marreutanpardon

Med fötterna på jorden och huvet på skaft – och – bland molnen då och då…

Archive for the tag “Om integration”

Kan den psykiska ohälsan i Sverige bero på att ingen vill tala med en främling?

I dag kom jag i samspråk  med en person med invandrar-bakgrund. Hon började att prata med mig och det var inte för att vara trevlig som hon ville göra gällande. Som jag uppfattade det så var det för att tala om för någon (nu råkade det bli jag) att hon tyckte att i Sverige där vill man inte tala med varann i onödan.  Underförstått (hon sade det dock inte) att svenskar det är ena tråkiga och konstiga ena.

Hon tyckte att i Sverige där hälsar man inte på främlingar. Eller rättare sagt som hon själv uttryckte det: ”man tittar i luften”, inte på varandra.

Så kan det förstås vara. Hon menade vidare att i Australien, där hälsar ”alla” på varandra”. Jomenvisst, det kanske är trevligt. Om man nu vill hälsa på alla. Det är väl upp till var och en. Människor är olika. Var i världen de än må komma ifrån.

I Sverige finns det reserverade människor, i Spanien, Tyskland, USA eller vilket land du än vill. Att vara reserverad har ingenting att göra med att om man är svensk eller inte, inte heller vilken hud- eller hårfärg man har. Det har att göra med vem man är, vilken person man är.

Hon pratade på och hade vidare en teori om att det nu finns så många som är ”psykiskt sjuka” i Sverige. Det berodde nog på att folk inte pratar med varandra menade hon. Hon hade bott i Sverige i 38 år och kunde inte begripa detta (svenska) sätt att bete sig. En annan teori for genom skallen och den skulle kunna vara att sedan Sverige  började ta in för mycket invandrare, sedan dess har mycket folk börjat att må dåligt psykiskt, inte helt och hållet på grund av det men i alla fall till viss del…

Som jag ser det så är jag en social och utåtriktad person, för det mesta. Men ibland har jag ingen lust att prata med folk, inte ens de jag känner och  verkligen inte främlingar heller för den delen. Jag sade det till henne: ”människor är olika, det beror på personligheten”. Och ”man kan inte ändra på människor”. Men hon verkade inte vara nyfiken på min åsikt och därför hade jag ingen önskan om att dryfta mina tankar med henne. Så jag satte upp en, får man då förmoda, typisk svensk min och visade prov på sann (svensk?) reservation…

Ett verklighetsbaserat exempel: Vem var rasist egentligen?

När är man rasist? Vem är rasist? Jag skulle vilja visa ett exempel här i bloggen. Nedanstående är hämtat ur verkligheten, en erfarenhet jag själv varit med om.

Jag har blivit kallad rasist. I tjänsten. Av en person av utländsk härkomst som ansåg att jag var rasist eftersom jag inte efterkom hans önskan om att ta kopior av några privata dokument som han hade med sig.

Jag jobbade inte på en sådan instans som har hand om att erbjuda kopiering av dokument till privatpersoner, som till exempel ett bibliotek eller arbetsförmedlingen utan (vid detta tillfälle) på en vårdcentral och dokumenten han ville kopiera hade inget att göra med vård överhuvudtaget.

Jag förklarade för honom i ungefärliga ordalag som: ”vi kopierar inte sådana dokument här, du får vända dig till arbetsförmedlingen eller något bibliotek”. Då for han ut mot mig och frågade: ”Varför!? Är du rasist eller?!!

Eftersom jag var i tjänst och därmed ville behålla min professionalitet in i det längsta förklarade jag än en gång lugnt och sansat att detta kunde vi inte stå till tjänst med eftersom det inte ingick i vår service. Lade i samma lugna tonläge till att jag inte ansåg mig vara rasist för att jag inte ville kopiera några privata handlingar åt honom.

Då gormade han vidare om att han skulle anmäla mig. Plötsligt kände jag att jag inte ville stå där och agera soptunna åt honom. Jag spände ögonen i honom och sade med stor skärpa: ”ja, gå du och anmäl mig, varsågod! Polishuset ligger där borta!” Han såg förvånad ut för ett ögonblick men fann sig sedan och svarade upprört att det skulle han visst göra!

Det kom aldrig någon anmälan.

Den här personen använde ett  av vissa individer väldigt missbrukat ord. Han kallade mig rasist för att han inte fick sin vilja igenom.

Jag har tyvärr hört många andra exempel liknande detta, om hur vissa invandrade personer använder ordet rasist som ett medel för att få vad de vill ha. För att få folk att känna skuldkänsla och rädsla. En kollega till mig fick en mobiltelefon kastad på sig för att hon inte ville ”lyda order”…

Jag tycker att det faktiskt kan röra sig om rasism. Fast inte på det sättet att de invandrade blir utsatta för rasism utan faktiskt tvärtom.

Vissa individer kommer hit och anser sig vara förmer än oss andra. De vill bli betjänade. De vill ha. Och de tar det för givet att de skall få allt som finns att erbjuda. Mycket osympatiskt. Om de nu anser sig tycka att de skall få precis vad de vill ha, att de anser att de har rätt att ”bli betjänade”, vilka är det då som anser sig vara ”herrefolk” och bättre än någon annan?

Enligt svenska akademins ordlista är rasism (ordagrant citerat): ”åskådning som hävdar att olika människoraser (har olika värde och) bör ha olika ställning i samhället”.

Trevlig helg!

Sexobjekt eller osynlig – måste man välja något av det?

Råkade häromdagen se ett program på Kunskapskanalen (”Sex i stressat Japan”) som väckte en hel massa funderingar hos mig. Om män och kvinnor, om relationer. Och en del annat också. Hjärnan spann loss…

Bland annat fick man höra om par som lever tillsammans i åratal men som aldrig har sex, man får se unga män som hellre sitter i ett rum och onanerar än är med en kvinna eftersom ”man känner press på att tillfredsställa henne också”. Man får höra en man marknadsföra en slags sex-dockor (sex-robotar) som han tror kan vara ett alternativ för män när kvinnor känns för  ”besvärliga” eftersom han tror att det inte går att begränsa mäns ”köttsliga behov” mer än till en viss gräns. (?!)

För ett tag sedan läste jag någonstans om hur mycket nät-porr det konsumeras och hur det påverkar dem som tittar, mestadels då män. Att de liksom blir beroende av porren på nätet och har svårt att ha sex med riktiga kvinnor. Och att de till och med så småningom kan få problem med potensen eftersom de kan bli ”porr-beroende”.

Inte så konstigt egentligen. För i porr avpersonaliseras kvinnan och blir helt och hållet ett objekt. Ett objekt som mannen kan titta på och bli upphetsad av utan att för den skull behöva engagera sig det allra minsta i henne som person. När mannen sedan skall vara med en riktig kvinna av kött och blod och med en personlighet och själ, ja då kan det bli … rörigt.

I vårt samhälle i dag är kvinnan mycket objektifierad. Hon skall vara ung och vacker, helst se ut som en perfekt docka. Och i filmen säger speaker-rösten mycket riktigt att unga kvinnor i dag mer och mer de facto har börjat likna dockor. Men dockor är ju … dockor. De är vackra skal utan någonting i…

För ett tag sedan var det debatt kring något som kallades för Hijab-uppropet som kom till p g a att en ung gravid kvinna hade trakasserats och misshandlats för att hon bar hijab. Detta är förstås något helt fruktansvärt och borde inte få inträffa. Det startades en manifestation till protest mot dådet där kvinnor uppmanades att ta på sig slöja för att visa solidaritet med den misshandlade kvinnan. Jag kan förstå tanken bakom men tycker att det blev fel.

– Därför att  jag är emot att bära slöja och även om jag känner för den misshandlade kvinnan skulle jag aldrig ta på mig en dylik huvudbonad därför att jag anser att den är en symbol för förtryck – och faktiskt – för avpersonalisering av kvinnor. För som jag ser det så gömmer slöjan kvinnan för världen, den gömmer vem hon är.

Ja, antingen är kvinnor objekt avsedda att hetsa upp sig sexuellt på eller också skall de inte synas, inte höras, mer än inom hemmets fyra väggar där de bara ”finns” för sin man och/eller sin familj… Jämför ”hora-madonna-komplexet där kvinnan är antingen ”präktig” (hustru) eller en fallen lättfotad kvinna (hora).

Som jag ser det, så är både att se kvinnor som (sex-) objekt och att få dem att bära slöja, sätt att avpersonalisera dem. Och varelser som är avpersonaliserade är lättare att behandla utan respekt, att vifta bort som oväsentliga. Det känns fruktansvärt och ovärdigt.

Och patriarkatet fortsätter att använda dessa metoder (bland annat) för att hålla kvinnor ”på mattan”. Inte mycket till val…

Men – behöver man välja alls? Nej, det behöver man inte. Man kan vägra att välja, man kan stå upp för sina åsikter och bara vara den man är.

Om kravallerna igen…

Jag tycker artikeln nedan (länk) är bra och beskriver ganska bra vad jag själv anser men kanske inte riktigt fick fram i mitt inlägg från i går. Kolla på den: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/att-skylla-pa-samhallet-ar-alltfor-lattvindigt_8191032.svd

Ja, var är föräldraansvaret till exempel? Och det egna individuella ansvaret? Om dessa unga inte fått lära sig ansvar hemma, då måste de lära sig det någon annanstans. Nej, varför inte boot-camp där de bland annat kan få lära sig alternativ till hur man löser konflikter! För våld föder våld och dessa ungdomar förlorar på det som de håller på med.

De kanske tycker att de vinner men i verkligheten sjunker de bara djupare in i en dålig spiral. De har faktiskt allt att vinna på att själva försöka lite grann, att engagera sig i att bygga upp istället för att riva ned. Men kan man nå fram till dem utan att bli skadad…? För de vill ju att man skall lyssna, eller?

”Frustration” – ingen ursäkt för våld och skadegörelse!

Det har rapporterats om stor skadegörelse och kravaller nu i maj, både de i Husby och på andra orter i landet. Skadegörelse och anläggning av bränder är metoder som dessa gäng använder sig av för att visa sin ”frustration”.

Så står det ju i dagspressen överallt, att de är frustrerade. För att de inte har arbete och för att ingen lyssnar på dem. Lyssnar? Men vad är det som de vill ha sagt då?

Tror de att någon fattar vad de vill då, när de kastar sina brandbomber och attackerar räddningstjänsten med sten? Nej. Och det är knappast någon som är intresserad av att lyssna heller. Man ser bara en grupp människor som inte har förmågan att uttrycka sig civiliserat och som hellre tar till våld än försöker göra någonting konstruktivt av sitt liv.

För de tjänar inte på att använda de metoder de kör med. Snarare tvärtom. De förlorar på det. Så väldigt mycket.

Ja det står i tidningarna att de är frustrerade.

Jaha. Men måste man verkligen förstöra på det sättet när man är frustrerad?

Jag själv till exempel är mycket frustrerad över den flathet som finns i samhället i dag, bland annat när det gäller integrationspolitiken men inte f-n går jag och förstör besinningslöst för det.

Tja, eller det kanske vore något att testa?  Och sedan kan jag ju bara säga att jag är så vansinnigt  frustrerad att jag inte kan kontrollera mig själv…

Varför skall dessa unga människor hela tiden kunna ursäktas med att  de är frustrerade, så till den grad att de inte kan ansvara för sina handlingar?

Nej det är en mycket dålig ursäkt och jag fattar inte varför någon köper den alls. Nej det som behövs är lite riktigt tuffa tag. Lite hård uppfostran. Varför inte låna idén med riktiga boot-camps, sådana de har i USA?!

Mina egna erfarenheter av ”kulturkrockar”

Jag är ju intresserad av mellanmänskliga relationer av alla de slag och i dagens inlägg tänkte jag berätta om mina egna erfarenheter av svårigheter som kan uppkomma när olika kulturer möts. För många år sedan hade jag ett förhållande med en man från Iran. Jag var ung och nyfiken och intresserad av att lära känna människor från andra länder och kulturer. Under vår första tid tillsammans fick jag intrycket av att han gärna ville anpassa sig till Sverige och hur vi levde här. Han var förstod vikten av att lära sig det svenska språket och att lära sig de sociala koderna. Ja, han verkade på det hela taget vara intresserad av det västerländska sättet att leva på. Jag var hursomhelst som sagt mycket intresserad av att lära mig om hans kultur och sedvänjor. För det fanns dessutom spänning och mystik. Och jag var passionerat förälskad… Hm. Men efter ett tag märkte jag att han på något sätt verkade vilja att jag skulle förändra mig, mitt utseende, klädsel och sätt att vara på. Han ville till exempel att jag skulle dämpa mitt temperament, tala lågmält, sminka mig sparsamt, inte klä mig utmanande, (kort kjol och urringat var otänkbart). Det märkliga var att han samtidig  verkade attraherad av just det som jag stod för: öppenhet, starka åsikter, temperament och en allmän framtoning som i mycket var raka motsatsen till den som han försökte omvandla mig till… Vad var det han höll på med undrade jag förstås. Och jag började att må dåligt, kände mig ”kvävd”. Naturligtvis höll inte förhållandet. Man kan inte förändra sig så grundläggande. För hur man än vänder sig så har man ändan där bak… En sak som var väldigt tydlig var att han inte verkade vara medveten om denna  ”dubbelhet” i sin egen inställning. Han svängde som en pendel mellan än det ena och än det andra. Ena dagen tänkte han si, den andra så. Jag tror det berodde på att han ville dels leva på det västerländska sättet men det han hade i sitt livsbagage kanske gjorde det svårt för honom att anpassa sig? Som ”svensk” skall man i dag vara öppen för det som kallas mångkulturellt. Men de som kommer hit, hur öppna är de å sin sida för vår västerländska kultur, hur pass beredda är de till att anpassa sig till vårt samhälle? Det måste ju vara individuellt, till exempel hur mycket man är kvar i den gamla kulturen och hur mycket nytt man är villig att ”släppa in”. Och hur mycket betyder det som man har med sig i sitt livsbagage för ens inställning egentligen? Men ändå, till syvende och sist – är det inte så att ens egen vilja och förmåga till anpassning borde vara ganska avgörande i hur man som invandrare lyckas integrera sig? Vad tycker ni? Vore spännande att höra om era erfarenheter från ”kulturkrockar” också, om ni vill dela med er. 😉 Efter lite googlande hittade jag en bra artikel som är lite relaterat till detta inlägget. Ni hittar den här: http://www.newsmill.se/artikel/2012/06/25/staten-kan-inte-b-ra-hela-ansvaret-f-r-integrationen Och så vill jag förstås önska er en GLAD PÅSK!

Funderingar efter SD-skandalen

I efterdyningarna av den senaste SD-skandalen infinner sig en del funderingar som ett brev på posten.

På videon som Expressen lagt upp så leker SD-männen en slags otäck lek, en hat-lek. De ter sig för tittaren som två omogna slynglar. Verkligen inte som två politiker med väljarnas förtroende. Man får bevittna hur de två  går på en berusad man, knuffar en ung kvinna och kallar en annan ung kvinna för hora. Självklart blir man mycket upprörd av att se filmen men den är också ett viktigt ”wake-up call” för vårt samhälle.

Filmen visar på en ökande respektlöshet som finns i dag, mellan människor och mellan grupper. Hur bland annat frustration och rädsla kan få människor att bete sig på ett sådant vidrigt sätt. Jag vill inte ursäkta deras beteende men jag tror att dessa faktorer spelar in.

Jag tycker fortfarande det är svagt av de stora partierna att de inte vågar ”ta tjuren vid hornen” när det gäller invandringspolitiken. SD har fått så många väljare helt enkelt därför att många människor är oroade och frustrerade över att ingen bryr sig angående den enorma och till synes nästan okontrollerade invandring vi har i dag. Dessa väljare lägger i en slags desperation sin röst på det enda parti som tar upp denna viktiga fråga. När det sedan dyker upp ett avslöjande av denna typen, (vilket i sig förstås är bra) då växer förvirringen och frustrationen ytterligare eftersom det då inte längre finns något parti att lägga sin röst på.

Nej, det är dags för de seriösa partierna att ta tag i invandringspolitiken nu, och då blir det verkligen ”i elfte timmen”.

Är jag rasist, främlingsfientlig eller lider jag av islamofobi?

I den lokala tidningen står det att stödet för Sverigedemokraterna ökar men inte deras makt. Man kan bland annat läsa att ”enligt flera opinionsmätningar skulle SD bli landets största parti om det vore val i dag”. Varför är det så frågar man då i artikeln. Och det skulle då enligt artikeln bero på: ”dels en allmän situation i Europa där den här typen av partier tar mer och mer plats och dels har det skett en viss svängning där även andra partier diskuterar den problembeskrivning som SD står för”. Dock framgår det inte av artikeln vad som till exempel menas med ”en allmän situation i Europa”.  Så jag förbehåller mig rätten att själv tolka vad som står och då tror jag att man när man skriver  ”en allmän situation i Europa” menar vad  som ibland kallas ”islamiseringen av Europa.” Islamisering enligt Metapedia: ”Ett begrepp som syftar på länder där antalet muslimer i befolkningen växer och där krav på anpassning till islamska förhållanden ställs. Ett exempel är ökade krav på införande av Sharia-lagstiftning”.

Jag tycker inte att det är konstigt alls att ett parti som SD får många väljare när tecknen i samhället är så tydliga som de är. De finns ett stort antal människor som tycker att den stora invandringen är ett problem på olika sätt men som inte vågar säga vad de verkligen känner för att de är rädda för att stämplas som rasister eller främlingsfientliga. Det finns också ett stort antal människor som inte tycker att islam är en tilltalande religion då det förekommer våldsamma extremistiska varianter. Om man sedan tänker på att den stora invandringen till Sverige sedan ungefär 20 år tillbaka mest bestått av muslimer, ja… Hm.

Nej nu tar jag bladet från munnen och här är några egna reflektioner:

  • Jag tycker att det är helt galet hur vi formligen pumpar in folk här i landet utan att ha kontroll på vilka de är, vilken bakgrund de har eller vilket motiv de har till att komma hit.
  • Jag tycker också att det är ett konstigt resonemang att tala om ”mångkulturellt” när vi de senaste cirka 20 åren nästan enbart tagit emot muslimer. Varför inte istället till exempel blanda upp med lite andra religioner som t e x lite buddister, judar eller hinduer?
  • Jag tycker det är otäckt att se hur yttrandefriheten en liten bit i taget håller på att monteras ned.

Så nu lämnar jag det upp till er att tycka till huruvida jag är rasist, främlingsfientlig eller kanske lider av islamofobi. Som jag ser det så är jag inget av det. Jag anser mig bara ha rätt att säga min åsikt, utan att bli stämplad som det eller det…

Ha en trevlig söndag!

Min mening angående integrationen i Sverige

Nu kommer det kanske att hetta till lite här i min blogg. För nu skall jag skriva vad jag tycker om det vi kallar ”integration”.

Jag är ingen expert på integrationspolitik men jag upplever att det som går under benämningen ”integration” i Sverige verkar vara ett riktigt sammelsurium, ett virrevarr.

Vad man som medborgare får veta med jämna mellanrum och med olika ordval, är att man både som svensk och att Sverige som land totalt misslyckas med den s k  integrationen. Det skylls på samhället hit och dit och det pekas ut syndabockar. Frustration från olika håll växer till farliga proportioner. Det leder såklart ingen vart, bara till en ond spiral med ett växande missnöje. Men vem bär egentligen ansvaret? Samhället, d v s du och jag? Politikerna? Och om man nu vet vem eller vilka som bär ansvaret, hur skall man kunna ställa dessa personer tills svars för till exempel att inte vissa individer eller grupper, av olika anledningar inte vill eller kan integrera sig? Vad kan man göra åt det? När allt kommer omkring så kan man bara leda hästen till vattnet man kan inte tvinga den att dricka. För att vara övertydlig: Jag menar att man inte kan tvinga människor till någonting.

Om man söker på ordet ”integration” Wikipedia på Nätet så står där att läsa att: ”används ordet ofta för att beteckna den process där invandrare får medborgarskap, etablerar sig i det svenska samhället, och där det svenska samhället anpassas efter den förändring i befolkningssammansättningen som invandringen innebär, i kontrast till ”assimilering” som betyder fullständig anpassning till majoritetens kultur”. Ja, totalt assimilerad är det nog få invandrare som vare sig vill eller kan bli. Och hur skulle man blir som svensk bli om man skulle försöka assimilera sig till alla olika kulturer som kommit hit? Splittrad minst sagt, finns det ett ord som kultur-shizofren? Nej, varken infödda svenskar eller de som kommit eller kommer någon annanstans ifrån har nog inte lust att utplåna sig själva.

Som jag ser det så borde det ju ändå vara så att de som kommer hit borde vara beredda på att ta seden dit de kommer en hel del. Därmed inte sagt att de skall radera ut sin egen kultur, man skall vara stolt över sina rötter. Jag är själv inte ”helsvensk”, (vad det nu innebär) och jag har alltid varit stolt över och vårdat  ”min andra nationalitet” eller vad man nu skall kalla det för.

Jag är absolut för invandring, det säger sig själv att ”nytt blod behövs” hela tiden i samhällskroppen, annars kommer stagnation som ett brev på posten. Men jag tror att invandring är bäst i en lagom dos och med det menar jag att det skall finnas resurser för att ge dem som kommer en ärlig chans att integrera sig som medborgare. Jag väljer mina ord noga här. Märk nu att jag inte skriver:  ”… resurser att ta hand om”, för jag tycker inte om idén att man skall ”ta hand om” dem som kommer. Tycker heller inte om uttryck som ”våra invandrare”. Vadå ”våra”? Är de barn som behöver tas om hand?

För: Har man haft modet att lämna sitt land för att söka sig en framtid i ett annat, främmande, då har man sannerligen inte något behov av att ”tas om hand”.

Eller vad säger de som invandrat själva om det egentligen, vill de verkligen tas omhand? Känns det inte lite ovärdigt?

Jag tycker att invandrare verkar visas dålig respekt på det viset som de tas emot i dag. Vi visar dem inte att vi tror att de kan ta ansvar som vuxna människor för sitt nya liv. Det är för mycket av ”storebror tar hand om dig”. Jag tycker det är bra med socialism och att det finns sociala skyddsnät, missförstå mig inte, men när det går till överdrift på sådant sätt som det görs i dag, då är det inte bra. Då blir det istället dalt och människor tas ifrån möjligheten att visa vad de går för. Att ha möjligheten att visa vad man går för ger självrespekt och självrespekt är alltid av godo att ha.

Avslutningsvis måste jag säga att jag tycker att många av oss svenskar är för flata med att hålla på vår egen kultur och våra egna traditioner, sådant är också viktigt.

Vi lever ju i ett demokratiskt land. Alla har rätt till sin tro, sin kultur och sina traditioner, så länge de inte stör någon annan.

Så tycker jag. Vad är din uppfattning?

Min mening angående beslöjat

Nu kommer jag säkert att provocera någon men vi lever i ett demokratiskt land så jag tänker skriva vad jag tycker om detta med slöja. Ja, alltså kvinnor som klär sig i slöja eller liknande huvudbonad.

Vad som satte igång dessa tankar hos mig i dag var att jag såg en kvinna i slöja i sjukhusets matsal. Det stör mig att se alla dessa beslöjade kvinnor. Ja, jag vet att man bara kan strunta i det och acceptera att andra har en religion som påbjuder att bära slöja. Ja folk får visst  tro på precis vad de vad de vill, det lägger jag mig inte i. Men just dessa slöjor stör mig likväl. Varför? Jag tycker att slöjan är en symbol för kvinnoförtryck. (Det är min åsikt och den står jag för). Och jag tycker förresten inte om att se kvinnoförtryck i någon form. Alls.

Meningen med slöjan är som jag förstått det att kvinnan bara skall visa sig helt och hållet (utan slöja) för sin man, det gör henne till en ärbar kvinna, enligt religionen. Man menar bl a att när hon har slöja så ser man henne som den människa hon är, inte som (sex-) objekt. Slöjan skall hindra män att känna åtrå till henne.

Men jag undrar nu: Kan verkligen en slöja hindra en man att känna åtrå? När det verkligen gäller?  Jag tror inte det. För som jag ser det så kan åtrå väckas med bara en blick.

Om man som kvinna skall vara helt bergsäker på att inte hesta upp någon stackars karl, ja då är det ju s k niqab som gäller, alltså den heltäckande och fotsida klädnaden där inte heller kvinnans ögon syns, där de döljs av ett finmaskigt nät. Tänk att leva sitt liv bakom en sådan, gömd för världen…

Avslutningsvis skulle jag vilja ställa en fråga: varför får då mannen visa sig helt som han är ”ute bland folk”? Eller kan inte män väcka kvinnors åtrå???

Men… När allt kommer omkring är vi väl ändå varelser med förstånd och vilja som faktiskt kan kontrollera oss själva? Eller?

Vad tycker ni? Nyfiken…

Post Navigation

Olssons universum

Om att leva minimalistiskt, miljövänligt och hälsosamt, som sockerfri singel...

HomeHopeDreams

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

Millans Värld

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

Freja funderar

Filosofiska & feministiska vardagsfunderingar

Bigassfashion

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

%d bloggare gillar detta: