marreutanpardon

Med fötterna på jorden och huvet på skaft – och – bland molnen då och då…

Archive for the category “Vardagligt”

Slaget om fjärrkontrollen

Häromveckan gjorde vi härhemma (mestadels dottern och jag) en dagordning om vad som skulle tas upp på nästa familjemöte. Bland annat skulle vi diskutera hur fjärrkontrollen skulle handhas av oss familjemedlemmar, vilken turordning som gäller för handhavandet – till exempel en lördag kväll. Detta kanske låter skumt men vi har vissa regler hos oss. Till exempel om hur den attraktivaste och bästa platsen i soffan skall utnyttjas av familjemedlemmarna. För annars blir det anarki…

Upprinnelsen till det här ämnet på dagordningen var att dottern och pappan i familjen inte kunde komma överens om vem som skulle ha fjärrkontrollen en lördagskväll. Pappan i familjen ville titta på ett naturprogram och dottern på ett barnprogram. Som tur var hade inte undertecknad något specifikt önskemål…

Nu förhåller det sig på det sättet att dottern har en TV-apparat på sitt rum så en enkel lösning på problemet skulle kunna ha varit att hon gått in på sitt rum och kollat på sitt program och därmed låtit fadern sitta kvar i vardagsrummet med kontroll över kontrollen, så att säga.

Men nu var det lördag kväll. Lördag kväll är helig på något sätt. Det är då vi skall umgås och mysa. Det är då vi skall vara som socialast.

Så dottern ville inte gå in på sitt rum och kolla på TV själv. Som hon själv uttryckte saken: ”pappa, fattar du inte att jag är en sällskaplig unge?!” 😀

Som mamma hamnar jag då förstås mitt i stridens hetta och försöker att medla så gott det går. Dramat slutade hursomhelst med att dottern vann slaget om fjärrkontrollen. Alltså fick pappan i familjen till dotterns rum och kolla på sitt naturprogram… Håhåjaja.

Så nu återstår att se vad vi kommer fram till på familjemötet angående detta med fjärrkontrollen… för det måste ju finnas vissa regler, eller vad säger ni?

Ha en fin helg!

Mekat med bilen

Häromdagen upptäckte jag att ena framlyktan på bilen inte fungerade.

Ibland kan jag bli handlingsförlamad när det uppstår i mitt tycke, jobbiga praktiska problem att lösa. Att fixa lyktan på bilen var ett sådant ”problem”.

Men. Man kan inte fara omkring i en ”enögd” bil hur länge som helst så undertecknad kände sig manad att inköpa det erforderliga materialet för att kunna åtgärda problemet, alltså nya lampor.

Lamporna (ja, jag köpte en blinkerslampa också uti fall om att eftersom den behövdes bytas förr eller senare eftersom den liksom mattats av i färgen och blivit i det närmaste vit istället för gul) låg någon dag där i plastpåsen och pockade på min uppmärksamhet. Liksom talandes till mig: ”öh… hallå… när tänker du trycka dit oss då?!”  Jag visste ju att det skulle bli oundvikligt, detta att sätta dem på plats. Jag hade i och för sig kunnat be min sambo om hjälp men nu är jag en sådan där kärring som gillar att visa gubbsen att en riktig kvinna hon kan – bara hon vill!

Så nu denna tisdagskväll var det då dags för undertecknad att visa framfötterna. På med en pannlampa, sedan  tog jag bilens  instruktionsbok och påsen med lamporna under armen och for som ett jehu ned i garaget.

Upp med motorhuven. Pannlampa på plats och tänd. Kollade misstänksamt på lamporna med trådar och annat fanstyg. Jösses vad mycket grejor det sitter överallt, detta blir nog inte lätt… Kliar mig i skallen. Kollar i instruktionsboken. Kliar mig i skallen igen. Börjar att peta och faktiskt, efter ett tags mekande är lampan minsann på plats! Jag känner mig ganska nöjd med mig själv.

”Vad fasen, jag är ju expert – jag kan lika gärna trycka dit blinkerslampan också när jag ändå är igång” tänker jag för mig själv. Så efter koll i instruktionsbok, lite mera kliande i skallen och ännu lite mekande, så sitter även blinkerslampan på plats.

Men… vänta. Borde jag inte kolla att de funkar, alltså att de lyser? Med klappande hjärta sätter jag mig i bilen och vrider om nyckeln (ja, jag har en äldre bil). Framlamporna på bilen lyser, båda två. Hurra. Dags för check av blinkersen. Jajjamensan, den blinkar gult så fint.

Nu har jag fått blodad tand av all bilvård så jag fortsätter full av entusiasm med att kolla olja, batteriet och spolarvätska. Jag funderar en stund på om jag skall  byta torkarblad också men… nej. ”Nu får det räcka för den här gången”  tänker jag och torkar av de oljiga händerna med en trasa. För det blir nog flera gånger. Bil-mekande är ju kul!

Fråga till mina kvinnliga läsare: mekar ni med bilen själva?

Fråga till mina manliga läsare: skulle du låta din kvinna meka med bilen?

Städa miljösmart till jul, någon?

Hur har ni det med julstök och julstädning? Själv är jag mitt uppe detta stormens öga…

Ja, julstök är mysigt, dock är jag är inte stormförtjust i att just städa men inser ju som de allra flesta att det är nödvändigt. Då kommer ju det till detta att man behöver bra rengöringsmedel.

När man går till handlaren för att leta efter dylika medel så finns det ju ett enormt utbud och man står där framför den aktuella hyllan och kliar sig i skallen. Eftersom jag tycker att det är viktigt att värna om miljön blir det ännu svårare. Man kollar efter miljömärkta medel men utan att bli så mycket klokare. Så det brukar bli så att jag, dels för att slippa tänka för mycket och dels för mitt miljö-samvetes skull brukar ta det som känns bäst  och mest naturligt, nämligen såpa. Jag tycker att jag klarar mig bra med den för den funkar bra lite varstans. Nuförtiden finns den ju också i andra dofter än just den gamla hederliga grönsåpe-doften… Har ni testat fotbad med såpa förresten? Det är suveränt!

Eftersom jag är lat och inte orkar skriva ned en massa bra städtips själv så gör jag det lätt för mig i dessa julstressens tider och länkar istället. Så varsågoda, nedan följer några bra länkar med miljövänliga städtips!

Länkar:

http://www.ekostil.se/tag/naturlig-stadning/

http://www.grumme.se/grumme-sapatips/

http://www.naturskyddsforeningen.se/vad-du-kan-gora/gron-guide/stada-utan-giftiga-kemikalier

Om svårigheten med att leva i nuet

Att leva i nuet. Det låter lätt men kan vara svårt. Ibland lyckas man till exempel att skapa sig en livssituation som gör det svårt att leva i nuet. Som när man har alltför mycket omkring sig.

Under en ganska lång tid levde undertecknad till exempel väldigt mycket i framtiden (och gör tyvärr så fortfarande ibland). Jag märkte det inte själv förrän jag blev väldigt stressad och jag var väl framme vid den berömda väggen, tittade på den… Men tack och lov så hann jag upptäcka vad felet var i tid.

Till en början begrep jag inte alls vad det handlade om. Jag tyckte jag levde ett bra och balanserat liv. Att jag var duktig på att planera och organisera mitt liv. Men jag hade ett problem som jag inte var medveten om. Jag flydde från mina känslor. Det kan man göra på olika sätt och ett av de effektivaste av dem är att fly in i arbete av något slag, fysiskt och/eller mentalt. Jag såg till att skaffa mig att bådadera och på det viset slippa känna efter hur jag mådde.

Jag kunde till exempel komma på mig själv med att inte vara riktigt närvarande mitt i ett samtal med en vän eller när jag lekte med mitt barn. En del av mig var förstås där och då men  en annan del uppehöll sig i framtiden i full färd med att fundera och planera vad det nu kunde vara. Behöver jag säga att det blev ganska … kluvet. Och det var just den här kluvenheten som blev så jobbig i längden. För hur skall man kunna uppleva nu när man försöker vara på två ställen samtidigt??

Så jag försöker att öva mig i att vara närvarande nu vad jag än gör, när jag jobbar, när jag leker med mitt barn eller vad som helst. Men ibland är det svårt, man får liksom försöka se sig själv lite objektivt för att kunna lugna ned sig. När jag märker att jag svävar iväg åt fel håll, brukar jag liksom ta tag i mig själv och säga: ”Stopp!!! – nu är du där igen!” och det brukar fungera för det mesta…

Hur är det med er? Har ni svårt att vara här och nu?

Dags att gå till optikern

På senare tid har jag börjat att bli närsynt. Jag tror att förfallet började innan jag fyllde 50 men är inte säker. Jag har liksom inte velat fundera så mycket över det. Har istället försökt att låtsas som ingenting. Det fungerar ett tag men bara tills saker och ting börjar visa på att det verkligen är dags för glasögon på riktigt.

Tidigare i sommar, när jag skulle ta tåget hem ifrån torpet så var det ett sådant tillfälle när det stod smärtsamt klart för mig att min syn inte var så bra längre. Jag hade gjort make-up så som jag brukar göra, använt en liten fickspegel och det var aldrig varit några problem förut. Tills då. För på tåget tyckte jag då att folk tittade lite konstigt på mig. Jag brydde mig inte så mycket men när jag kom hem förstod jag varför de tittat lite försiktigt, sådär i smyg liksom som man gör när man tycker att man bara måste kolla på något men inte vill vara alltför tydlig.

Mina ögonbryn satt på lite mera olika höjd än vad de brukar göra. Och de hade en annan form och alldeles för mycket färg. Mascaran hade inte hamnat sådär jättebra på plats. Det var efter det jag började känna mig nödgad att alltid använda förstoringsspegel när jag sminkar mig.

Ett annat omisskännligt tecken är att jag blir helt vansinnigt arg när jag inte hittar mina läsglasögon. Jag kan springa runt emedan jag svär ramsor över de där j…a glasögonen. Jag lägger dem överallt och sedan glömmer jag vart jag lagt dem dessutom. (Usch, det lät inte bra?). När det är riktigt illa har det hänt att jag har försökt att sätta på mig ett par men att det då tagit stopp eftersom det redan suttit ett glasögonpar uppå min nos  (nej, det låter ju bara värre och värre det här!).

Sedan har min sambo börjat tycka att det är irriterande att jag hela tiden lånar hans läsglasögon och sedan glömmer vart jag lagt dem också.

Så nu är det dags för undertecknad att beställa tid för optikern.  Ja, det är hög tid att krypa till korset och erkänna att jag behöver glasögon. Sent skall syndaren vakna.

Klädkod på jobbet?

Där jag jobbar är vi ett gott gäng som gillar att diskutera olika saker, allt mellan himmel och jord. Jag har fått många bra uppslag till inlägg från våra diskussioner. Häromdagen diskuterade vi lite kring det här med klädkod i tjänsten.

Jag jobbar inom vården, på sjukhus. Där finns det förstås en del regler för hur man skall klä sig och särskilda ganska strikta regler för dem som arbetar nära människor, med patienter. Men vi som arbetar med administrativa uppgifter då?

Ja, jobbar man inte nära patienter så är det OK att vara civilt klädd i sina egna kläder där jag arbetar. Men det finns oskrivna regler och de blir liksom tydligare nu såhär i sommartider. Det här med shorts till exempel. Man kan nämligen inte ha vilka shorts som helst. De får naturligtvis inte vara för korta, de skall helst sluta lite ovanför knät, då är de OK. Och då gäller det både kvinnor och män.

Alltför korta kjolar är heller inte uppskattat, inte heller alltför urringat. Det är ganska förståeligt. Hur korrekt är det till exempel att sitta i en patientkassa och ta emot patienter med t ex en redig urringning och halva barmen blottad?

Under diskussionen fick jag mig till livs intressanta redogörelser för hur somliga misslyckats totalt med klädkod på jobbet. En tjej var till exempel tvungen att gå hem och byta om eftersom hon klätt sig i tunt linne och slinkiga sportshorts som lämnade halva skinkorna bara (under en varm sommardag). Hon jobbade som sekreterare. Hm. En annan hade fått tillsägelse för att hon var för urringad – när hon satt i patient-kassan.

Jag har nog lite lättare att acceptera klädkoder nu när jag blivit äldre och klokare för efter viss rannsakan så kom jag på att jag kanske inte alltid klätt mig så passande under årens lopp (var ganska rebellisk på olika sätt i yngre dagar)… men det är en annan historia!

Trevlig helg!

Ett bra utseende = bättre behandlad?

Jag har skrivit om det här med utseendets betydelse förut. Men detta är så intressant så nu kommer här ytterligare ett inlägg i detta ämne.

Har ni tänkt på hur tydligt det kan vara att man blir bättre behandlad när man ser bra ut? Det har jag. Bara för att verkligen få detta bevisat för mig själv så gjorde jag ett enkelt test. Jag skulle gå till banken, en gång lite sjavig sådär och den andra gången fixad och proper. Vad tror ni det testet gav vid handen?

Här kommer i alla fall redogörelsen:

Först begav jag mig alltså till banken iförd en tämligen sliten träningsoverall. Håret var ganska så okammat och ansiktet var helt utan make-up. Jag steg in på banken en vacker eftermiddag och tog en nummerlapp. Det blev min tur och jag gick fram till damen i kassan som tog hand om mitt ärende. Hon tittade knappt upp från sin dator utan verkade ha brått att få jobbet gjort bara. Det hon sa till mig under hela tiden hon hjälpte mig var ett torrt ”hej” och sedan inget mera. Alltså inte i mitt tycke speciellt serviceminded. Jag har själv ett serviceyrke så jag märker om någon är serviceminded eller ej, kollar det liksom per automatik. Jag var alltså, helt uppenbart, inte alls en intressant kund ur hennes synvinkel sett.

Vid det andra försöket hade jag en helt annan look. Jag var fixad och snygg, håret var snyggt, kläderna var snygga och make-upen diskret och oklanderlig. Jag var mitt snyggaste jag helt enkelt. Nu vart det genast lite bättre med servicen minsann. Jag möttes av ett soligt ”heeej, då skall vi se vad jag kan hjälpa dig med”! Sedan följde lite förfrågningar om det var någonting mer jag behövde hjälp med. Och när jag gick till min förvåning: ”ha en bra dag”! ”Oh my”,  tänkte jag. Vilken skillnad mot det förra besöket där.

Nu var det visserligen två olika personer som betjänade mig vid dessa två tillfällen men ändå. Jag tror ändå att det har en viss betydelse hur man ser ut. För jag har upplevt samma sak när jag till exempel går in i en klädaffär för att handla. Jag tror bestämt att det är så att man får mera uppmärksamhet och bättre service om man ser bra ut än om man inte gör det.

Hur tänker ni om detta? Och har ni gjort liknande erfarenheter som jag?

Fågel-drama hemmavid

Jag har alltid älskat djur. Och jag ömmar för djur som har det svårt. Kanske det var därför jag kände att jag bara måste ta hand om den där fågeln som jag hittade i trädgården i går. Den bara satt där stilla och rörde inte en fena (fjäder!). Inte ens när jag närmade mig den för att se hur det var med den.

Det såg inte så bra ut. Den var svag och vinglig och verkade inte vilja röra sig alls. Det började bli sent på kvällen, kallt och blåsigt. Jag kände att jag inte ville lämna den ensam där åt sitt öde, utlämnad till blåst, kyla och rovdjur som katter och ugglor.

Jag googlade snabbt fram vad man skall göra med skadade vilda fåglar. Hittade ganska mycket! Jag läste att det bästa var att sätta den i en ganska stor kartong som det är lufthål i och sedan sätta kartongen i en skyddad vrå hemma. För skadade fåglar behöver samma vård som oss människor. Som värme. Som lugn och ro. Vidare läste jag mig till att det inte är tillåtet enligt lag att ha vilda djur hemma mer än 48 timmar.

Skred sedan till verket med att hitta en ganska stor kartong som gick att vika så att det blev ett lagom högt tak. I kartongen gjorde jag sedan lagom små lufthål (inte för stora för då kan fåglar fastna med huvudet och göra sig illa än mer) och sedan lade jag in lite löv som golv. Det blev fint tyckte jag. Om jag vore fågel hade jag varit glad åt att få flytta in i en sådan låda. :-/

Hm. Ja i alla fall så fick fågeln flytta in i kartongen tillfälligtvis under gårdagskvällen. I morse ringde jag till det lokala djursjukhuset och frågade vad de tyckte jag skulle göra. Jag fick komma dit med fågeln så att de kunde kolla om den skulle kunna tänkas ha en chans att klara sig om jag släppte den, annars skulle de vara behjälpliga med att ”ta bort” den, läs: låta den passera in i fåglarnas himmel. Tack och lov bedömde de att den hade en god chans att klara sig. Så jag släppte då ut den i eftermiddags.

Till en början såg det lovande ut, den rörde sig hyfsat bättre och plockade åt sig lite mat. Putsade sig. Gjorde läten. Men sedan återgick den till samma ställe där vi hittat den där den återigen satt stilla och liksom ruvade. Och kvällen kom igen, mörk och kall… Så jag tog in den i stugvärmen igen! Jag tänkte att jag inte är klok. Men på något sätt har jag fäst mig vid det lilla livet. Jag tänkte att jag vill ge den en natt till i lugn och ro.

Men i morgon måste jag släppa den… Hoppas den har repat sig än mera tills dess.

Ja, det får väl bli ett eller annat inlägg till om fortsättningen på detta drama. Vad har jag gett mig in på?

Fortsättning/tillägg:

I dag, alltså morgonen därpå,  hittade jag tyvärr ”min” söta  fågel död, han hade inte klarat natten. Men jag är i alla fall glad över att han somnade i lugn och ro i lådan istället för att något rovdjur skulle ha satt sina vassa klor och tänder i honom.

Han hade mist sin flygförmåga när jag fann honom men nu kan han flyga vart och hur långt han vill.

Våndor p g a garderobsstädning och klädstil

Det här med den personliga klädstilen kan vara jobbigt i vissa skiften av livet. Och sedan är då våren i antågande och det betyder att garderoben behöver rensas.

Som alltid när jag röjer i garderoben kan det konstateras att vissa plagg inte längre passar. De är helt enkelt fel. Känns konstiga att ha på sig. Ser fel ut till kroppen och till ansiktet. Som till exempel den där korta jeans-kjolen, en tidigare sommarfavorit. Den såg plötsligt fel ut. Berodde det på att knäna såg lite trötta ut, eller var det ansiktet som gjorde att looken fallerade? Skall kärringar på 50 inte få ha kort jeans-kjol på sig? Jag tycker det någonstans men när jag tittar på mig själv så… jag vet inte. Jag vill ju inte se patetisk ut, så där som en som vill vara ung igen men som inte kan…

Så är det då plaggen i kategori ”kommer att passa perfekt när jag gått ned några kilon”. Det vet man ju hur det är med det. Vissa sådana plagg har varit hyllvärmare  garderoben i flera år nu… Jag tycker att de är så fina och jag vill så gärna kunna ha dem … men de passar inte nu, de är för små. Ett sådant plagg är den vita och skira maxi-klänningen med spets, romantisk så det förslår. En klassisk midsommardröm. Flera gånger har jag tänkt att nä, ”nu är det dags att göra sig av med den!”. Men jag kan inte. Eller mina jättefina linnen med spetsar och grejor på … i för liten storlek.

Så vad skall man ta sig till? Man kliar sig i skallen och funderar dels på detta om man kanske behöver uppdatera sig med en ny personlig klädstil som känns fräsch och passar och så dels på hur man skall lösa problemet med de eviga hyllvärmarna. Behöver jag kanske KBT (kognitiv beteendeterapi)?

Ibland kan jag drömma om att bli stylad av proffs. För ett par år sedan var det nära att jag anmälde mig till ”Trinny och Susannah”  men fegade ur eftersom jag tyckte att det kändes lite för spännande. Tänk om de skulle färga mitt hår i en färg jag inte gillade eller att håret skulle få en klippning som jag inte passade i. Eller att jag skulle snubbla på catwalken… Nej jag vågade inte helt enkelt.

Jag får väl fundera ett tag till, kolla igenom garderoben en gång till och verkligen särskåda det jag har där. Men jag tror att hyllvärmarna kommer att bli kvar ett tag till. För hoppet är som bekant det sista som överger en människa.

”Du ser trött ut i dag”

Måndag. Jobbigaste dagen i veckan. Man kravlar sig ur sängen efter en helg som gick alldeles för fort förbi och förbannar sig själv för att man inte tog det mera lugnt än man gjorde. För inte f-n är det någon som tvingar en till att vara en ”duktig flicka”, bara man själv.

 Kommer till jobbet och det går trögt som sirap. Fikar, inte bättre. Sur som ättika. Gröt i huvudet och det avspeglar sig med all säkerhet i anletsdragen.

 När man sedan efter fikat sitter i sin jobb-stol får man av en kollega höra: ”Du ser trött ut i dag”.

 Jaha. Vad skall jag göra åt det då? Sova lite på min post? Skulle inte tro att det vore populärt.

 Ibland blir jag bara så trött på folk som inte har någon finess eller som bara vill vara taskiga. Jag ser det heller inte som omtänksamt att påtala att någon ser trött ut. Jag säger aldrig till någon som ser trött ut att vederbörande gör det. För jag vet att det inte blir bättre utav att höra det, snarare tvärtom. Man blir stött och ganska ledsen.

 Så nästa gång någon gör detta uttalande så skall jag replikera med: ”jaha Du, och ??”. Eller kanske: ”ja, det var kul att höra, nu känner jag mig väldigt mycket gladare!”. Vilket är bäst?

 Andra förslag på dräpande mot-repliker emottages tacksamt i kommentarsfältet.

Post Navigation

Olssons universum

Om att leva minimalistiskt, miljövänligt och hälsosamt, som sockerfri singel...

HomeHopeDreams

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

Millans Värld

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

Freja funderar

Filosofiska & feministiska vardagsfunderingar

Bigassfashion

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

%d bloggare gillar detta: