marreutanpardon

Med fötterna på jorden och huvet på skaft – och – bland molnen då och då…

Archive for the tag “Ordspråk”

Dags att lägga ”spökpussel”

Jag har en medial ådra, d v s jag kan känna in det som många kallar andevärlden. Denna talang har jag haft sedan jag var barn och det kan vara spännande men också ganska jobbigt.

Jobbigt är det till exempel när man bor på ett ställe där man har ”inneboende” i form av andar som tycker att det är man själv som är deras inneboende. Ja, så kan de uppfatta saken. Ibland har de inte ens bott på platsen men har ofta en (känslomässig) anknytning till den som gör att de hålls kvar där. De är vad man kallar för ”platsbundna” och de anser ofta att man stör dem på ett eller annat sätt.

Hur fungerar det då? Jag tror helt klart på att allt som händer ”registreras”. Jag minns en replik ur en av mina favoritfilmer, (Gladiator) som jag vill minnas var: ”Det vi gör i livet genljuder i evigheten”…  Och det är min övertygelse att precis så är det.

Tillbaka till där vi bor. Vi bor vid en gammal väg som funnits sedan en mycket lång tid tillbaka. Naturligtvis har det hänt mycket på en sådan plats under historiens gång. Många människor har ”passerat revy” här. Men vissa av dem har gjort större avtryck än andra.

Sedan dag ett jag flyttade hit har jag förnummit saker ur det förflutna. Någon (eller några) har med jämna mellanrum  pockat på och velat framföra någonting. Det är någonting ouppklarat, något som de vill skall komma i dagen. Och de vänder sig naturligtvis till mig, eftersom de vet att jag kan förnimma dem på olika sätt.

Det handlar om mycket svåra saker och tunga skuldkänslor. De har gjort sig påminda genom drömmar, känslor och till och med fysiska fenomen. Jag har haft hit ett medium som försökt att ”rena”,  med viss framgång. Men till den verkliga ”kärnan” lyckades han inte att nå. Jag har sedan försökt att ta hit flera medium men det kommer alltid ”någonting i vägen”. Någon både vill och inte vill att sanningen skall komma fram. Någon (eller några) är rädda och förtvivlade men vet inte vad de skall ta sig till.

Det känns på något sätt som att det är meningen att jag skall ta tag i detta. Varför jag blivit ”utvald” till denna uppgiften vet jag inte. Det känns som att det var meningen att jag skulle komma till den här platsen och ”röra om i grytan” men att förklara det skulle ta alltför lång tid och alltför stort utrymme. Men jag vet. Och det räcker.

Så jag har nu till slut bestämt mig för att försöka hitta roten till det onda. Om än något motvilligt. Men som det är nu kan vi inte ha det, jag och min familj. Vi behöver få ro. Allesammans. Också de som inte syns.

Det har blivit dags att  lägga ”spökpussel.” På riktigt.

Annonser

”Inte döma boken efter omslaget”

Kollade Youtube i går kväll. Gillar att se talangprogram ibland, som t ex X-factor och liknande och landade därför av en händelse på ett klipp från ”Britain got talent” där juryn (och publiken) blir mycket överraskade av en kvinna med en sagolik talang. Ni kanske redan har sett det men jag tycker att det här klippet tål att ses flera gånger.

Det är Susan Boyles framträdande jag pratar om. Där kommer hon in denna lilla, rundnätta kvinna med en stark närvaro och ett sjujäkla mod – och sjunger brallorna av dem allesammans.

Jag tycker juryns miner är obetalbara. Amanda Holden ber efter Susans framträdande faktiskt lite om ursäkt vilket är på sin plats. Och när publiken under det att hon sjunger, jublande ställer sig upp, ja då fylls i alla fall mitt hjärta av en glädje som uppfyller hela mig med lycka och tårarna kommer. I love it!

Nej, man skall nog inte döma boken efter omslaget. 😀

Det ordstävet passar verkligen in här. För inte bryr man sig om det yttre när talangen är så stor som i detta fallet.

Eller vad säger ni?

Kolla länken: http://www.youtube.com/watch?v=RxPZh4AnWyk

Jag = alla mina roller?!

Har ni tänkt på hur många olika ”roller” som man spelar under sin vandring på det här klotet? Barn, flicka, kvinna, dotter, älskarinna, mor… Är det konstigt att man blir förvirrad ibland?

Och varför skall man hålla på att bete sig på olika sätt beroende på vilken roll man spelar? Jag menar, om jag är hemma med dem som står mig närmast då är jag ju mest mig själv men om jag är på till exempel jobbet, då iklär jag mig rollen som ”tjänsteman” eller ”administratör”. I alla fall till en viss del. Den egna identieteten blandas liksom upp med den yrkesprofessionella  och liksom blir  = ”Marre på jobbet”. På jobbet är jag alltid hjälpsam, korrekt, serviceminded, you name it. Det är jag inte alltid hemma…

Sedan rollen som mor då, den är inte så lätt den heller. Jag vill vara mig själv helt och  hållet men samtidigt vill jag vara en bra mamma, mogen och ansvarstagande, ett stöd att luta sig emot för telningen… men i sanningens namn tycker jag inte alltid att jag lyckas med det. Särskilt inte när jag blir riktigt arg, för då gapar och skriker jag, som det heter hemma. Då är jag ingen bra förebild och jag blir förvirrad för hur framstår jag då i min roll som ”den goda modern”? (för det vill man ju faktiskt vara!, inte bara spela rollen utan VARA)? Ännu mer komplicerat blir det när nästa roll skall införlivas i det hela, för – samtidigt som man spelar rollen som (en bra) mor skall man vara en (spännande) partner till sin livskamrat. Man skall vara en god kamrat, ett stöd och en (het) älskarinna. Hm. Ja, det var ju ett tag sedan jag funderade över hur min roll som älskarinna numera ter sig. Den går liksom på autopiloten och det känns väl sådär… men den är OK. Det är nog dags för en uppdatering nu när jag känner efter 🙂

Jag undrar ibland vilken etikett människor sätter på mig, de som inte känner mig så bra. Jag kan nämligen vara på väldigt olika sätt, beroende på plats, humör, sällskap o s v.

Häromdagen diskuterade vi detta lite på jobbet. Det är så lätt att sortera in människor i olika fack, såsom till exempel ”den flamsiga”, den introverte”, ”den hårdföre” o s v. Hur vet vi att det vi ser är det rätta? De kanske spelar en av sina roller så skickligt att man glömmer att det finns mera än det man ser. Och sedan är det lätt att utesluta att någon som är glad och liksom ”easygoing” faktiskt kan ligga inne med bråddjup där under ytan… ja att skenet kan bedra är ingen nyhet. Men lätt att glömma när vi har brått att sätta en etikett.

Vi har alla olika masker, för olika tillfällen. Så man bör nog vara försiktig med att sätta etiketter både på andra och på sig själv. Jag tycker själv inte om att sätta etiketter men… jag gör det ändå. :-/

Min farfar som var en vis person hade ett ordspråk som han flitigt använde: ”Man vet aldrig var haren har sin gång”. Så sant. Men det är inte lätt. Det är mänskligt att döma, det ligger i vårt psyke. Vår hjärna gillar nämligen att sätta etiketter på saker, att kategorisera. Ja, det är nödvändigt  för att det inte skall bli kaos däruppe i ”kontoret, detta enligt den psykologiska vetenskapen.

Man lär nog aldrig känna sig själv helt och hållet heller. Jag har till exempel vid flera tillfällen fått erfara något nytt om mig själv som jag inte visste om och ibland är det tyvärr inte helt trevligt. Men det är nyttigt. Jag tror vi försöker hitta oss själva genom hela livet och det tror jag också är en av meningarna med livet. För det kan väl inte bara finnas en mening med livet, det skulle kännas snopet. 🙂

Post Navigation

Olssons universum

Om att leva minimalistiskt, miljövänligt och hälsosamt, som sockerfri singel...

HomeHopeDreams

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

Millans Värld

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

Freja funderar

Filosofiska & feministiska vardagsfunderingar

Bigassfashion

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

%d bloggare gillar detta: