marreutanpardon

Med fötterna på jorden och huvet på skaft – och – bland molnen då och då…

Vågar du sticka utanför mallen?

Det är en sak som jag gått och funderat på nu ett tag. Det är varför man skall sträva efter att ”vara som alla andra” eller skall man kanske istället säga, som alla andra (?), vill att man skall vara?  Jag menar – det finns ju  alla dessa ideal i dag som många av oss gör vårt bästa för att leva upp till, mer eller mindre. Mallar som vi bör hålla oss till. Vi skall vara unga, vackra, perfekta…

Samtidigt som vi strävar efter att vara så ideala som det bara går på alla de sätt, så verkar då våra egon frodas och växa sig stora på ett ohälsosamt sätt. Vi blir i vår strävan efter att vara ”perfekta” varelser  väldigt fixerade vid oss själva, vid att bli just perfekta. Kan man verkligen bli det förresten? Perfekt? Vi är hursomhelst tvungna att hela tiden kontrollera att vi är på väg mot vad vi vill eller tror oss vilja vara.

Ja visst blir det så till syvende och sist att våra egon utvecklas och byggs upp i vår strävan mot de där idealen?  För ju närmare vi kommer ett ideal, ju mer idealisk vi verkar för oss själva, desto mer växer vårt ego och om man då till råga på allt, till exempel får en massa ”likes” på sociala medier, ja då är den igång på allvar, bekräftelsekarusellen. Men det är en fälla. Idealen är ju trots allt ganska svåra att uppnå. Och när vi kanske till sist tycker oss ha uppnått ett ideal, då vill vi vidare… Vi gräver en egen grop som vi kanske rätt som det är trillar i med huvudet först. Högmod går före fall…

Jag har märkt av det där med ideal och mallar på jobbet också.  Mallen för min yrkeskår verkar i alla fall ha ändrat sig över tid. Jag har jobbat i samma yrke i 27 år nu och därmed kunnat uppfatta förändringarna. Förr om åren ansågs det roligt när det fanns vissa individer på jobbet som tydligt avvek ifrån den gängse mallen, det hette då att de var ”personligheter”. Detta var någonting positivt på den tiden. De kunde till exempel ha vissa egenheter som var kuriosa och speciella utan att det för den skull störde andra i omgivningen utan sådana personer ansågs istället tillföra något positivt på arbetsplatsen. Kanske var det detta att de  faktiskt vågade vara sig själva fullt ut. De vågade tala om vad de tyckte och tänkte  och de var heller  inte rädda för att tycka annorlunda än andra. Så är det inte längre. Alla skall tycka likadant. Eller ungefär likadant. Om man inte tycker (likadant) som de andra då är man … obekväm och jobbig. En som skall röstas ut?

Well… Jag tycker det är en utveckling som går åt fel håll. Vi har missuppfattat detta med att finna och förverkliga oss själva, det gör man inte genom att söka (och kanske!) få bekräftelse, det gör man genom att lyssna på sig själv, vad man känner, tänker och tycker och det viktigaste – och sedan (våga) stå för det. Men det är som sagt svårt när det finns alla dessa mallar som gärna försöker tala om för oss hur vi skall tänka, tycka känna och se ut. Kanske är det dags att vända om. Kanske måste vi våga sticka utanför mallen, våga använda våra känslor (igen) och fråga oss själva – vad känner jag? Vad vill jag? Vad står jag för? Och sedan tala om och visa det för omvärlden utan att bli osäkra eller rädda. Det är, anser i alla fall jag, att finna och förverkliga sig själv på riktigt.

Ha nu en redigt trevlig helg och var rädda om er och om era medmänniskor!

Något lite om ondskan – och så lite andlig spis på köpet!

Eftersom det är påsk vill jag skriva någonting om tro, och om allt som är. Dock har jag inte valt ett ämne som är ljust och glatt. Tvärtom. Jag väljer att skriva om någonting som de flesta vill undvika att ha att göra med, av helt försvarbara skäl. Nämligen ondskan. Men vad är då ondskan?

Ja, jag gör inte anspråk på att vara någon som vet. Däremot har jag funderingar kring den som jag gärna vill delge vad jag tror och helst diskutera också, om det nu skulle vara någon som vill det.

Om ni frågar mig så finns Ondskan i allra högsta grad. Min uppfattning är att den är en kraft som alltid funnits och som uttrycker sig genom dem som den har tagit i sin makt, genom dem som låtit sig bli verktyg eller kanaler för den. Jag tror starkt på att alla vi människor är verktyg för Skapelsens energier och krafter och att en av skapelsens krafter är Ondskan.

Så hur tror jag att Ondskan är?

Ondskan bryr sig om någon överhuvudtaget, den bryr sig aldrig om någon som har det svårt. Tvärtom vältrar den sig i andras elände, den närs av människors lidande. Lidande är dess livsluft. I stort och i smått. Fysiskt lidande och psykiskt lidande. Det spelar ingen roll. Bara det ”gör ont” så är det bra. Ondskan är motsatsen till kärlek, till det som gör gott, till det som känns gott och som man mår bra av. Det är därför man ofta talar om ljusets krafter och dess motsats, mörkrets krafter.

Jag tror att Ondskan gärna söker sig till den som  är försvagad av någon anledning och gärna då försvagad i sin tro. Den bryr sig inte ett dugg om att dess offer är svagt, att den slår på den som redan ligger. Ondskan har ingen empati. Den utnyttjar, skövlar – och överger. Och ondskans metod är grym och mycket bedräglig. Hur gör den då? Först söker den splittra och söndra offret. När offret är nere för räkning träder den fram och utger sig inte sällan för att vara ”god”, likt ”en räddande ängel” luras offret att tro att detta är något att lita på. Ibland lägger ondskan tid på att också försöka väcka en slags andlighet hos den utsatta som ofta känner sig upplyft, betydelsefull och bekräftad. Offret går ofta igenom en period där det känner sig utvalt och ”god” (Ondskan har förstås spelat på offrets skuldkänslor, ja just skuldkänslor är ett av Ondskans favoritkänslor!). Offret luras att göra ”goda” handlingar som dock bara spelar Ondskan i händerna. Och Ondskan driver sitt spel… Men förr eller senare kommer sprickorna i fasaden, (för inte ens Ondskan är perfekt) glimtarna som gör att offret börjar inse att det är ute på villovägar.

Så man kan trösta sig med att förr eller senare kommer Sanningen fram. Som sig bör. Det är då allt rämnar och hela illusionen spricker. Det är då allt står klar för offret, att det blivit grundlurat. Offret står där och undrar vad det var som hände, trodde ju aldrig att det kunde bli så bedraget. Det hade ju satt all sin tillit till vad det trodde var gott. Och då har Ondskan fått vad den vill ha. Den har lurat, bedragit och skövlat för att sedan bara gå för att lämna offret åt sitt öde… Kvar står offret med… vad då? Inte mycket?? MEN – kanske med en insikt om vad som är gott och vad som är ont?

Men hur skall man känna igen ondska då? Det är som sagt inte lätt. Jag har eftersom att det är påsk och allt, letat efter lite andlig spis i min dagstidning i dag men icke. Men jag får ordna med saken själv. Så här kommer en länk till ett Bibel-ord som kanske kan vara till hjälp: http://sv.bibelsite.com/swe/matthew/7.htm. Jag tycker att ”på deras frukt skall ni känna igen dem” är huvudet på spiken…

Hoppas ni alla har en fin påsk!

Har jag hamnat utanför ”elit-mallen” nu?

Jag har haft uppe det här ämnet förr här i bloggen, det här med ålder och att åldras. Nu när jag har hunnit ett par år över 50-strecket så har det hänt någonting. Man har liksom blivit … ointressant, eller skall man säga lite osynlig? Tecknen är ganska subtila och svårfångade och det tar ett tag innan man ens vill analysera dem men till slut dyker tanken upp i huvudet: har det kanske med åldern att göra?? Är jag måhända passé??

Som exempel kan jag nämna att när jag är ute på stan så ser inte folk mig ibland, de tittar liksom förbi eller i periferin. Jag undrar  om jag kanske blivit osynlig?? När hände detta? Jag vet inte, bara att det är annorlunda mot förr.

Sedan har det varit mycket strul på mitt nuvarande arbete varför jag har börjat att titta efter andra jobb. Häromdagen ringde jag på ett som jag tyckte verkade intressant.

Jag presenterade mig och min yrkeserfarenhet vilken vid det här laget har hunnit bli både bred och gedigen. Jag har arbetat i mitt yrke länge nu och man vill ju gärna tro att man är intressant då eftersom år ger erfarenhet. Men hon som jag ringde upp verkade ganska ljummen i intresset.

Jag sade bland annat att: ”ja, jag har jobbat nu i 27 år så jag är gammal i gamet kan man säga”. Hon replikerade med: ”eh, ja du är gammal ja”…. Ja, det var ju inte det att jag var gammal som jag ville lyfta fram utan… ja ni fattar. Jag vet inte om hon hade en dålig dag eller om hon bara var trött på att sitta och ta samtal från arbetssökande men hennes engagemang var inte särskilt  stort som sagt. Tyvärr. Annars hade jag kanske orkat få iväg en ansökan…

Jag har aldrig  ens tänkt tanken att jag skulle vara mindre värd på arbetsmarknaden för att jag hunnit bli över 50 (jag är 52 år). Jag har naturligtvis hört talas om det men har slagit bort det eftersom jag tycker att en som jobbat i ett yrke i 27 år borde ha en del att tillföra. Men så är det kanske inte?

I dagens samhälle skall allting gå snabbt och man skall vara redigt rask och kry för att duga, det begriper man ju.  Och sedan måste man vara ung?  Och vacker? Så då kanske det inte duger med en 50 plus kärring?

Jag vet inte, men vad skall alla vi andra göra då som inte passar in i denna ”elit-mall”? Skall vi gå och självdö? Eller skall vi gå och gömma oss för världen?

Skulle vara intressant att höra om ni har liknande erfarenheter.

Älskade Pappa – i ljust minne bevarad

Som jag skrev i mitt inledande ”come-back inlägg” har det hänt väldigt mycket det här året, tyvärr en del svåra och jobbiga saker. En av dem är att min pappa nyligen gick bort efter en lång tids sjukdom. Under sitt sista levnadsår åkte han in och ut på sjukhus vilket han avskydde eftersom det var just på sjukhus som han tvingades bevittna hur min mamma tappert kämpade emot men till slut dog i sin cancersjukdom. Detta var i början på 70-talet och på den tiden fanns det inte så mycket behandlingar mot cancer som vi har i dag. Då betydde ofta diagnosen cancer likhetstecken med döden.

Jag har hela tiden vetat att jag ville vara vid min pappas sida när det var dags för honom att gå bort. Men hur skall man då kunna veta när någon skall gå? Inte ens läkarvetenskapen kan med säkerhet veta den exakta tidpunkten för när någon skall dö. Jag tror dock att det finns andra dimensioner av verkligheten och att man kan be om hjälp därifrån och få ledtrådar eller tecken. När min mamma dog i början på 70-talet var jag 7 år gammal och hade svårt att förstå och ta in att hon aldrig någonsin mer skulle komma tillbaka. Men mitt i den svåraste sorgen öppnades dörren till den andliga dimensionen och jag har alltid känt att min mamma funnits där för mig även om jag inte kunnat se eller höra henne.

Så jag bad helt enkelt mamma att på något sätt tala om för mig när det var dags för pappa att gå, jag ville vara beredd. Och tecknen fanns där hela tiden, de sträckte sig över en månads tid. En ganska lång tid kan man kanske tycka men det var bra eftersom jag då fick en möjlighet att förbereda mig mentalt och känslomässigt på vad som skulle ske.

Hans fyra sista dagar i livet fanns jag vid hans sida. Jag tog ledigt från jobbet och bad personalen på den palliativa avdelningen där han låg att ställa in en säng i hans sjukrum så att jag kunde finnas där för honom dag som natt. Naturligtvis var det obeskrivligt jobbigt att bevittna hans döende på nära håll men ingenting annat verkade tänkbart. Jag ville inte lämna honom där alldeles ensam med sin ångest och sina tankar inför döden. Jag hade bestämt mig för att följa honom ända fram till den tröskel som ingen levande kan stiga över.

Och jag ångrar det inte en sekund. För det fanns tid att vara där just för honom, att prata, (så länge han orkade med det) att ta farväl och säga allt det s0m skulle sägas och när vi var klara med detta så kunde han somna in lugnt och stilla. Pappa hade inte mycket frid i sitt sinne under sina sista år p g a olika orsaker men jag vet att han tog steget in i Det Stora Okända med ett sinne som var samlat, stilla och lugnt. Och det känns bra att veta att döden inte alltid behöver komma som någonting skräckinjagande som tar livet ifrån en utan att den också kan komma som en befriare.

Så – Kära Pappa, du är hos Mamma nu och är hos oss som ännu är kvar, i ljust minne bevarad.

Long time, no see

Hej!

Ja, det trodde ni inte? Att jag var kvar alltså. Man skulle ju kunna tro att jag låtit bloggen självdö men så är inte fallet. Dock har jag tagit en ganska så lång time-out eftersom det har hänt väldigt mycket kring mig i den privata sfären den senaste tiden, jag har helt enkelt inte haft varken tid, ork och därmed förstås inte heller någon inspiration till att skriva. Inspirationen är viktig precis som i allt som har med skapande att göra.

Men jag hoppas nu på att få göra en redig ”come-back” inom en snar framtid. Har då planer på att förnya och uppdatera bloggen, bland annat med ett nytt namn och kanske även slipa till och förnya utseendet på den lite grann. Innehållet kommer dock att vara som det varit innan, d v s lite av varje och (förhoppningsvis) med lite mera bilder! Jag är inte så bra på detta med bilder, kanhända kommer jag att behöva be er kära bloggvänner om hjälp.

Men först är det lite mera praktiska saker som skall ordnas upp som till exempel detta med att få igång en bättre begagnad lap-top som jag kommit över till ett bra pris. Men jag ligger i start-groparna och ni lär se när jag börjar att jobba med det.

Men nu har jag annat på schemat så jag säger: på återseende! Snart.

Jag kör som en kärring – och är stolt över det

Häromdagen pratade jag med en kollega på jobbet om bilkörning. Folk kör ju som vettvillingar ute på vägarna i vår avlånga land. Vi kom in på detta efter att jag berättade hur en bil-dåre kört om mig på höger sida, ja alltså på vägrenen … men det är en annan historia…

I alla fall hade kollegans vuxna dotter (i 30-årsåldern), under det att min kollega körde bilen, utbrustit: ”Mamma, du kör ju som en kärring!!” Min kollega hade då efter viss kort eftertanke lugnt replikerat med: ”Ja men, jag ÄR ju en kärring!”. Ja. Så. Visst. Så sant.

Och då är min fråga ut i cybervärlden:

Hur faen kör en kärring per definition??

Ja, eftersom jag inte är helt borta så antar jag att definitionen på hur en kärring kör är att hon kör lugnt. Det vill säga med gott omdöme.

Men då kommer nästa fråga:

Vad faen är fel med att köra med förstånd och gott omdöme då?!

För jag tycker att det är vettigt att köra försiktigt och omdömesgillt. Det visar att man använder hjärnan. Eller har det också blivit omodernt i denna galna värld? Precis som att det blivit omodernt att åldras (och bli kärring på riktigt med rynkor och gäddhäng?). Nej, jag hoppas verkligen inte att det blivit modernt att inte använda det vett man begåvats med. Då är vi nog på väg ned i botten, på riktigt.

Nej hörni, jag tycker att ALLA borde köra som kärringar. Jag är i alla fall en stolt kärring, både över hur jag kör bil och annat också för den delen… Jag har inte facebook men det kanske vore en idé att skapa en klubb med namnet ”Vi som kör som kärringar och är stolta över det”. Någon som är med då?

Slaget om fjärrkontrollen

Häromveckan gjorde vi härhemma (mestadels dottern och jag) en dagordning om vad som skulle tas upp på nästa familjemöte. Bland annat skulle vi diskutera hur fjärrkontrollen skulle handhas av oss familjemedlemmar, vilken turordning som gäller för handhavandet – till exempel en lördag kväll. Detta kanske låter skumt men vi har vissa regler hos oss. Till exempel om hur den attraktivaste och bästa platsen i soffan skall utnyttjas av familjemedlemmarna. För annars blir det anarki…

Upprinnelsen till det här ämnet på dagordningen var att dottern och pappan i familjen inte kunde komma överens om vem som skulle ha fjärrkontrollen en lördagskväll. Pappan i familjen ville titta på ett naturprogram och dottern på ett barnprogram. Som tur var hade inte undertecknad något specifikt önskemål…

Nu förhåller det sig på det sättet att dottern har en TV-apparat på sitt rum så en enkel lösning på problemet skulle kunna ha varit att hon gått in på sitt rum och kollat på sitt program och därmed låtit fadern sitta kvar i vardagsrummet med kontroll över kontrollen, så att säga.

Men nu var det lördag kväll. Lördag kväll är helig på något sätt. Det är då vi skall umgås och mysa. Det är då vi skall vara som socialast.

Så dottern ville inte gå in på sitt rum och kolla på TV själv. Som hon själv uttryckte saken: ”pappa, fattar du inte att jag är en sällskaplig unge?!” 😀

Som mamma hamnar jag då förstås mitt i stridens hetta och försöker att medla så gott det går. Dramat slutade hursomhelst med att dottern vann slaget om fjärrkontrollen. Alltså fick pappan i familjen till dotterns rum och kolla på sitt naturprogram… Håhåjaja.

Så nu återstår att se vad vi kommer fram till på familjemötet angående detta med fjärrkontrollen… för det måste ju finnas vissa regler, eller vad säger ni?

Ha en fin helg!

Formresa nummer 3, rapport 3 av 6

Egentligen kommer det här inlägget lite sent men bättre sent än aldrig! 🙂

Nu har jag hållit på med att styrketräna i 3,5 månader och det har gett det resultatet som jag önskade, jag har ”återerövrat” de muskler som försvann när jag bantade ned mig 10 kilo. Kraften i benen har återkommit vilket gjort att jag nu äntligen kunnat börja gå/jogga igen. Och som jag har längtat efter att få springa igen!

Första ”gåggingen” (alltså gå/jogga) som jag försökte mig på för cirka 2,5 veckor sedan  kändes väl inte särdeles upphetsande… Jag kände mig så enormt TUNG. Som en elefant som kom dundrande när jag försökte springa, eller som Dunderklumpen… Jag tänkte under tiden ”åh herrejösses, jag har verkligen LÅNGT kvar innan jag kommer att kunna säga att jag ”joggar” i ordets rätta mening.

Men som det så fint heter så måste man börja någonstans. Man måste ta sig upp ur det där djupa hålet av dåligt kropps-självförtroende och säga till sig själv: ”ja, jag vet att jag kanske ter mig ynklig i dag men om en månad kommer det att vara annorlunda om jag framhärdar och inte ger upp”. Nyckeln är, att trots att det ser mörkt ut,  se framåt och inte gegga ned sig i negativa tankar om det som är just nu. Visst, jag kanske proppade i mig för mycket mat och/eller onyttigt i dag men än sen då? I morgon är en ny dag då jag kan och skall försöka igen. (Man måste ju överse med att man inte är perfekt och aldrig kommer att bli det heller). Som varande en slags matmissbrukare (och klart sockerberoende)  måste jag därför låta allt ha sin tid. Jag måste komma i håg att ”lyfta ögonen mot horisonten” och skåda framåt, för där finns den jag kommer att vara i framtiden. Jag har en plan och en bild av mig själv framför min inre syn om vart jag vill komma och jag tänker ta mig dit, hela vägen fram.

Och hur såg resultatet av mina ansträngningar ut i slutet av mars då? Ja, det var inga större förändringar…  1 cm i midjan och ett kilo väck. Men det är jag helt nöjd med. Allt går ju faktiskt planenligt, 1 kilo minus i månaden är max vad jag vill tappa.

Och i dag är det lördag. Då är det tillåtet att äta godis, glass och annat gott i stora lass. Så det tänker jag göra… 😛

Ha en bra helg!

Tankar i påsktid: om tro, Jesus, död och uppståndelse

Häromdagen fick jag förklara för min 7-åriga dotter varifrån vår tradition med påsken kommer ifrån. Det är fantastiskt att ha barn för de ställer så bra frågor och bra frågor kräver förstås bra svar, det vill säga rätt svar. Så det var bara för undertecknad att utforska sin egen kunskap och se om den räckte. Det gjorde den då tyvärr inte. Jag fick lov att konsultera Google och därefter försöka att förklara för dottern varför vi firar påsk. 🙂

Ofta så leder ju förkovran i ett ämne och uppdateringar av den egna kunskapen i detsamma till vidare funderingar. Plötsligt fann jag mig själv funderandes över Jesus och hans öde. Över vem Jesus kunde ha varit och en massa annat. Det var intressanta funderingar. När jag var barn och ungdom var jag ganska påläst vad det gäller den kristna inriktningen eftersom jag då på den tiden rörde mig i kristna kretsar. Nu som vuxen har jag också en tro men jag vet inte om jag kan säga om jag är kristen. Jag tror på att det finns någonting som skapat allt som är eftersom jag inte för ett ögonblick kan tro att allt uppkommit av en slump. Jag tror på högre medvetande. Men kristen? Nja.

Ja, när jag var barn var jag fascinerad av Bibeln, Gud och Jesus eftersom jag på något sätt upplevde allt det där som ganska spännande och liksom magiskt. Jesus som till exempel sades kunna hela människor, till och med göra dödssjuka människor friska och som hade andra krafter som var extraordinära. Men jag kan inte låta bli att undra: vem var Jesus egentligen? Mannen Jesus. Personen Jesus. Var han ändå inte, trots sina extraordinära förmågor också en vanlig människa av kött och blod? Vad hade han för drömmar att förverkliga i sitt liv? Eller var hans liv redan förutbestämt, att dö för andras synder?

Om jag förbehåller mig rätten att själv tänka och fundera över vad jag läst om Jesus så tror jag att han faktiskt var en människa som hade förmågor långt utöver det vanliga. Att han var en vanlig människa men ändå inte. Han kan mycket väl, som jag ser det, varit en Gudason inkarnerad i en människas kropp. Jag har sett mycket konstigt i mitt liv och har mött människor som varit mycket speciella, som haft det som de flesta av oss skulle kalla extraordinära förmågor. Så ja, jag tror absolut att Jesus har funnits, då någon gång för cirka 2000 år sedan. Och jag tror att han var en människa med extraordinära förmågor eller sinnen som var långt mera utvecklade än vad våra sinnen är i dag, över 2000 år senare. Varför inte?

Men … En sak med Jesus som verkligen var extraordinär var att han (enligt Den Heliga Skriften) kunde återuppstå från de döda, liksom upphäva döden. Att han efter tre dagar var lika levande som innan han dog på korset. Att människor skall ha sett hans sår och talat med honom och att alla tvivel därmed skulle vara borta. En del av mig tänker att det vore ju fantastiskt om det skulle kunna ha varit på det sättet, och hur kunde det i sådana fall vara möjligt rent fysiologiskt? En annan del av mig känner däremot att någonting sådant måste jag nog faktiskt se innan jag kan tro på det… Men eftersom jag som sagt har upplevt en hel del ganska oförklarliga saker så kan jag ändå inte låta bli att undra. Kanske det ändå är möjligt att det faktiskt hände, att han steg upp ur graven? Ja, det kan man fundera över… 🙂 Vore kul att höra hur ni tänker kring detta?

Glad påsk!

Solförmörkelsen – och funderingar (FLUM-VARNING)

I dag var det solförmörkelse.

Där jag bor såg jag inte någonting av vare sig det som benämns som solskiva eller månskugga. Det blev bara lite mörkare ute. Det var allt och efter en liten stund kunde man se att det ljusnade igen. Jag tyckte att det var skönt, när ljuset kom tillbaka alltså. Eftersom jag började flumma över hur livet skulle te sig utan solljus… om det nu alls skulle finnas något liv överhuvudtaget då.

Här i Sverige har vi fyra årstider och de har sin charm men vi är ändå ganska fixerade vid solen. Vi pratar mycket om vädret… Blir det sol i dag, frågar vi oss om vi har någon utomhusaktivitet på agendan som kräver bra väder. Vi klagar över gråa dagar, året runt.

Nej, ingen av oss, var vi än må bo här i världen,  kan nog säga att solen inte har någon betydelse för oss. För solen när oss och håller oss vid liv med sina strålar av energi. Och den styr våra liv. Den är vår stjärna. Den enda. Den som vi alla snurrar runt på vårt klot som kallas planeten Jorden.

Ljus och mörker. Dag och natt. Varje dag, månad efter månad, år efter år, gryr morgonen, blir till dag som så småningom blir till kväll som sedan går över i natt. Och så börjar allt om igen, cirkeln börjar och sluts. Det ger oss en rytm som vi behöver och det ger oss trygghet. För vi vet att efter natten blir det dag, efter mörkret kommer ljus… Detta händer hela tiden men vi tänker sällan på det. Vi ser inte att varje dygn finns en symbolik för mörker och ljus. Att det efter mörker kommer ljus…

Tyvärr så är det mycket mörker på vår planet just nu. Inte så att inte solen skiner för det gör den ju (över både ond och god!) men – det finns mörker av annat slag. Så mycket vrede och hat som vi alla märker av just nu. Dagligen får vi höra om död och elände. Om rå brutalitet och brist på empati. Om respektlöshet, för varandra och för liv och död. Vi matas med det i medierna. Och vi måste ju lyssna. Vi kan inte gömma oss och blunda för verkligheten. Det går ju inte när allt kommer ikring att låtsas att det är ljust när det är mörkt… ett tag kanske men förr eller senare måste man öppna ögonen och se verkligheten.

Jag tycker att solförmörkelsen skulle kunna vara en fin påminnelse om att efter mörker kommer ljus? En symbol för att mörkret måste vika för ljuset? Att det är dags för alla oss människor på den här planeten att se allas lika värde oavsett religion, kultur, hudfärg eller andra dumheter som vi hittat på skall skilja oss åt? För vi har möjligheten att välja ljuset framför mörkret. Varje dag. Om vi bara vill. Om vi bara anstränger oss lite.

Kan vi inte sluta bråka om vem som är bäst och vem som har rätt? Bli lite mera ödmjuka? För sanningen är nog, med handen på hjärtat, att ingen av oss egentligen är bäst (alla människor är lika mycket värda) och ingen av oss har rätt…? För vem av oss kan ställa sig upp och säga att den VET Sanningen?

Ja, jag varnade ju för att det skulle bli flummigt … och det blev det!

Post Navigation

Olssons universum

Om att leva minimalistiskt, miljövänligt och hälsosamt, som sockerfri singel...

HomeHopeDreams

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

Millans Värld

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

Freja funderar

Filosofiska & feministiska vardagsfunderingar

Bigassfashion

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

%d bloggare gillar detta: