marreutanpardon

Med fötterna på jorden och huvet på skaft – och – bland molnen då och då…

Archive for the tag “Ätande”

Formresa nummer 3, rapport 3 av 6

Egentligen kommer det här inlägget lite sent men bättre sent än aldrig! 🙂

Nu har jag hållit på med att styrketräna i 3,5 månader och det har gett det resultatet som jag önskade, jag har ”återerövrat” de muskler som försvann när jag bantade ned mig 10 kilo. Kraften i benen har återkommit vilket gjort att jag nu äntligen kunnat börja gå/jogga igen. Och som jag har längtat efter att få springa igen!

Första ”gåggingen” (alltså gå/jogga) som jag försökte mig på för cirka 2,5 veckor sedan  kändes väl inte särdeles upphetsande… Jag kände mig så enormt TUNG. Som en elefant som kom dundrande när jag försökte springa, eller som Dunderklumpen… Jag tänkte under tiden ”åh herrejösses, jag har verkligen LÅNGT kvar innan jag kommer att kunna säga att jag ”joggar” i ordets rätta mening.

Men som det så fint heter så måste man börja någonstans. Man måste ta sig upp ur det där djupa hålet av dåligt kropps-självförtroende och säga till sig själv: ”ja, jag vet att jag kanske ter mig ynklig i dag men om en månad kommer det att vara annorlunda om jag framhärdar och inte ger upp”. Nyckeln är, att trots att det ser mörkt ut,  se framåt och inte gegga ned sig i negativa tankar om det som är just nu. Visst, jag kanske proppade i mig för mycket mat och/eller onyttigt i dag men än sen då? I morgon är en ny dag då jag kan och skall försöka igen. (Man måste ju överse med att man inte är perfekt och aldrig kommer att bli det heller). Som varande en slags matmissbrukare (och klart sockerberoende)  måste jag därför låta allt ha sin tid. Jag måste komma i håg att ”lyfta ögonen mot horisonten” och skåda framåt, för där finns den jag kommer att vara i framtiden. Jag har en plan och en bild av mig själv framför min inre syn om vart jag vill komma och jag tänker ta mig dit, hela vägen fram.

Och hur såg resultatet av mina ansträngningar ut i slutet av mars då? Ja, det var inga större förändringar…  1 cm i midjan och ett kilo väck. Men det är jag helt nöjd med. Allt går ju faktiskt planenligt, 1 kilo minus i månaden är max vad jag vill tappa.

Och i dag är det lördag. Då är det tillåtet att äta godis, glass och annat gott i stora lass. Så det tänker jag göra… 😛

Ha en bra helg!

Annonser

Formresa nr 3, rapport 2 av 6: kan träning fungera som terapi?

Var gång jag nu går och tränar så känns det som att kroppen liksom sträcks upp och börjar vakna till liv igen. När man som jag har ett stillasittande arbete så är det lätt att fastna i vissa rörelsemönster som gör att man till slut använder kroppen fel och därmed slutar att använda vissa muskler. Man stelnar till och får till slut ont.

En dag när jag tränade så upplevde jag hur känslor kom upp till ytan, jobbiga sådana. Förmodligen låg de där och ruvade, gömda och undanstoppade. Naturligtvis födde det funderingar på hur känslor kan sätta sig  kroppen och ge till exempel värk i musklerna. Plötsligt kom jag att tänka på vad min massagelärare en gång sade, nämligen att hon ”hade sin exman sittande i ena skuldran”… Jag köper det, varför skulle det inte kunna förhålla sig just så?

I övrigt har jag har nu tränat regelbundet i 2 månader och det tar inte emot längre att gå till gymmet. Det har mera blivit ett behov och jag njuter utav hur lätt det är att göra rörelserna nu och hur kroppen orkar mera, både i träningen och i vardagen, det är verkligen en stor skillnad.  Och inte bara kroppen har påverkats till det bättre, även den mentala förmågan är förbättrad och stärkt! Det är nästan lite som en pånyttfödelse! 🙂

Tycker dessutom att jag har fått en mera avslappnad inställning till mat och ätande. Och på något sätt längtar jag heller inte så mycket efter onyttigheter längre… (eller är det bara inbillning, men jag vill minnas att jag upplevt detta i ett av mina tidigare försök att få bukt med ätandet och vikten).

Ja, det känns som att jag äntligen är på rätt väg, att jag lyckats att starta en ”god spiral”  och kanske, förhoppningsvis har hittat en träningsform som passar min kropp och person.

Denna månad var det inte så stora skillnader i måtten men minus 1 cm i midjan och minus ett halvt kilo är väl OK?

Formresa nr 3, rapport 1 av 6

Det är nu exakt en månad sedan som jag startade upp med att styrketräna ”på riktigt”, någonting som jag inte hade försökt mig på tidigare då jag tyckt att det verkade trist och ”fel” för mig. Men jag hade fel. Var kanske lite rädd för att bli alltför ”krallig”. Men min sambo, som är mycket påläst vad det gäller träning, berättade att tjejer tappar bra med kilon när vi lyfter skrot eftersom vi inte har så mycket testosteron som grabbarna. Synd jag inte visste det förut… men bättre sent än aldrig. Nu har jag i alla fall fått blodad tand!

Det är klart, jag medger att det i början kunde vara motigt att få ändan ur vagnen men nu längtar jag efter att få göra mina pass. Oftast blir det 2 gånger i veckan som jag lyfter skrot. Jag hinner inte med så mycket mera med det pressade tidsschema som jag har. Men det räcker för resultatet har inte låtit vänta på sig!

Tidigare när jag kört mina kom-i-form-projekt har jag dragit in ganska mycket på maten och det gjorde förstås att det gick snabbare dåförtiden men grejen är att jag vill kunna äta vad jag vill, jag avskyr verkligen dieter! Håller mig bara till några enkla regler: (gäller framför allt lunch- och middagsmat): hälften av tallriken måste vara full med grönsaker, aldrig ta en portion till och dricka ett stort glas vatten före maten. Och så godis bara en gång i veckan då. Stenhård disciplin har jag när jag bestämt mig.

Och så kommer vi då till det jag så gärna vill berätta om, nämligen resultatet! Just det, jag är inte så fixerad vid vikten utan istället använder jag måttbandet i första hand. Men naturligtvis kan jag ju inte låta bli att väga mig heller…

Och här kommer de då, siffrorna:  midjemåttet har minskat med 3 centimeter och vikten med 1,5 kilo sedan jag kollade sist vilket var för exakt en månad sedan. Och då kan man kan väl inte vara annat än nöjd. Jag har gått ned precis lagom mycket och jag har inte behövt våndas alls över att vara hungrig utan ätit precis vad jag ville (förutsatt ovan nämnda regler). Så nu är det bara att ”keep up the good work”. Med handen på hjärtat hade jag faktiskt inte så mycket motivation när jag startade upp med den här form-resan men nu har jag fått den tillbaka och är supertaggad! Styrketräning ”is tha shit” för att få fason på figuren!

Jag – en matmissbrukare

En sådan där dag när allt är skit. Man vaknar på morgonen med en olustkänsla. Går till jobbet och allt känns tungt. Just den dagen är det en jobbig uppgift som ligger framför en, en sådan man helst skulle vilja slippa. Det är inte kul att gå och fika. Morgonfikan som brukar vara så mysig annars. Prat och skratt. Men i dag är jag inte alls social. Arbetskamraterna märker att något är fel. Somliga är förstående, andra småretas eftersom de vet att stubinen är kort. Är inte på humör, känner mig skör och ledsen.

Plötsligt, någon gång innan lunch så kom det. Suget efter godis. Men jag klarar av det den här gången. Äter lunch som jag skall utan att falla för frestelsen att äta godis före. Känner jag mig ändå lite nöjd med mig själv…  men det är inte långvarigt. För snart är olustkänslorna och ledsenheten tillbaka och de är inte borta när jag går hem ifrån jobbet heller.

När jag kommer hem är familjen är hemma men stoltheten hindrar mig att visa hur jag verkligen mår. Känner mig ledsen. Nere. Vill helst bara sitta och stirra för mig själv men det går inte, vissa åtaganden skall göras. Som att fixa mat. Finns inget i skåpen att laga något vettigt av.

Det blir korv med bröd. Med senap och mycket ketchup. Skräpmat men det fyller ju buken bra. En korv med bröd slinker lätt ned. En till. Och så varvas det med lite Fazer blå choklad. Sedan en korv med bröd till. Och så ännu en. Det är nu jag börjar skämmas över mig själv. Blir äcklad. Sedan frågar jag plötsligt mig själv: ”VARFÖR äter du, du borde vara mätt?!” Och svaret inne i huvudet blir inte ”för att jag är hungrig”. Det blir: ”för att jag är så ledsen”.

Kom alltså på mig själv mitt i mitt matmissbruk. Och fylldes av blandade känslor. Äckel över hur jag beter mig men också av lättnad och till slut också glädje och häpnad över vilken skillnad det är mellan att få en insikt intellektuellt och att få den … vad skall man säga? På riktigt? Med känslor och alltihop.

För just i dag var det så tydligt. Just i dag behövde jag verkligen tysta alla de där jobbiga känslorna och det gjorde jag genom att bokstavligen trycka ned dem – med mat. Massor av mat. Så nu sitter jag här med svullen buk men jag försöker ändå att se det positivt. Jag har verkligen insett varför jag har sådana problem med att äta lagom mycket.

För jag använder mat som medicin. Så är det. Jag är en mat-missbrukare. Usch. Men insikten är viktig för utan den kan jag inte veta vad jag skall göra härnäst. Så, det får jag fundera på, tills det sätter in nästa gång. För det kommer det att göra. Tips emottages tacksamt.

 

Lyssna till din kropp som vet vad du behöööver… (och inte!)

Det sägs att man blir klokare när man blir äldre. Blir man det när det till exempel handlar om mat och ätande?

Jag tål inte viss mat. Som ägg. Som oliver. Som fet dressing. Som gravad lax. Jag vet detta. Jag har försökt att banka in det i skallen: ÄT INTE DETTA!

Ändå gör jag det. Rätt som det är. Jag liksom ”glömmer” det ovanstående. Eller något. För ofelbart kommer den dagen när jag trillar i fällan. När jag inte kan motstå något av dessa ovan nämnda godsaker. Eller äter någonting annat i kategorin feta livsmedel.

Då kommer straffet. Bang-bom och så känns magen som den skall explodera, eller snarare implodera. Gallan talar: ”M, har jag inte sagt att du skall ge f-n i att äta det där?!”

Och jag svarar med att gå timvis i framåtlutad position, kvidandes: ”ja, ja, jooo, det kommer jag ihåg nu – jag skall aldrig mer göra om det!”.

Men både gallan och jag vet att jag ljuger. Vi vet att det kommer att hända igen. Förr eller senare.

Så i dag bestämde jag mig för någonting. Jag bestämde mig för att lyssna på gallan. Att lyssna på min kropp. Åtminstone försöka. På allvar. För om jag inte gör det på allvar kan det bli – allvarligt.

Jag frågar mig själv: Är det verkligen värt den där djävulska smärtan att äta någonting som är gott men som man vet kommer att göra en illa på kort eller lång sikt? Är verkligen de där godsakerna värda denna misshandel som jag faktiskt utsätter min kropp för?

Ja, det skall jag banne mig fundera på. Ordentligt.

Post Navigation

Olssons universum

Om att leva minimalistiskt, miljövänligt och hälsosamt, som sockerfri singel...

HomeHopeDreams

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

Millans Värld

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

Freja funderar

Filosofiska & feministiska vardagsfunderingar

Bigassfashion

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

%d bloggare gillar detta: