marreutanpardon

Med fötterna på jorden och huvet på skaft – och – bland molnen då och då…

Archive for the tag “Barn”

Slaget om fjärrkontrollen

Häromveckan gjorde vi härhemma (mestadels dottern och jag) en dagordning om vad som skulle tas upp på nästa familjemöte. Bland annat skulle vi diskutera hur fjärrkontrollen skulle handhas av oss familjemedlemmar, vilken turordning som gäller för handhavandet – till exempel en lördag kväll. Detta kanske låter skumt men vi har vissa regler hos oss. Till exempel om hur den attraktivaste och bästa platsen i soffan skall utnyttjas av familjemedlemmarna. För annars blir det anarki…

Upprinnelsen till det här ämnet på dagordningen var att dottern och pappan i familjen inte kunde komma överens om vem som skulle ha fjärrkontrollen en lördagskväll. Pappan i familjen ville titta på ett naturprogram och dottern på ett barnprogram. Som tur var hade inte undertecknad något specifikt önskemål…

Nu förhåller det sig på det sättet att dottern har en TV-apparat på sitt rum så en enkel lösning på problemet skulle kunna ha varit att hon gått in på sitt rum och kollat på sitt program och därmed låtit fadern sitta kvar i vardagsrummet med kontroll över kontrollen, så att säga.

Men nu var det lördag kväll. Lördag kväll är helig på något sätt. Det är då vi skall umgås och mysa. Det är då vi skall vara som socialast.

Så dottern ville inte gå in på sitt rum och kolla på TV själv. Som hon själv uttryckte saken: ”pappa, fattar du inte att jag är en sällskaplig unge?!” 😀

Som mamma hamnar jag då förstås mitt i stridens hetta och försöker att medla så gott det går. Dramat slutade hursomhelst med att dottern vann slaget om fjärrkontrollen. Alltså fick pappan i familjen till dotterns rum och kolla på sitt naturprogram… Håhåjaja.

Så nu återstår att se vad vi kommer fram till på familjemötet angående detta med fjärrkontrollen… för det måste ju finnas vissa regler, eller vad säger ni?

Ha en fin helg!

Tankar i påsktid: om tro, Jesus, död och uppståndelse

Häromdagen fick jag förklara för min 7-åriga dotter varifrån vår tradition med påsken kommer ifrån. Det är fantastiskt att ha barn för de ställer så bra frågor och bra frågor kräver förstås bra svar, det vill säga rätt svar. Så det var bara för undertecknad att utforska sin egen kunskap och se om den räckte. Det gjorde den då tyvärr inte. Jag fick lov att konsultera Google och därefter försöka att förklara för dottern varför vi firar påsk. 🙂

Ofta så leder ju förkovran i ett ämne och uppdateringar av den egna kunskapen i detsamma till vidare funderingar. Plötsligt fann jag mig själv funderandes över Jesus och hans öde. Över vem Jesus kunde ha varit och en massa annat. Det var intressanta funderingar. När jag var barn och ungdom var jag ganska påläst vad det gäller den kristna inriktningen eftersom jag då på den tiden rörde mig i kristna kretsar. Nu som vuxen har jag också en tro men jag vet inte om jag kan säga om jag är kristen. Jag tror på att det finns någonting som skapat allt som är eftersom jag inte för ett ögonblick kan tro att allt uppkommit av en slump. Jag tror på högre medvetande. Men kristen? Nja.

Ja, när jag var barn var jag fascinerad av Bibeln, Gud och Jesus eftersom jag på något sätt upplevde allt det där som ganska spännande och liksom magiskt. Jesus som till exempel sades kunna hela människor, till och med göra dödssjuka människor friska och som hade andra krafter som var extraordinära. Men jag kan inte låta bli att undra: vem var Jesus egentligen? Mannen Jesus. Personen Jesus. Var han ändå inte, trots sina extraordinära förmågor också en vanlig människa av kött och blod? Vad hade han för drömmar att förverkliga i sitt liv? Eller var hans liv redan förutbestämt, att dö för andras synder?

Om jag förbehåller mig rätten att själv tänka och fundera över vad jag läst om Jesus så tror jag att han faktiskt var en människa som hade förmågor långt utöver det vanliga. Att han var en vanlig människa men ändå inte. Han kan mycket väl, som jag ser det, varit en Gudason inkarnerad i en människas kropp. Jag har sett mycket konstigt i mitt liv och har mött människor som varit mycket speciella, som haft det som de flesta av oss skulle kalla extraordinära förmågor. Så ja, jag tror absolut att Jesus har funnits, då någon gång för cirka 2000 år sedan. Och jag tror att han var en människa med extraordinära förmågor eller sinnen som var långt mera utvecklade än vad våra sinnen är i dag, över 2000 år senare. Varför inte?

Men … En sak med Jesus som verkligen var extraordinär var att han (enligt Den Heliga Skriften) kunde återuppstå från de döda, liksom upphäva döden. Att han efter tre dagar var lika levande som innan han dog på korset. Att människor skall ha sett hans sår och talat med honom och att alla tvivel därmed skulle vara borta. En del av mig tänker att det vore ju fantastiskt om det skulle kunna ha varit på det sättet, och hur kunde det i sådana fall vara möjligt rent fysiologiskt? En annan del av mig känner däremot att någonting sådant måste jag nog faktiskt se innan jag kan tro på det… Men eftersom jag som sagt har upplevt en hel del ganska oförklarliga saker så kan jag ändå inte låta bli att undra. Kanske det ändå är möjligt att det faktiskt hände, att han steg upp ur graven? Ja, det kan man fundera över… 🙂 Vore kul att höra hur ni tänker kring detta?

Glad påsk!

Skolavslutning!

Skolavslutning för min flicka i dag.

Äntligen kom det då till slut, sommarlovet. Eller ja… min lilla tjej sa att hon kommer att sakna klassen i sommar. Det bådar väl gott för framtiden får man förmoda? Jag minns inte att jag någonsin såg fram emot hösten när jag (äntligen) fick gå på sommarlov… Man hade ju bara det där härliga och lååånga sommarlovet med underbara lata sommardagar på landet framför sig och hösten fick gärna vara riktigt långt borta. Men det var jag det. Är glad att min flicka har en mer positiv inställning än vad jag hade dåförtiden.

Det kommer i alla fall att bli högtidlig avslutning i kyrkan nu i eftermiddag, hela paketet. Det ser jag fram emot. Vi kommer att sjunga sommarsånger för full hals. Som ”Den blomstertid nu kommer” och ”Idas sommarvisa”. Jag tar tagit på vattenfast mascara för jag är löjligt lättrörd i vissa sammanhang. Som på bröllop. Som när det är skolavslutning. Så fort någon håller någon form av känslosamt tal. Då rullar tårar på min kind. Varför är man sådan?

Och sedan blir det kalas hemmavid med tårta och annat gott. För sommarlov skall ju firas ordentligt, eller hur?

 

”Var och en blir salig på sin tro” ?

Nu blir det svåra existentiella frågor i bloggen!

Häromdagen frågade min flicka vad Gud är och om jag tror på Gud.

Jag svarade att ”ja, jag tror på någonting större, som man kan kalla Gud eller det Stora Medvetandet (förklarade det som en enorm, för oss osynlig hjärna) som skapat allt som finns  i hela universum.

Min lilla tjej funderade ett stund och sedan kom det: ”Men… Mamma, vem skapade Gud då”?

Plötsligt blev det svårt att finna ett svar… och jag fick svara att det är det ännu ingen levande människa som har kommit på riktigt och att det finns en massa olika förslag (teorier) på hur det skulle kunna gått till.

Sedan funderade hon lite till.

Och så kom nästa reflektion: ”jamen, hur skall man då kunna tro på någonting som man inte verkligen vet finns på riktigt”? Jag måste säga att det var ett sjujäkla bra svar.

Ja, sedan var det ju då min tur att fundera ett slag – igen. Sedan sa jag: ”ja, du vet, jag har ju vandrat ganska länge på det här klotet nu och jag har varit med om en hel del saker som man inte riktigt kan förklara eller se men jag tror på dem i alla fall. Jag vet inte riktigt säkert men jag tror mycket starkt på att det finns saker som vi människor inte ser eller aldrig ens skulle kunna tänka oss att de skulle kunna finnas”.

Sedan förklarade jag skillnaden mellan att tro och att veta för henne. Och att människor tror på olika sätt och av olika anledningar. Och hon lyssnade och sa: ”Ja, det verkar bra tycker jag, för då kan ju alla få tro på vad de vill och vad de tycker känns rätt”.

Och jag kunde ju bara hålla med om det. För att tro är en sak, att veta en annan och när allt kommer omkring så blir ju faktiskt var och en salig på sin tro.

Eller vad tror ni? 🙂

När barns frågor manar till viktig eftertanke

Det är fantastiskt att ha barn på så många sätt men en sak som verkligen är magisk med barn är att de kan ställa frågor som gör att man ibland är tvungen att tänka efter ordentligt.

Häromdagen var det dags att testa en viktig signal: ”viktigt meddelande till allmänheten” som ju görs den första måndagen i varje månad. Eftersom min dotter är sjuk den här veckan så var vi hemma och satt och åt frukost när tutandet startade. Och vi bor där det ljuder ordentligt, alltså nära en dylik mistlur.

Efter att jag berättat vad det är för en signal och vad den kan stå för så frågade min dotter vad krig är egentligen, varför det händer och hur det går till.

Jag började initialt att berätta hur det går till rent teoretiskt: att krig är när grupper av människor, till exempel i olika länder, blir osams om vem landet tillhör och då bråkar om det ordentligt, att de skjuter och bombar på varandra. Och att många dör eller blir allvarligt skadade.

Sedan dryftade hon sina tankar om det sagda och sade: ”jamen då blir väl allting helt förstört när det är krig”? Och jag svarade att ja, det blir det. Vi talade om hur det kunde se ut efter att bomber briserat och vad som händer med människor när det blir krig. Om sådant som skräck och svält och att inte ha någonstans att bo. Om att få skador för livet, fysiska och själsliga.

Och medan jag berättade så jag insåg att jag inte vet alls vad krig innebär eftersom jag (tack och lov) aldrig varit med om det i verkligheten. Jag vet egentligen ingenting om vilka känslor man får när man får veta att det blir krig, ingenting om skräcken när bomber eller granater exploderar, ingenting om hur det känns att bli hotad till livet, ingenting om hur det är att få hela sitt hem förstört, ingenting om hur det känns att se människor bli allvarligt skadade eller dö. Jag kan bara föreställa mig. Jag summerade med att säga att krig är helt  obegripligt fruktansvärt, onödigt och någonting som inte borde finnas alls.

Det som gjorde det hela lite speciellt var att ett avsnitt av Alfons Åberg som gick på barnkanalen senare på kvällen också handlade om just krig, om allt det vi tidigare talat om och som knöt ihop säcken på ett fint sätt för min dotter. När sådant händer så funderar jag på synkronisitet…

Och om kvällen när jag funderade vidare på detta ensam på kammaren, tänkte jag på de människor som flytt krig, som varit med om det i verkligheten och jag fylldes av medkänsla för dem och någonstans en önskan om att de, en dag, om och när de orkar, på något sätt kan berätta om sina upplevelser. För att bära på sådant måste vara fruktansvärt, det kan jag faktiskt förstå, med blotta eftertanken.

Levande minnen av de som är borta

Mitt förra inlägg handlade om programmet döden-döden-döden på SVT. Och jag vill spinna vidare på det här med temat döden. Kanske för att det väcker en del funderingar.

För mig har min mammas grav aldrig varit den plats där hon ”finns” för mig. Hon lever i mitt minne (och som jag tror, på ”andra sidan”). Detta blev extra tydligt för mig under den senaste allahelgona-helgen när min dotter var med mig på kyrkogården när vi gjorde iordning graven inför vintern.

När vi var klara med allt och skulle gå så sade jag: ”hejdå mamma” och min dotter sa efter en viss tvekan: ”hejdå mormor”. För mig kändes det rätt just då men ocskå lite underligt på samma gång. Jag tror att jag sa det mest för min dotters skull, att det inte skulle vara någonting konstigt med detta med kyrkogårdar. Jag ville göra ”någonting naturligt” av det hela. Jag vet inte om det var rätt eller fel men det gav upphov till en del funderingar, både hos min lilla tjej och hos mig själv.

Efter någon dag så frågade min flicka vid frukostbordet: ”Mamma, varför sa du ”hejdå mamma” när vi gick från mormors grav häromdagen”?

Jag blev lite förvånad över att det kom upp sådär i efterhand. Men det är sådan hon är, min dotter. Hon tänker mycket. På allting. Och sedan kommer frågorna.

Sedan följde ett långt samtal om döden, vad som man tror händer när man dör etc. Hon tyckte det var lite underligt att mormor låg där nere i jorden men jag förklarade att det är bara mormors kropp som ligger där och att  hennes ande eller själ, den finns kvar, som ”en ängel”. Jag pratade om att vi bebor våra kroppar som andar under den tiden vi finns på jorden och att vi sedan fortsätter finnas på ett annat ställe. För det är så jag tror att det är. Jag märkte på henne att hon tyckte att det verkade hoppfullt. Att allt inte är slut när man dör.

Tillbaka till minnen då. Jag minns plötsligt fragment av hur det var efter mammas död. Till exempel hur pappa i sin oerhörda sorg klamrade sig fast vid de saker som fanns kvar efter mamma. Som hennes kläder, skor, smycken etc. Jag minns hur det kändes att ta upp och titta på de där sakerna. Hennes skor som var slitna på ett speciellt sätt. Favoritkläderna. Armbandsuret. Smyckena. Det kändes så vemodigt, slutgiltigt och sorgligt. Ja, att ta fram och titta på hennes tillhörigheter kändes mycket, mycket tungt. Då var jag ungefär 9-10 år kanske och det hade gått ett par år sedan hon dog.

Men kanske det inte var så för pappa. Han sparade alltsammans omsorgsfullt på vinden och kunde inte göra sig av med det förrän långt, långt senare. Det kanske var hans sätt att minnas henne och kanske också att hålla minnet av henne levande. Eller så var det en fas i sorgebearbetningen.

Jag behöll mammas armbands-ur. Det är det enda. Och en del foton. För mig räcker det att hon lever i mitt minne – och hon är hos mig ganska ofta. Det har hon varit sedan hon gick. Så för mig är hon i högsta grad levande.

Hur håller ni era minnen levande (av era nära och kära som gått bort)?

Alla får vara med?

På min flickas skolgård finns det en skylt där det står med stora bokstäver ”ALLA FÅR VARA MED”.

”Vad fint” tänkte jag när vi kom till skolan den första skoldagen med vår dotter. ”Här verkar man ha rätt inställning” tänkte jag vidare, glatt och lite naivt. Nu vet man ju att i verkligheten förhåller det sig inte alltid på det sättet. För som barn gäller samma oskrivna regler som när man är vuxen, nämligen:

Man bör passa in. Man bör inte sticka ut. Man bör vara som ”alla andra”.

Ovanstående regler får man ju tidigt lära sig, är väldigt viktiga. För annars… får man kanske inte vara med och leka med ”alla de andra” (barnen). Då får man klara sig själv.

Eftersom jag var mobbad som barn vet jag allt om hur det är att inte få vara med.

Man förstår inte varför de stänger en ute. Man funderar väldigt mycket över varför man inte blir insläppt i gemenskapen.

I går råkade jag av en händelse se en film om vildhundar (tror jag det var). De visade en stackare som hade oturen att se lite annorlunda ut än de övriga i flocken. Han hade nämligen hängande öron medans de andra hade uppåt stående öron. Vad fick man se? Jo de gick på honom allesammans, bet och pucklade på honom. Och det var inte bara hans ”jämnåriga” i flocken utan faktiskt även de vuxna individerna som stod för mobbningen.

Och så är det ju tyvärr även i människosläktet. Det finns lärare som mobbar elever i skolan och det finns de lärare som medvetet eller omedvetet blundar för att det finns mobbning bland eleverna. Och vidare finns det ganska gott om vuxna som mobbar andra vuxna.

Jag kan inte låta bli att fundera över vad det är som får individer i en flock att hacka på dem som inte råkar passa in. Tänker på uttrycket ”hackkyckling”.

Vad är det för mekanismer som föder behovet av att få utesluta och trycka ned en annan individ som man kanske inte riktigt förstår sig på eller som ser annorlunda ut? För det kanske är det som det handlar om? Eller är det någonting evolutionsrelaterat, som det så kallade ”naturliga urvalet” (de bäst anpassades överlevnad)? Det är förstås ganska invecklat vad som ligger bakom.

Men jag skulle vilja ställa en fråga: kan man inte ställa lite högre krav på oss människor som ju ändå skall föreställa högt utvecklade: Skulle vi inte kunna vara lite mera vidsynta och försöka ha en större acceptans för dem som inte kan, eller faktiskt – vissa gånger inte vill inordna sig i ledet?  För det skulle säkert kunna tillföra mycket gott.

Jag skulle vilja önska att det kunde finnas en plats för precis alla. För när allt kommer omkring så blir det ju ganska ointressant om alla är stöpta i ungefär samma form och tänker likadant. Människan är alltför avancerad och komplex för att kunna knuffas in i ett sammanhang där alla måste vara likadana. Det skulle aldrig fungera.

Men  finns det inte redan en plats för alla om man tänker efter lite? För även de som inte verkar passa in behövs förstås, det är de som går i bräschen för ett nytt tänkande, det är de (som genom sin existens)  skall hjälpa till att skapa en större acceptans (och därmed föra mänskligheten framåt). 😉

För om det finns acceptans, då får alla vara med. På riktigt.

Trevlig söndag!

Hur kan vi motverka mobbning?

När ens barn börjar skolan är det spännande och roligt. Men också nervöst på olika sätt.

Och har man som jag, en ”historia” som mobbad under hela skoltiden, ja då kan det bli jobbigt. För mardrömmen är att hon blir mobbad, utanför på något sätt.

Just nu kan man läsa i Aftonbladet om granskningen av om hur verkligheten ser ut när det gäller mobbning  i svenska skolor i dag.

Det är så bra att detta uppmärksammas i medier och jag tror att det är viktigt att mobbingoffer får möjlighet att komma till tals och berätta om hur det är att vara mobbad och hur det kan komma att påverka hela ens liv. För det gör det, mycket och på väldigt många olika sätt.

Min egen historia som mobbad har jag berättat om lite grann om i tidigare inlägg. Att tänka tillbaka på den tiden och att sedan berätta hur det upplevdes kan vara mycket jobbigt. Det blir att färdas tillbaka i tiden, in i psykets vindlingar. Och det kan riva upp gamla sår, sår som man trodde var läkta för längesedan.

Och mobbarna är dem som jag (som f d mobb-offer) verkligen skulle vilja fråga ut om olika saker. Men det blir ju av förklarliga skäl svårt att få tag i någon som vill ställa upp och ”tala ut” om sin erfarenhet som mobbare. Men, om någon mot förmodan, skulle våga träda fram och berätta om varför man mobbade så skulle det vara mycket, mycket bra och mycket modigt. Faktiskt. För jag tror absolut att man måste höra mobbarnas historia för att få en bättre bild av varför mobbning uppstår.

Och jag tror inte att skolorna kan lösa hela problemet. Det är ju hemma som barnet har sin bas. Som förälder har man alltid ansvar, som ansvar för att försöka vara en bra förebild. Och ansvar för att tala om för barnet vad som gäller när det kommer till skyldigheter, rättigheter och – moral.

Det behövs också mer kunskap i ämnet. Tabun och skuld kring mobbning måste bort. Den smutsiga byken måste fram och läggas under lupp.

Det behövs sanna historier av riktiga människor och det behövs utbildning, som till exempel föreläsningar.

Och alla måste hjälpa till. Samhällets vuxna, lärare – och barn/unga. Vi måste börja ta ansvar för och bry oss om varandra mer än vad vi gör i dag. För vårt samhällsklimat är hårt och just därför behöver vi varandra.

Trevlig helg!

Skolstart och tillbaka till verkligheten

I går var det dags för min lilla tjej att börja förskolan, eller ”nollan” som det ju också kallas. Det känns lite ”stort” 🙂  Hon är inget dagisbarn längre.

Och så roligt det var att gå med henne till skolan! Ett gäng förväntansfulla barn och ungefär lika stor mängd (nervösa) föräldrar samlades och sedan var det dags för den första skoldagen. Vi föräldrar avvek efter att ha haft en egen samling medan barnen lekte. Och det gick väldigt bra allting, hon hade visst varit lite ledsen efter att vi sagt ”hejdå och vi kommer tillbaka och hämtar dig senare” men det hade rett upp sig och när vi hämtade henne igen var det glada miner och inga ledsamheter. Första skoldagen hade varit helt OK.

Och skolstart betyder ju tillbaka till verkligheten igen. Dags för vardagslunken. Men det känns faktiskt ganska OK. Kanske beror det på att sommaren varit bra.

Hur har ni kommit igång efter sommar och semester?

Barn, sanningar och konsekvenser

Sanningen är viktig för mig. Men ibland kan den vara svår att handskas med.

Jag är väldigt bra på att låta käften gå, har flera gånger sagt att kunde jag få betalt för att prata på så hade jag varit stormrik… Detta med ”talets gåva” är på verkligen på gott och ont.

När det gäller kombinationen barn och hemligheter så kan det vara ganska riskabelt att prata om hemlisar när barn är närvarande. För hemligheten kan bli avslöjad när man minst anar det och det kan bli med en ganska så hög pinsamhetsfaktor.

Som den där gången när jag hade uttalat mig om en viss nära släkting och sagt att jag retade mig på vederbörandes sätt att kommentera min inredning. Ganska långt senare, från denna händelse så blev det att vi skulle äta middag hela familjen, ute tillsammans med ovan nämnda släkting. Det var en trevlig och ganska dyr restaurang, vi hade precis fått in maten och börjat äta. Allt kändes alldeles strålande. DÅ.

Min dotter säger högt och tydligt: ”men mamma, vad menade du egentligen när du sa att X inte skulle lägga sig i så mycket, till exempel hur möblerna stod (i ett visst rum)”.

Knäpptyst vid bordet. Släktingen som liksom stirrade frågande, först på min dotter och sedan på mig men som tack och lov hade sinneslugn nog att inte förstöra denna middag med en sur min (det måste tillskrivas vederbörande som en mycket stark och bra egenskap!) utan bara himlade sig lite och sedan fortsatte att äta…

Men Gud så pinsamt! Då sa jag till mig själv att jag ALDRIG mera skulle låta sådana ”hemligheter” bli hörda av mitt barn. Tyvärr tog det dock inte så lång tid innan det var dags för nästa pinsamhet. Men det är en annan historia.

Ja ibland är det jobbigt med sanningar… och med en stor käft.

Post Navigation

Olssons universum

Om att leva minimalistiskt, miljövänligt och hälsosamt, som sockerfri singel...

HomeHopeDreams

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

Millans Värld

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

Freja funderar

Filosofiska & feministiska vardagsfunderingar

Bigassfashion

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

%d bloggare gillar detta: