marreutanpardon

Med fötterna på jorden och huvet på skaft – och – bland molnen då och då…

Archive for the tag “Kroppastolle-vård”

Formresa nummer 3, rapport 3 av 6

Egentligen kommer det här inlägget lite sent men bättre sent än aldrig! 🙂

Nu har jag hållit på med att styrketräna i 3,5 månader och det har gett det resultatet som jag önskade, jag har ”återerövrat” de muskler som försvann när jag bantade ned mig 10 kilo. Kraften i benen har återkommit vilket gjort att jag nu äntligen kunnat börja gå/jogga igen. Och som jag har längtat efter att få springa igen!

Första ”gåggingen” (alltså gå/jogga) som jag försökte mig på för cirka 2,5 veckor sedan  kändes väl inte särdeles upphetsande… Jag kände mig så enormt TUNG. Som en elefant som kom dundrande när jag försökte springa, eller som Dunderklumpen… Jag tänkte under tiden ”åh herrejösses, jag har verkligen LÅNGT kvar innan jag kommer att kunna säga att jag ”joggar” i ordets rätta mening.

Men som det så fint heter så måste man börja någonstans. Man måste ta sig upp ur det där djupa hålet av dåligt kropps-självförtroende och säga till sig själv: ”ja, jag vet att jag kanske ter mig ynklig i dag men om en månad kommer det att vara annorlunda om jag framhärdar och inte ger upp”. Nyckeln är, att trots att det ser mörkt ut,  se framåt och inte gegga ned sig i negativa tankar om det som är just nu. Visst, jag kanske proppade i mig för mycket mat och/eller onyttigt i dag men än sen då? I morgon är en ny dag då jag kan och skall försöka igen. (Man måste ju överse med att man inte är perfekt och aldrig kommer att bli det heller). Som varande en slags matmissbrukare (och klart sockerberoende)  måste jag därför låta allt ha sin tid. Jag måste komma i håg att ”lyfta ögonen mot horisonten” och skåda framåt, för där finns den jag kommer att vara i framtiden. Jag har en plan och en bild av mig själv framför min inre syn om vart jag vill komma och jag tänker ta mig dit, hela vägen fram.

Och hur såg resultatet av mina ansträngningar ut i slutet av mars då? Ja, det var inga större förändringar…  1 cm i midjan och ett kilo väck. Men det är jag helt nöjd med. Allt går ju faktiskt planenligt, 1 kilo minus i månaden är max vad jag vill tappa.

Och i dag är det lördag. Då är det tillåtet att äta godis, glass och annat gott i stora lass. Så det tänker jag göra… 😛

Ha en bra helg!

Annonser

Formresa nr 3, rapport 2 av 6: kan träning fungera som terapi?

Var gång jag nu går och tränar så känns det som att kroppen liksom sträcks upp och börjar vakna till liv igen. När man som jag har ett stillasittande arbete så är det lätt att fastna i vissa rörelsemönster som gör att man till slut använder kroppen fel och därmed slutar att använda vissa muskler. Man stelnar till och får till slut ont.

En dag när jag tränade så upplevde jag hur känslor kom upp till ytan, jobbiga sådana. Förmodligen låg de där och ruvade, gömda och undanstoppade. Naturligtvis födde det funderingar på hur känslor kan sätta sig  kroppen och ge till exempel värk i musklerna. Plötsligt kom jag att tänka på vad min massagelärare en gång sade, nämligen att hon ”hade sin exman sittande i ena skuldran”… Jag köper det, varför skulle det inte kunna förhålla sig just så?

I övrigt har jag har nu tränat regelbundet i 2 månader och det tar inte emot längre att gå till gymmet. Det har mera blivit ett behov och jag njuter utav hur lätt det är att göra rörelserna nu och hur kroppen orkar mera, både i träningen och i vardagen, det är verkligen en stor skillnad.  Och inte bara kroppen har påverkats till det bättre, även den mentala förmågan är förbättrad och stärkt! Det är nästan lite som en pånyttfödelse! 🙂

Tycker dessutom att jag har fått en mera avslappnad inställning till mat och ätande. Och på något sätt längtar jag heller inte så mycket efter onyttigheter längre… (eller är det bara inbillning, men jag vill minnas att jag upplevt detta i ett av mina tidigare försök att få bukt med ätandet och vikten).

Ja, det känns som att jag äntligen är på rätt väg, att jag lyckats att starta en ”god spiral”  och kanske, förhoppningsvis har hittat en träningsform som passar min kropp och person.

Denna månad var det inte så stora skillnader i måtten men minus 1 cm i midjan och minus ett halvt kilo är väl OK?

Startskottet har gått för form-resa n:o 3

Då var det dags igen. Att toppa formen alltså. Jag har gjort det förr och vid det här laget vet jag vad som krävs. I första hand behöver man ett mål. Sedan behöver man en handlingsplan för att nå det målet så att man kan se vägen man har framför sig på ett tydligt sätt. För det tredje behöver man motivation och en helst en motivation som håller hela vägen fram till målet… och sedan efter att man kommit fram. Det där med motivationen är nog det klurigaste.

Så vad har jag för slags ”morot” eller motivation den här gången när jag skall starta upp med min 3:e vikt- och hälsoresa? Och hur skall jag hålla (motivations-) lågan brinnande? Inte vet jag i skrivande stund men det återstår att finna ut. Det blir en riktigt svår utmaning att komma på knepen som lurar mig själv… Och om ni har några bra motivationstips är jag idel öra, det är bara att knappa ned dem i kommentarsfältet!

Men i alla fall- jag har skrivit ned en handlingsplan och ett mål, jag har ett färdigt styrketräningsprogram som jag har fått professionell hjälp att utforma eftersom jag har en gammal skada på ett knä och ett ryggskott som fortfarande ger sig tillkänna. Det är väl ändå en ganska bra start?

Så nu gäller det. Jag ger mig själv ett halvår. 180 dagar. Jag hoppas att det blir tidernas form-resa. Bon voyage önskar jag mig själv. 🙂

Ondskans mysterium, andra (mindre viktiga) mysterium samt ett par boktips

Just nu är jag intresserad av fenomenet ondska eller rättare sagt den kraft som benämns som ondska.

En bild av ondska som varit svår att undgå var bilden av James Foley och hans bödel. När jag såg den vedervärdiga bilden utav hur James Foley står på knä jämte sin bödel, då reste sig hela min själ mot vad jag såg. Den där bilden väckte en slags skräckslagen och primitiv nyfikenhet hos mig och jag kände ett slags begär av att få titta på den där bilden – och på videon. Men en röst inom mig viskade till mig att inte titta på videon och jag följde den uppmaningen. Och jag tror att det var rätt eftersom huvuden ju skall sitta längst upp på människokroppar, inte ligga ovanpå på dem som en seger-trofé för ondskan (som man kunde se på andra bilder). Hade jag sett videon hade den inte gått att radera från min näthinna, den hade förföljt mig. Jag anser att den där videon står för ondska. Att beröva en annan människa livet är ont. Att beröva en annan människa livet på det sättet är genuin ondska. Så respektlöst och vedervärdigt kränkande.

Och så till ett annat mysterium då. Vikten. Denna min akilleshäl. Att hitta ett sätt att komma i form på som jag trivs med och som framför allt är hållbart. För det är alltid så att jag startar upp fint med hög ambition och härdar ut ganska länge men sedan… poff!  Luften går ur mig eller någonting. Jag vet exakt hur jag skall göra men jag gör det inte. Jag köper böcker och drömmer om resultaten. Men ändå har det fallerat – hittills alltså.

Beror det kanhända på  någon form av dålig uthållighet mentalt?  Har dock hört att det går att träna upp den mentala förmågan (till träning eller i träning)  som så mycket annat. Det blir till att googla som besatt och att leta upp böcker i ämnet. Om ni har något bra (bok- eller annat) tips angående mental träning kopplat till fysisk träning, så emottages detta tacksamt!

Just det, jag skall ge er ett par boktips också:

För den som är intresserad av att läsa om ondska så kan jag rekommendera ”En liten bok om ondska” av Ann Heberlein.

Om ni å andra sidan vill läsa en inspirerande och rolig bok om hur man kan gå från otränad till att springa maratonlopp, då skall ni läsa ”Heja Heja” av Martina Haag.

Ha nu en fin helg!

Dags att gå till optikern

På senare tid har jag börjat att bli närsynt. Jag tror att förfallet började innan jag fyllde 50 men är inte säker. Jag har liksom inte velat fundera så mycket över det. Har istället försökt att låtsas som ingenting. Det fungerar ett tag men bara tills saker och ting börjar visa på att det verkligen är dags för glasögon på riktigt.

Tidigare i sommar, när jag skulle ta tåget hem ifrån torpet så var det ett sådant tillfälle när det stod smärtsamt klart för mig att min syn inte var så bra längre. Jag hade gjort make-up så som jag brukar göra, använt en liten fickspegel och det var aldrig varit några problem förut. Tills då. För på tåget tyckte jag då att folk tittade lite konstigt på mig. Jag brydde mig inte så mycket men när jag kom hem förstod jag varför de tittat lite försiktigt, sådär i smyg liksom som man gör när man tycker att man bara måste kolla på något men inte vill vara alltför tydlig.

Mina ögonbryn satt på lite mera olika höjd än vad de brukar göra. Och de hade en annan form och alldeles för mycket färg. Mascaran hade inte hamnat sådär jättebra på plats. Det var efter det jag började känna mig nödgad att alltid använda förstoringsspegel när jag sminkar mig.

Ett annat omisskännligt tecken är att jag blir helt vansinnigt arg när jag inte hittar mina läsglasögon. Jag kan springa runt emedan jag svär ramsor över de där j…a glasögonen. Jag lägger dem överallt och sedan glömmer jag vart jag lagt dem dessutom. (Usch, det lät inte bra?). När det är riktigt illa har det hänt att jag har försökt att sätta på mig ett par men att det då tagit stopp eftersom det redan suttit ett glasögonpar uppå min nos  (nej, det låter ju bara värre och värre det här!).

Sedan har min sambo börjat tycka att det är irriterande att jag hela tiden lånar hans läsglasögon och sedan glömmer vart jag lagt dem också.

Så nu är det dags för undertecknad att beställa tid för optikern.  Ja, det är hög tid att krypa till korset och erkänna att jag behöver glasögon. Sent skall syndaren vakna.

Ryggskott och träningsmotivation

Sommar, sol och semester. Då finns det fina möjligheter till att motionera helt ”naturligt”. Som att slå högt gräs med lie. Jag är ganska bra på detta  och det brukar gå som en dans. Och nu för några dagar var det dags igen att visa grannarna att den här kärringen, hon kan verkligen slå med lie!

På med arbetshandskar och med ett stadigt grepp om lien skred jag sedan till verket. Hade hunnit nästan klart när: AAAOOOUU!!! Från en sekund till en annan blev jag plötsligt halvt invalidiserad. Jädrar vad ont det gjorde! Jag hade fått ryggskott och var tvungen att släppa vad jag hade för händer och förpassa mig in i stugan för att försiktigt inta horisontalläge. Där blev jag då liggande en stund och jämrade mig. Så jobbigt. Mellan jämrandet så svor jag så det osade svavel men inte hjälpte det heller. Lagd lie-kärring ligger. Jag har råkat ut för ryggskott förut så någonstans i bakhuvudet visste jag att det bästa var att röra på sig försiktigt och så fick det bli. Eftersom jag var så pass dålig så åkte vi tillbaka till civilisationen. Ja, det var väl inte bara det, några delikata ärenden hade vi också på agendan för den delen. Det första jag gjorde var att sätta mig vid datorn och googla loss på ryggskott. Läste också om diskbråck men där stämde inte symptomen.

Men inte något ont som inte har något gott med sig. Jag blev nämligen så frustrerad över min dåliga form (har fortfarande dåliga mag- och ryggmuskler) så jag bestämde mig för att nu är det dags att styrketräna på allvar. Jag har tidigare valt bort det, främst för att jag tyckt att det verkat tråkigt men man bör nog inte förkasta något förrän man provat det ordentligt. Så –  jag skall bli riktigt ”fit” har jag bestämt mig för! Har ju tidigare kört olika slags vikt-reducerande varianter, allt från bantning till en kombination av bantning och träning men ingen av dessa har riktigt gett de resultat jag vill ha.

Så nu har jag då investerat i en bok om styrketräning (gav den som födelsedagspresent till mig själv i dag) vilken först skall studeras och kunskaperna i densamma skall sedan praktiseras tills  jag är nöjd. Det kan mycket väl bli en ny kategori här i bloggen. Vad den i sådana fall skall heta är i skrivande stund inte bestämt. Alternativt blir det en bok. Kan Martina Haag skriva en bok om hur hon lyckades  med sin träningsmetod (för det tänker jag göra) så kan väl jag…

Nu skall jag gå och lägga mig med boken om styrketräning, god-natt!

Lyssna till din kropp som vet vad du behöööver… (och inte!)

Det sägs att man blir klokare när man blir äldre. Blir man det när det till exempel handlar om mat och ätande?

Jag tål inte viss mat. Som ägg. Som oliver. Som fet dressing. Som gravad lax. Jag vet detta. Jag har försökt att banka in det i skallen: ÄT INTE DETTA!

Ändå gör jag det. Rätt som det är. Jag liksom ”glömmer” det ovanstående. Eller något. För ofelbart kommer den dagen när jag trillar i fällan. När jag inte kan motstå något av dessa ovan nämnda godsaker. Eller äter någonting annat i kategorin feta livsmedel.

Då kommer straffet. Bang-bom och så känns magen som den skall explodera, eller snarare implodera. Gallan talar: ”M, har jag inte sagt att du skall ge f-n i att äta det där?!”

Och jag svarar med att gå timvis i framåtlutad position, kvidandes: ”ja, ja, jooo, det kommer jag ihåg nu – jag skall aldrig mer göra om det!”.

Men både gallan och jag vet att jag ljuger. Vi vet att det kommer att hända igen. Förr eller senare.

Så i dag bestämde jag mig för någonting. Jag bestämde mig för att lyssna på gallan. Att lyssna på min kropp. Åtminstone försöka. På allvar. För om jag inte gör det på allvar kan det bli – allvarligt.

Jag frågar mig själv: Är det verkligen värt den där djävulska smärtan att äta någonting som är gott men som man vet kommer att göra en illa på kort eller lång sikt? Är verkligen de där godsakerna värda denna misshandel som jag faktiskt utsätter min kropp för?

Ja, det skall jag banne mig fundera på. Ordentligt.

En uppförsbacke kan göra gott

Jul och nyår har passerat. Och med detta för många av oss en massa mat. God mat men oftast ganska fet sådan.

Nytt år betyder att man kan starta om. För mig gäller det då till exempel att försöka lätta några kilon som jag lagt på mig återigen. Ibland kan det vara svårt att förnya sig när det gäller träningsmetoder och det var en tillfällighet som gjorde att jag fann en superbra metod som dessutom är integrerad i vardagslivet.

Jobbade i trettonhelgen och då går bussarna glesare än vanligt. Men till jobbet skulle man ju ta sig i vilket fall. När jag stod där på mellanhållplatsen (måste byta buss) så kom jag på att jag skulle hinna gå till jobbet på samma tid som det skulle ta att vänta in bussen och ta den dit.

Det var rått och kallt den morgonen och att stå och vänta i 20 minuter kändes plötsligt inte lockande så jag funderade på att promenera istället. Till saken hör att det är en enda låååååång uppförsbacke från mellanhållplatsen och hållplatsen vid jobbet. MEN. Jag bestämde mig.

Jag började gå. Och det var inte alls så dumt. Istället för att frysa fick jag igång cirkulationen på ett helt strålande sätt och piggnade till på köpet. Visst, jag skall erkänna att jag också tänkte för mig själv ”usch, jag gillar det inte men resultatet blir fint”. Men å andra sidan for andra tankar i mer positiva tongångar också förbi, typ: ”vädret är perfekt för en morgonpromme”! 🙂

Hursomhelst, väl framme på jobbet var jag mycket nöjd med mig själv. Dagens träningspass var avklarat, jag var pigg, alert och hade rosor på kinderna.

En bra början på en arbetsdag och en bra början på träningsåret 2014 således!

Från ur form till i form, del 10 – Inne i puppan växer och frodas fjärilen

Det är viktigt att känna sig nöjd med sig själv. Det har jag fått lära mig ”the hard way”.

Under de senaste 6 åren har jag inte haft mycket tid över till att ägna mig själv uppmärksamhet. Så blir det ju när man har små barn.  (Ja, jag är alltså en ”äldre mamma”, fick min dotter när jag var 43 år). Min dotter har förstås varit nummer ett och är det fortfarande men jag glömde mig själv nästan helt under de första åren. Oturen var dessutom framme och min pappa blev alvarligt sjuk samtidigt som jag hade en liten tjej att ta hand om och det blev kanske lite för mycket. Men så kan det bli, man kan aldrig förutse vissa saker i livet. Det är nu de senaste 2 åren som jag vaknat till och börjat prioritera mig själv och min hälsa lite bättre.

Det började i januari 2012 med ”viktkampen” där jag beslutade mig för att göra någonting åt min övervikt. Jag var så trött på att se mig själv i spegeln för bilden som mötte mig var en överviktig, trött och grå varelse med risigt hår och kläder som var totalt intetsägande. Jag tyckte inte att det var jag, den där människan i spegeln. Under viktkampen lyckades jag tappa hela 10 kilo men gick sedan upp dem igen. Men man får inte ge upp så lätt, tänkte jag. Så jag satsade på nytt med en annan taktik och har i dag skaffat mig ett annat förhållningssätt till bland annat mat och ätande.

Jag kör mitt eget projekt ”Från ur form till i form” som jag ju skriver om här på bloggen där jag strategiskt byter ut destruktiva vanor till goda sådana. Det har inte varit lätt och man får verkligen kämpa, både fysiskt och mentalt men det är värt mödan. För nu är jag verkligen på väg mot mitt nya (sunda) Jag. För jag äter mat som skulle gjort Anna Skipper helnöjd (tack Anna för dina program, ”Du är vad du äter” på ”Sjuan”!!) och jag tränar regelbundet hemmavid med ett egenhändigt ihop-snickrat träningsprogram (jag är ju faktiskt utbildad hälsoutvecklare).

I morse visade vågen på 75,5 kilo. Min startvikt i det här projektet låg på 81 kilo så det hela har gått och går fortfarande sakta. Men det är meningen. Jag stirrar mig inte blind på vikten, jag vill titta på hur mina kurvor sakta mejslas fram samtidigt som jag känner hur jag blir starkare och piggare. Jag vet att det kanske låter klyschigt och t o m självbelåtet men det är så det är på riktigt.

Ja, mitt nya Jag håller på att frodas inne i puppan. Och inom en inte alltför avlägsen framtid kommer fjärilen ut… Det är då jag nått mitt mål, det är då jag har den livsstilen jag vill och måste ha för att klara av mitt liv på ett bra sätt.

Från ur form till i form, del 8 – Träningen har blivit en vana

Jag vet inte om jag minns rätt men har för mig att jag läst någonstans att det tar ungefär 4 månader att få en ny vana att bli beständig. På mig verkar det stämma. För när jag kollade i min träningsdagbok så har det gått ganska exakt 4 månader sedan jag började med att föra den och jag har numera ett trängande behov av att få röra på mig regelbundet!

Det är som att kroppen ”kallar” till träning. Det låter kanske lite skumt men det är faktiskt just så. Jag VILL verkligen träna. Liksom längtar efter det. Äntligen verkar viljan att träna komma inifrån mig själv och jag måste inte längre sparka mig själv där bak för att komma ur soffan för att utföra övningarna. Med handen på hjärtat, visst, vissa dagar kan det fortfarande vara så men alltmera sällan. Och dessutom – men jag vet inte om jag inbillar mig, men det verkar som att kroppen börjat tycka illa om socker och skräpmat! Jag vet att det låter nästan för bra för att vara sant men jag vill ändå tro på denna teori… Någon därute som upplevt detta eller liknande fenomen?

Och som extra motivation brukar jag titta på ”Du är vad du äter” med A Skipper. Följer med intresse vad för slags mat som kan vara bra att äta och lusläser hennes hemsida. För som det är nu så vill jag också, precis som jag lärt mig att använda kroppen på ett vettigare sätt (än att bara orka sitta i soffan och halvsova på fritiden), även lära mig att äta vettigare. Och att få koll på kalorierna är ett måste, om jag vill att kilona skall försvinna. Så jag studerar just nu näringslära i egen takt för att få lite hum. Och jag tycker faktiskt att det är kul. På riktigt.

Hoppas att ni får en fin helg! Solen skall lysa sägs det, över så gott som hela vårt avlånga land i helgen. Vill gärna tro på väder-gubbarna och tanterna …

Post Navigation

Olssons universum

Om att leva minimalistiskt, miljövänligt och hälsosamt, som sockerfri singel...

HomeHopeDreams

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

Millans Värld

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

Freja funderar

Filosofiska & feministiska vardagsfunderingar

Bigassfashion

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

%d bloggare gillar detta: