marreutanpardon

Med fötterna på jorden och huvet på skaft – och – bland molnen då och då…

Archive for the category “Hälsa”

Vågar du sticka utanför mallen?

Det är en sak som jag gått och funderat på nu ett tag. Det är varför man skall sträva efter att ”vara som alla andra” eller skall man kanske istället säga, som alla andra (?), vill att man skall vara?  Jag menar – det finns ju  alla dessa ideal i dag som många av oss gör vårt bästa för att leva upp till, mer eller mindre. Mallar som vi bör hålla oss till. Vi skall vara unga, vackra, perfekta…

Samtidigt som vi strävar efter att vara så ideala som det bara går på alla de sätt, så verkar då våra egon frodas och växa sig stora på ett ohälsosamt sätt. Vi blir i vår strävan efter att vara ”perfekta” varelser  väldigt fixerade vid oss själva, vid att bli just perfekta. Kan man verkligen bli det förresten? Perfekt? Vi är hursomhelst tvungna att hela tiden kontrollera att vi är på väg mot vad vi vill eller tror oss vilja vara.

Ja visst blir det så till syvende och sist att våra egon utvecklas och byggs upp i vår strävan mot de där idealen?  För ju närmare vi kommer ett ideal, ju mer idealisk vi verkar för oss själva, desto mer växer vårt ego och om man då till råga på allt, till exempel får en massa ”likes” på sociala medier, ja då är den igång på allvar, bekräftelsekarusellen. Men det är en fälla. Idealen är ju trots allt ganska svåra att uppnå. Och när vi kanske till sist tycker oss ha uppnått ett ideal, då vill vi vidare… Vi gräver en egen grop som vi kanske rätt som det är trillar i med huvudet först. Högmod går före fall…

Jag har märkt av det där med ideal och mallar på jobbet också.  Mallen för min yrkeskår verkar i alla fall ha ändrat sig över tid. Jag har jobbat i samma yrke i 27 år nu och därmed kunnat uppfatta förändringarna. Förr om åren ansågs det roligt när det fanns vissa individer på jobbet som tydligt avvek ifrån den gängse mallen, det hette då att de var ”personligheter”. Detta var någonting positivt på den tiden. De kunde till exempel ha vissa egenheter som var kuriosa och speciella utan att det för den skull störde andra i omgivningen utan sådana personer ansågs istället tillföra något positivt på arbetsplatsen. Kanske var det detta att de  faktiskt vågade vara sig själva fullt ut. De vågade tala om vad de tyckte och tänkte  och de var heller  inte rädda för att tycka annorlunda än andra. Så är det inte längre. Alla skall tycka likadant. Eller ungefär likadant. Om man inte tycker (likadant) som de andra då är man … obekväm och jobbig. En som skall röstas ut?

Well… Jag tycker det är en utveckling som går åt fel håll. Vi har missuppfattat detta med att finna och förverkliga oss själva, det gör man inte genom att söka (och kanske!) få bekräftelse, det gör man genom att lyssna på sig själv, vad man känner, tänker och tycker och det viktigaste – och sedan (våga) stå för det. Men det är som sagt svårt när det finns alla dessa mallar som gärna försöker tala om för oss hur vi skall tänka, tycka känna och se ut. Kanske är det dags att vända om. Kanske måste vi våga sticka utanför mallen, våga använda våra känslor (igen) och fråga oss själva – vad känner jag? Vad vill jag? Vad står jag för? Och sedan tala om och visa det för omvärlden utan att bli osäkra eller rädda. Det är, anser i alla fall jag, att finna och förverkliga sig själv på riktigt.

Ha nu en redigt trevlig helg och var rädda om er och om era medmänniskor!

Formresa nummer 3, rapport 3 av 6

Egentligen kommer det här inlägget lite sent men bättre sent än aldrig! 🙂

Nu har jag hållit på med att styrketräna i 3,5 månader och det har gett det resultatet som jag önskade, jag har ”återerövrat” de muskler som försvann när jag bantade ned mig 10 kilo. Kraften i benen har återkommit vilket gjort att jag nu äntligen kunnat börja gå/jogga igen. Och som jag har längtat efter att få springa igen!

Första ”gåggingen” (alltså gå/jogga) som jag försökte mig på för cirka 2,5 veckor sedan  kändes väl inte särdeles upphetsande… Jag kände mig så enormt TUNG. Som en elefant som kom dundrande när jag försökte springa, eller som Dunderklumpen… Jag tänkte under tiden ”åh herrejösses, jag har verkligen LÅNGT kvar innan jag kommer att kunna säga att jag ”joggar” i ordets rätta mening.

Men som det så fint heter så måste man börja någonstans. Man måste ta sig upp ur det där djupa hålet av dåligt kropps-självförtroende och säga till sig själv: ”ja, jag vet att jag kanske ter mig ynklig i dag men om en månad kommer det att vara annorlunda om jag framhärdar och inte ger upp”. Nyckeln är, att trots att det ser mörkt ut,  se framåt och inte gegga ned sig i negativa tankar om det som är just nu. Visst, jag kanske proppade i mig för mycket mat och/eller onyttigt i dag men än sen då? I morgon är en ny dag då jag kan och skall försöka igen. (Man måste ju överse med att man inte är perfekt och aldrig kommer att bli det heller). Som varande en slags matmissbrukare (och klart sockerberoende)  måste jag därför låta allt ha sin tid. Jag måste komma i håg att ”lyfta ögonen mot horisonten” och skåda framåt, för där finns den jag kommer att vara i framtiden. Jag har en plan och en bild av mig själv framför min inre syn om vart jag vill komma och jag tänker ta mig dit, hela vägen fram.

Och hur såg resultatet av mina ansträngningar ut i slutet av mars då? Ja, det var inga större förändringar…  1 cm i midjan och ett kilo väck. Men det är jag helt nöjd med. Allt går ju faktiskt planenligt, 1 kilo minus i månaden är max vad jag vill tappa.

Och i dag är det lördag. Då är det tillåtet att äta godis, glass och annat gott i stora lass. Så det tänker jag göra… 😛

Ha en bra helg!

Formresa nr 3, rapport 2 av 6: kan träning fungera som terapi?

Var gång jag nu går och tränar så känns det som att kroppen liksom sträcks upp och börjar vakna till liv igen. När man som jag har ett stillasittande arbete så är det lätt att fastna i vissa rörelsemönster som gör att man till slut använder kroppen fel och därmed slutar att använda vissa muskler. Man stelnar till och får till slut ont.

En dag när jag tränade så upplevde jag hur känslor kom upp till ytan, jobbiga sådana. Förmodligen låg de där och ruvade, gömda och undanstoppade. Naturligtvis födde det funderingar på hur känslor kan sätta sig  kroppen och ge till exempel värk i musklerna. Plötsligt kom jag att tänka på vad min massagelärare en gång sade, nämligen att hon ”hade sin exman sittande i ena skuldran”… Jag köper det, varför skulle det inte kunna förhålla sig just så?

I övrigt har jag har nu tränat regelbundet i 2 månader och det tar inte emot längre att gå till gymmet. Det har mera blivit ett behov och jag njuter utav hur lätt det är att göra rörelserna nu och hur kroppen orkar mera, både i träningen och i vardagen, det är verkligen en stor skillnad.  Och inte bara kroppen har påverkats till det bättre, även den mentala förmågan är förbättrad och stärkt! Det är nästan lite som en pånyttfödelse! 🙂

Tycker dessutom att jag har fått en mera avslappnad inställning till mat och ätande. Och på något sätt längtar jag heller inte så mycket efter onyttigheter längre… (eller är det bara inbillning, men jag vill minnas att jag upplevt detta i ett av mina tidigare försök att få bukt med ätandet och vikten).

Ja, det känns som att jag äntligen är på rätt väg, att jag lyckats att starta en ”god spiral”  och kanske, förhoppningsvis har hittat en träningsform som passar min kropp och person.

Denna månad var det inte så stora skillnader i måtten men minus 1 cm i midjan och minus ett halvt kilo är väl OK?

Formresa nr 3, rapport 1 av 6

Det är nu exakt en månad sedan som jag startade upp med att styrketräna ”på riktigt”, någonting som jag inte hade försökt mig på tidigare då jag tyckt att det verkade trist och ”fel” för mig. Men jag hade fel. Var kanske lite rädd för att bli alltför ”krallig”. Men min sambo, som är mycket påläst vad det gäller träning, berättade att tjejer tappar bra med kilon när vi lyfter skrot eftersom vi inte har så mycket testosteron som grabbarna. Synd jag inte visste det förut… men bättre sent än aldrig. Nu har jag i alla fall fått blodad tand!

Det är klart, jag medger att det i början kunde vara motigt att få ändan ur vagnen men nu längtar jag efter att få göra mina pass. Oftast blir det 2 gånger i veckan som jag lyfter skrot. Jag hinner inte med så mycket mera med det pressade tidsschema som jag har. Men det räcker för resultatet har inte låtit vänta på sig!

Tidigare när jag kört mina kom-i-form-projekt har jag dragit in ganska mycket på maten och det gjorde förstås att det gick snabbare dåförtiden men grejen är att jag vill kunna äta vad jag vill, jag avskyr verkligen dieter! Håller mig bara till några enkla regler: (gäller framför allt lunch- och middagsmat): hälften av tallriken måste vara full med grönsaker, aldrig ta en portion till och dricka ett stort glas vatten före maten. Och så godis bara en gång i veckan då. Stenhård disciplin har jag när jag bestämt mig.

Och så kommer vi då till det jag så gärna vill berätta om, nämligen resultatet! Just det, jag är inte så fixerad vid vikten utan istället använder jag måttbandet i första hand. Men naturligtvis kan jag ju inte låta bli att väga mig heller…

Och här kommer de då, siffrorna:  midjemåttet har minskat med 3 centimeter och vikten med 1,5 kilo sedan jag kollade sist vilket var för exakt en månad sedan. Och då kan man kan väl inte vara annat än nöjd. Jag har gått ned precis lagom mycket och jag har inte behövt våndas alls över att vara hungrig utan ätit precis vad jag ville (förutsatt ovan nämnda regler). Så nu är det bara att ”keep up the good work”. Med handen på hjärtat hade jag faktiskt inte så mycket motivation när jag startade upp med den här form-resan men nu har jag fått den tillbaka och är supertaggad! Styrketräning ”is tha shit” för att få fason på figuren!

Startskottet har gått för form-resa n:o 3

Då var det dags igen. Att toppa formen alltså. Jag har gjort det förr och vid det här laget vet jag vad som krävs. I första hand behöver man ett mål. Sedan behöver man en handlingsplan för att nå det målet så att man kan se vägen man har framför sig på ett tydligt sätt. För det tredje behöver man motivation och en helst en motivation som håller hela vägen fram till målet… och sedan efter att man kommit fram. Det där med motivationen är nog det klurigaste.

Så vad har jag för slags ”morot” eller motivation den här gången när jag skall starta upp med min 3:e vikt- och hälsoresa? Och hur skall jag hålla (motivations-) lågan brinnande? Inte vet jag i skrivande stund men det återstår att finna ut. Det blir en riktigt svår utmaning att komma på knepen som lurar mig själv… Och om ni har några bra motivationstips är jag idel öra, det är bara att knappa ned dem i kommentarsfältet!

Men i alla fall- jag har skrivit ned en handlingsplan och ett mål, jag har ett färdigt styrketräningsprogram som jag har fått professionell hjälp att utforma eftersom jag har en gammal skada på ett knä och ett ryggskott som fortfarande ger sig tillkänna. Det är väl ändå en ganska bra start?

Så nu gäller det. Jag ger mig själv ett halvår. 180 dagar. Jag hoppas att det blir tidernas form-resa. Bon voyage önskar jag mig själv. 🙂

Nyårslöfte/nyårsplan

Första dagen på det nya året. God fortsättning!

Nyår betyder ofta nystart på ett eller annat sätt.

Nyåret 2012 startade jag upp en viktresa som resulterade i ett viktras på 10 kilo. Det var verkligen härligt, ett resultat som verkligen gjorde stor skillnad. Men. Jag råkade ta i lite för mycket och förlorade muskelmassa istället. Inte så bra. Fick stora problem med vissa leder som ett brev på posten. Om du vill läsa om den resan finns den under kategorier, ”Viktkampen”.

En svensk idrotts-ikon (Gunde Svan) skall ha sagt: ”vinnaren har alltid en handlingsplan, förloraren har alltid en ursäkt”. Hm.

Så. Jag har alltså (återigen) upprättat en handlingsplan över hur jag skall komma i form detta år. Nu handlar det inte om att banta ned sig. Det vet jag ju att det inte fungerade så bra för mig. Nu undrar ni kanske vad planen går ut på? Tyvärr kommer jag inte att leverera en underbar, saliggörande lösning på hur man går ned i vikt. Men en lösning är det dock. Den är gammal och den är beprövad: Rör på dig och lassa inte in för mycket mat! Jag gjorde faktiskt den insikten vid min förra ansträngning med detta mitt, som det verkar, eviga problem, vikten. Den resan som jag skriver om i underkategori ”från ur form till i form” gav också ett bra resultat med viktnedgång och en starkare kropp. Men. Jag lyckades inte behålla de goda vanorna.

Men man bör ju lära sig av sina misstag. Så nu ingår det således i den nya handlingsplanen att toppa formen – och att sedan (det svåraste), behålla den. Jag kommer att skriva om denna min tredje vikt/hälsoresa under en rubrik som lyder: ”Formresa nummer tre”. Vad tror ni om det? Tredje gången gillt heter det ju.

Har ni några nyårslöften/planer?

Om svårigheten med att leva i nuet

Att leva i nuet. Det låter lätt men kan vara svårt. Ibland lyckas man till exempel att skapa sig en livssituation som gör det svårt att leva i nuet. Som när man har alltför mycket omkring sig.

Under en ganska lång tid levde undertecknad till exempel väldigt mycket i framtiden (och gör tyvärr så fortfarande ibland). Jag märkte det inte själv förrän jag blev väldigt stressad och jag var väl framme vid den berömda väggen, tittade på den… Men tack och lov så hann jag upptäcka vad felet var i tid.

Till en början begrep jag inte alls vad det handlade om. Jag tyckte jag levde ett bra och balanserat liv. Att jag var duktig på att planera och organisera mitt liv. Men jag hade ett problem som jag inte var medveten om. Jag flydde från mina känslor. Det kan man göra på olika sätt och ett av de effektivaste av dem är att fly in i arbete av något slag, fysiskt och/eller mentalt. Jag såg till att skaffa mig att bådadera och på det viset slippa känna efter hur jag mådde.

Jag kunde till exempel komma på mig själv med att inte vara riktigt närvarande mitt i ett samtal med en vän eller när jag lekte med mitt barn. En del av mig var förstås där och då men  en annan del uppehöll sig i framtiden i full färd med att fundera och planera vad det nu kunde vara. Behöver jag säga att det blev ganska … kluvet. Och det var just den här kluvenheten som blev så jobbig i längden. För hur skall man kunna uppleva nu när man försöker vara på två ställen samtidigt??

Så jag försöker att öva mig i att vara närvarande nu vad jag än gör, när jag jobbar, när jag leker med mitt barn eller vad som helst. Men ibland är det svårt, man får liksom försöka se sig själv lite objektivt för att kunna lugna ned sig. När jag märker att jag svävar iväg åt fel håll, brukar jag liksom ta tag i mig själv och säga: ”Stopp!!! – nu är du där igen!” och det brukar fungera för det mesta…

Hur är det med er? Har ni svårt att vara här och nu?

Ondskans mysterium, andra (mindre viktiga) mysterium samt ett par boktips

Just nu är jag intresserad av fenomenet ondska eller rättare sagt den kraft som benämns som ondska.

En bild av ondska som varit svår att undgå var bilden av James Foley och hans bödel. När jag såg den vedervärdiga bilden utav hur James Foley står på knä jämte sin bödel, då reste sig hela min själ mot vad jag såg. Den där bilden väckte en slags skräckslagen och primitiv nyfikenhet hos mig och jag kände ett slags begär av att få titta på den där bilden – och på videon. Men en röst inom mig viskade till mig att inte titta på videon och jag följde den uppmaningen. Och jag tror att det var rätt eftersom huvuden ju skall sitta längst upp på människokroppar, inte ligga ovanpå på dem som en seger-trofé för ondskan (som man kunde se på andra bilder). Hade jag sett videon hade den inte gått att radera från min näthinna, den hade förföljt mig. Jag anser att den där videon står för ondska. Att beröva en annan människa livet är ont. Att beröva en annan människa livet på det sättet är genuin ondska. Så respektlöst och vedervärdigt kränkande.

Och så till ett annat mysterium då. Vikten. Denna min akilleshäl. Att hitta ett sätt att komma i form på som jag trivs med och som framför allt är hållbart. För det är alltid så att jag startar upp fint med hög ambition och härdar ut ganska länge men sedan… poff!  Luften går ur mig eller någonting. Jag vet exakt hur jag skall göra men jag gör det inte. Jag köper böcker och drömmer om resultaten. Men ändå har det fallerat – hittills alltså.

Beror det kanhända på  någon form av dålig uthållighet mentalt?  Har dock hört att det går att träna upp den mentala förmågan (till träning eller i träning)  som så mycket annat. Det blir till att googla som besatt och att leta upp böcker i ämnet. Om ni har något bra (bok- eller annat) tips angående mental träning kopplat till fysisk träning, så emottages detta tacksamt!

Just det, jag skall ge er ett par boktips också:

För den som är intresserad av att läsa om ondska så kan jag rekommendera ”En liten bok om ondska” av Ann Heberlein.

Om ni å andra sidan vill läsa en inspirerande och rolig bok om hur man kan gå från otränad till att springa maratonlopp, då skall ni läsa ”Heja Heja” av Martina Haag.

Ha nu en fin helg!

Ryggskott och träningsmotivation

Sommar, sol och semester. Då finns det fina möjligheter till att motionera helt ”naturligt”. Som att slå högt gräs med lie. Jag är ganska bra på detta  och det brukar gå som en dans. Och nu för några dagar var det dags igen att visa grannarna att den här kärringen, hon kan verkligen slå med lie!

På med arbetshandskar och med ett stadigt grepp om lien skred jag sedan till verket. Hade hunnit nästan klart när: AAAOOOUU!!! Från en sekund till en annan blev jag plötsligt halvt invalidiserad. Jädrar vad ont det gjorde! Jag hade fått ryggskott och var tvungen att släppa vad jag hade för händer och förpassa mig in i stugan för att försiktigt inta horisontalläge. Där blev jag då liggande en stund och jämrade mig. Så jobbigt. Mellan jämrandet så svor jag så det osade svavel men inte hjälpte det heller. Lagd lie-kärring ligger. Jag har råkat ut för ryggskott förut så någonstans i bakhuvudet visste jag att det bästa var att röra på sig försiktigt och så fick det bli. Eftersom jag var så pass dålig så åkte vi tillbaka till civilisationen. Ja, det var väl inte bara det, några delikata ärenden hade vi också på agendan för den delen. Det första jag gjorde var att sätta mig vid datorn och googla loss på ryggskott. Läste också om diskbråck men där stämde inte symptomen.

Men inte något ont som inte har något gott med sig. Jag blev nämligen så frustrerad över min dåliga form (har fortfarande dåliga mag- och ryggmuskler) så jag bestämde mig för att nu är det dags att styrketräna på allvar. Jag har tidigare valt bort det, främst för att jag tyckt att det verkat tråkigt men man bör nog inte förkasta något förrän man provat det ordentligt. Så –  jag skall bli riktigt ”fit” har jag bestämt mig för! Har ju tidigare kört olika slags vikt-reducerande varianter, allt från bantning till en kombination av bantning och träning men ingen av dessa har riktigt gett de resultat jag vill ha.

Så nu har jag då investerat i en bok om styrketräning (gav den som födelsedagspresent till mig själv i dag) vilken först skall studeras och kunskaperna i densamma skall sedan praktiseras tills  jag är nöjd. Det kan mycket väl bli en ny kategori här i bloggen. Vad den i sådana fall skall heta är i skrivande stund inte bestämt. Alternativt blir det en bok. Kan Martina Haag skriva en bok om hur hon lyckades  med sin träningsmetod (för det tänker jag göra) så kan väl jag…

Nu skall jag gå och lägga mig med boken om styrketräning, god-natt!

Jag – en matmissbrukare

En sådan där dag när allt är skit. Man vaknar på morgonen med en olustkänsla. Går till jobbet och allt känns tungt. Just den dagen är det en jobbig uppgift som ligger framför en, en sådan man helst skulle vilja slippa. Det är inte kul att gå och fika. Morgonfikan som brukar vara så mysig annars. Prat och skratt. Men i dag är jag inte alls social. Arbetskamraterna märker att något är fel. Somliga är förstående, andra småretas eftersom de vet att stubinen är kort. Är inte på humör, känner mig skör och ledsen.

Plötsligt, någon gång innan lunch så kom det. Suget efter godis. Men jag klarar av det den här gången. Äter lunch som jag skall utan att falla för frestelsen att äta godis före. Känner jag mig ändå lite nöjd med mig själv…  men det är inte långvarigt. För snart är olustkänslorna och ledsenheten tillbaka och de är inte borta när jag går hem ifrån jobbet heller.

När jag kommer hem är familjen är hemma men stoltheten hindrar mig att visa hur jag verkligen mår. Känner mig ledsen. Nere. Vill helst bara sitta och stirra för mig själv men det går inte, vissa åtaganden skall göras. Som att fixa mat. Finns inget i skåpen att laga något vettigt av.

Det blir korv med bröd. Med senap och mycket ketchup. Skräpmat men det fyller ju buken bra. En korv med bröd slinker lätt ned. En till. Och så varvas det med lite Fazer blå choklad. Sedan en korv med bröd till. Och så ännu en. Det är nu jag börjar skämmas över mig själv. Blir äcklad. Sedan frågar jag plötsligt mig själv: ”VARFÖR äter du, du borde vara mätt?!” Och svaret inne i huvudet blir inte ”för att jag är hungrig”. Det blir: ”för att jag är så ledsen”.

Kom alltså på mig själv mitt i mitt matmissbruk. Och fylldes av blandade känslor. Äckel över hur jag beter mig men också av lättnad och till slut också glädje och häpnad över vilken skillnad det är mellan att få en insikt intellektuellt och att få den … vad skall man säga? På riktigt? Med känslor och alltihop.

För just i dag var det så tydligt. Just i dag behövde jag verkligen tysta alla de där jobbiga känslorna och det gjorde jag genom att bokstavligen trycka ned dem – med mat. Massor av mat. Så nu sitter jag här med svullen buk men jag försöker ändå att se det positivt. Jag har verkligen insett varför jag har sådana problem med att äta lagom mycket.

För jag använder mat som medicin. Så är det. Jag är en mat-missbrukare. Usch. Men insikten är viktig för utan den kan jag inte veta vad jag skall göra härnäst. Så, det får jag fundera på, tills det sätter in nästa gång. För det kommer det att göra. Tips emottages tacksamt.

 

Post Navigation

Olssons universum

Om att leva minimalistiskt, miljövänligt och hälsosamt, som sockerfri singel...

HomeHopeDreams

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

Millans Värld

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

Freja funderar

Filosofiska & feministiska vardagsfunderingar

Bigassfashion

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

%d bloggare gillar detta: