marreutanpardon

Med fötterna på jorden och huvet på skaft – och – bland molnen då och då…

Archive for the tag “Jobbet”

Har jag hamnat utanför ”elit-mallen” nu?

Jag har haft uppe det här ämnet förr här i bloggen, det här med ålder och att åldras. Nu när jag har hunnit ett par år över 50-strecket så har det hänt någonting. Man har liksom blivit … ointressant, eller skall man säga lite osynlig? Tecknen är ganska subtila och svårfångade och det tar ett tag innan man ens vill analysera dem men till slut dyker tanken upp i huvudet: har det kanske med åldern att göra?? Är jag måhända passé??

Som exempel kan jag nämna att när jag är ute på stan så ser inte folk mig ibland, de tittar liksom förbi eller i periferin. Jag undrar  om jag kanske blivit osynlig?? När hände detta? Jag vet inte, bara att det är annorlunda mot förr.

Sedan har det varit mycket strul på mitt nuvarande arbete varför jag har börjat att titta efter andra jobb. Häromdagen ringde jag på ett som jag tyckte verkade intressant.

Jag presenterade mig och min yrkeserfarenhet vilken vid det här laget har hunnit bli både bred och gedigen. Jag har arbetat i mitt yrke länge nu och man vill ju gärna tro att man är intressant då eftersom år ger erfarenhet. Men hon som jag ringde upp verkade ganska ljummen i intresset.

Jag sade bland annat att: ”ja, jag har jobbat nu i 27 år så jag är gammal i gamet kan man säga”. Hon replikerade med: ”eh, ja du är gammal ja”…. Ja, det var ju inte det att jag var gammal som jag ville lyfta fram utan… ja ni fattar. Jag vet inte om hon hade en dålig dag eller om hon bara var trött på att sitta och ta samtal från arbetssökande men hennes engagemang var inte särskilt  stort som sagt. Tyvärr. Annars hade jag kanske orkat få iväg en ansökan…

Jag har aldrig  ens tänkt tanken att jag skulle vara mindre värd på arbetsmarknaden för att jag hunnit bli över 50 (jag är 52 år). Jag har naturligtvis hört talas om det men har slagit bort det eftersom jag tycker att en som jobbat i ett yrke i 27 år borde ha en del att tillföra. Men så är det kanske inte?

I dagens samhälle skall allting gå snabbt och man skall vara redigt rask och kry för att duga, det begriper man ju.  Och sedan måste man vara ung?  Och vacker? Så då kanske det inte duger med en 50 plus kärring?

Jag vet inte, men vad skall alla vi andra göra då som inte passar in i denna ”elit-mall”? Skall vi gå och självdö? Eller skall vi gå och gömma oss för världen?

Skulle vara intressant att höra om ni har liknande erfarenheter.

Annonser

Klädkod på jobbet?

Där jag jobbar är vi ett gott gäng som gillar att diskutera olika saker, allt mellan himmel och jord. Jag har fått många bra uppslag till inlägg från våra diskussioner. Häromdagen diskuterade vi lite kring det här med klädkod i tjänsten.

Jag jobbar inom vården, på sjukhus. Där finns det förstås en del regler för hur man skall klä sig och särskilda ganska strikta regler för dem som arbetar nära människor, med patienter. Men vi som arbetar med administrativa uppgifter då?

Ja, jobbar man inte nära patienter så är det OK att vara civilt klädd i sina egna kläder där jag arbetar. Men det finns oskrivna regler och de blir liksom tydligare nu såhär i sommartider. Det här med shorts till exempel. Man kan nämligen inte ha vilka shorts som helst. De får naturligtvis inte vara för korta, de skall helst sluta lite ovanför knät, då är de OK. Och då gäller det både kvinnor och män.

Alltför korta kjolar är heller inte uppskattat, inte heller alltför urringat. Det är ganska förståeligt. Hur korrekt är det till exempel att sitta i en patientkassa och ta emot patienter med t ex en redig urringning och halva barmen blottad?

Under diskussionen fick jag mig till livs intressanta redogörelser för hur somliga misslyckats totalt med klädkod på jobbet. En tjej var till exempel tvungen att gå hem och byta om eftersom hon klätt sig i tunt linne och slinkiga sportshorts som lämnade halva skinkorna bara (under en varm sommardag). Hon jobbade som sekreterare. Hm. En annan hade fått tillsägelse för att hon var för urringad – när hon satt i patient-kassan.

Jag har nog lite lättare att acceptera klädkoder nu när jag blivit äldre och klokare för efter viss rannsakan så kom jag på att jag kanske inte alltid klätt mig så passande under årens lopp (var ganska rebellisk på olika sätt i yngre dagar)… men det är en annan historia!

Trevlig helg!

”Du ser trött ut i dag”

Måndag. Jobbigaste dagen i veckan. Man kravlar sig ur sängen efter en helg som gick alldeles för fort förbi och förbannar sig själv för att man inte tog det mera lugnt än man gjorde. För inte f-n är det någon som tvingar en till att vara en ”duktig flicka”, bara man själv.

 Kommer till jobbet och det går trögt som sirap. Fikar, inte bättre. Sur som ättika. Gröt i huvudet och det avspeglar sig med all säkerhet i anletsdragen.

 När man sedan efter fikat sitter i sin jobb-stol får man av en kollega höra: ”Du ser trött ut i dag”.

 Jaha. Vad skall jag göra åt det då? Sova lite på min post? Skulle inte tro att det vore populärt.

 Ibland blir jag bara så trött på folk som inte har någon finess eller som bara vill vara taskiga. Jag ser det heller inte som omtänksamt att påtala att någon ser trött ut. Jag säger aldrig till någon som ser trött ut att vederbörande gör det. För jag vet att det inte blir bättre utav att höra det, snarare tvärtom. Man blir stött och ganska ledsen.

 Så nästa gång någon gör detta uttalande så skall jag replikera med: ”jaha Du, och ??”. Eller kanske: ”ja, det var kul att höra, nu känner jag mig väldigt mycket gladare!”. Vilket är bäst?

 Andra förslag på dräpande mot-repliker emottages tacksamt i kommentarsfältet.

Jobb-nostalgi

I nästan hela mitt yrkesverksamma liv har jag hitintills jobbat på sjukhus.

Det är något speciellt med att jobba på sjukhus. De allra flesta av oss föds där och även vid vår död är det där vi tas om hand. Ett sjukhus sover aldrig helt. Det är som en egen liten värld.

I början av 80-talet var jag ny på sjukhuset. En tjugo- någonting, som damp ned där mitt i smeten. Helt nyutbildad.  Och skall man börja någonstans, varför inte börja på en intensivvårdsavdelning? Det gjorde jag. Stod vilsen där en morgon och skulle börja på mitt sommar-vikariat. Nervös. Hur skulle det gå? Klump i magen. Hade 2 veckor på mig att lära mig jobbet.

Fick följa med den ordinarie i hennes jobb, var som en svans. Blev iklädd vita sjukhuskläder, en slags klänning i ganska stelt tyg som doftade ren tvätt. Gott sådär. Sedan skulle man ha vita strumpor, jo så var det på den tiden. Helst skulle man ha vita sandaler eller tofflor och vissa hade ett vitt smalt skärp i midjan. Det hade inte jag, alltså inga vita skor – och inget skärp heller.  Mina skor var mörkblå. Med vita passpoaler på sidorna. Jag tyckte att det var snygga skor. Kanske till jeans men inte till en vit sjukhusklänning… Jag fick i alla fall gå omkring i de där skorna hela den där första dagen, utan vita strumpor i…

In på salarna bar det där det låg människor i verkligt dålig kondition. Apparater, slangar, dofter, ljud, blod. Jag tänkte att nu är jag där det händer saker. Där det är ”action”. Och nog blev det action alltid. För jag skulle sitta som spindeln i nätet och se till att allt fungerade i expeditionen. Hela tiden sprang det folk där, hela tiden ringde telefonen och hela tiden skulle man ha koll på precis allting, patienter, papper, läkare, sköterskor…

Men efter 2 veckor kunde jag jobbet. Och sedan gick det som på räls, resten är, som man säger, historia. Och nu, så många år senare är jag fortfarande kvar. Ja, inte på den avdelningen (som tur är) men på sjukhuset. 🙂

Det måste ju betyda någonting. Det måste betyda att man trivs med sitt jobb, trots att det mesta går på rutin. Men när allt kommer omkring är det är inte bara jobbet, det är alla de vänner som man lärt känna under resans gång, dem som man delat så mycket med, som gör att man stannar.

Ja, jobbet är en stor del av livet, därför är det viktigt att man trivs. Och det gör jag nog även om jag (som de flesta andra) vissa dagar tycker det är pest att gå till jobbet…

Bytt jobb…

Häromdagen bytte jag jobb. Jag kände mig inte ”hemma” på det gamla. Av olika anledningar. Men särskilt en anledning var viktig. Känslan av att höra till fanns inte där alls.

På mina tidigare arbetsplatser har jag alltid haft någon jag känt samhörighet med i viss grad, kunnat prata med, någon som varit på ungefär samma våglängd. De som jobbar på mitt förra jobb har varit där länge (kanske för länge) och skapat sin egen grupp-harmoni.

Och så kom jag då, infarande liksom på ett bananskal. Brötig, ganska högljudd med min egen stil och försökte ta mig en plats i den där redan inarbetade gruppen. Det gick väl sådär. Eftersom jag är en ”överkänslig” typ med mina ”avläsningstentakler” ständigt ute, kände jag ögonblickligen att jag skapade en dissonans i deras grupp. Jag var en Alien, en som inte hörde dit. En som inte pratade om samma saker, inte hade samma intressen.  Så när jag såg en annons om ett annat jobb som kanske skulle passa mig, så tog jag den.

För vad har man att förlora på att sluta på ett jobb där man inte trivs? Inget som jag ser det. Och om det inte skulle passa mig att jobba där, ja då finns det andra ställen. I mitt yrke finns det just nu ganska gott om lediga tjänster och det ger utrymme till att få ta ut svängarna, en chans att vara lite ombytlig med jobb. Och det känns bra!

Post Navigation

Olssons universum

Om att leva minimalistiskt, miljövänligt och hälsosamt, som sockerfri singel...

HomeHopeDreams

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

Millans Värld

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

Freja funderar

Filosofiska & feministiska vardagsfunderingar

Bigassfashion

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

%d bloggare gillar detta: