gång, dem som man delat så mycket med, som gör att man stannar.

Ja, jobbet är en stor del av livet, därför är det viktigt att man trivs. Och det gör jag nog även om jag (som de flesta andra) vissa dagar tycker det är pest att gå till jobbet…

Äldre = mindre intressant?

I dag var vi på restaurang. Det är en vardagslyx som vi unnar oss någon gång då och då. Bara för att sätta lite guldkant på tillvaron.

Efter att vi inmundigat en god lunch på stan så kom servitören fram till oss och frågade som sig bör om det smakade bra. Man sambo är en utåtriktad typ som har lätt för att prata med folk, vem som helst och närsomhelst och kom i samspråk med vår servitör. Samtalet avhandlade lite av varje tills vi också  fick veta vad det var för folk som den aktuella krogen oftast hade som gäster.

Ja, det var faktiskt en brokig blandning fick vi då veta. Och i slutklämmen så sänkte servitören (tillika krögaren fick vi också veta) samtalstonen och liksom teaterviskade fram att ”ja och så är det ju så att det kommer många… äldre personer hit också”. Han teaterviskade kanske därför att det satt några personer ur nämnda grupp ganska nära. Men jag fick också uppfattningen att det på något sätt var lite, vad skall man säga, inte skämmigt men lite åt det hållet kanske, att äldre personer gärna kom dit. Jag fick intrycket att han gärna hade sett att yngre individer kom till hans krog. Jag blev lite irriterad. Men bara för en liten stund. För plötsligt så slog det mig:

För bland det första som for igenom mitt huvud när vi kom in i restaurangen var: ”oj, vad många äldre det var här”. Där ser man, jag var inte bättre än han.

Vad är det då som gör att man numera är så fixerad vid huruvida en person är ung, medelålders eller äldre?

Kanske beror det på den ytliga inställningen som många av oss i vår tid har, att vi går efter det yttre så mycket? Ung och fräsch betyder attraktiv på olika sätt, gammal betyder… tämligen ointressant?

Jag tycker det är ganska kusligt och också det faktum att jag själv inte längre är en ”dununge” (passerade 50-årsstrecket förra året) gör mig lite illa till mods. Är det så man kommer att bli behandlad inom en ganska snar framtid, som någon som inte är särskilt intressant? För att man råkar ha blivit gammal?

Usch… men då känns det skönt att tänka på att faktiskt de allra flesta av oss kommer att bli gamla, rynkiga och skröpliga förr eller senare. Och därmed också sådär ointressanta…

Ha en fin helg!

En missanpassads bekännelser

Häromdagen hade jag och sambon en mycket intressant diskussion vilken i sin tur ledde till en massa intressanta funderingar hos undertecknad.

Det hela började med att jag kände mig deppig och tyckte att hela världen var emot mig. Jag lättade mitt hjärta för sambon.

Och snart ledde  alltsammans fram till att jag plötsligt utbrast: ”Jag har alltid tyckt att jag är annorlunda än alla andra”! Sambon som vid det här laget är van vid underliga uttalanden ifrån min sida och dessutom har till profession att samtala med människor, svarade bara: ”Jaha, ja, det är många som säger likadant”.

Detta svar gjorde att jag stannade upp i mina funderingar helt och hållet. Jag såg antagligen ut som en fågelholk i synen, eller kanske ett utropstecken.

”Va, menar du det? ”

”Japp, det brukar komma fram, skulle tippa att det är ungefär i runda slängar 80 procent som säger så”.

Aha, tänkte jag. Många fler än jag går omkring och känner sig som ”aliens”. Med ett annat uttryck kanske man skulle kunna säga att man känner sig missanpassad? Som den som står utanför och inte passar in?

Detta att så många upplever att de är annorlunda än alla andra hade jag inte kunnat ana. Det kändes på något sätt befriande. Jag är inte ensam då ju!

Men där ser man, inget är nytt under solen! Och när allt kommer omkring så är ju vi människor ganska lika. Men det är också lite sorgligt att så många upplever detta för som jag ser det så måste ju också alla vi som tänker så, känna ett slags avstånd till sina medmänniskor? Men det är kanske så det skall vara? Vad vet jag. Intressant hur som helst!

Hur tänker ni? Har ni haft liknande funderingar?

Post Navigation

Olssons universum

Om att leva minimalistiskt, miljövänligt och hälsosamt, som sockerfri singel...

HomeHopeDreams

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

Millans Värld

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

Freja funderar

Filosofiska & feministiska vardagsfunderingar

Bigassfashion

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

%d bloggare gillar detta: