marreutanpardon

Med fötterna på jorden och huvet på skaft – och – bland molnen då och då…

Archive for the tag “Feminism”

En viktig fråga i valet nästa år?

Nästa år är det val igen.

Jag skulle önska att något parti tar sig an lönegapet mellan kvinnor och män. På allvar. Får bort det. För det är mycket underligt att det alls finns överhuvudtaget.

Många kvinnodominerade yrken har skitlöner. Och bland dessa yrken finns det med all säkerhet en och annan kvinna ur en grupp som ingen bryr sig så mycket om.

Jag pratar om ensamstående (och enastående) mödrar, de som drömde om ett familjeliv men som blev svikna. De som nu sitter där ensamma med tungt ansvar för sina barn, frivilligt eller ofrivilligt. De som är vardagens hjältar (som ingen ser) och sliter som djur. De som önskar sina barn det allra bästa men som inte har råd att ge dem det för att deras lön knappt räcker till det allra nödvändigaste (och ibland inte ens det).

Hittade ett litet klipp från 2010 (kring förra valet) som relaterar lite grann till det ovan skrivna.

En viktig fråga i det klippet lyder: ”måste man ha en man för att få ekonomin att gå ihop”?

I alla fall blir mitt svar på den frågan ett rungande NEJ!!

Men den frågan är nog gångbar (tyvärr) även inför det kommande valet nästa år också.

Eller vad tror ni?

http://www.youtube.com/watch?v=-CPm1_uRaDQ

Annonser

Sexobjekt eller osynlig – måste man välja något av det?

Råkade häromdagen se ett program på Kunskapskanalen (”Sex i stressat Japan”) som väckte en hel massa funderingar hos mig. Om män och kvinnor, om relationer. Och en del annat också. Hjärnan spann loss…

Bland annat fick man höra om par som lever tillsammans i åratal men som aldrig har sex, man får se unga män som hellre sitter i ett rum och onanerar än är med en kvinna eftersom ”man känner press på att tillfredsställa henne också”. Man får höra en man marknadsföra en slags sex-dockor (sex-robotar) som han tror kan vara ett alternativ för män när kvinnor känns för  ”besvärliga” eftersom han tror att det inte går att begränsa mäns ”köttsliga behov” mer än till en viss gräns. (?!)

För ett tag sedan läste jag någonstans om hur mycket nät-porr det konsumeras och hur det påverkar dem som tittar, mestadels då män. Att de liksom blir beroende av porren på nätet och har svårt att ha sex med riktiga kvinnor. Och att de till och med så småningom kan få problem med potensen eftersom de kan bli ”porr-beroende”.

Inte så konstigt egentligen. För i porr avpersonaliseras kvinnan och blir helt och hållet ett objekt. Ett objekt som mannen kan titta på och bli upphetsad av utan att för den skull behöva engagera sig det allra minsta i henne som person. När mannen sedan skall vara med en riktig kvinna av kött och blod och med en personlighet och själ, ja då kan det bli … rörigt.

I vårt samhälle i dag är kvinnan mycket objektifierad. Hon skall vara ung och vacker, helst se ut som en perfekt docka. Och i filmen säger speaker-rösten mycket riktigt att unga kvinnor i dag mer och mer de facto har börjat likna dockor. Men dockor är ju … dockor. De är vackra skal utan någonting i…

För ett tag sedan var det debatt kring något som kallades för Hijab-uppropet som kom till p g a att en ung gravid kvinna hade trakasserats och misshandlats för att hon bar hijab. Detta är förstås något helt fruktansvärt och borde inte få inträffa. Det startades en manifestation till protest mot dådet där kvinnor uppmanades att ta på sig slöja för att visa solidaritet med den misshandlade kvinnan. Jag kan förstå tanken bakom men tycker att det blev fel.

– Därför att  jag är emot att bära slöja och även om jag känner för den misshandlade kvinnan skulle jag aldrig ta på mig en dylik huvudbonad därför att jag anser att den är en symbol för förtryck – och faktiskt – för avpersonalisering av kvinnor. För som jag ser det så gömmer slöjan kvinnan för världen, den gömmer vem hon är.

Ja, antingen är kvinnor objekt avsedda att hetsa upp sig sexuellt på eller också skall de inte synas, inte höras, mer än inom hemmets fyra väggar där de bara ”finns” för sin man och/eller sin familj… Jämför ”hora-madonna-komplexet där kvinnan är antingen ”präktig” (hustru) eller en fallen lättfotad kvinna (hora).

Som jag ser det, så är både att se kvinnor som (sex-) objekt och att få dem att bära slöja, sätt att avpersonalisera dem. Och varelser som är avpersonaliserade är lättare att behandla utan respekt, att vifta bort som oväsentliga. Det känns fruktansvärt och ovärdigt.

Och patriarkatet fortsätter att använda dessa metoder (bland annat) för att hålla kvinnor ”på mattan”. Inte mycket till val…

Men – behöver man välja alls? Nej, det behöver man inte. Man kan vägra att välja, man kan stå upp för sina åsikter och bara vara den man är.

Om byggar-brudar och ett bra boktips!

På jobbet pågår det ombyggnationer. Renovering och omorganisation. Rörigt värre. Vad som är ett trevligt inslag är att man har möjligheten att träffa människor ur helt andra yrkeskategorier än de som vanligtvis jobbar på sjukhus. Som byggnadsarbetare till exempel.

Nu är det ju inte så att jag har någonting emot att titta på välbyggda grabbar i ”bygg-uniform” och hjälm, snarare tvärtom. Men vad som roligt är att kunna se tjejer på detta grabbarnas (forna) territorium. Och inte bara en, utan flera stycken. Och de såg ut att känna sig säkra och bekväma med var de befann sig och med vad de gjorde.

Inte nog med det. I morse, när jag cyklade fram i sommarmorgonen, så siktade jag också en tjej som hoppade ur en betongblandar-bil och sedan skred till verket med att förse byggarna med betong. Jag vet inte om det är tillfälligheter men ändå… Lite kul är det.

Och nu när jag ändå är inne på detta med feminism litegrann, så läser jag en bra och kul bok just nu. Ni kanske redan har läst den men om ni inte har det, så kan jag rekommendera den! Nämligen Caitlin Morans ”Konsten att vara kvinna”!

Idoler och förebilder

Förebilder. Tänker tillbaka på vilka förebilder jag haft genom åren. De har varit några stycken men två av dem har betytt någonting särskilt för mig.

När jag var i 7 års åldern var Pippi Långstrump min första riktiga idol. Jag hade mycket gemensamt med henne, tyckte jag själv. Jag gick min egen väg. Det gjorde Pippi också.  Jag var rödlätt. Pippi var ju riktigt rödhårig men det gjorde ingenting. Och Pippis mamma bodde i Himlen. Precis som min. Jag tyckte om att bestämma och domdera, fast på ett snällt sätt 😉 Som Pippi.

Så fanns det andra skäl till att beundra henne. Pippi var stark. Hon gjorde som hon ville. Som barn hade jag respekt för vuxna för de var ju mycket större än man själv. Men Pippi var inte rädd för vuxna, hon behövde inte det för hon var ju starkare än dem allesammans tillsammans…

Jag minns att jag ville vara som hon, se ut som hon. Det gick så långt att jag blev en slags kopia av Pippi och farmor var tvungen att sy ett ”riktigt” Pippi-förkläde till mig, ni vet med det där ”krysset” bak på ryggen. Jag minns att det var väldigt viktigt… Vad är det med det där krysset bak på Pippis förkläde egentligen? Vari ligger tjusningen och vad gör det så åtråvärt? Funderar eftersom det där krysset på Pippis förkläde syns lika viktigt för min snart 6-åriga dotter i dag som det var för mig då. Och jag är faktiskt glad att min flicka gillar Pippi. För mig står Pippi ändå för vissa saker  som tjejer behöver lära sig, som bland annat självständighet och att tro på sig själv och sin förmåga.

En annan av mina f d idoler hette Marilyn Monroe. Ett tag var jag som besatt av henne, samlade på artiklar, bilder, tidningar, böcker om och med Marilyn. Jag ville se ut som henne. Jodå, så var det. Tyckte att hon var vacker. Och jag tyckte inte att hon var en dum blondin, utan fascinerades av hennes liv, tragiska öde och av hennes naturliga tidlöshet och karisma. Denna besatthet tog sin början någonstans i tidiga tjugoåren och höll sedan i sig i alla fall några år. Jag apade efter hår (färg), make-up och i viss mån kläder. Ja herreminje.

Sedan har det förekommit en hel del andra förebilder men som spelat mindre roll. Nu har jag ingen förebild längre, jag är ju den jag är och jag är nöjd med det. Men kanske, någonstans, finns nog ändå Pippi kvar där någonstans därinne. För jag skulle fortfarande vilja ha ett hus som Ville-Villekulla…

Så cirkeln är sluten.

Ha en fin helg!

Nu knyter jag feminist-näven igen

Äntligen har man då påsk-ledigt. Och har tid att till exempel läsa den lokala tidningen ordentligt. Vanligtvis hinner jag bara ögna igenom rubrikerna och det lite fetstilta…

En artikel hämtad från TT lyder: ”Sjukfrånvaron fortsätter att öka”. Man läser vidare att den psykiska ohälsan i samhället ökar generellt och tros bland annat bero på de höga krav som ställs på arbetsmarknaden i dag. Sjukskrivningarna ökar mest bland unga och kvinnor får man också veta.

Artikeln avslutas med följande som jag citerar rakt av: ”För en tid sedan tillsatte regeringen fem olika utredningar för att få mer kunskap om kvinnors sjukskrivningar. Till exempel för att få svar på varför kvinnor blir mer sjuka när de bildar familj”.

Herregud. Fem olika utredningar. Vart tog det sunda förnuftet vägen??

Jag tror mig kunna svara på frågan här och nu. Så kan de hålla på med sina utredningar bäst de vill.

Vi lever i ett patriarkalt  samhälle. It is a mans World. Fortfarande. För män tar fortfarande mindre ansvar än kvinnor för att skötsel av hem och barn skall fungera. Det finns det ju fin statistik som visar… Och det är tunga poster vi talar om. Städning, tvätt, mat/disk. Logistik vad gäller eventuella barn i hushållet… Planering. Det finns alltid att göra hemma. Och ofta tas det för givet att det är Hon som skall ”klara skivan”. Konstigt va. Och det dessutom helt oavlönat. Ni hör väl hur knäppt det låter egentligen.

Samtidigt måste Hon ju förvärvsarbeta lika mycket som Han utanför hemmet. Detta av olika orsaker, för att ekonomin skall gå ihop och för sin egen skull, för att slippa vara ekonomiskt beroende och för att (förhoppningsvis) få pension när den dagen kommer. Kvinnor sitter i en j…a sits. Minst sagt.

Och vad skall man göra åt saken då? Tja, så länge vi fortsätter att fostra våra döttrar till att bli välartade och duktiga flickor som håller käften och är söta och som gör ”som de skall” då kommer det att fortsätta vara såhär. Och så länge kvinnor går med på att ha de sämsta lönerna så kommer vi att vara beroende av att ha en partner som hjälper till med försörjningsbördan. Det är ju det som det här samhället bygger på, att kvinnor skall vara beroende av män… Eller?

Det är därför feminism behövs. Men kanske framför allt nytänkande. Hur skall vi få de löner som vi är värda till exempel? Funderar starkt på att engagera mig politiskt… Det kanske går om jag delegerar mer marktjänst till min sambo … För jag tror man måste börja med sig själv. Förstås.

Men nu är det ju skärtorsdag så nu skall den här påskkärringen fara till Blåkulla. Vi syns i framtiden! 😉

Är fan lös eller vad?

Ja, jag börjar undra. Kollade på nyheterna i går.

Och på nyheterna visades det en autentisk film som visade hur flera män gav sig på en ensam kvinna, gruppvåldtäkt. I Indien. Någon mer som såg det?

Jag blev väldigt illa berörd för det man fick se visade på en verkligt otäck råhet, ondsinthet. En total frånvaro av respekt för mänskligt värde och av empati. Gruppvåldtäkten pågick ute, på sena kvällen/natten efter vad jag förstod. Helt för öppen ridå och ingen brydde sig. Och detta får fortgå eftersom förövarna inte straffas!

Det sägs att det sker en våldtäkt i Indien var 20:e minut. Indien är inte enda exemplet på denna form av kvinnohat. I krigshärjade områden är våldtäkt en vanlig maktdemonstration. Även i Egypten råkar kvinnor ut för mycket kränkande behandling och även för våldtäkter – mitt på Tahirtorget. För att bli skrämda till tystnad. Fy f-n! Ursäkta språket.

Ja, apropå f-n då. Är han lös? Eftersom sådant här jävelskap får förekomma.

Nej, det är f-n så jag vill ställa mig på barrikaderna och STRIDA!  ARRRRRGGGHHHH vad jag blir förbannad!

Om näthat mot kvinnor

Har just tittat på SVT-Play, Uppdrag gransknings senaste program om näthatet mot kvinnor och är bestört.

Bestört över att detta finns i Sverige i dag. Bestört över att ta del av vilka slags kommentarer som de utsatta kvinnorna fått . Kommentarer som inbegrep allt från förolämpningar och könsord till grova mord-hot. Kommentarer som inger rädsla och ångest. Kommentarer som är menade till att skapa rädsla för att tysta. Det var riktigt kusligt att läsa. Som en dålig thriller, fast i verkligheten.

När reportrarna  i Uppdrag granskning försöker söka upp dem som skrivit kommentarerna är ”dörrar stängda” nästan överallt förutom några stycken personer som man får tag i och konfronterar. Dessa ber nog samtliga om ursäkt och menar att de mera skrev som de gjorde i affekt. Jag reagerade på att en av ”kommentatörerna” som intervjuades, sa själv att man måste tänka sig för innan man skriver någonting som kan såra andra. Men – då undrar jag bara: gäller det alla utom honom själv?!

Om jag någon gång skulle få dylika kommentarer på något inlägg här på bloggen, (för det skulle ju mycket väl kunna hända) hur skulle jag reagera då? Jag vet inte men det är viktigt att komma ihåg att bemöta dem på rätt sätt i sådana fall. Att man måste sätta emot. Ordentligt. Inte låta sig avskräckas.

Programmet väckte många tankar hos mig, vad detta signalerar om i Sverige i dag, vad som håller på att hända med demokrati, jämställdhet och yttrandefrihet. Dessa viktiga grundpelare. Dem måste vi värna om och inte visa rädsla.

För det är just rädsla som är farlig. Rädsla som tystar, som leder till att ingen reagerar eller säger ifrån, även om någonting är katastrofalt fel, den är riktigt farlig.

Ha en bra helg!

Varför ”könskamp” – egentligen?

Upprinnelsen till det här inlägget var att min femåring frågade mig: ”Mamma, vill du vara flicka?” Hm. Ja, det finns ju inte så stort utrymme att välja tänkte jag först. Men jag svarade ja på hennes fråga. Sedan, när jag verkligen funderat på det så kunde jag uppriktigt svara mig själv, inom mig: ”ja, jag vill absolut vara flicka”. Varför skulle jag inte vilja det? Om jag hade varit man hade jag förmodligen velat vara det också. Jag är ju jag hursomhelst. Jag kan tillägga att hon frågade sin pappa samma sak, ja alltså om han vill vara pojke och han svarade också ja på den frågan. Man kan förstås fundera mycket kring det här från olika vinklar. Här är några av mina reflektioner:

Varför finns det något som heter könskamp? Varför måste man bestämma huruvida det ena könet är bättre eller starkare än det andra? Egentligen? Jag har tittat in på några bloggar här på WordPress där diskussionerna går varma i detta ämnet… spott och spe.

Det finns två kön och båda behövs lika mycket för att föra släktet vidare. Primärt och rent praktiskt. Egentligen borde det tänket fortsätta utöver det rent praktiska ändamålet, vi behövs alla på olika sätt för vi är delar i en större helhet.

Kvinnor och män är olika. Men lika. Båda kön är människor. Och igen – båda behövs. Båda är lika mycket värda. Och båda är lika starka. Även om mannen har mera muskelmassa så är han inte bäst. När allt kommer omkring är det vad som sitter mellan öronen som räknas (och inte mellan benen!).

Jag tänker på dem som är gay. De som jag känner som är gay är helt fantastiska och underbara människor. En av dem är en av mina närmaste vänner. Vi  som inte är gay har mycket att lära av dem för de har varit tvungna att omvärdera en hel del…

Nej, jag tycker att könskampen egentligen borde vara onödig. Man kan likna den vid ett slags globalt inbördeskrig, där parterna kastar skit på varann och försöker att nedvärdera motståndaren. Börjar inte det kännas lite omodernt? Men det verkar som att den behövs i alla fall, i någon mån.

Borde vi inte istället försöka njuta mera av att vara dem vi är – och av varandra! 😀

Trevlig helg!

Värderas efter utseende?

Angående utseende -igen.

Ibland känner jag bara för att helt enkelt strunta i att fixa till mig. Gå ut sådan som jag är. Bara dra en kam genom håret och ge blank f-n i att sminka mig.

Tankarna drar iväg… Detta att kvinnor värderas så mycket efter sitt utseende, är inte det väldigt o-juste?! Visst är det som kvinna härligt att ibland få njuta av att få göra sig fin men inte f-n skall hela ens existens hängas upp på hur man ser ut?

Det patrialkala samhället som vi lever i. Där kommer detta med kvinnors utseende in. Allt talar om för oss att det är såååå viktigt att vi håller oss söta och fräscha på alla de sätt. Media spär på med reklam för att kunna förbättra utseendet så de håller på att spricka: hår, make-up, anti-rynk… listan blir oändlig… Smal och söt skall man vara. Helst så smal så skelettet syns. Då sitter kläder bra. Som på en galge… Är man fyllig så är det inte säkert att man blir sedd. Man kan till och med bli diskrimerad. Ansedd som lat eller rentav dum.

O så bra att patriarkatet kommit på en sådan bergfast metod att hålla kvinnor ”på mattan”. Från barnsben får vi lära oss att vi skall vara snälla – och söta! Och den som av någon anledning inte vill vara snäll och söt, den hamnar kanske utanför gemenskapen. Och det värsta: många kvinnor instämmer i patriarkatets värderingar. Av rädsla för att själva hamna utanför får man väl tro.

En del män njuter av (makten av) att vid behov, alltså om man inte är snäll/söt/håller käft när man skall o s v, plocka av kvinnor en bra bit av deras självförtroende genom att säga någonting negativt om deras utseende. En av de s k härskarteknikerna. Effekten är oerhört stark. Och som kvinna i ett samhälle som vårt där normen är som den är så är man ju sårbar. Särskilt när man är ung. (Se gärna tidigare inlägg vid namn ”Du har ju ingenting”)..

Men när man kommer upp i 40+ (och fortfarande har ett utseende som är helt OK) ja då ligger vissa mansgrisar risigt till för då har man en hel del att komma med. Som till exempel ett självförtroende och självkänsla som är grundat på vem man är och vad man kan och inte på hur man ser ut. Och som mycket kunskap om livet och med stor människokännedom. Då blir det upplagt för en fajt.

Då kan man räkna med att patriarkatet byter till en annan taktik, den smädande. Då är man plötsligt en gammal  ”surkärring”.  Bara sur, ful och gammal – eller? Värdelös om man skall värdera efter utseende. Och kanske dessutom en riktig bitterfitta. Och patriarkatet ser till att ingen lyssnar på en i deras syn värdelös kvinna.

Läs nu det fetstilta ordentligt:  ”Värderas efter utseende”.

Det låter väl ganska otäckt egentligen? Att man som kvinna skall behöva bli det.

Ha en fin helg!

Röd vecka och ”rödstrumpetankar”

I dag känner jag mig mera grisk än vanligt. Det säkert p g a  att den kvinnliga veckan gjort sig intåg och detta brukar göra mig mer än nog irriterad, på allt möjligt. Men det kan också vara väldigt ”produktivt” på olika sätt. Jag får oftast väldigt mycket gjort under den perioden. Säga vad man vill men att vara hormonstinn kan ha sina fördelar.

Hursomhelst, i dag bar det sig inte bättre än att denna vackra höstdag  blev fullspäckad med allsköns skitjobb härhemma. Som städning. Disk. I går var det tvätten. Som grädden på moset denna dag då blev det att ställa sig vid spisen och slänga ihop någonting gott. Då började jag muttra för mig själv i köket. Jag pratar ofta för mig själv när jag är arg eller sur och jag vet att det ser helt idiotiskt ut men gör det i alla fall. Jag muttrade först om hur dåligt skick vårt kök är i. Att vi behöver nytt golv där, att spisen behöver bytas. Att fläkten är från stenåldern. Att golvet är kladdigt (för det orkade jag inte städa i dag). Att golvet är täckt med leksaker. Bla bla bla. Jag vill också påpeka att jag ibland kan tycka att det är kul att laga mat, att städa och t o m att tvätta. Och min sambo hjälper mig hemma också. Bara så ni vet. Men såna här tankar ältar jag i skallen ganska ofta i alla fall.

Sedan flöt tankarna iväg mera perifert. Då handlade muttrandet om över att det är detta som vi kvinnor fostras in i från det att vi är små. Att stå till tjänst med markarbetet hemma alltså. Städa, diska, laga mat, tvätta, stryka, lägga in tvätt. Plus allt det andra som vi oftast känner att vi ”måste göra”. Till exempel sköta ”de sociala kontakterna”. Vara huvudansvariga för allt som rör barnen. Vara de vårdande. För hur vi än vänder och vrider på det så är det ännu ganska ojämställt i de svenska stugorna. I alla fall om man skall tro på statistiken som kommer då och då angående jämställdhet.

Jag tänkte till exempel på detta med leksaker då, hur genusstyrt det är. Jag har en liten tjej hemma, 5 år är hon.

Detta med att man köper vissa leksaker till en liten tjej. Som dockskåp och docksäng, som lek-kök och lek-käk. Kastruller och sådant. Dockor och kaffeservis. Visst kan man köpa det om lilltjejen vill ha det. Men att medvetet välja att köpa detta till sitt barn, därför att det är så ”alla andra” gör, är det rättvist? Min flicka leker hellre med sitt tåg än med sina dockor, i alla fall än så länge. Och ja, hon har haft chansen att välja dockor, chans att se att det finns alternativ. Men hon är en skön blandning. Hon gillar att leka med tåg och bilar. Att leka sjörövare. Att leka Pippi. Och hon gillar också att klä sig i sin ”guldklänning” som ”står ut” när hon snurrar runt… 🙂  Nej, jag känner mig inte orolig när det gäller henne, inte det minsta.

Har läst en del om detta med genus och uppfostran och tycker det är mycket intressant. Vill minnas att jag även skrivit lite i något tidigare inlägg om detta, till exempel om hur småtjejer redan på dagis till exempel ”används” för att dämpa stökiga killar.

Hur tänker ni kring genus och leksaker? Kring killars och tjejers uppfostran?

Post Navigation

Olssons universum

Om att leva minimalistiskt, miljövänligt och hälsosamt, som sockerfri singel...

HomeHopeDreams

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

Millans Värld

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

Freja funderar

Filosofiska & feministiska vardagsfunderingar

Bigassfashion

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

%d bloggare gillar detta: