marreutanpardon

Med fötterna på jorden och huvet på skaft – och – bland molnen då och då…

Archive for the tag “kropp”

Formresa nummer 3, rapport 3 av 6

Egentligen kommer det här inlägget lite sent men bättre sent än aldrig! 🙂

Nu har jag hållit på med att styrketräna i 3,5 månader och det har gett det resultatet som jag önskade, jag har ”återerövrat” de muskler som försvann när jag bantade ned mig 10 kilo. Kraften i benen har återkommit vilket gjort att jag nu äntligen kunnat börja gå/jogga igen. Och som jag har längtat efter att få springa igen!

Första ”gåggingen” (alltså gå/jogga) som jag försökte mig på för cirka 2,5 veckor sedan  kändes väl inte särdeles upphetsande… Jag kände mig så enormt TUNG. Som en elefant som kom dundrande när jag försökte springa, eller som Dunderklumpen… Jag tänkte under tiden ”åh herrejösses, jag har verkligen LÅNGT kvar innan jag kommer att kunna säga att jag ”joggar” i ordets rätta mening.

Men som det så fint heter så måste man börja någonstans. Man måste ta sig upp ur det där djupa hålet av dåligt kropps-självförtroende och säga till sig själv: ”ja, jag vet att jag kanske ter mig ynklig i dag men om en månad kommer det att vara annorlunda om jag framhärdar och inte ger upp”. Nyckeln är, att trots att det ser mörkt ut,  se framåt och inte gegga ned sig i negativa tankar om det som är just nu. Visst, jag kanske proppade i mig för mycket mat och/eller onyttigt i dag men än sen då? I morgon är en ny dag då jag kan och skall försöka igen. (Man måste ju överse med att man inte är perfekt och aldrig kommer att bli det heller). Som varande en slags matmissbrukare (och klart sockerberoende)  måste jag därför låta allt ha sin tid. Jag måste komma i håg att ”lyfta ögonen mot horisonten” och skåda framåt, för där finns den jag kommer att vara i framtiden. Jag har en plan och en bild av mig själv framför min inre syn om vart jag vill komma och jag tänker ta mig dit, hela vägen fram.

Och hur såg resultatet av mina ansträngningar ut i slutet av mars då? Ja, det var inga större förändringar…  1 cm i midjan och ett kilo väck. Men det är jag helt nöjd med. Allt går ju faktiskt planenligt, 1 kilo minus i månaden är max vad jag vill tappa.

Och i dag är det lördag. Då är det tillåtet att äta godis, glass och annat gott i stora lass. Så det tänker jag göra… 😛

Ha en bra helg!

Formresa nr 3, rapport 1 av 6

Det är nu exakt en månad sedan som jag startade upp med att styrketräna ”på riktigt”, någonting som jag inte hade försökt mig på tidigare då jag tyckt att det verkade trist och ”fel” för mig. Men jag hade fel. Var kanske lite rädd för att bli alltför ”krallig”. Men min sambo, som är mycket påläst vad det gäller träning, berättade att tjejer tappar bra med kilon när vi lyfter skrot eftersom vi inte har så mycket testosteron som grabbarna. Synd jag inte visste det förut… men bättre sent än aldrig. Nu har jag i alla fall fått blodad tand!

Det är klart, jag medger att det i början kunde vara motigt att få ändan ur vagnen men nu längtar jag efter att få göra mina pass. Oftast blir det 2 gånger i veckan som jag lyfter skrot. Jag hinner inte med så mycket mera med det pressade tidsschema som jag har. Men det räcker för resultatet har inte låtit vänta på sig!

Tidigare när jag kört mina kom-i-form-projekt har jag dragit in ganska mycket på maten och det gjorde förstås att det gick snabbare dåförtiden men grejen är att jag vill kunna äta vad jag vill, jag avskyr verkligen dieter! Håller mig bara till några enkla regler: (gäller framför allt lunch- och middagsmat): hälften av tallriken måste vara full med grönsaker, aldrig ta en portion till och dricka ett stort glas vatten före maten. Och så godis bara en gång i veckan då. Stenhård disciplin har jag när jag bestämt mig.

Och så kommer vi då till det jag så gärna vill berätta om, nämligen resultatet! Just det, jag är inte så fixerad vid vikten utan istället använder jag måttbandet i första hand. Men naturligtvis kan jag ju inte låta bli att väga mig heller…

Och här kommer de då, siffrorna:  midjemåttet har minskat med 3 centimeter och vikten med 1,5 kilo sedan jag kollade sist vilket var för exakt en månad sedan. Och då kan man kan väl inte vara annat än nöjd. Jag har gått ned precis lagom mycket och jag har inte behövt våndas alls över att vara hungrig utan ätit precis vad jag ville (förutsatt ovan nämnda regler). Så nu är det bara att ”keep up the good work”. Med handen på hjärtat hade jag faktiskt inte så mycket motivation när jag startade upp med den här form-resan men nu har jag fått den tillbaka och är supertaggad! Styrketräning ”is tha shit” för att få fason på figuren!

Jag – en matmissbrukare

En sådan där dag när allt är skit. Man vaknar på morgonen med en olustkänsla. Går till jobbet och allt känns tungt. Just den dagen är det en jobbig uppgift som ligger framför en, en sådan man helst skulle vilja slippa. Det är inte kul att gå och fika. Morgonfikan som brukar vara så mysig annars. Prat och skratt. Men i dag är jag inte alls social. Arbetskamraterna märker att något är fel. Somliga är förstående, andra småretas eftersom de vet att stubinen är kort. Är inte på humör, känner mig skör och ledsen.

Plötsligt, någon gång innan lunch så kom det. Suget efter godis. Men jag klarar av det den här gången. Äter lunch som jag skall utan att falla för frestelsen att äta godis före. Känner jag mig ändå lite nöjd med mig själv…  men det är inte långvarigt. För snart är olustkänslorna och ledsenheten tillbaka och de är inte borta när jag går hem ifrån jobbet heller.

När jag kommer hem är familjen är hemma men stoltheten hindrar mig att visa hur jag verkligen mår. Känner mig ledsen. Nere. Vill helst bara sitta och stirra för mig själv men det går inte, vissa åtaganden skall göras. Som att fixa mat. Finns inget i skåpen att laga något vettigt av.

Det blir korv med bröd. Med senap och mycket ketchup. Skräpmat men det fyller ju buken bra. En korv med bröd slinker lätt ned. En till. Och så varvas det med lite Fazer blå choklad. Sedan en korv med bröd till. Och så ännu en. Det är nu jag börjar skämmas över mig själv. Blir äcklad. Sedan frågar jag plötsligt mig själv: ”VARFÖR äter du, du borde vara mätt?!” Och svaret inne i huvudet blir inte ”för att jag är hungrig”. Det blir: ”för att jag är så ledsen”.

Kom alltså på mig själv mitt i mitt matmissbruk. Och fylldes av blandade känslor. Äckel över hur jag beter mig men också av lättnad och till slut också glädje och häpnad över vilken skillnad det är mellan att få en insikt intellektuellt och att få den … vad skall man säga? På riktigt? Med känslor och alltihop.

För just i dag var det så tydligt. Just i dag behövde jag verkligen tysta alla de där jobbiga känslorna och det gjorde jag genom att bokstavligen trycka ned dem – med mat. Massor av mat. Så nu sitter jag här med svullen buk men jag försöker ändå att se det positivt. Jag har verkligen insett varför jag har sådana problem med att äta lagom mycket.

För jag använder mat som medicin. Så är det. Jag är en mat-missbrukare. Usch. Men insikten är viktig för utan den kan jag inte veta vad jag skall göra härnäst. Så, det får jag fundera på, tills det sätter in nästa gång. För det kommer det att göra. Tips emottages tacksamt.

 

Lösa, privata (kropps-) funderingar

Jag har alltid tyckt att (hela) min kropp är min ensak och särskilt de nedre regionerna som bara jag och eventuell partner har tillträde till.

Allt det där ställdes förstås på sin spets när jag skulle ha barn. Plötsligt skulle till exempel främmande människor liksom ha en självklar rätt att känna på ens allt större mage (vilket jag inte uppskattade). Jag blev tillfrågad om jag inte tyckte det skulle vara roligt att filma förlossningen. Va, en kamera rakt upp mellan benen?! Vem vill ha det? Ja, det finns säkert någon men nej tack – not for me.

Barnmorskor fick rätten att regelbundet kolla in i ”det allra heligaste” och känna.  För att inte tala om vid själva förlossningen. Då var det verkligen ingenting ”söderöver” som var privat. Snarare tvärtom. Ja, det är ju så det måste vara så det köpte jag.

Och så amningen då. Det började redan på BB när jag fick problem med att amma. Sköterskor drog i brösten och klämde i dem hårt för att pressa fram mjölk. Som om jag var någon kossa. Det gjorde mig urförbannad. Mina bröst var fortfarande privata för mig. Men det verkade de inte förstå.  Men de hade kanske redan för länge sedan tappat känslan för var människors privata sfärer går. Vad vet jag.

Men även tiden efter förlossningen verkade det vara fritt fram även  för kreti och pleti att fråga om både det ena och det andra. Som amningen. Igen. ”Alla” verkade vara intresserade av amningen, hur ofta jag ammade, hur mycket mjölk jag hade och så vidare. Det kändes som om mina tuttar blivit ”lovligt byte. Jag försökte värja mig och då blev det nästan värre.

Mens då. Detta månatligt återkommande djävulskap.

Ta till exempel reklam för mens-skydd. Kvinnors mens och underliv verkar vara någonting ”allmänt”. Jag vet inte, kanske är jag pryd eller något men jag gillar inte att få olika slags mens-skydd uppslängda i ansiktet, exempelvis vid fredags-myset, typ: ”have a happy period – always!”. Ni vet de där när de plockar fram bindorna och så häller de en BLÅ vätska på den för att demonstrera den enorma uppsugningsförmågan… äh. Varför inte gå hela vägen och använda röd färg? I vårt upplysta samhälla är det väl ändå ingen som fortfarande tror på att vissa är blåblodiga – eller? Men då skulle det nog bli så privat som det faktiskt är och det skulle nog inte öka försäljningen av mens-skydd heller.

Nej, jag är nog väldigt privat med min kropp och det tycker jag att jag har rätt att vara. För min kropp tillhör bara mig. Bara.

Från ur form till i form, del 7: Kameran ljuger inte

Det tar sig med formen. Den har börjar infinna sig, långsamt men säkert. Men ibland kan det vara svårt att verkligen se förändringarna. Visst, man känner dem, det har jag ju konstaterat. Men för motivationens skull kan det vara bra att ha sådana bevis på förbättring som är påtagliga. Som foton. Det var faktiskt just ett foto som fick mig att inse att jag höll på att tappa greppet om min hälsa. Det får bli mitt riktiga ”före-foto”. Och när jag är klar med det här projektet så kommer jag att ta ett ”efter-foto” som heter duga… 😀

Jo, det var så att en bekant fångade mig på bild när jag var som störst. Det fotot var vändpunkten och där började kampen – Viktkampen (som finns som egen kategori) där jag med en viktklubbs stöd tappade hela 10 kilo. Kilon som jag sedan tog tillbaka. Och dessutom drog på mig ledbesvär eftersom denna kur inte bara tog fett utan även muskler…

Sedan började återuppbyggandet av musklerna som är en del av mitt nuvarande hälsoprojekt. Och hitintills har det gått strålande bra. Jag har inte bara fått en starkare kropp utan även mera uthållighet mentalt. Jo, det stämmer som det sägs, att man mår bättre – all over s a s.

Men jag känner att jag behöver någonting mera påtagligt, bildbevis! Så nu skall jag börja ta foton för att verkligen kunna se förändringarna. Det är nämligen en sak som är förrädiskt med speglar om man speglar sig var dag (och det gör man ju…) och det är att man inte alltid ser viktförändringarna i dem. Därför är foton en bra lösning. För det sägs ju att kameran inte ljuger.

Hur ofta skall man ta kort då? Tja, som jag ser det så tycker jag det är lagom med 1 gång/månad. Då har man en rejäl morot. ”Undrar hur jag kommer att se ut på månadens bild”. 😀

Sedan har man en liten ”fotokavalkad” att titta tillbaka på, om man skulle tappa motivationen igen…

Hoppas er midsommar varit fin!

Post Navigation

Olssons universum

Om att leva minimalistiskt, miljövänligt och hälsosamt, som sockerfri singel...

HomeHopeDreams

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

Millans Värld

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

Freja funderar

Filosofiska & feministiska vardagsfunderingar

Bigassfashion

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

%d bloggare gillar detta: