marreutanpardon

Med fötterna på jorden och huvet på skaft – och – bland molnen då och då…

Archive for the category “Samhället”

Jag kör som en kärring – och är stolt över det

Häromdagen pratade jag med en kollega på jobbet om bilkörning. Folk kör ju som vettvillingar ute på vägarna i vår avlånga land. Vi kom in på detta efter att jag berättade hur en bil-dåre kört om mig på höger sida, ja alltså på vägrenen … men det är en annan historia…

I alla fall hade kollegans vuxna dotter (i 30-årsåldern), under det att min kollega körde bilen, utbrustit: ”Mamma, du kör ju som en kärring!!” Min kollega hade då efter viss kort eftertanke lugnt replikerat med: ”Ja men, jag ÄR ju en kärring!”. Ja. Så. Visst. Så sant.

Och då är min fråga ut i cybervärlden:

Hur faen kör en kärring per definition??

Ja, eftersom jag inte är helt borta så antar jag att definitionen på hur en kärring kör är att hon kör lugnt. Det vill säga med gott omdöme.

Men då kommer nästa fråga:

Vad faen är fel med att köra med förstånd och gott omdöme då?!

För jag tycker att det är vettigt att köra försiktigt och omdömesgillt. Det visar att man använder hjärnan. Eller har det också blivit omodernt i denna galna värld? Precis som att det blivit omodernt att åldras (och bli kärring på riktigt med rynkor och gäddhäng?). Nej, jag hoppas verkligen inte att det blivit modernt att inte använda det vett man begåvats med. Då är vi nog på väg ned i botten, på riktigt.

Nej hörni, jag tycker att ALLA borde köra som kärringar. Jag är i alla fall en stolt kärring, både över hur jag kör bil och annat också för den delen… Jag har inte facebook men det kanske vore en idé att skapa en klubb med namnet ”Vi som kör som kärringar och är stolta över det”. Någon som är med då?

Annonser

Tankar efter terror-attacken i Paris

Den 7 januari 2015 var en svart dag då islamistiska extremister gjorde en vämjelig attack mot en tidning i Paris, i den stad som verkligen står för demokrati och frihet. Världen fördömde förstås attacken, till och med de militanta islamiströrelserna Hamas och Hizbollah tagit avstånd mot den, HÄR en artikel om det i Aftonbladet. Men man undrar om de inte kanske talar med ”kluven tunga”…

Det är en hel del annat som jag undrar över. Till exempel: var är alla muslimska förbunds och föreningars upprördhet? Sådana här attacker gör ju inte precis att vanliga muslimer hamnar i en god dager. Varför är alla ”vanliga” muslimer så tysta? Varför går de inte ”up front” med demonstrationer emot de extrema islamisterna? Försvarar den ”vanliga” islam som de står för? För hur man än vänder på det så skadar de extrema grenarna av islam alla muslimer. Jag googlar på ämnet men hittar inte så mycket om saken. Man kan i dock Aftonbladet läsa, länk HÄR , att muslimer ”känner press att ta avstånd”.

Nu några personliga reflekioner. Klart att det måste vara jobbigt att vara muslim och försvara sin religion varje gång islamistiska extremister är i farten. Men jag kan ändå bli lite frågande när jag får läsa att man som muslim ”känner en press” att ta avstånd? Borde man inte göra det direkt – och helt naturligt? Visa sitt motstånd kraftfullt. Borde inte hela ens inre väsen revoltera i vämjelse emot det som hänt, nämligen att tolv (med-) människor blivit kallblodigt mördade för en bilds skull.

Jag tycker att man istället verkar välja att hålla en låg profil, att vara en tyst åskådare, inte verka vilja göra någonting åt det utan  nöja sig med att säga att ”man inte har med det att göra” och upprepa hur mycket sådana här attentat kommer att skada alla muslimer. Ja men vem skall göra någonting åt det om inte muslimerna själva?!

Behövs en regelrätt nationell rådgivande folkomröstning angående invandringen?

Det är ett sådant tjafs om invandringen att man blir tokig. Politikerna vänder och vrider på denna fråga och det leder inte någonvart egentligen. Sverigedemokraterna anser att nyvalet kommer att bli en folkomröstning om invandringen. Men det blir ju då förstås ingen politisk obunden röstning vilket det väl bör vara.

Varför inte företa en regelrätt nationell rådgivande folkomröstning i frågan där alla får säga sitt oberoende av politisk tillhörighet?

Folkomröstning torde väl vara en demokratisk och rättvis åtgärd där ”alla” får säga sin mening. Men det är Riksdagen som beslutar om detta kan få ske. Frågan är om de vågar/vill fatta ett sådant beslut. Sverige har hittils haft sex stycken nationella folkomröstningar och alla har varit rådgivande, inte beslutande.

Så, kära Regering, eftersom frågan är en sådan ”het potatis” – varför inte låta oss rösta demokratiskt om saken!

Återigen ett inlägg om kvinnor och utseende

Häromkvällen när jag zappade runt lite mellan kanalerna så råkade jag hamna på SVT:s ”Debatt”. Man diskuterade där bland annat om hur kvinnor bedöms efter sitt utseende, ett ämne som jag tidigare skrivit om. Om du vill se det aktuella ”Debatt” avsnittet¨ så finns det Här

Kvinnor har i alla tider bedömts efter sitt utseende. Det får vi lära oss som små flickor och under hela uppväxten. Det ligger oerhört djupt i flertalet kulturer att flickor och kvinnor skall vara söta och snälla. Min dotter som är sju år fick i skolan höra från en  jämnårig kille: ”Killar skall vara starka, tuffa och modiga och tjejer skall vara söta och pussiga”. Detta hade han fått till sig.

Så det är inte bara tjejer och kvinnor som matas med hur de skall vara, det gör även killar och män ända från barnsben. Vi fostras mer eller mindre in i våra könsroller. Och därför blir pressen så stor, för hur många vill eller vågar vara ”käringen mot strömmen” när det gäller dessa normer. (Det uttrycket, ”Käringen mot strömmen” signalerar ju då tydligt att särskilt käringar minsann inte bör gå ”emot strömmen”!).

I debatten handlar det bland annat om skönhetsoperationer och om smink. Att Renée Zellweger plötsligt dök upp med ett nytt utseende har tydligen varit en stor ”snackis”. Jag kan inte riktigt begripa varför. Hon är känd och skådespelerska och att jobba med film handlar mycket om utseende, det vet vi alla. Så många andra kända skådespelare har tagit till kniven, varför så stort hallå när hon gör det?

Jag funderade lite över min egen inställning. Jag är kluven. På ett sätt tycker jag att det är ganska bra att det finns till exempel plastikkirurgi. En anledning är att det finns människor som kan bli verkligt hjälpta av att få vissa saker i sitt utseende korrigerade. Flera personer som jag känner har fixat sig på det ena eller andra sättet och jag ser inget fel i det så länge det inte går till överdrift.

Jag funderade också på om jag själv skulle kunna tänka mig att sätta kniven i köttet… Nej. Inte som jag känner det i dag. Jag är 51 år fyllda och jag är faktiskt nöjd med hur jag ser ut. Inte för att jag är särskilt snygg utan för att det är mig själv jag ser i spegeln, sådan jag ser ut efter att ha levt dessa 51 år. Jag skulle nog bli förvirrad om jag en dag vaknade upp och såg annorlunda ut, till exempel att jag fått en ny form på näsan eller att mina ögonlock lyfts upp… men man vet aldrig. En dag kanske jag har tröttnat på mina ögonlock (som Dominika funderade på om Renée Zellweweger kanske gjort).  🙂

Och så smink då. Jag tycker att smink är roligt men det är inget som jag måste ha i ansiktet när jag går ut. En kvinna i debatt som jobbade med smink ansåg att smink är lite som kläder och jag är böjd att hålla med. Ena dagen känner man för en färg på läpparna och nästa dag för en annan färg… Det är dock trist att som kvinna märka hur stor skillnad det är på hur man blir behandlad beroende på hur man ser ut, om man är ”fixad” eller inte. Det som man själv bara ser som en kul grej (att sminka sig) är blodigt allvar för vissa.

Att lyssna till hur Sanna Salameh (programledare från Bolibompa) berättar om hur hon på en tågperrong blivit tilltalad av en liten flicka som talat om för Sanna att flickans pappa tycker att Sanna är ”jätteful” är verkligen hemskt och är en sådan sak som jag tycker går över gränsen för vad som är okej. Vem var flickans pappa att kommentera Sannas utseende negativt?! Och mamman som hört och sett alltsammans men som bara stått där som en fån!

Som en avrundning på det här inlägget vill jag citera det sista stycket i Sannas krönika för det summerar vad jag tycker om hela debatten angående utseende:

” Det jag skulle vilja säga till den lilla flickan är detta: Låt aldrig någon bestämma åt dig om du är ful. Låt ingen klaga på din hudfärg, hur du pratar eller hur mycket du väger. Vägra reduceras till bara en kropp, för du är så mycket mer. Låt ingen få dig att känna att du inte hör till. Den här världen är din, att njuta av, att ta över, ta plats i. Du är ingen främling”.

Hela Sannas krönika läser du Här

Trevlig Alla Helgona! Eller Halloween om det nu passar bättre!

Jag låter mig inte kategoriseras

Jag har en åsikt som inte faller i god jord hos vissa. Jag tycker att invandringen till Sverige är alltför omfattande. Denna åsikt är hos mig är välgrundad och jag kommer inte att ändra uppfattning. Jag har skrivit om detta tidigare men kortfattat så anser jag att vi tar emot människor utan urskillning (utan att ta reda på vilka de är och vad deras intentioner är) eller tanke på hur de kommer att bli omhändertagna vilket bara slår tillbaka mot alla inblandade.

Ändå verkar det som att så fort jag yppar ovan nämnda åsikt så är det ofta någon som vill tillrättavisa mig och tala om för mig att jag har fel uppfattning. Folk spänner strängt ögonen i mig och frågar mig  om helt andra saker, till exempel varför jag inte tycker om invandrare.

Men min åsikt om den stora invandringen har inte det minsta att göra med vad jag tycker om invandrare.

Jag tycker nämligen ingenting särskilt om invandrare som grupp. För man menar talar nästan alltid om invandrare som grupp, som en kategori att antingen tycka om eller inte tycka om. Svart eller vitt. Ja eller nej.

Jag kan omöjligen svara på om jag tycker om alla invandrare eller inte. Omöjligt eftersom det handlar om individer och inte bara en grupp människor som man valt att sätta etiketten ”invandrare” på. Jag tycker inte om den etiketten. Tycker för övrigt inte om att sätta etiketter på människor eftersom vi är sådana komplexa varelser…

Det jag kan säga är att jag kanske skulle tycka bra om vissa av dessa människor och kanske mindre bra om andra, precis som jag bildar mig en uppfattning om alla människor jag möter i livet.

En vanlig uppfattning hos många är att om man har den här åsikten (att man tycker att vi har en för stor invandring) då är man också per automatik både främlingsfientlig, rasist, islamofob och en hel massa annat. Man är med all säkerhet också Sverigedemokrat och till och med kanske nazist. Jag anser mig inte tillhöra någon av dessa ”kategorier” eller etiketter.

Men… vart vill jag komma med det här inlägget då?

Jag ville nog bara belysa att bara för att jag har ovan nämnda åsikt är jag varken det ”ena eller det andra” och inte heller en dum eller dålig människa som förtjänar att tillrättavisas eller dömas.

 

Besvikelse

Ibland blir jag så besviken på andra människor. Låt mig berätta om en av de saker som gör mig riktigt besviken och illa till mods.

Jag har en bror som lider av vad man förr kallade utvecklingsstörning, i dag kallar vi det funktionsnedsättning. Han är född autistisk. Och han är förstås annorlunda. Han beter sig annorlunda och han ser annorlunda ut om man utgår ifrån det som vi kallar ”normalt”. Men han är likafullt en människa med tankar och känslor.

Det är nu år 2014 och man tycker att människor borde ha blivit mera smarta och accepterande eftersom det i dag finns mer allmän kunskap om dylika funktionshinder än vad det gjorde under vår uppväxt. Då var han verkligen lovligt byte för dem som ville kränka. Men saker och ting har tyvärr inte förändrats så mycket till det bättre.

Jag skall ge ett exempel: Nu under semestern tillbringade jag en vecka tillsammans med min bror då han bodde hos oss. Vi åkte på utflykter och till stranden. Sådant man gör om sommaren med nära och kära. Allt var bra och roligt.

Men. När vi var ute på ”stan” och gick bland folk så kunde jag inte undgå att märka hur många stirrade på min bror. Inte bara barn utan vuxna i olika åldrar. Ja de glodde, en del t o m med öppen mun. Man hörde nedlåtande skratt. Det är i sådana sammanhang jag får lust att bete mig riktigt konstigt. Som att gapa och skrika åt dem, att göra fula grimaser och till och med slå vilt omkring mig…  Naturligtvis gör jag inte det. Men jag får stor lust att göra det. Är det så konstigt egentligen? För eftersom de beter sig idiotiskt så får jag lust att göra det också.

Men nu skall jag också säga att det finns människor som tar honom precis som han är, som är accepterande och underbara. Så jag drar inte alla över en kam. Absolut inte. Det finns hopp.

Hur står man ut som nära anhörig då? Man försöker förstå att det är rädsla och okunskap som gör att människor beter sig dåligt. Jag ser det som att min bror är en spegel som reflekterar deras okunskap och/eller dåliga värderingar. Problemet ligger inte hos min bror utan hos dem som trakasserar honom.

Trevlig helg!

Ondska får aldrig bli någonting ”normalt”

Häromdagen skrev jag ett inlägg om hat. Nu kommer det en fortsättning på mina funderingar.

I dag är det så mycket våld överallt så egentligen borde vi ha dragit öronen åt oss och satt ned foten för länge sedan. Men det är inte så. Det råder bara en slags förskräckt acceptans för det som vi matas med dagligen i medierna. Folk som misshandlas är vardagsmat. Barn som utsätts för övergrepp är vardagsmat. Äldre som utsätts för överfall och rån är även det vardagsmat. Ja, till och med mord är numera vardagsmat för oss. Vi har ju blivit så vana vid att se det på nyheterna och läsa om det i tidningar. Det som skulle varit otänkbart för inte så hemskt länge sedan har blivit … ganska normalt?

Det påminner mig på något sätt om ”våldets normaliseringsprocess” . Det är ett begrepp som används när man talar om kvinnomisshandel. Bland annat så innebär ”våldets normaliseringsprocess” att våldet (i det fallet från mannen mot kvinnan) trappas upp långsamt och gradvis ända till det blivit just normalt, en del av kvinnans vardag. Och hon kan ha mycket svårt att ta sig ur sin situation och stannar därför mot bättre vetande, kvar hos sin plågoande trots att det bästa naturligtvis vore att lägga benen på ryggen och springa för allt vad tygen höll därifrån! (Nu skulle jag dessutom vilja skriva om kvinnomisshandel men det får bli ett inlägg om det senare istället!).

Man skulle kunna applicera idén om en slags normaliseringsprocess på ett större sammanhang när det gäller våldet i vårt samhälle i dag. Ja faktiskt i ett samhälleligt sammanhang –  och, ja varför inte i ett globalt sammanhang. För det är ingalunda bara här i Sverige som våldet är vanligt förekommande. I dag kollade jag till exempel lite snabbt på Expressens hemsida och hittade ett klipp som jag kanske egentligen inte hade velat se… Men där kan man i alla fall se en kvinna (på japansk tågstation) som sparkar mot ett litet barn. Bara för att den lilla flickan inte vill följa med så kan man se hur kvinnan (hennes mor?!) sparkar omkull henne. Jag ryser. Det är så vämjeligt att se att man mår fysiskt illa. Jag länkar till klippet nedan.

Ett annat klipp (USA) för ett tag sedan som berörde mig mycket illa var när en man (en pappa?!)  knuffade en liten pojke så att han skulle åka nedför en skate-ramp (vilket pojken inte ville/vågade). Pappan knuffade då pojken som föll handlöst ned på rampen. Jag fantiserade om hur jag knuffade mannen så han fick smaka på sin egen medicin. Jag skulle förstås inte göra verklighet av mina fantasier men att se sådant föder vanmakt och vrede hos mig. Klippet lockade således fram ondskan i mig också. Tyvärr gick det inte att länka till detta, ”länken bruten” står det när jag testar efter en stund. Hm. Låter länken vara kvar uti fall om att…

Det blir nästan outhärdligt jobbigt att tänka på alla de andra barn som far illa på olika sätt i dag. Barn borde få vara fredade från all världens ondska men det är de verkligen inte i dag, det känns mer som att de är måltavlor. 😦

Jag funderar på om jag kan göra någonting och i så fall vad… Nej, ondska får aldrig bli någonting ”normalt”. Aldrig.

Länkar till filmklippen:

http://www.expressen.se/tv/nyheter/utrikes/kvinna-sparkar-flicka-i-huvudet/

http://www.expressen.se/tv/nyheter/utrikes/6-aringen-knuffas–av-sin-egen-pappa/ (verkar tyvärr ej funka)

 

Hur kan vi få stopp på hatet?

I dag har jag funderat på hat.

Det började i morse med att en kompis visade mig bilder på ett par killar, söner till en kvinna i hennes bekantskapskrets.  De unga männen hade blivit illa misshandlade, helt oprovocerat. Det var otäcka bilder på huvuden som hade fått sig rejäla smällar. Man såg svullnader och stora, röda märken efter hårda slag. Hon berättade att de som misshandlats hade blivit sparkade på. I huvudet. På kroppen.

Jag kommer hem och slår mig ned framför TV:n. Kollar på dr Phil. Det handlar om ett par som inte kan sluta bråka, de pucklar på varann ofta. Mannen har misshandlat kvinnan svårt och våldtagit henne. De har en liten son på cirka 2 år som redan har fått stifta bekantskap med våldets ansikte.

Ingen av de här situationerna är tyvärr så ovanlig i dag. Det pågår någonstans här och nu i detsamma som jag skriver detta och i också i samma stund som ni läser vad jag skrivit.

Vad är det som får människor att börja hata? Vad är det som föder det vi kallar ondska? För på något sätt är det väl ondska inblandad när en människa stampar på en annans huvud eller om en person slår en annan i besinningslös vrede?

Allt detta hat. Hatbrott.  Nät-hat. Kvinnohat. Själv-hat. Vart kommer det ifrån? Hur börjar det? Varför börjar man att hata?

Jag googlar på ”hat” och ”hur uppkommer hat?” men får inte upp någonting som jag liksom blir nöjd med. Hat verkar vara lika svårfångat som ondska. Och de är ju på något sätt samma sak, eller släkt med varandra. Det ena föder det andra. Men vilket är hönan och vilket är ägget?

Hur tänker ni om hat? Och kan man stoppa det och i så fall hur?

Vem bestämmer vad som är rätt för DIG och vad DU skall tycka?

Kikade in hos Millan och hittade de här underbara orden i hennes inlägg från i går, söndag:

”Jag blir så trött när andra ska säga till mig vad som är rätt och vad jag ska tycka”.

Här är länken till hela hennes inlägg: http://millansvarld67.blogspot.se/2014/05/jag-fullkomligt-skiter-i.html

Jag blir så lycklig när jag läser sådant. För det kom verkligen från hjärtat.

Som jag skrev i min kommentar till hennes inlägg: ” … för gudarna skall veta att det numera finns alldeles för många som försöker tala om för en hur man skall tycka, tänka och agera!” Gud, så irriterande! Precis som om man behövde läxas upp och talas till rätta. Som om man vore mindre vetande.

Men egentligen så är det ju bara att strunta i alla de där som tror att de har rätt och vet bäst.

Länge leve rätten att få tänka och tycka fritt!

I valet och kvalet

I dag är det dags, dags att ta ställning.

Och det är inte lätt som jag ser det. Har suttit halva dagen framför datorn och kollat parti-hemsidor och valkompasser. Och inte blivit så mycket klokare för det.

Det står mellan två partier för min del. Vilket det blir är nu i skrivande stund ännu osäkert. Antagligen kommer jag att fatta mitt beslut ”i elfte timmen”, där bakom den lilla gröna skärmen.

Men faktum är att jag inte helt och hållet sympatiserar med någon av de två partier som det står mellan för mig personligen. Det gör att det hela känns ganska … ljummet.

Och helt plötsligt känns det lite konstigt att detta vi gör i dag kallas för ”val”. För hur mycket är det till val när man till syvende och sist måste välja ett av två partier som man egentligen tycker ”sådär” om?

Ja, som sagt:  i valet och i kvalet, bokstavligt talat. :-/

Post Navigation

Olssons universum

Om att leva minimalistiskt, miljövänligt och hälsosamt, som sockerfri singel...

HomeHopeDreams

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

Millans Värld

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

Freja funderar

Filosofiska & feministiska vardagsfunderingar

Bigassfashion

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

%d bloggare gillar detta: