marreutanpardon

Med fötterna på jorden och huvet på skaft – och – bland molnen då och då…

Archive for the tag “Ohälsa”

Vågar du sticka utanför mallen?

Det är en sak som jag gått och funderat på nu ett tag. Det är varför man skall sträva efter att ”vara som alla andra” eller skall man kanske istället säga, som alla andra (?), vill att man skall vara?  Jag menar – det finns ju  alla dessa ideal i dag som många av oss gör vårt bästa för att leva upp till, mer eller mindre. Mallar som vi bör hålla oss till. Vi skall vara unga, vackra, perfekta…

Samtidigt som vi strävar efter att vara så ideala som det bara går på alla de sätt, så verkar då våra egon frodas och växa sig stora på ett ohälsosamt sätt. Vi blir i vår strävan efter att vara ”perfekta” varelser  väldigt fixerade vid oss själva, vid att bli just perfekta. Kan man verkligen bli det förresten? Perfekt? Vi är hursomhelst tvungna att hela tiden kontrollera att vi är på väg mot vad vi vill eller tror oss vilja vara.

Ja visst blir det så till syvende och sist att våra egon utvecklas och byggs upp i vår strävan mot de där idealen?  För ju närmare vi kommer ett ideal, ju mer idealisk vi verkar för oss själva, desto mer växer vårt ego och om man då till råga på allt, till exempel får en massa ”likes” på sociala medier, ja då är den igång på allvar, bekräftelsekarusellen. Men det är en fälla. Idealen är ju trots allt ganska svåra att uppnå. Och när vi kanske till sist tycker oss ha uppnått ett ideal, då vill vi vidare… Vi gräver en egen grop som vi kanske rätt som det är trillar i med huvudet först. Högmod går före fall…

Jag har märkt av det där med ideal och mallar på jobbet också.  Mallen för min yrkeskår verkar i alla fall ha ändrat sig över tid. Jag har jobbat i samma yrke i 27 år nu och därmed kunnat uppfatta förändringarna. Förr om åren ansågs det roligt när det fanns vissa individer på jobbet som tydligt avvek ifrån den gängse mallen, det hette då att de var ”personligheter”. Detta var någonting positivt på den tiden. De kunde till exempel ha vissa egenheter som var kuriosa och speciella utan att det för den skull störde andra i omgivningen utan sådana personer ansågs istället tillföra något positivt på arbetsplatsen. Kanske var det detta att de  faktiskt vågade vara sig själva fullt ut. De vågade tala om vad de tyckte och tänkte  och de var heller  inte rädda för att tycka annorlunda än andra. Så är det inte längre. Alla skall tycka likadant. Eller ungefär likadant. Om man inte tycker (likadant) som de andra då är man … obekväm och jobbig. En som skall röstas ut?

Well… Jag tycker det är en utveckling som går åt fel håll. Vi har missuppfattat detta med att finna och förverkliga oss själva, det gör man inte genom att söka (och kanske!) få bekräftelse, det gör man genom att lyssna på sig själv, vad man känner, tänker och tycker och det viktigaste – och sedan (våga) stå för det. Men det är som sagt svårt när det finns alla dessa mallar som gärna försöker tala om för oss hur vi skall tänka, tycka känna och se ut. Kanske är det dags att vända om. Kanske måste vi våga sticka utanför mallen, våga använda våra känslor (igen) och fråga oss själva – vad känner jag? Vad vill jag? Vad står jag för? Och sedan tala om och visa det för omvärlden utan att bli osäkra eller rädda. Det är, anser i alla fall jag, att finna och förverkliga sig själv på riktigt.

Ha nu en redigt trevlig helg och var rädda om er och om era medmänniskor!

Jag – en matmissbrukare

En sådan där dag när allt är skit. Man vaknar på morgonen med en olustkänsla. Går till jobbet och allt känns tungt. Just den dagen är det en jobbig uppgift som ligger framför en, en sådan man helst skulle vilja slippa. Det är inte kul att gå och fika. Morgonfikan som brukar vara så mysig annars. Prat och skratt. Men i dag är jag inte alls social. Arbetskamraterna märker att något är fel. Somliga är förstående, andra småretas eftersom de vet att stubinen är kort. Är inte på humör, känner mig skör och ledsen.

Plötsligt, någon gång innan lunch så kom det. Suget efter godis. Men jag klarar av det den här gången. Äter lunch som jag skall utan att falla för frestelsen att äta godis före. Känner jag mig ändå lite nöjd med mig själv…  men det är inte långvarigt. För snart är olustkänslorna och ledsenheten tillbaka och de är inte borta när jag går hem ifrån jobbet heller.

När jag kommer hem är familjen är hemma men stoltheten hindrar mig att visa hur jag verkligen mår. Känner mig ledsen. Nere. Vill helst bara sitta och stirra för mig själv men det går inte, vissa åtaganden skall göras. Som att fixa mat. Finns inget i skåpen att laga något vettigt av.

Det blir korv med bröd. Med senap och mycket ketchup. Skräpmat men det fyller ju buken bra. En korv med bröd slinker lätt ned. En till. Och så varvas det med lite Fazer blå choklad. Sedan en korv med bröd till. Och så ännu en. Det är nu jag börjar skämmas över mig själv. Blir äcklad. Sedan frågar jag plötsligt mig själv: ”VARFÖR äter du, du borde vara mätt?!” Och svaret inne i huvudet blir inte ”för att jag är hungrig”. Det blir: ”för att jag är så ledsen”.

Kom alltså på mig själv mitt i mitt matmissbruk. Och fylldes av blandade känslor. Äckel över hur jag beter mig men också av lättnad och till slut också glädje och häpnad över vilken skillnad det är mellan att få en insikt intellektuellt och att få den … vad skall man säga? På riktigt? Med känslor och alltihop.

För just i dag var det så tydligt. Just i dag behövde jag verkligen tysta alla de där jobbiga känslorna och det gjorde jag genom att bokstavligen trycka ned dem – med mat. Massor av mat. Så nu sitter jag här med svullen buk men jag försöker ändå att se det positivt. Jag har verkligen insett varför jag har sådana problem med att äta lagom mycket.

För jag använder mat som medicin. Så är det. Jag är en mat-missbrukare. Usch. Men insikten är viktig för utan den kan jag inte veta vad jag skall göra härnäst. Så, det får jag fundera på, tills det sätter in nästa gång. För det kommer det att göra. Tips emottages tacksamt.

 

Likt en ”Fågel Fenix”

Häromdagen läste jag på text-TV att den som blivit mobbad i skolan löper risk att drabbas av hälsoproblem senare i livet. Jag kunde bara nicka instämmande där jag satt. För jag vet hur det kan vara. Att resa sig efter att ha blivit nedbankad i skoskaften.

Jag var mobbad  i stort sett hela min grundskoletid. Och visst har det påverkat mig. Visst har jag ärr som ingen ser. Visst kämpar jag fortfarande ibland med gamla demoner som kan dyka upp när man minst anar det. Självkänslan är bland det som är svårast att bygga upp om man har råkat ut för mobbning. När det var som värst kände jag mig som en dörrmatta som folk skrapade av skiten under skorna på. För jag fick ta väldigt mycket skit.

När det var som värst ville jag inte leva längre. Jag minns att jag stod på vår balkong, tre våningar upp och funderade på om jag skulle överleva om jag hoppade. Det verkade för riskabelt, tänk om jag skulle överleva och bara bli väldigt skadad för resten av livet? Så tänkte jag. Sedan tänkte jag på min bror som är handikappad, hur skulle han få det om inte jag fanns där för honom i framtiden? Nej, det gick inte.

Jag var bara 15 år och ville faktiskt dö. Då förstår man hur allvarligt mobbning kan skada en människa i själen. Jag brukar fortfarande tänka att min bror är en ängel, en räddande ängel. Hade det inte varit för att han fanns så vet man inte vad som hade hänt den där gången på balkongen.

Någonting som sägs vara viktigt för hälsan är sömnen. När man är mobbad sover man dåligt. Jag har sovit mycket dåligt i många perioder av mitt liv. För om kvällarna (och nätter också) på kammaren så funderar man mycket över varför man blir mobbad. Man funderar över vad det är för fel på en. Varför de inte kan låta en vara ifred. Varför de inte kan låta en vara som man är. Varför man inte får vara med. Jag läste för ett tag sedan att hjärnan kan bli skadad om man inte sover ordentligt. Då kanske jag dras med en sjuhelvetes omfattande hjärnskada nu då? Intressant. Minst sagt. Är det därför jag är som jag är?? 🙂 Nej, man skall inte tro på allt man hör.

Det är inte bara den fysiska hälsan som blir nedsatt. Det är väldigt mycket den själsliga skulle jag vilja säga. När man är mobbad har man ingen tro på sig själv. Den blir utplånad av alla kränkningar. Man tror sig inte kunna klara av någonting. Och det värsta är att det alltid finns de som är snabba med att bekräfta det. Att tala om hur värdelös man är. Därför kan det ta en oerhörd tid att läka i själen. Det kan ta en hel lång livstid. Ett liv är en lång tid. En tid när man kunde ha gjort så mycket annat. Roligare och intressantare saker än att lida alla helvetets kval. Man kunde ha upptäckt fler av sina talanger och kultiverat dem. Och man kunde kanske ha skaffat sig en bättre utbildning? Kan låta som en ursäkt men å andra sidan:  varför skulle någon som inte tror att den kan ett dyft försöka sig på en lång och krävande utbildning, som skulle generera i ett bra arbete? Finns inte på kartan. För man tycker inte att man är värd det. Man tycker inte att man är värd någonting bra. För man är ju bara skit. Det är ju vad man fått höra så mycket, så mycket att man faktiskt till slut tror på det. Och tilliten till andra människor, den är svår att hitta igen. Man kommer alltid att vara misstänksam mot andra. Beredd på att bli besviken.

Ja, det händer mycket i en människa som blir mobbad. Om jag skulle skriva ned alla mina erfarenheter så skulle det nog bli svårsmält och jag vill  inte lämna ut mig så mycket heller, så jag avrundar…

Men en sak jag vill säga och det är att det går att få det att vända, det går att vrida spiralen åt rätt håll. Man kan faktiskt läka och man kan leva ett bra liv, ett hälsosamt liv. Jag säger inte att det är lätt. Men jag säger att det går, utan tvekan.  För jag har gjort det, jag har gjort en ”Fågel Fenix” och rest mig ur askan. Det vill jag tala om för alla som vill lyssna.

Kan den psykiska ohälsan i Sverige bero på att ingen vill tala med en främling?

I dag kom jag i samspråk  med en person med invandrar-bakgrund. Hon började att prata med mig och det var inte för att vara trevlig som hon ville göra gällande. Som jag uppfattade det så var det för att tala om för någon (nu råkade det bli jag) att hon tyckte att i Sverige där vill man inte tala med varann i onödan.  Underförstått (hon sade det dock inte) att svenskar det är ena tråkiga och konstiga ena.

Hon tyckte att i Sverige där hälsar man inte på främlingar. Eller rättare sagt som hon själv uttryckte det: ”man tittar i luften”, inte på varandra.

Så kan det förstås vara. Hon menade vidare att i Australien, där hälsar ”alla” på varandra”. Jomenvisst, det kanske är trevligt. Om man nu vill hälsa på alla. Det är väl upp till var och en. Människor är olika. Var i världen de än må komma ifrån.

I Sverige finns det reserverade människor, i Spanien, Tyskland, USA eller vilket land du än vill. Att vara reserverad har ingenting att göra med att om man är svensk eller inte, inte heller vilken hud- eller hårfärg man har. Det har att göra med vem man är, vilken person man är.

Hon pratade på och hade vidare en teori om att det nu finns så många som är ”psykiskt sjuka” i Sverige. Det berodde nog på att folk inte pratar med varandra menade hon. Hon hade bott i Sverige i 38 år och kunde inte begripa detta (svenska) sätt att bete sig. En annan teori for genom skallen och den skulle kunna vara att sedan Sverige  började ta in för mycket invandrare, sedan dess har mycket folk börjat att må dåligt psykiskt, inte helt och hållet på grund av det men i alla fall till viss del…

Som jag ser det så är jag en social och utåtriktad person, för det mesta. Men ibland har jag ingen lust att prata med folk, inte ens de jag känner och  verkligen inte främlingar heller för den delen. Jag sade det till henne: ”människor är olika, det beror på personligheten”. Och ”man kan inte ändra på människor”. Men hon verkade inte vara nyfiken på min åsikt och därför hade jag ingen önskan om att dryfta mina tankar med henne. Så jag satte upp en, får man då förmoda, typisk svensk min och visade prov på sann (svensk?) reservation…

Äckligt!

Kände bara att jag måste skriva av mig angående detta med handhygien i relation till den superäckliga vinterkräksjukan, denna ständigt i juletid återkommande helvetessjuka.

Läste för ett tag sedan om hur dåliga folk är på att tvätta händerna efter toalettbesök. (Jag skriver ”folk” och inte ”vi” eftersom jag själv är notoriskt noga med handhygienen).

Vill minnas att enligt tidningsartikeln struntar ett ganska stort procentantal helt enkelt i att tvätta händerna efter toalettbesök! Männen var överrepresenterade. Bara tanken på att gå ut från toaletten utan att ha tvättat händerna gör mig kräkfärdig.

Hur i h-e kan man lämna toaletten efter att ha gjort nr 2 utan att tvätta händerna?!

En länk i ämnet: http://www.orebroll.se/sv/Om-landstinget/Information-och-kommunikation/Tebladet/Artiklar—Tebladet1/Stoppa-spridning-av-vinterkraksjukan/

Nu är måttet rågat!

Sitter och kollar på nyheterna lite slött men så vaknar jag till. De talar om att den psykiska ohälsan ökar och om att människor som drabbas av psykisk ohälsa har svårt att hitta tillbaka till sin plats i arbetslivet. De anses inte vara lika mycket värda på arbetsmarknaden eftersom de inte längre klarar av ett ”vanligt” jobb p g a att de är så psykiskt slitna.

Jag har själv på min arbetsplats träffat människor i den situationen, som slitit ut sig. Folk som är plikttrogna och lojala och som jobbat länge och mycket för sin arbetsgivare. Jobbet har verkligen betytt någonting för dem. De har känt att de gjort en viktig insats för andra, i stort eller i smått. Och priset de får betala är att de nu är utbrända. De dras med olika krämpor som är stressrelaterade. Som värk i kroppen som gör dem mer eller mindre invalidiserade. Som mental utmattning som påverkar hela deras sociala liv negativt. De orkar inte med ett vanligt jobb. De orkar inte med att ha ett privatliv heller. De känner sig utslitna, ”defekta” och dumpade på sophögen.

Och det gör mig så djävla förbannad!  Ja nu svär jag här på bloggen också men skit i det. För det är så jag vill uttrycka mig just nu. Hur har det kunnat gå så här långt?  Hur kan vi anamma och acceptera en sådan vidrig människosyn som gör att vi kan tillåta sådana ruttna värderingar? (Inte bara med de som är psykiskt utslitna p g a stressen utan också vår syn på till exempel dem som vi benämner ”äldre” men det får bli ett annat inlägg för annars blir detta en roman).

Det verkar som en slags kollektiv likgiltighet spridit sig. Varför? För att vi gett upp för vi tycker att det inte kommer att gå att ändra på ändå? Men – inget kommer ju att ändra på sig om man inte gör någonting. Eller åtminstone försöker. Inget. Så nu har jag bestämt mig för att skriva ett brev till min högsta chef. Ett brev där jag som anställd säger vad jag tycker om nuvarande personalpolitik. Jag vet inte om det kommer att göra skillnad men jag vill i alla fall försöka. Jag vill inte sitta tyst. Jag kan inte sitta tyst. Det går bara inte längre.

När bekräftelse blir en drog är det illa

I dag står det i den lokala tidningen att 40% av alla sjukskrivningar i Sverige i dag är p g a psykisk ohälsa. Och anledningen till denna psykiska ohälsa sägs då till stor del vara alltför stora krav som människor känner på sig själva. Arbetslöshet är en annan faktor. Det är hårt tryck på vårdcentralerna där det är långa väntetider för dem som söker hjälp med psykisk ohälsa.

Det vet nog de flesta av oss att den vansinniga takt vi lever i är i högsta grad skadlig. Ändå fortsätter vi på samma sätt. Varför?

Kan det vara så att vi  blivit beroende av bekräftelse från omvärlden och kan inte få nog av den? Att den är som ett knark för oss. I sådana fall är vi illa ute.

Varför är det så viktigt att vara så jävla fantastiskt duktig?!  Jag brukar inte använda svordomar i mina texter i onödan men nu klämde jag dit en…

Varför måste man i dag köra på högsta växeln hela tiden för att bli accepterad på livets olika områden?

Varför duger man inte som man är, med en (medelgod) prestation som är helt ok och som  inte medför att man tar slut på sin inre glöd helt och hållet? Den där glöden som är ens gnista, livslust och ork?

Nej fy fan vad jag är trött på alla Bror duktig-förespråkare. Som höjer dem till skyarna som alltid kan ”leverera” och sänker dem som av en eller annan anledning inte kan det. Det är ingenting annat än elitistiskt och diskriminerande. Det måste finnas plats för alla människor, inte bara vissa utvalda.

Men kan vi lägga allt ansvar på att samhällets insatser skall hjälpa oss med vår ohälsa? Har vi inte själva ett ansvar för vår hälsa? Har vi inte själva ett ansvar att sätta ned foten och säga att nej, nu är det nog? Jo det har vi. Alla.

Nej, jag skulle vilja säga till alla dem därute som far fram i 180: sänk farten för i helvete för det är ingen som bryr sig om din insats – egentligen. Det är bara du som blivit  beroende av andras bekräftelse och du håller på att bli förd bakom ljuset.

Det var det, nu känns det bättre…

Utbränd – varför så vanligt i dag?

Jag tycker att det här med utbrändhet är intressant eftersom begreppet är ett av vår tids hälsoproblem.

Jag läste psykologi/grund på högskola för ett par år sedan och gjorde då ett försök att fördjupa mig i just begreppet utbrändhet men utan någon större Aha-upplevelse. En av de frågorna jag ville ha svar på var varför vissa individer drabbas lättare av utbrändhet. Nu har jag inte grupparbetet framför mig (ligger väl i ngn av våra s k ”arkiv-garderober” härhemma) men jag vill minnas att det handlade mycket om faktorerna omständigheter, omgivning och personlighet. Men det är förstås mycket mera komplext än så.

Jag tror i alla fall att s k eldsjälar kan ligga i risk-zonen. De som verkligen brinner för någonting. De som vill mycket. De som ser sitt mål därframme och verligen vill dit. När man brinner för något kan man ju verkligen jobba 24/7, det vet alla som är sådana. Själv är jag nog en eldsjäl också. Har väl varit framme vid den berömda väggen och tittat på den men har än så länge kunnat undvika att springa in i den. Eller gå in i den. Men jag måste erkänna att jag har haft vissa symptom och har det fortfarande stundtals. Tills jag sätter stopp. För jag vet var gränsen går. Tror jag. Men man kan aldrig vara säker. En dag kanske jag vaknar och inte orkar stiga ur sängen. Det har man ju hört talas om.

Men varför är det så vanligt i dag? Är det för att samhället är i en sådan omvälvande fas? Att vi lever i en ganska otrygg tid samtidigt som det krävs av oss att vi skall vara helt fabulous och alltid prestera på topp, hemma och på jobbet? Är det för att det finns mycket som vi vill/behöver ändra på och att vi har svårt att mobilisera kraft och resurser till att göra det? Att tiden aldrig verkar räcka till och varför det egentligen? Varför, varför, varför…

Jag menar, ambitiösa människor har det alltid funnits. Eldsjälar likaså. Men frågan kvarstår och maler i mitt huvud: Varför blir så många utbrända i dag?

Förvirrade tankar en förvirrad och ”overloaded” torsdag…

Post Navigation

Olssons universum

Om att leva minimalistiskt, miljövänligt och hälsosamt, som sockerfri singel...

HomeHopeDreams

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

Millans Värld

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

Freja funderar

Filosofiska & feministiska vardagsfunderingar

Bigassfashion

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

%d bloggare gillar detta: