marreutanpardon

Med fötterna på jorden och huvet på skaft – och – bland molnen då och då…

Archive for the tag “Mobbning”

Likt en ”Fågel Fenix”

Häromdagen läste jag på text-TV att den som blivit mobbad i skolan löper risk att drabbas av hälsoproblem senare i livet. Jag kunde bara nicka instämmande där jag satt. För jag vet hur det kan vara. Att resa sig efter att ha blivit nedbankad i skoskaften.

Jag var mobbad  i stort sett hela min grundskoletid. Och visst har det påverkat mig. Visst har jag ärr som ingen ser. Visst kämpar jag fortfarande ibland med gamla demoner som kan dyka upp när man minst anar det. Självkänslan är bland det som är svårast att bygga upp om man har råkat ut för mobbning. När det var som värst kände jag mig som en dörrmatta som folk skrapade av skiten under skorna på. För jag fick ta väldigt mycket skit.

När det var som värst ville jag inte leva längre. Jag minns att jag stod på vår balkong, tre våningar upp och funderade på om jag skulle överleva om jag hoppade. Det verkade för riskabelt, tänk om jag skulle överleva och bara bli väldigt skadad för resten av livet? Så tänkte jag. Sedan tänkte jag på min bror som är handikappad, hur skulle han få det om inte jag fanns där för honom i framtiden? Nej, det gick inte.

Jag var bara 15 år och ville faktiskt dö. Då förstår man hur allvarligt mobbning kan skada en människa i själen. Jag brukar fortfarande tänka att min bror är en ängel, en räddande ängel. Hade det inte varit för att han fanns så vet man inte vad som hade hänt den där gången på balkongen.

Någonting som sägs vara viktigt för hälsan är sömnen. När man är mobbad sover man dåligt. Jag har sovit mycket dåligt i många perioder av mitt liv. För om kvällarna (och nätter också) på kammaren så funderar man mycket över varför man blir mobbad. Man funderar över vad det är för fel på en. Varför de inte kan låta en vara ifred. Varför de inte kan låta en vara som man är. Varför man inte får vara med. Jag läste för ett tag sedan att hjärnan kan bli skadad om man inte sover ordentligt. Då kanske jag dras med en sjuhelvetes omfattande hjärnskada nu då? Intressant. Minst sagt. Är det därför jag är som jag är?? 🙂 Nej, man skall inte tro på allt man hör.

Det är inte bara den fysiska hälsan som blir nedsatt. Det är väldigt mycket den själsliga skulle jag vilja säga. När man är mobbad har man ingen tro på sig själv. Den blir utplånad av alla kränkningar. Man tror sig inte kunna klara av någonting. Och det värsta är att det alltid finns de som är snabba med att bekräfta det. Att tala om hur värdelös man är. Därför kan det ta en oerhörd tid att läka i själen. Det kan ta en hel lång livstid. Ett liv är en lång tid. En tid när man kunde ha gjort så mycket annat. Roligare och intressantare saker än att lida alla helvetets kval. Man kunde ha upptäckt fler av sina talanger och kultiverat dem. Och man kunde kanske ha skaffat sig en bättre utbildning? Kan låta som en ursäkt men å andra sidan:  varför skulle någon som inte tror att den kan ett dyft försöka sig på en lång och krävande utbildning, som skulle generera i ett bra arbete? Finns inte på kartan. För man tycker inte att man är värd det. Man tycker inte att man är värd någonting bra. För man är ju bara skit. Det är ju vad man fått höra så mycket, så mycket att man faktiskt till slut tror på det. Och tilliten till andra människor, den är svår att hitta igen. Man kommer alltid att vara misstänksam mot andra. Beredd på att bli besviken.

Ja, det händer mycket i en människa som blir mobbad. Om jag skulle skriva ned alla mina erfarenheter så skulle det nog bli svårsmält och jag vill  inte lämna ut mig så mycket heller, så jag avrundar…

Men en sak jag vill säga och det är att det går att få det att vända, det går att vrida spiralen åt rätt håll. Man kan faktiskt läka och man kan leva ett bra liv, ett hälsosamt liv. Jag säger inte att det är lätt. Men jag säger att det går, utan tvekan.  För jag har gjort det, jag har gjort en ”Fågel Fenix” och rest mig ur askan. Det vill jag tala om för alla som vill lyssna.

Alla får vara med?

På min flickas skolgård finns det en skylt där det står med stora bokstäver ”ALLA FÅR VARA MED”.

”Vad fint” tänkte jag när vi kom till skolan den första skoldagen med vår dotter. ”Här verkar man ha rätt inställning” tänkte jag vidare, glatt och lite naivt. Nu vet man ju att i verkligheten förhåller det sig inte alltid på det sättet. För som barn gäller samma oskrivna regler som när man är vuxen, nämligen:

Man bör passa in. Man bör inte sticka ut. Man bör vara som ”alla andra”.

Ovanstående regler får man ju tidigt lära sig, är väldigt viktiga. För annars… får man kanske inte vara med och leka med ”alla de andra” (barnen). Då får man klara sig själv.

Eftersom jag var mobbad som barn vet jag allt om hur det är att inte få vara med.

Man förstår inte varför de stänger en ute. Man funderar väldigt mycket över varför man inte blir insläppt i gemenskapen.

I går råkade jag av en händelse se en film om vildhundar (tror jag det var). De visade en stackare som hade oturen att se lite annorlunda ut än de övriga i flocken. Han hade nämligen hängande öron medans de andra hade uppåt stående öron. Vad fick man se? Jo de gick på honom allesammans, bet och pucklade på honom. Och det var inte bara hans ”jämnåriga” i flocken utan faktiskt även de vuxna individerna som stod för mobbningen.

Och så är det ju tyvärr även i människosläktet. Det finns lärare som mobbar elever i skolan och det finns de lärare som medvetet eller omedvetet blundar för att det finns mobbning bland eleverna. Och vidare finns det ganska gott om vuxna som mobbar andra vuxna.

Jag kan inte låta bli att fundera över vad det är som får individer i en flock att hacka på dem som inte råkar passa in. Tänker på uttrycket ”hackkyckling”.

Vad är det för mekanismer som föder behovet av att få utesluta och trycka ned en annan individ som man kanske inte riktigt förstår sig på eller som ser annorlunda ut? För det kanske är det som det handlar om? Eller är det någonting evolutionsrelaterat, som det så kallade ”naturliga urvalet” (de bäst anpassades överlevnad)? Det är förstås ganska invecklat vad som ligger bakom.

Men jag skulle vilja ställa en fråga: kan man inte ställa lite högre krav på oss människor som ju ändå skall föreställa högt utvecklade: Skulle vi inte kunna vara lite mera vidsynta och försöka ha en större acceptans för dem som inte kan, eller faktiskt – vissa gånger inte vill inordna sig i ledet?  För det skulle säkert kunna tillföra mycket gott.

Jag skulle vilja önska att det kunde finnas en plats för precis alla. För när allt kommer omkring så blir det ju ganska ointressant om alla är stöpta i ungefär samma form och tänker likadant. Människan är alltför avancerad och komplex för att kunna knuffas in i ett sammanhang där alla måste vara likadana. Det skulle aldrig fungera.

Men  finns det inte redan en plats för alla om man tänker efter lite? För även de som inte verkar passa in behövs förstås, det är de som går i bräschen för ett nytt tänkande, det är de (som genom sin existens)  skall hjälpa till att skapa en större acceptans (och därmed föra mänskligheten framåt). 😉

För om det finns acceptans, då får alla vara med. På riktigt.

Trevlig söndag!

Hur kan vi motverka mobbning?

När ens barn börjar skolan är det spännande och roligt. Men också nervöst på olika sätt.

Och har man som jag, en ”historia” som mobbad under hela skoltiden, ja då kan det bli jobbigt. För mardrömmen är att hon blir mobbad, utanför på något sätt.

Just nu kan man läsa i Aftonbladet om granskningen av om hur verkligheten ser ut när det gäller mobbning  i svenska skolor i dag.

Det är så bra att detta uppmärksammas i medier och jag tror att det är viktigt att mobbingoffer får möjlighet att komma till tals och berätta om hur det är att vara mobbad och hur det kan komma att påverka hela ens liv. För det gör det, mycket och på väldigt många olika sätt.

Min egen historia som mobbad har jag berättat om lite grann om i tidigare inlägg. Att tänka tillbaka på den tiden och att sedan berätta hur det upplevdes kan vara mycket jobbigt. Det blir att färdas tillbaka i tiden, in i psykets vindlingar. Och det kan riva upp gamla sår, sår som man trodde var läkta för längesedan.

Och mobbarna är dem som jag (som f d mobb-offer) verkligen skulle vilja fråga ut om olika saker. Men det blir ju av förklarliga skäl svårt att få tag i någon som vill ställa upp och ”tala ut” om sin erfarenhet som mobbare. Men, om någon mot förmodan, skulle våga träda fram och berätta om varför man mobbade så skulle det vara mycket, mycket bra och mycket modigt. Faktiskt. För jag tror absolut att man måste höra mobbarnas historia för att få en bättre bild av varför mobbning uppstår.

Och jag tror inte att skolorna kan lösa hela problemet. Det är ju hemma som barnet har sin bas. Som förälder har man alltid ansvar, som ansvar för att försöka vara en bra förebild. Och ansvar för att tala om för barnet vad som gäller när det kommer till skyldigheter, rättigheter och – moral.

Det behövs också mer kunskap i ämnet. Tabun och skuld kring mobbning måste bort. Den smutsiga byken måste fram och läggas under lupp.

Det behövs sanna historier av riktiga människor och det behövs utbildning, som till exempel föreläsningar.

Och alla måste hjälpa till. Samhällets vuxna, lärare – och barn/unga. Vi måste börja ta ansvar för och bry oss om varandra mer än vad vi gör i dag. För vårt samhällsklimat är hårt och just därför behöver vi varandra.

Trevlig helg!

Hur och när kan egenkärlek bli ohälsosam?

Egenkärlek. Det är mycket inne nu. Man skall tro på och älska sig själv. Man skall kunna tala väl för sig själv. Man skall ta för sig. Och så vidare.

Javisst är det bra att tro på och älska sig själv, för det är där allt bra kan ta sin början. Men, frågan är om (och när) det kan bli för mycket av det? För det är väl med den som med allt annat, det måste finnas en balans.

Men var går egentligen den där gränsen som avgör när den hälsosamma egenkärleken och tron på sig själv blir destruktiv? När man förlorar sig i sin egen ”härlighet” och glömmer allt och alla andra runt omkring?

Det är härligt med den tiden i livet när man hittar kärleken till sig själv. Född i början av 60-talet så var jag tjugo-någonting under 80-talet, ett decennium som många av oss som var unga då minns som en lycklig och glad tid där man verkligen fick chansen att ta ut svängarna. Allting skulle vara mycket och stort, ta bara det där med mycket hår, smink och axelvaddar t ex…

För mig så innebar 80-talet också en tid för positiv förändring när jag kunde blomma ut. Under hela min grundskoletid under 70-talet var jag ”utanför” de övriga i klassen, den där som alltid blev vald sist i skolgymnastiken, den som hade fel kläder o s v. Jag var i stort sett osynlig. De tyckte att jag var konstig och inte passade in. Jag å min sida, tyckte inte att de inte passade in med mig… Men i dag är jag tacksam mot dem som stängde mig ute. Tack vare dem har jag fått mycket användbara kunskaper (i bland annat) människokännedom, dyrköpta kan man tycka men ovärderliga. Så jag skulle vilja säga till dem: tack för hur ni betedde er, det gav mig kunskap – vad fick ni?

Så när jag kom till gymnasiet, som låg i en annan del av staden och där inga av mina tidigare klasskamrater syntes till, kunde jag starta om. Det var en underbar tid, en tid när jag tog reda på vem jag var och när jag gjort det kunde jag till slut börja älska mig själv. Det var början till en mycket produktiv utvecklingsperiod för min del.

Minns att jag läste ”Älska dig själv” av Wayne W Dyer och liknande böcker. Jag har alltsedan dess slukat all möjlig litteratur om självhjälp och psykologi.

Så det där med att utveckla egenkärlek kan jag ju då…

Men för att gå tillbaka till frågeställningen ovan:  var går den där gränsen?

Och märker man om och när man går över den?

Kan man undvika att gå över den?

Och viktigast av allt: Hur hittar man balansen och håller den?

Hur tänker ni?

Trevlig helg förresten! 😀

Var det hon, den där tjocka?…

Det fick jag höra att någon hade sagt om mig. Jag var i 10-12 årsåldern kanske. Men jag minns det fortfarande. Att någon då viktig vuxen hade sagt det på ett kalas. Det är märkligt hur det som gör ont i själen etsar sig fast i minnet. Jag har fått höra en del negativt om mig själv. Tyvärr  till största delen under uppväxtåren. Av vuxna människor, eller ja, i alla fall sådana som skulle föreställa vuxna.

Andra gånger kom det från jämnåriga ”kompisar”. Jag var väl ungefär 8-9 år. Då frågade någon: ”vet du vad hon sa om dig??!!” Jag är en nyfiken människa och har alltid varit det och om jag får en sådan fråga så svarar jag inte nej, som jag kanske borde gjort. Skulle inte brytt mig alls förstås. Men jag svarade ”ja” och fick veta, att jag hade fula skor, kill-skor, likadana som X.

I dag när jag såg mig själv i spegeln kom den där kommentaren om ”den där tjocka” tillbaka som ett eko. Plus en del andra ”minnen” ur  skit-sagt-av-andra-kategorin. Anledningen till detta är att jag i dag såg mig i spegeln och konstaterade att jag nu till fullo återtagit mitt mulliga jag. Vägrar kalla mig tjock. Och känner mig vanmäktig och ledsen. Alltid denna kamp mot kilona.

Men jag får göra som jag brukar, lyfta mig själv i kragen och titta mot horisonten för där borta finns möjligheten om att starta om på nytt, ytterligare en gång. För nu är vi i början på februari och till sommaren i augusti vill jag vara ”50 and ”fab” så det är inget annat att göra än att sätta fart… :-/

Ha en trevlig helg!

Mobbning på TV3

I dag är jag upprörd. Varför?

I går tittade jag som vanligt på svenska hollywoodfruar på TV3.

Jag är väl som folk är mest, jag tycker om lite verklighetsflykt och nyfiken på hur andra människor har det som lever ett liv som är totalt olikt mitt eget. De tidigare avsnitten av Svenska hollywoodfruar som jag sett har väl någorlunda hållit måttet för vad som kan kallas underhållning. Man får ju tänka på att programmet är trots allt utformat på ett sådant sätt som gör att många vill titta på det med lite skvaller, lite sensations-TV, lite urspårningar…

Men i går spårade dock det ur helt. Vad var detta? Underhållning? Svar nej. Verkligen inte. Det var mobbning. Mådde faktiskt riktigt dåligt när jag sett avsnittet. Som när man äter någonting som ser gott ut men som smakar riktigt illa. Sådan var min känsla efter att ha sett avsnittet.

Undrar om de medverkande får betalt för att intrigera, för att visa sina fula sidor?? Då får man också hoppas att Gunilla får riktigt bra betalt för att bli mobbad på bästa sändningstid…

Nu är jag inget fan av Gunilla men att se detta var riktigt jobbigt, jag tyckte synd om henne. De ansvariga för programmet borde tänkt efter före,  på att det är många människor som ser det, också ungdomar. Vad ger det dem för signaler? Att mobbing är OK?  Var finns ansvaret hos media?

Mobbning ger ärr för livet

Mobbning. Ett begrepp som inte borde finnas. Men, den finns och den måste bekämpas. Det är nu år 2012 och människan är denna planetens intelligentaste varelse men  fortfarande kan vissa inte bete sig civilicerat mot sina medmänniskor.Det finns en massa olika fakta om mobbning men jag har egen erfarenhet av detta och det känns viktigt att få ut den i etern. Jag gör inte anspråk på att det jag skriver är rätt men det är mina tankar hursomhelst.

Jag var mobbad hela grundskoletiden. När jag slutade grundskolan kände jag mig fri. Då startade jag om mitt liv, det var början på det liv som jag kan njuta av i dag. Men det tog en väldig tid att acceptera att jag varit mobbad och att bygga upp självförtroendet. Jag måste fortfarande ibland tampas med dessa gamla demoner för ärren sitter där för alltid och oundvikligen gör livet att man ibland törnar emot dem och då kan det kännas rejält.

Att vara mobbad är inget mindre än en själslig tortyr. Otroligt nog är vuxenmobbing väldigt vanligt. Man tycker ju att vuxna människor borde veta bättre. Men mobbning är alltid värst när det drabbar barn och unga eftersom de är så enormt sårbara.

När man är mobbad vaknar man varje morgon med ångest. Om man alls har lyckats att få någon sömn. Sorg och skuldkänslor kan göra att man ligger vaken natt efter natt. Man undrar vad för hemskt som skall hända denna dag. Vem som skall säga eller göra något elakt och om och hur man har någon strategi för att förhindra att det skall ske. När man ser sina plågoandar rister det till djupt inne i hjärttrakten, man bli rädd. När de närmar sig får man ångest som gör att det låser sig totalt känslomässigt och man blir oförmögen att försvara sig.  Det är mobbarnas mål, att man inte skall kunna försvara sig. Mobbare mobbar också gärna inför publik. Detta för att offret skall känna sig än mera förnedrad och kränkt. Då känner de sig starka. Den mobbade står där med skammen över att inte få vara accepterad. Att inte få vara med. Att inte få höra till. Att vara den det är fel på. Att inte duga. Att vara osynlig. Man går hem med en klump i magen för hemma vågar man inte berätta att man inte duger. Vem gör det frivilligt? Lärare kan ha svårt att hantera mobbing också. En del ser den men ingriper inte. Tyvärr har jag varit med om att en lärare deltog i mobbingen. Då är man som barn/ungdom totalt utlämnad. Lärare som har modet att ingripa är sällsynta men förstås guld värda…

Jag fick alltid lära mig att vara stark för den som är svag, alltså att försvara den som inte kan försvara sig själv, det blev naturligt för mig att vara det eftersom min bror är handikappad. Att slå på någon som redan är svag är som jag ser det, inget annat än ren feghet. Jag vet faktiskt inte hur en sådan människa fungerar som gör det. Men jag tror att en människa som mobbar är sårad eller arg för när det gör ont i kroppen eller som när det gäller mobbning, i själen,  kan man bli aggressiv.

Så jag tänkte på det för att kunna förlåta mina plågoandar, att de själva var plågade själva och därför plågade de mig. Det gjorde mig också starkare att se det så.  Att förlåta är att släppa ilskan, sorgen och nederlaget fritt, ut från kropp och själ. Att förstå att det inte var mitt fel. Att slippa ha skuldkänsla för att jag var en mobbad stackare. Kanske någonting viktigt i deras liv saknades och då fick jag bli slagpåse. Såg de att jag var en snäll människa som de kunde släppa ut sin ilska på utan att få den vedergälld? Eller trodde de att jag liksom skulle absorbera deras smärta och att den då skulle försvinna? Jag vet inte. Jag vet bara att mobbningen trots att den var grym har gjort mig till en starkare människa och att den har hjälpt mig att få en mycket stor människokännedom som jag i dag har en mycket stor nytta av både privat och i mitt arbete. Ingen dålig utdelning.

Jag förundrar mig dock fortfarande över att ingen av mina forna plågoandar har bett mig om ursäkt fast de haft chansen. Inte heller de som stod bredvid och såg på. Det tycker jag är sorgligt. Vi lever ju bara ett liv (åt gången!?) och under det är väl en av meningarna att vi skall försöka bli bättre människor. Jag vet att det är svårt men försöka duger väl.

 

Post Navigation

Olssons universum

Om att leva minimalistiskt, miljövänligt och hälsosamt, som sockerfri singel...

HomeHopeDreams

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

Millans Värld

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

Freja funderar

Filosofiska & feministiska vardagsfunderingar

Bigassfashion

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

%d bloggare gillar detta: