marreutanpardon

Med fötterna på jorden och huvet på skaft – och – bland molnen då och då…

Archive for the tag “Familjen och hemmet”

Slaget om fjärrkontrollen

Häromveckan gjorde vi härhemma (mestadels dottern och jag) en dagordning om vad som skulle tas upp på nästa familjemöte. Bland annat skulle vi diskutera hur fjärrkontrollen skulle handhas av oss familjemedlemmar, vilken turordning som gäller för handhavandet – till exempel en lördag kväll. Detta kanske låter skumt men vi har vissa regler hos oss. Till exempel om hur den attraktivaste och bästa platsen i soffan skall utnyttjas av familjemedlemmarna. För annars blir det anarki…

Upprinnelsen till det här ämnet på dagordningen var att dottern och pappan i familjen inte kunde komma överens om vem som skulle ha fjärrkontrollen en lördagskväll. Pappan i familjen ville titta på ett naturprogram och dottern på ett barnprogram. Som tur var hade inte undertecknad något specifikt önskemål…

Nu förhåller det sig på det sättet att dottern har en TV-apparat på sitt rum så en enkel lösning på problemet skulle kunna ha varit att hon gått in på sitt rum och kollat på sitt program och därmed låtit fadern sitta kvar i vardagsrummet med kontroll över kontrollen, så att säga.

Men nu var det lördag kväll. Lördag kväll är helig på något sätt. Det är då vi skall umgås och mysa. Det är då vi skall vara som socialast.

Så dottern ville inte gå in på sitt rum och kolla på TV själv. Som hon själv uttryckte saken: ”pappa, fattar du inte att jag är en sällskaplig unge?!” 😀

Som mamma hamnar jag då förstås mitt i stridens hetta och försöker att medla så gott det går. Dramat slutade hursomhelst med att dottern vann slaget om fjärrkontrollen. Alltså fick pappan i familjen till dotterns rum och kolla på sitt naturprogram… Håhåjaja.

Så nu återstår att se vad vi kommer fram till på familjemötet angående detta med fjärrkontrollen… för det måste ju finnas vissa regler, eller vad säger ni?

Ha en fin helg!

Annonser

Samboende – himmel eller helvete?

När man flyttar samman med en man som man tycker mycket om är allting rosafärgat och underbart. Man ser inte klart. Man kan nog säga att man är i ett tillstånd som faktiskt gör att man inte ser verkligheten på ett smart sätt. Man är i himmelen. Sin egen himmel alltså. När förälskelsen är som värst ser man framför sig hur allting kommer att så mysigt. Man kommer att sitta där med sin själs älskade i soffan (eller alternativ plats) och titta varandra djupt i ögonen och utbyta saker som man aldrig skulle dela med någon annan. Man ser för sin inre syn hur allt kommer att bli perfekt, hur bra man kommer att komma överens, hur vackert hem man kommer att skapa, hur kärlekslivet kommer att vara helt underbart och hur man kommer att dela allt annat – i nöd och lust. Amen. Himmelskt så det räcker eller hur?

Nu till verkligheten (eller ”Helvetet”?): Man sliter arslet av sig hemmavid för det finns alltid någonting att göra, jobbar 24-7 utan att ens tänka på det. Ända tills man upptäcker att man alltid är trött och när man ser sig i spegeln är det ingen man vill  känna igen som sig själv som tittar tillbaka. Då har man nått det man kallar för sitt ”wake-up call”. Man tänker: ”Men vad i h-e är det jag sysslar med? Varför tillåter jag detta? Varför skall JAG göra allting??!! Man har ju fått det itutat i sig sedan barnsben att hålla ordning och reda, det är någonting som åligger kvinnor och tjejer, annars så duger man inte. Jaha, duger åt vem då? Åt mannen? Åt svärmor eller andra släktingar som man får dras med ”per automatik”? Åt samhället?

Man tycker att det var längesedan (eller undrar om det faktiskt hände alls) som man tittade Honom i ögonen och utbytte själshemligheter. Bägge parter smågnäller om lite allt möjligt. Han, Mannen, den en gång så stora Kärleken, sitter oftast när han är hemma, i soffan och kollar på någon sport. Om jag skulle vilja se något program som intresserar mig, ja då gör det inget om man stör verkar det som. Och ja, jag har tydligt sagt till att nu vill JAG titta på detta- i fred!

Nu, i skrivande stund sitter han, Mannen i mitt liv och kollar på Vasaloppet, är helt okontaktbar och vrålar ”kom igen nu då, mata på!!! DU KLARAR DET!!!).  Ja, han försöker kommunicera med den ledande Vasaloppsåkaren genom TV:n. Att störa honom är helt otänkbart och om man skulle göra det, då åker ljudvolymen på TV:n upp till dB-höjder som säkert vållar hörselskador. Tro mig, jag är ingen ”mansförtryckare” och jag tycker att han har rätt att ha sina intressen men då bör väl samma sak gälla för mig eller?

Hemmet ser ut som en katastrofzon… Det finns massor att göra som till exempel att röja i vardagsrummet där han sitter, mitt i röran. Samtliga 3 bord är överbelamrade med saker,  det behövs dammsugas eftersom dammråttorna jagar fram så fort man rör sig. Tvättberg växer i badrummet, etc…

Att han skulle erbjuda sig att dammsuga eller annat finns inte på kartan. Han förutsätter att jag säger till om jag behöver hjälp. Med påföljd att jag alltid låter som en tjatig kärring. Det finns tydligen en outtalad regel att det är jag som skall se till att det funkar allting vad det gäller hemmet. Men, som bekant: inga regler utan undantag. Så nu utfärdar jag ett undantagstillstånd här hemma: Jag går i strejk. För som sagt, jag ifrågasätter varför JAG skall göra allt skitjobb. Jag har tröttnat på att vara obetald husa. Det ingick inte i mitt kärlekskontrakt att jag skulle vara det. Tror ni att jag hamnar i helvetet för det? Nej det tror inte jag. Men kanske i en annan himmel…

 

När döden knackar på

Det har hänt förr. Men det spelar ingen roll för varje gång vill man bara säga Nej. Inte än väl??

Pappa har blivit sjuk. Cancermisstanke. Han är 75 år, alltså inte så gammal med dagens mått mätt. Vi har i vår familj stiftat bekanskap med denna sjukdom förut. Mamma dog i cancer för många år sedan. Då var jag bara ett barn och förstod knappt vad som hände mer än att mamma blev sjuk och sedan försvann för att aldrig mera komma tillbaka till oss. Då lärde jag mig att allt i det här livet är förgängligt, så brutalt. Men den insikten sjunker in och försvinner undan för att sedan ligga i det undermedveta och påverka hur man tänker och känner för all framtid.

Det är så många tankar som kommer när någon som står en nära blir allvarligt sjuk. Men svårast är att se hur den drabbade har ångest och hur svårt det är att hantera ett sådant besked. I dödens närhet. I dödens väntrum. Man kan aldrig på förhand veta hur man skulle ta ett sådant besked. ”Du har en dödlig sjukdom”. Jaha. Man kan försöka föreställa sig hur man skulle reagera men hur man verkligen reagerar, det vet man aldrig förrän man är där. Förrän det händer. Bara just då vet man säkert.

Är så många av oss är rädda för döden därför att vi vet inte vad det egentligen innebär att dö? Ingen kan ju egentligen berätta för oss hur det är. Man hör talas om s k Nära-Döden-Upplevelser, den som håller på att dö ser ett starkt ljus långt borta i en tunnel, vänliga skepnader som väntar (och sedan åker de tillbaka genom tunneln i en väldig fart för att finna att de återigen befinner sig i sin fysiska kropp, ofta med en viss besvikelse över att inte få ”fara vidare”)!  På TV kan man se program som ”Det okända”, ”Sensing murder” där medier tar kontakt med de dödas själar för att klara upp outredda saker som vissa av dem behöver göra för att kunna ”gå vidare mot ljuset”. Jag tycker själv att detta är mycket intressant och har varit med om en hel del ”övernaturligheter”. Det känns ju lite trösterikt att saker och ting som man inte hann klara ut under sin levnad kanske kan klaras ut även efter det att man dött.  Ja, detta kan man ju skriva om hur mycket som helst… Jag kommer att återkomma till detta ämnet! 🙂

Men om man bortser från allt det där mystiska med döden så har vi ju den alla gemensamt. Precis som detta att vi föds. Döden är ju egentligen lika naturlig som födelsen. Och det finns de som hävdar att man kan komma ihåg sin födelse genom hypnos eller regressionsterapi. Så döden är väl egentligen inget att vara rädd för? Det är väl eventuellt lidandet i samband med döden som man är rädd för, i alla fall jag.

När det gäller eventuell förlust av nära och kära är det mest själva smärtan över att de kanske  inte kommer att finnas kvar bland oss andra rent fysiskt så länge till som gör mest ont. Den stora Saknaden som man vet kommer att följa under en lång tid efter att de rest iväg. För det är så jag vill se döden, som en slags resa. Vi reser bara iväg till ett annat ställe, eller om man så vill, en annan dimension. Eller till ett annat liv. Det känns ju i alla fall hoppfullt. Döden behöver inte betyda slutet, om man inte vill.

Post Navigation

Olssons universum

Om att leva minimalistiskt, miljövänligt och hälsosamt, som sockerfri singel...

HomeHopeDreams

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

Millans Värld

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

Freja funderar

Filosofiska & feministiska vardagsfunderingar

Bigassfashion

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

%d bloggare gillar detta: