marreutanpardon

Med fötterna på jorden och huvet på skaft – och – bland molnen då och då…

Archive for the tag “Sjukt samhälle”

Har jag hamnat utanför ”elit-mallen” nu?

Jag har haft uppe det här ämnet förr här i bloggen, det här med ålder och att åldras. Nu när jag har hunnit ett par år över 50-strecket så har det hänt någonting. Man har liksom blivit … ointressant, eller skall man säga lite osynlig? Tecknen är ganska subtila och svårfångade och det tar ett tag innan man ens vill analysera dem men till slut dyker tanken upp i huvudet: har det kanske med åldern att göra?? Är jag måhända passé??

Som exempel kan jag nämna att när jag är ute på stan så ser inte folk mig ibland, de tittar liksom förbi eller i periferin. Jag undrar  om jag kanske blivit osynlig?? När hände detta? Jag vet inte, bara att det är annorlunda mot förr.

Sedan har det varit mycket strul på mitt nuvarande arbete varför jag har börjat att titta efter andra jobb. Häromdagen ringde jag på ett som jag tyckte verkade intressant.

Jag presenterade mig och min yrkeserfarenhet vilken vid det här laget har hunnit bli både bred och gedigen. Jag har arbetat i mitt yrke länge nu och man vill ju gärna tro att man är intressant då eftersom år ger erfarenhet. Men hon som jag ringde upp verkade ganska ljummen i intresset.

Jag sade bland annat att: ”ja, jag har jobbat nu i 27 år så jag är gammal i gamet kan man säga”. Hon replikerade med: ”eh, ja du är gammal ja”…. Ja, det var ju inte det att jag var gammal som jag ville lyfta fram utan… ja ni fattar. Jag vet inte om hon hade en dålig dag eller om hon bara var trött på att sitta och ta samtal från arbetssökande men hennes engagemang var inte särskilt  stort som sagt. Tyvärr. Annars hade jag kanske orkat få iväg en ansökan…

Jag har aldrig  ens tänkt tanken att jag skulle vara mindre värd på arbetsmarknaden för att jag hunnit bli över 50 (jag är 52 år). Jag har naturligtvis hört talas om det men har slagit bort det eftersom jag tycker att en som jobbat i ett yrke i 27 år borde ha en del att tillföra. Men så är det kanske inte?

I dagens samhälle skall allting gå snabbt och man skall vara redigt rask och kry för att duga, det begriper man ju.  Och sedan måste man vara ung?  Och vacker? Så då kanske det inte duger med en 50 plus kärring?

Jag vet inte, men vad skall alla vi andra göra då som inte passar in i denna ”elit-mall”? Skall vi gå och självdö? Eller skall vi gå och gömma oss för världen?

Skulle vara intressant att höra om ni har liknande erfarenheter.

Återigen ett inlägg om kvinnor och utseende

Häromkvällen när jag zappade runt lite mellan kanalerna så råkade jag hamna på SVT:s ”Debatt”. Man diskuterade där bland annat om hur kvinnor bedöms efter sitt utseende, ett ämne som jag tidigare skrivit om. Om du vill se det aktuella ”Debatt” avsnittet¨ så finns det Här

Kvinnor har i alla tider bedömts efter sitt utseende. Det får vi lära oss som små flickor och under hela uppväxten. Det ligger oerhört djupt i flertalet kulturer att flickor och kvinnor skall vara söta och snälla. Min dotter som är sju år fick i skolan höra från en  jämnårig kille: ”Killar skall vara starka, tuffa och modiga och tjejer skall vara söta och pussiga”. Detta hade han fått till sig.

Så det är inte bara tjejer och kvinnor som matas med hur de skall vara, det gör även killar och män ända från barnsben. Vi fostras mer eller mindre in i våra könsroller. Och därför blir pressen så stor, för hur många vill eller vågar vara ”käringen mot strömmen” när det gäller dessa normer. (Det uttrycket, ”Käringen mot strömmen” signalerar ju då tydligt att särskilt käringar minsann inte bör gå ”emot strömmen”!).

I debatten handlar det bland annat om skönhetsoperationer och om smink. Att Renée Zellweger plötsligt dök upp med ett nytt utseende har tydligen varit en stor ”snackis”. Jag kan inte riktigt begripa varför. Hon är känd och skådespelerska och att jobba med film handlar mycket om utseende, det vet vi alla. Så många andra kända skådespelare har tagit till kniven, varför så stort hallå när hon gör det?

Jag funderade lite över min egen inställning. Jag är kluven. På ett sätt tycker jag att det är ganska bra att det finns till exempel plastikkirurgi. En anledning är att det finns människor som kan bli verkligt hjälpta av att få vissa saker i sitt utseende korrigerade. Flera personer som jag känner har fixat sig på det ena eller andra sättet och jag ser inget fel i det så länge det inte går till överdrift.

Jag funderade också på om jag själv skulle kunna tänka mig att sätta kniven i köttet… Nej. Inte som jag känner det i dag. Jag är 51 år fyllda och jag är faktiskt nöjd med hur jag ser ut. Inte för att jag är särskilt snygg utan för att det är mig själv jag ser i spegeln, sådan jag ser ut efter att ha levt dessa 51 år. Jag skulle nog bli förvirrad om jag en dag vaknade upp och såg annorlunda ut, till exempel att jag fått en ny form på näsan eller att mina ögonlock lyfts upp… men man vet aldrig. En dag kanske jag har tröttnat på mina ögonlock (som Dominika funderade på om Renée Zellweweger kanske gjort).  🙂

Och så smink då. Jag tycker att smink är roligt men det är inget som jag måste ha i ansiktet när jag går ut. En kvinna i debatt som jobbade med smink ansåg att smink är lite som kläder och jag är böjd att hålla med. Ena dagen känner man för en färg på läpparna och nästa dag för en annan färg… Det är dock trist att som kvinna märka hur stor skillnad det är på hur man blir behandlad beroende på hur man ser ut, om man är ”fixad” eller inte. Det som man själv bara ser som en kul grej (att sminka sig) är blodigt allvar för vissa.

Att lyssna till hur Sanna Salameh (programledare från Bolibompa) berättar om hur hon på en tågperrong blivit tilltalad av en liten flicka som talat om för Sanna att flickans pappa tycker att Sanna är ”jätteful” är verkligen hemskt och är en sådan sak som jag tycker går över gränsen för vad som är okej. Vem var flickans pappa att kommentera Sannas utseende negativt?! Och mamman som hört och sett alltsammans men som bara stått där som en fån!

Som en avrundning på det här inlägget vill jag citera det sista stycket i Sannas krönika för det summerar vad jag tycker om hela debatten angående utseende:

” Det jag skulle vilja säga till den lilla flickan är detta: Låt aldrig någon bestämma åt dig om du är ful. Låt ingen klaga på din hudfärg, hur du pratar eller hur mycket du väger. Vägra reduceras till bara en kropp, för du är så mycket mer. Låt ingen få dig att känna att du inte hör till. Den här världen är din, att njuta av, att ta över, ta plats i. Du är ingen främling”.

Hela Sannas krönika läser du Här

Trevlig Alla Helgona! Eller Halloween om det nu passar bättre!

Ondska får aldrig bli någonting ”normalt”

Häromdagen skrev jag ett inlägg om hat. Nu kommer det en fortsättning på mina funderingar.

I dag är det så mycket våld överallt så egentligen borde vi ha dragit öronen åt oss och satt ned foten för länge sedan. Men det är inte så. Det råder bara en slags förskräckt acceptans för det som vi matas med dagligen i medierna. Folk som misshandlas är vardagsmat. Barn som utsätts för övergrepp är vardagsmat. Äldre som utsätts för överfall och rån är även det vardagsmat. Ja, till och med mord är numera vardagsmat för oss. Vi har ju blivit så vana vid att se det på nyheterna och läsa om det i tidningar. Det som skulle varit otänkbart för inte så hemskt länge sedan har blivit … ganska normalt?

Det påminner mig på något sätt om ”våldets normaliseringsprocess” . Det är ett begrepp som används när man talar om kvinnomisshandel. Bland annat så innebär ”våldets normaliseringsprocess” att våldet (i det fallet från mannen mot kvinnan) trappas upp långsamt och gradvis ända till det blivit just normalt, en del av kvinnans vardag. Och hon kan ha mycket svårt att ta sig ur sin situation och stannar därför mot bättre vetande, kvar hos sin plågoande trots att det bästa naturligtvis vore att lägga benen på ryggen och springa för allt vad tygen höll därifrån! (Nu skulle jag dessutom vilja skriva om kvinnomisshandel men det får bli ett inlägg om det senare istället!).

Man skulle kunna applicera idén om en slags normaliseringsprocess på ett större sammanhang när det gäller våldet i vårt samhälle i dag. Ja faktiskt i ett samhälleligt sammanhang –  och, ja varför inte i ett globalt sammanhang. För det är ingalunda bara här i Sverige som våldet är vanligt förekommande. I dag kollade jag till exempel lite snabbt på Expressens hemsida och hittade ett klipp som jag kanske egentligen inte hade velat se… Men där kan man i alla fall se en kvinna (på japansk tågstation) som sparkar mot ett litet barn. Bara för att den lilla flickan inte vill följa med så kan man se hur kvinnan (hennes mor?!) sparkar omkull henne. Jag ryser. Det är så vämjeligt att se att man mår fysiskt illa. Jag länkar till klippet nedan.

Ett annat klipp (USA) för ett tag sedan som berörde mig mycket illa var när en man (en pappa?!)  knuffade en liten pojke så att han skulle åka nedför en skate-ramp (vilket pojken inte ville/vågade). Pappan knuffade då pojken som föll handlöst ned på rampen. Jag fantiserade om hur jag knuffade mannen så han fick smaka på sin egen medicin. Jag skulle förstås inte göra verklighet av mina fantasier men att se sådant föder vanmakt och vrede hos mig. Klippet lockade således fram ondskan i mig också. Tyvärr gick det inte att länka till detta, ”länken bruten” står det när jag testar efter en stund. Hm. Låter länken vara kvar uti fall om att…

Det blir nästan outhärdligt jobbigt att tänka på alla de andra barn som far illa på olika sätt i dag. Barn borde få vara fredade från all världens ondska men det är de verkligen inte i dag, det känns mer som att de är måltavlor. 😦

Jag funderar på om jag kan göra någonting och i så fall vad… Nej, ondska får aldrig bli någonting ”normalt”. Aldrig.

Länkar till filmklippen:

http://www.expressen.se/tv/nyheter/utrikes/kvinna-sparkar-flicka-i-huvudet/

http://www.expressen.se/tv/nyheter/utrikes/6-aringen-knuffas–av-sin-egen-pappa/ (verkar tyvärr ej funka)

 

Hur kan vi få stopp på hatet?

I dag har jag funderat på hat.

Det började i morse med att en kompis visade mig bilder på ett par killar, söner till en kvinna i hennes bekantskapskrets.  De unga männen hade blivit illa misshandlade, helt oprovocerat. Det var otäcka bilder på huvuden som hade fått sig rejäla smällar. Man såg svullnader och stora, röda märken efter hårda slag. Hon berättade att de som misshandlats hade blivit sparkade på. I huvudet. På kroppen.

Jag kommer hem och slår mig ned framför TV:n. Kollar på dr Phil. Det handlar om ett par som inte kan sluta bråka, de pucklar på varann ofta. Mannen har misshandlat kvinnan svårt och våldtagit henne. De har en liten son på cirka 2 år som redan har fått stifta bekantskap med våldets ansikte.

Ingen av de här situationerna är tyvärr så ovanlig i dag. Det pågår någonstans här och nu i detsamma som jag skriver detta och i också i samma stund som ni läser vad jag skrivit.

Vad är det som får människor att börja hata? Vad är det som föder det vi kallar ondska? För på något sätt är det väl ondska inblandad när en människa stampar på en annans huvud eller om en person slår en annan i besinningslös vrede?

Allt detta hat. Hatbrott.  Nät-hat. Kvinnohat. Själv-hat. Vart kommer det ifrån? Hur börjar det? Varför börjar man att hata?

Jag googlar på ”hat” och ”hur uppkommer hat?” men får inte upp någonting som jag liksom blir nöjd med. Hat verkar vara lika svårfångat som ondska. Och de är ju på något sätt samma sak, eller släkt med varandra. Det ena föder det andra. Men vilket är hönan och vilket är ägget?

Hur tänker ni om hat? Och kan man stoppa det och i så fall hur?

Kan den psykiska ohälsan i Sverige bero på att ingen vill tala med en främling?

I dag kom jag i samspråk  med en person med invandrar-bakgrund. Hon började att prata med mig och det var inte för att vara trevlig som hon ville göra gällande. Som jag uppfattade det så var det för att tala om för någon (nu råkade det bli jag) att hon tyckte att i Sverige där vill man inte tala med varann i onödan.  Underförstått (hon sade det dock inte) att svenskar det är ena tråkiga och konstiga ena.

Hon tyckte att i Sverige där hälsar man inte på främlingar. Eller rättare sagt som hon själv uttryckte det: ”man tittar i luften”, inte på varandra.

Så kan det förstås vara. Hon menade vidare att i Australien, där hälsar ”alla” på varandra”. Jomenvisst, det kanske är trevligt. Om man nu vill hälsa på alla. Det är väl upp till var och en. Människor är olika. Var i världen de än må komma ifrån.

I Sverige finns det reserverade människor, i Spanien, Tyskland, USA eller vilket land du än vill. Att vara reserverad har ingenting att göra med att om man är svensk eller inte, inte heller vilken hud- eller hårfärg man har. Det har att göra med vem man är, vilken person man är.

Hon pratade på och hade vidare en teori om att det nu finns så många som är ”psykiskt sjuka” i Sverige. Det berodde nog på att folk inte pratar med varandra menade hon. Hon hade bott i Sverige i 38 år och kunde inte begripa detta (svenska) sätt att bete sig. En annan teori for genom skallen och den skulle kunna vara att sedan Sverige  började ta in för mycket invandrare, sedan dess har mycket folk börjat att må dåligt psykiskt, inte helt och hållet på grund av det men i alla fall till viss del…

Som jag ser det så är jag en social och utåtriktad person, för det mesta. Men ibland har jag ingen lust att prata med folk, inte ens de jag känner och  verkligen inte främlingar heller för den delen. Jag sade det till henne: ”människor är olika, det beror på personligheten”. Och ”man kan inte ändra på människor”. Men hon verkade inte vara nyfiken på min åsikt och därför hade jag ingen önskan om att dryfta mina tankar med henne. Så jag satte upp en, får man då förmoda, typisk svensk min och visade prov på sann (svensk?) reservation…

Kemisk kastrering en lösning på problemet med ”knullgubbar”?

På lunchrasten i går (jobbat helgen) surfade jag in på expressen.se och fann den här artikeln:

http://www.expressen.se/kronikorer/jenny-stromstedt/stromstedt-jag-ar-sa-trott-pa-knullgubbar/

Ganska ofta numera (tyvärr) kan man läsa i nyhetsmedier om sexuella övergrepp. En vidrig företeelse som oftast inte straffas särskilt hårt och det gör mig lika vred att läsa om detta varenda gång.

Skulle jag ta en dylik knullgubbe på bar gärning, då vet jag inte… Vad skall man göra åt dem?

Som jag ser det kan det finnas en lösning. Radikal. Grym. Men säkert mycket effektiv. Jag talar nu inte om att skära av deras könsorgan. Nej, jag tänker mig någonting lite mera raffinerat och inte lika blodigt. Vad säger ni om kemisk kastrering? Det finns ju redan men kan inte det användas som straff vid sexuella övergrepp, vid våldtäkter och övergrepp mot barn?

Är det för grymt? Nej, jag tycker nog inte det i alla fall. För gör man sexuella övergrepp och kränker en annan människas integritet så mycket, med alla påföljande bekymmer det kommer att få för henne i framtiden, då måste man kunna ta ansvar för sitt handlande och stå för konsekvenserna.

Vad säger ni?

Nu är måttet rågat!

Sitter och kollar på nyheterna lite slött men så vaknar jag till. De talar om att den psykiska ohälsan ökar och om att människor som drabbas av psykisk ohälsa har svårt att hitta tillbaka till sin plats i arbetslivet. De anses inte vara lika mycket värda på arbetsmarknaden eftersom de inte längre klarar av ett ”vanligt” jobb p g a att de är så psykiskt slitna.

Jag har själv på min arbetsplats träffat människor i den situationen, som slitit ut sig. Folk som är plikttrogna och lojala och som jobbat länge och mycket för sin arbetsgivare. Jobbet har verkligen betytt någonting för dem. De har känt att de gjort en viktig insats för andra, i stort eller i smått. Och priset de får betala är att de nu är utbrända. De dras med olika krämpor som är stressrelaterade. Som värk i kroppen som gör dem mer eller mindre invalidiserade. Som mental utmattning som påverkar hela deras sociala liv negativt. De orkar inte med ett vanligt jobb. De orkar inte med att ha ett privatliv heller. De känner sig utslitna, ”defekta” och dumpade på sophögen.

Och det gör mig så djävla förbannad!  Ja nu svär jag här på bloggen också men skit i det. För det är så jag vill uttrycka mig just nu. Hur har det kunnat gå så här långt?  Hur kan vi anamma och acceptera en sådan vidrig människosyn som gör att vi kan tillåta sådana ruttna värderingar? (Inte bara med de som är psykiskt utslitna p g a stressen utan också vår syn på till exempel dem som vi benämner ”äldre” men det får bli ett annat inlägg för annars blir detta en roman).

Det verkar som en slags kollektiv likgiltighet spridit sig. Varför? För att vi gett upp för vi tycker att det inte kommer att gå att ändra på ändå? Men – inget kommer ju att ändra på sig om man inte gör någonting. Eller åtminstone försöker. Inget. Så nu har jag bestämt mig för att skriva ett brev till min högsta chef. Ett brev där jag som anställd säger vad jag tycker om nuvarande personalpolitik. Jag vet inte om det kommer att göra skillnad men jag vill i alla fall försöka. Jag vill inte sitta tyst. Jag kan inte sitta tyst. Det går bara inte längre.

Hur kan vi motverka mobbning?

När ens barn börjar skolan är det spännande och roligt. Men också nervöst på olika sätt.

Och har man som jag, en ”historia” som mobbad under hela skoltiden, ja då kan det bli jobbigt. För mardrömmen är att hon blir mobbad, utanför på något sätt.

Just nu kan man läsa i Aftonbladet om granskningen av om hur verkligheten ser ut när det gäller mobbning  i svenska skolor i dag.

Det är så bra att detta uppmärksammas i medier och jag tror att det är viktigt att mobbingoffer får möjlighet att komma till tals och berätta om hur det är att vara mobbad och hur det kan komma att påverka hela ens liv. För det gör det, mycket och på väldigt många olika sätt.

Min egen historia som mobbad har jag berättat om lite grann om i tidigare inlägg. Att tänka tillbaka på den tiden och att sedan berätta hur det upplevdes kan vara mycket jobbigt. Det blir att färdas tillbaka i tiden, in i psykets vindlingar. Och det kan riva upp gamla sår, sår som man trodde var läkta för längesedan.

Och mobbarna är dem som jag (som f d mobb-offer) verkligen skulle vilja fråga ut om olika saker. Men det blir ju av förklarliga skäl svårt att få tag i någon som vill ställa upp och ”tala ut” om sin erfarenhet som mobbare. Men, om någon mot förmodan, skulle våga träda fram och berätta om varför man mobbade så skulle det vara mycket, mycket bra och mycket modigt. Faktiskt. För jag tror absolut att man måste höra mobbarnas historia för att få en bättre bild av varför mobbning uppstår.

Och jag tror inte att skolorna kan lösa hela problemet. Det är ju hemma som barnet har sin bas. Som förälder har man alltid ansvar, som ansvar för att försöka vara en bra förebild. Och ansvar för att tala om för barnet vad som gäller när det kommer till skyldigheter, rättigheter och – moral.

Det behövs också mer kunskap i ämnet. Tabun och skuld kring mobbning måste bort. Den smutsiga byken måste fram och läggas under lupp.

Det behövs sanna historier av riktiga människor och det behövs utbildning, som till exempel föreläsningar.

Och alla måste hjälpa till. Samhällets vuxna, lärare – och barn/unga. Vi måste börja ta ansvar för och bry oss om varandra mer än vad vi gör i dag. För vårt samhällsklimat är hårt och just därför behöver vi varandra.

Trevlig helg!

Post Navigation

Olssons universum

Om att leva minimalistiskt, miljövänligt och hälsosamt, som sockerfri singel...

HomeHopeDreams

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

Millans Värld

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

Freja funderar

Filosofiska & feministiska vardagsfunderingar

Bigassfashion

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

%d bloggare gillar detta: