marreutanpardon

Med fötterna på jorden och huvet på skaft – och – bland molnen då och då…

Archive for the tag “Stress”

Om svårigheten med att leva i nuet

Att leva i nuet. Det låter lätt men kan vara svårt. Ibland lyckas man till exempel att skapa sig en livssituation som gör det svårt att leva i nuet. Som när man har alltför mycket omkring sig.

Under en ganska lång tid levde undertecknad till exempel väldigt mycket i framtiden (och gör tyvärr så fortfarande ibland). Jag märkte det inte själv förrän jag blev väldigt stressad och jag var väl framme vid den berömda väggen, tittade på den… Men tack och lov så hann jag upptäcka vad felet var i tid.

Till en början begrep jag inte alls vad det handlade om. Jag tyckte jag levde ett bra och balanserat liv. Att jag var duktig på att planera och organisera mitt liv. Men jag hade ett problem som jag inte var medveten om. Jag flydde från mina känslor. Det kan man göra på olika sätt och ett av de effektivaste av dem är att fly in i arbete av något slag, fysiskt och/eller mentalt. Jag såg till att skaffa mig att bådadera och på det viset slippa känna efter hur jag mådde.

Jag kunde till exempel komma på mig själv med att inte vara riktigt närvarande mitt i ett samtal med en vän eller när jag lekte med mitt barn. En del av mig var förstås där och då men  en annan del uppehöll sig i framtiden i full färd med att fundera och planera vad det nu kunde vara. Behöver jag säga att det blev ganska … kluvet. Och det var just den här kluvenheten som blev så jobbig i längden. För hur skall man kunna uppleva nu när man försöker vara på två ställen samtidigt??

Så jag försöker att öva mig i att vara närvarande nu vad jag än gör, när jag jobbar, när jag leker med mitt barn eller vad som helst. Men ibland är det svårt, man får liksom försöka se sig själv lite objektivt för att kunna lugna ned sig. När jag märker att jag svävar iväg åt fel håll, brukar jag liksom ta tag i mig själv och säga: ”Stopp!!! – nu är du där igen!” och det brukar fungera för det mesta…

Hur är det med er? Har ni svårt att vara här och nu?

Alla får vara med?

På min flickas skolgård finns det en skylt där det står med stora bokstäver ”ALLA FÅR VARA MED”.

”Vad fint” tänkte jag när vi kom till skolan den första skoldagen med vår dotter. ”Här verkar man ha rätt inställning” tänkte jag vidare, glatt och lite naivt. Nu vet man ju att i verkligheten förhåller det sig inte alltid på det sättet. För som barn gäller samma oskrivna regler som när man är vuxen, nämligen:

Man bör passa in. Man bör inte sticka ut. Man bör vara som ”alla andra”.

Ovanstående regler får man ju tidigt lära sig, är väldigt viktiga. För annars… får man kanske inte vara med och leka med ”alla de andra” (barnen). Då får man klara sig själv.

Eftersom jag var mobbad som barn vet jag allt om hur det är att inte få vara med.

Man förstår inte varför de stänger en ute. Man funderar väldigt mycket över varför man inte blir insläppt i gemenskapen.

I går råkade jag av en händelse se en film om vildhundar (tror jag det var). De visade en stackare som hade oturen att se lite annorlunda ut än de övriga i flocken. Han hade nämligen hängande öron medans de andra hade uppåt stående öron. Vad fick man se? Jo de gick på honom allesammans, bet och pucklade på honom. Och det var inte bara hans ”jämnåriga” i flocken utan faktiskt även de vuxna individerna som stod för mobbningen.

Och så är det ju tyvärr även i människosläktet. Det finns lärare som mobbar elever i skolan och det finns de lärare som medvetet eller omedvetet blundar för att det finns mobbning bland eleverna. Och vidare finns det ganska gott om vuxna som mobbar andra vuxna.

Jag kan inte låta bli att fundera över vad det är som får individer i en flock att hacka på dem som inte råkar passa in. Tänker på uttrycket ”hackkyckling”.

Vad är det för mekanismer som föder behovet av att få utesluta och trycka ned en annan individ som man kanske inte riktigt förstår sig på eller som ser annorlunda ut? För det kanske är det som det handlar om? Eller är det någonting evolutionsrelaterat, som det så kallade ”naturliga urvalet” (de bäst anpassades överlevnad)? Det är förstås ganska invecklat vad som ligger bakom.

Men jag skulle vilja ställa en fråga: kan man inte ställa lite högre krav på oss människor som ju ändå skall föreställa högt utvecklade: Skulle vi inte kunna vara lite mera vidsynta och försöka ha en större acceptans för dem som inte kan, eller faktiskt – vissa gånger inte vill inordna sig i ledet?  För det skulle säkert kunna tillföra mycket gott.

Jag skulle vilja önska att det kunde finnas en plats för precis alla. För när allt kommer omkring så blir det ju ganska ointressant om alla är stöpta i ungefär samma form och tänker likadant. Människan är alltför avancerad och komplex för att kunna knuffas in i ett sammanhang där alla måste vara likadana. Det skulle aldrig fungera.

Men  finns det inte redan en plats för alla om man tänker efter lite? För även de som inte verkar passa in behövs förstås, det är de som går i bräschen för ett nytt tänkande, det är de (som genom sin existens)  skall hjälpa till att skapa en större acceptans (och därmed föra mänskligheten framåt). 😉

För om det finns acceptans, då får alla vara med. På riktigt.

Trevlig söndag!

När bekräftelse blir en drog är det illa

I dag står det i den lokala tidningen att 40% av alla sjukskrivningar i Sverige i dag är p g a psykisk ohälsa. Och anledningen till denna psykiska ohälsa sägs då till stor del vara alltför stora krav som människor känner på sig själva. Arbetslöshet är en annan faktor. Det är hårt tryck på vårdcentralerna där det är långa väntetider för dem som söker hjälp med psykisk ohälsa.

Det vet nog de flesta av oss att den vansinniga takt vi lever i är i högsta grad skadlig. Ändå fortsätter vi på samma sätt. Varför?

Kan det vara så att vi  blivit beroende av bekräftelse från omvärlden och kan inte få nog av den? Att den är som ett knark för oss. I sådana fall är vi illa ute.

Varför är det så viktigt att vara så jävla fantastiskt duktig?!  Jag brukar inte använda svordomar i mina texter i onödan men nu klämde jag dit en…

Varför måste man i dag köra på högsta växeln hela tiden för att bli accepterad på livets olika områden?

Varför duger man inte som man är, med en (medelgod) prestation som är helt ok och som  inte medför att man tar slut på sin inre glöd helt och hållet? Den där glöden som är ens gnista, livslust och ork?

Nej fy fan vad jag är trött på alla Bror duktig-förespråkare. Som höjer dem till skyarna som alltid kan ”leverera” och sänker dem som av en eller annan anledning inte kan det. Det är ingenting annat än elitistiskt och diskriminerande. Det måste finnas plats för alla människor, inte bara vissa utvalda.

Men kan vi lägga allt ansvar på att samhällets insatser skall hjälpa oss med vår ohälsa? Har vi inte själva ett ansvar för vår hälsa? Har vi inte själva ett ansvar att sätta ned foten och säga att nej, nu är det nog? Jo det har vi. Alla.

Nej, jag skulle vilja säga till alla dem därute som far fram i 180: sänk farten för i helvete för det är ingen som bryr sig om din insats – egentligen. Det är bara du som blivit  beroende av andras bekräftelse och du håller på att bli förd bakom ljuset.

Det var det, nu känns det bättre…

Men… hallå vänta lite!

Ja så kände jag det när jag tittade på ICE AGE 4. Jag tycker att alla ICE-AGE filmerna är väldigt välgjorda och jag älskar humorn också. Och filmen var så bra. MEN…

Det går så FORT! Snabba klipp men framför allt snabbt tal. Min sambo tyckte detsamma. Och dottern på snart 6 år hade fullt sjå med att få kläm på saker och ting som det verkade.

Ibland kan jag tycka detsamma när jag ser vissa program på TV, det är snabba klipp (scen-byten, heter det så?) och folk pratar också där väldigt snabbt.

Stressigt, puh. Har ni upplevt samma sak eller är det mig det är ”fel” på?

Stress-samhälle = ”reptilhjärne-samhälle”

Jag vurmar för hälsa, min egen och andras. Därför kommer jag att tjata om just hälsa här på bloggen. I mitt förra inlägg var det jakten på tid för individen som var på tapeten. I dag vill jag sträcka mig lite längre och fundera över stressens verkningar i ett större perspektiv, i samhället, på folkhälsan.

Det har dessutom blivit en slags trend i dagens samhälle att stressa. Verkligen inte riktigt klokt. För stress gör saker med oss, fysiskt och psykiskt som kan vara förödande i längden, för oss själva och för dem i vår omgivning. Stress gör bland annat att vår reptil-hjärna tar över.

Betänk själva: Hur blir det med en samling reptiler? Vad blir det för ett slags samhälle? Äta eller ätas… är det inte lite där vi är nu?

Jag vill påstå att dagens kalla samhällsklimat (med brist på empati och känslomässigt engagemang, alltså allmän likgiltighet – och likgiltighet kan vara farlig) beror på stress. Och det är vi med och skapar, du och jag.

Så, är det inte dags att dra bestämt i bromsen, sätta ned foten och markera NEJ, nu får det vara nog? Är det inte dags att sluta upp med att flyta med strömmen (åh, jag kan inte låta bli att ta med ett ordstäv igen.. ”Bara döda fiskar flyter med strömmen”) och istället simma motsatt håll? Bli ”kärringen mot strömmen” – i gruppformation!? 😀

Är ni med mig?

Lite allmänt intressant läsning om stress och relaterat hittade jag här och vill dela med mig av:

http://www.stepstone.se/Karriar-center/Karriartips/stress-gor-oss-ineffektiva.cfm

Speed på tid…

Funderat lite över vårt speedade samhälle.

Allt skall gå fort, fort och det skall dessutom ”levereras” – helst med bästa möjliga resultat. Inte konstigt att alla är som duracell-kaniner när vi försöker uppnå det som vi tycker är idealet, att vara en übermänniska, en som klarar ALLT, ALLTID. Då får vi det som vi så gärna vill ha. Bekräftelsen. Eller är det något annat vi strävar efter? Men – varför denna enorma törst efter bekräftelse? Varför är den ”ett tidens tecken”?

Utbrändhet lurar bakom hörnet, som gäddan i vassen.

Vilken ”belöning” för att man är duktig, vacker och perfekt!

Min farmor sa en gång: ”fort och väl går inte hand i hand”. Klyschor säger ni kanske nu. Men jag tycker att det ligger mycket i det. I dag räknar vi kvantitet på tid. Kvalitet också förstås men den kommer på en andraplats. Ingen tvekan om det.

Men är det värt det?

Är det någon som tackar dig?

Är det många som minns din insats (om några år)?

Får du någon utmärkelse?

Oftast inte.

Jag tycker att vi skall försöka börja tänka om lite. Unna oss att sakta ned något. Och sätta kvaliteten som nummer ett.

Det (arbete) som vi gör blir oftast inte sämre utav det. Snarare tvärtom. I långa loppet.

Ha en trevlig helg!

Hur man kan skapa en god jul

Julen står för dörren och många av oss jagar nästan livet ur oss för att hinna med allt som man ”måste” till jul. Men hur många måsten är egentligen hälsosamt?

Jag har en liten tjej på 5,5 år och hon är en bra barometer på hur pass bra man lyckas skapa en härlig jul. För det är ju mycket för barnens skull man försöker få till ”den ultimala julen”.

Jag har märkt en klar skillnad den här julen mot de senaste passerade jularna då jag varit ännu mera inställd på att göra en perfekt jul. Skillnaden? Den är att jag varvat ned en aning. Och sett till att jag själv mår bra, inte haft så höga krav på mig själv att allt skall vara ”perfekt”, tagit bort några måsten.

Och när jag själv mår bra, inte är alltför stressad, trivs och hinner med det jag tänkt, då skapar jag i och runt mig själv en bra julstämning. Som smittar av sig. På mitt barn, på min partner, på min omgivning i allmänhet. Jag märker att jag kan vara en riktig glädjespridare 😀 Och vem vill inte vara det?

Tar lite ledigt från bloggandet nu några dagar. Så nu vill jag önska er alla en riktigt GOD JUL! Och se till att ta hand om er ordentligt, det är ni värda!

Varför så j***a bråttom på vägarna?!

Nu är jag arg – igen.

Har just kommit hem från en tur ut på landet. Ja den i sig är inte det som gjort mig arg utan hur somliga medtrafikanter beter sig när de kör bil. Man undrar om dessa personer fått sitt körkort i present… 😦

Ut till vårt lantställe kör man på en väg där hastighetsbegräsningen varierar mellan 50, 70 och 80 km/h. Det är en väg med många kurvor och ingen belysning. Och en del kör som vettvillingar. Är det spänningen som är rolig? Så lagom spännande är det om man hamnar på akuten med svåra skador. I mitt jobb har jag sett hur folk kan se ut efter trafikolyckor. Det är ingen rolig syn.

Man bör nog försöka komma ihåg att det finns en tanke bakom varför man sätter en hastighetsbegränsning. Det verkar ganska många inte vara medvetna om eller också så struntar man i det och tror att man är kung på vägen. En annan sak som jag stör mig på är att många inte heller vet vad som är behörigt avstånd till framförvarande bil. Om den som kör bakom mig ligger för nära och jag av någon anledning måste tvärbromsa, vad händer? Crash-boom-bang… Trafikregler är mycket viktiga, de är förutsättningen för att man skall kunna köra bil utan att man själv eller någon annan skall råka ut för olyckor.

Detta att irritera sig på andras körvanor är inget nytt för mig alls, det gör jag så gott som dagligen men i dag kände jag att jag företog den här turen ut till landet med livet som insats. Bokstavligen, no joke.

Så nu ställer jag frågan (till vilka det berör):

Vad är det som är så bråttom till egentligen? Har man dödslängtan, vill man s a s ned i kistan??

Ja nu hårddrager jag härvidlag men snälla ni medtrafikanter som eventuellt känner er träffade, remember: bilar är hårda och människor är mjuka.

Post Navigation

Olssons universum

Om att leva minimalistiskt, miljövänligt och hälsosamt, som sockerfri singel...

HomeHopeDreams

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

Millans Värld

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

Freja funderar

Filosofiska & feministiska vardagsfunderingar

Bigassfashion

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

%d bloggare gillar detta: