marreutanpardon

Med fötterna på jorden och huvet på skaft – och – bland molnen då och då…

Archive for the category “Andligt”

Något lite om ondskan – och så lite andlig spis på köpet!

Eftersom det är påsk vill jag skriva någonting om tro, och om allt som är. Dock har jag inte valt ett ämne som är ljust och glatt. Tvärtom. Jag väljer att skriva om någonting som de flesta vill undvika att ha att göra med, av helt försvarbara skäl. Nämligen ondskan. Men vad är då ondskan?

Ja, jag gör inte anspråk på att vara någon som vet. Däremot har jag funderingar kring den som jag gärna vill delge vad jag tror och helst diskutera också, om det nu skulle vara någon som vill det.

Om ni frågar mig så finns Ondskan i allra högsta grad. Min uppfattning är att den är en kraft som alltid funnits och som uttrycker sig genom dem som den har tagit i sin makt, genom dem som låtit sig bli verktyg eller kanaler för den. Jag tror starkt på att alla vi människor är verktyg för Skapelsens energier och krafter och att en av skapelsens krafter är Ondskan.

Så hur tror jag att Ondskan är?

Ondskan bryr sig om någon överhuvudtaget, den bryr sig aldrig om någon som har det svårt. Tvärtom vältrar den sig i andras elände, den närs av människors lidande. Lidande är dess livsluft. I stort och i smått. Fysiskt lidande och psykiskt lidande. Det spelar ingen roll. Bara det ”gör ont” så är det bra. Ondskan är motsatsen till kärlek, till det som gör gott, till det som känns gott och som man mår bra av. Det är därför man ofta talar om ljusets krafter och dess motsats, mörkrets krafter.

Jag tror att Ondskan gärna söker sig till den som  är försvagad av någon anledning och gärna då försvagad i sin tro. Den bryr sig inte ett dugg om att dess offer är svagt, att den slår på den som redan ligger. Ondskan har ingen empati. Den utnyttjar, skövlar – och överger. Och ondskans metod är grym och mycket bedräglig. Hur gör den då? Först söker den splittra och söndra offret. När offret är nere för räkning träder den fram och utger sig inte sällan för att vara ”god”, likt ”en räddande ängel” luras offret att tro att detta är något att lita på. Ibland lägger ondskan tid på att också försöka väcka en slags andlighet hos den utsatta som ofta känner sig upplyft, betydelsefull och bekräftad. Offret går ofta igenom en period där det känner sig utvalt och ”god” (Ondskan har förstås spelat på offrets skuldkänslor, ja just skuldkänslor är ett av Ondskans favoritkänslor!). Offret luras att göra ”goda” handlingar som dock bara spelar Ondskan i händerna. Och Ondskan driver sitt spel… Men förr eller senare kommer sprickorna i fasaden, (för inte ens Ondskan är perfekt) glimtarna som gör att offret börjar inse att det är ute på villovägar.

Så man kan trösta sig med att förr eller senare kommer Sanningen fram. Som sig bör. Det är då allt rämnar och hela illusionen spricker. Det är då allt står klar för offret, att det blivit grundlurat. Offret står där och undrar vad det var som hände, trodde ju aldrig att det kunde bli så bedraget. Det hade ju satt all sin tillit till vad det trodde var gott. Och då har Ondskan fått vad den vill ha. Den har lurat, bedragit och skövlat för att sedan bara gå för att lämna offret åt sitt öde… Kvar står offret med… vad då? Inte mycket?? MEN – kanske med en insikt om vad som är gott och vad som är ont?

Men hur skall man känna igen ondska då? Det är som sagt inte lätt. Jag har eftersom att det är påsk och allt, letat efter lite andlig spis i min dagstidning i dag men icke. Men jag får ordna med saken själv. Så här kommer en länk till ett Bibel-ord som kanske kan vara till hjälp: http://sv.bibelsite.com/swe/matthew/7.htm. Jag tycker att ”på deras frukt skall ni känna igen dem” är huvudet på spiken…

Hoppas ni alla har en fin påsk!

Annonser

Älskade Pappa – i ljust minne bevarad

Som jag skrev i mitt inledande ”come-back inlägg” har det hänt väldigt mycket det här året, tyvärr en del svåra och jobbiga saker. En av dem är att min pappa nyligen gick bort efter en lång tids sjukdom. Under sitt sista levnadsår åkte han in och ut på sjukhus vilket han avskydde eftersom det var just på sjukhus som han tvingades bevittna hur min mamma tappert kämpade emot men till slut dog i sin cancersjukdom. Detta var i början på 70-talet och på den tiden fanns det inte så mycket behandlingar mot cancer som vi har i dag. Då betydde ofta diagnosen cancer likhetstecken med döden.

Jag har hela tiden vetat att jag ville vara vid min pappas sida när det var dags för honom att gå bort. Men hur skall man då kunna veta när någon skall gå? Inte ens läkarvetenskapen kan med säkerhet veta den exakta tidpunkten för när någon skall dö. Jag tror dock att det finns andra dimensioner av verkligheten och att man kan be om hjälp därifrån och få ledtrådar eller tecken. När min mamma dog i början på 70-talet var jag 7 år gammal och hade svårt att förstå och ta in att hon aldrig någonsin mer skulle komma tillbaka. Men mitt i den svåraste sorgen öppnades dörren till den andliga dimensionen och jag har alltid känt att min mamma funnits där för mig även om jag inte kunnat se eller höra henne.

Så jag bad helt enkelt mamma att på något sätt tala om för mig när det var dags för pappa att gå, jag ville vara beredd. Och tecknen fanns där hela tiden, de sträckte sig över en månads tid. En ganska lång tid kan man kanske tycka men det var bra eftersom jag då fick en möjlighet att förbereda mig mentalt och känslomässigt på vad som skulle ske.

Hans fyra sista dagar i livet fanns jag vid hans sida. Jag tog ledigt från jobbet och bad personalen på den palliativa avdelningen där han låg att ställa in en säng i hans sjukrum så att jag kunde finnas där för honom dag som natt. Naturligtvis var det obeskrivligt jobbigt att bevittna hans döende på nära håll men ingenting annat verkade tänkbart. Jag ville inte lämna honom där alldeles ensam med sin ångest och sina tankar inför döden. Jag hade bestämt mig för att följa honom ända fram till den tröskel som ingen levande kan stiga över.

Och jag ångrar det inte en sekund. För det fanns tid att vara där just för honom, att prata, (så länge han orkade med det) att ta farväl och säga allt det s0m skulle sägas och när vi var klara med detta så kunde han somna in lugnt och stilla. Pappa hade inte mycket frid i sitt sinne under sina sista år p g a olika orsaker men jag vet att han tog steget in i Det Stora Okända med ett sinne som var samlat, stilla och lugnt. Och det känns bra att veta att döden inte alltid behöver komma som någonting skräckinjagande som tar livet ifrån en utan att den också kan komma som en befriare.

Så – Kära Pappa, du är hos Mamma nu och är hos oss som ännu är kvar, i ljust minne bevarad.

Tankar i påsktid: om tro, Jesus, död och uppståndelse

Häromdagen fick jag förklara för min 7-åriga dotter varifrån vår tradition med påsken kommer ifrån. Det är fantastiskt att ha barn för de ställer så bra frågor och bra frågor kräver förstås bra svar, det vill säga rätt svar. Så det var bara för undertecknad att utforska sin egen kunskap och se om den räckte. Det gjorde den då tyvärr inte. Jag fick lov att konsultera Google och därefter försöka att förklara för dottern varför vi firar påsk. 🙂

Ofta så leder ju förkovran i ett ämne och uppdateringar av den egna kunskapen i detsamma till vidare funderingar. Plötsligt fann jag mig själv funderandes över Jesus och hans öde. Över vem Jesus kunde ha varit och en massa annat. Det var intressanta funderingar. När jag var barn och ungdom var jag ganska påläst vad det gäller den kristna inriktningen eftersom jag då på den tiden rörde mig i kristna kretsar. Nu som vuxen har jag också en tro men jag vet inte om jag kan säga om jag är kristen. Jag tror på att det finns någonting som skapat allt som är eftersom jag inte för ett ögonblick kan tro att allt uppkommit av en slump. Jag tror på högre medvetande. Men kristen? Nja.

Ja, när jag var barn var jag fascinerad av Bibeln, Gud och Jesus eftersom jag på något sätt upplevde allt det där som ganska spännande och liksom magiskt. Jesus som till exempel sades kunna hela människor, till och med göra dödssjuka människor friska och som hade andra krafter som var extraordinära. Men jag kan inte låta bli att undra: vem var Jesus egentligen? Mannen Jesus. Personen Jesus. Var han ändå inte, trots sina extraordinära förmågor också en vanlig människa av kött och blod? Vad hade han för drömmar att förverkliga i sitt liv? Eller var hans liv redan förutbestämt, att dö för andras synder?

Om jag förbehåller mig rätten att själv tänka och fundera över vad jag läst om Jesus så tror jag att han faktiskt var en människa som hade förmågor långt utöver det vanliga. Att han var en vanlig människa men ändå inte. Han kan mycket väl, som jag ser det, varit en Gudason inkarnerad i en människas kropp. Jag har sett mycket konstigt i mitt liv och har mött människor som varit mycket speciella, som haft det som de flesta av oss skulle kalla extraordinära förmågor. Så ja, jag tror absolut att Jesus har funnits, då någon gång för cirka 2000 år sedan. Och jag tror att han var en människa med extraordinära förmågor eller sinnen som var långt mera utvecklade än vad våra sinnen är i dag, över 2000 år senare. Varför inte?

Men … En sak med Jesus som verkligen var extraordinär var att han (enligt Den Heliga Skriften) kunde återuppstå från de döda, liksom upphäva döden. Att han efter tre dagar var lika levande som innan han dog på korset. Att människor skall ha sett hans sår och talat med honom och att alla tvivel därmed skulle vara borta. En del av mig tänker att det vore ju fantastiskt om det skulle kunna ha varit på det sättet, och hur kunde det i sådana fall vara möjligt rent fysiologiskt? En annan del av mig känner däremot att någonting sådant måste jag nog faktiskt se innan jag kan tro på det… Men eftersom jag som sagt har upplevt en hel del ganska oförklarliga saker så kan jag ändå inte låta bli att undra. Kanske det ändå är möjligt att det faktiskt hände, att han steg upp ur graven? Ja, det kan man fundera över… 🙂 Vore kul att höra hur ni tänker kring detta?

Glad påsk!

Solförmörkelsen – och funderingar (FLUM-VARNING)

I dag var det solförmörkelse.

Där jag bor såg jag inte någonting av vare sig det som benämns som solskiva eller månskugga. Det blev bara lite mörkare ute. Det var allt och efter en liten stund kunde man se att det ljusnade igen. Jag tyckte att det var skönt, när ljuset kom tillbaka alltså. Eftersom jag började flumma över hur livet skulle te sig utan solljus… om det nu alls skulle finnas något liv överhuvudtaget då.

Här i Sverige har vi fyra årstider och de har sin charm men vi är ändå ganska fixerade vid solen. Vi pratar mycket om vädret… Blir det sol i dag, frågar vi oss om vi har någon utomhusaktivitet på agendan som kräver bra väder. Vi klagar över gråa dagar, året runt.

Nej, ingen av oss, var vi än må bo här i världen,  kan nog säga att solen inte har någon betydelse för oss. För solen när oss och håller oss vid liv med sina strålar av energi. Och den styr våra liv. Den är vår stjärna. Den enda. Den som vi alla snurrar runt på vårt klot som kallas planeten Jorden.

Ljus och mörker. Dag och natt. Varje dag, månad efter månad, år efter år, gryr morgonen, blir till dag som så småningom blir till kväll som sedan går över i natt. Och så börjar allt om igen, cirkeln börjar och sluts. Det ger oss en rytm som vi behöver och det ger oss trygghet. För vi vet att efter natten blir det dag, efter mörkret kommer ljus… Detta händer hela tiden men vi tänker sällan på det. Vi ser inte att varje dygn finns en symbolik för mörker och ljus. Att det efter mörker kommer ljus…

Tyvärr så är det mycket mörker på vår planet just nu. Inte så att inte solen skiner för det gör den ju (över både ond och god!) men – det finns mörker av annat slag. Så mycket vrede och hat som vi alla märker av just nu. Dagligen får vi höra om död och elände. Om rå brutalitet och brist på empati. Om respektlöshet, för varandra och för liv och död. Vi matas med det i medierna. Och vi måste ju lyssna. Vi kan inte gömma oss och blunda för verkligheten. Det går ju inte när allt kommer ikring att låtsas att det är ljust när det är mörkt… ett tag kanske men förr eller senare måste man öppna ögonen och se verkligheten.

Jag tycker att solförmörkelsen skulle kunna vara en fin påminnelse om att efter mörker kommer ljus? En symbol för att mörkret måste vika för ljuset? Att det är dags för alla oss människor på den här planeten att se allas lika värde oavsett religion, kultur, hudfärg eller andra dumheter som vi hittat på skall skilja oss åt? För vi har möjligheten att välja ljuset framför mörkret. Varje dag. Om vi bara vill. Om vi bara anstränger oss lite.

Kan vi inte sluta bråka om vem som är bäst och vem som har rätt? Bli lite mera ödmjuka? För sanningen är nog, med handen på hjärtat, att ingen av oss egentligen är bäst (alla människor är lika mycket värda) och ingen av oss har rätt…? För vem av oss kan ställa sig upp och säga att den VET Sanningen?

Ja, jag varnade ju för att det skulle bli flummigt … och det blev det!

Om tron på någonting större och om att prata med Gud

Jag har alltid trott på att det finns någonting större. Någonting som har total kontroll över helheten. Det som ”uppfann” och iscensatte hela det som vi kallar för Universum med alla dess delar och funktioner. För jag tror inte för ett ögonblick att det har uppkommit av en slump.

Skulle det vara en slump att till exempel vårt solsystem fungerar som det gör med en stjärna och planeter som snurrar runt den? Skulle det vara en slump (och tur?) att vår jord är exakt där den är och fungerar som den gör med de elementen som är balanserade exakt på det sättet så att de liv som finns på den kan existera? Och skulle det vara en slump att skapelsen människan ser ut och fungerar med den fantastiska mekanik och elektronik som den gör?  Ta bara vår hjärna som exempel – en mycket avancerad ”datamaskin” med funktioner som vi i detta tjugonde århundrade fortfarande inte har någon riktig vetskap om?

Med all respekt, alla får tro vad de vill men jag kan inte tro att Skapelsen och allt vad den rymmer bara  är en slump!

När jag var barn gick jag i söndagsskola och jag var även engagerad i ungdomsverksamheten i kyrkan där vi bodde. Såhär i efterhand har jag funderat mycket över hur saker och ting verkligen var och jag har sökt efter mönster och förklaringar till varför saker och ting blir som de blir och blivit. Jag ser mönster som ger mig vid handen att allt det som sker har en mening.

Jag hade till exempel ingen lätt uppväxt, det hade varit lätt för mig att hamna riktigt fel i livet. Men det gjorde jag nu inte. Jag tänker inte ge mig själv hela äran för att ha klarat av det, för redan då, för så länge sedan, minns jag att jag förnam och också trodde på detta Större medvetande. Det hjälpte mig och visade mig vägar att gå för att försöka att lösa tillvarons ibland mycket svåra frågor.

Då kallade det också för ”Krafterna”. För det var så jag upplevde detta medvetande, som starka krafter som liksom styrde och ställde med allt och alla. Jag såg det tydligt redan då. Även om det var ett mycket abstrakt sätt att tänka på förstod jag det i alla fall, fast jag var ett barn. Det är det jag tycker är så fantastiskt och det är sådant jag som vuxen fortfarande funderar mycket över. Hur jag som litet barn kunde ha en viss uppfattning om, och dessutom viss förståelse för detta som jag ändå aldrig kunde lära känna helt och fullt!

Hursomhelst var jag då alltid – och är fortfarande nyfiken på detta Större. På Gud. Eller Krafterna. När jag var barn bad jag var kväll i det som man på den tiden kallade aftonbönen för barn, ni vet, Gud som haver … Jag kände mig trygg med att det fanns någon eller något som såg mig och som lyssnade när ingen annan gjorde det. Nuförtiden pratar jag också ofta med Gud men nu som vuxen och om lite andra saker. Men jag får fortfarande de mest fantastiska svar. Så jag har ingen anledning att tvivla på att det finns någonting större.

Tror ni på någonting större och hur i sådana fall? Eller tror ni på annat sätt? Vore intressant om ni ville dela med er. 🙂

Trevlig lördagskväll!

Dags att lägga ”spökpussel”

Jag har en medial ådra, d v s jag kan känna in det som många kallar andevärlden. Denna talang har jag haft sedan jag var barn och det kan vara spännande men också ganska jobbigt.

Jobbigt är det till exempel när man bor på ett ställe där man har ”inneboende” i form av andar som tycker att det är man själv som är deras inneboende. Ja, så kan de uppfatta saken. Ibland har de inte ens bott på platsen men har ofta en (känslomässig) anknytning till den som gör att de hålls kvar där. De är vad man kallar för ”platsbundna” och de anser ofta att man stör dem på ett eller annat sätt.

Hur fungerar det då? Jag tror helt klart på att allt som händer ”registreras”. Jag minns en replik ur en av mina favoritfilmer, (Gladiator) som jag vill minnas var: ”Det vi gör i livet genljuder i evigheten”…  Och det är min övertygelse att precis så är det.

Tillbaka till där vi bor. Vi bor vid en gammal väg som funnits sedan en mycket lång tid tillbaka. Naturligtvis har det hänt mycket på en sådan plats under historiens gång. Många människor har ”passerat revy” här. Men vissa av dem har gjort större avtryck än andra.

Sedan dag ett jag flyttade hit har jag förnummit saker ur det förflutna. Någon (eller några) har med jämna mellanrum  pockat på och velat framföra någonting. Det är någonting ouppklarat, något som de vill skall komma i dagen. Och de vänder sig naturligtvis till mig, eftersom de vet att jag kan förnimma dem på olika sätt.

Det handlar om mycket svåra saker och tunga skuldkänslor. De har gjort sig påminda genom drömmar, känslor och till och med fysiska fenomen. Jag har haft hit ett medium som försökt att ”rena”,  med viss framgång. Men till den verkliga ”kärnan” lyckades han inte att nå. Jag har sedan försökt att ta hit flera medium men det kommer alltid ”någonting i vägen”. Någon både vill och inte vill att sanningen skall komma fram. Någon (eller några) är rädda och förtvivlade men vet inte vad de skall ta sig till.

Det känns på något sätt som att det är meningen att jag skall ta tag i detta. Varför jag blivit ”utvald” till denna uppgiften vet jag inte. Det känns som att det var meningen att jag skulle komma till den här platsen och ”röra om i grytan” men att förklara det skulle ta alltför lång tid och alltför stort utrymme. Men jag vet. Och det räcker.

Så jag har nu till slut bestämt mig för att försöka hitta roten till det onda. Om än något motvilligt. Men som det är nu kan vi inte ha det, jag och min familj. Vi behöver få ro. Allesammans. Också de som inte syns.

Det har blivit dags att  lägga ”spökpussel.” På riktigt.

”Var och en blir salig på sin tro” ?

Nu blir det svåra existentiella frågor i bloggen!

Häromdagen frågade min flicka vad Gud är och om jag tror på Gud.

Jag svarade att ”ja, jag tror på någonting större, som man kan kalla Gud eller det Stora Medvetandet (förklarade det som en enorm, för oss osynlig hjärna) som skapat allt som finns  i hela universum.

Min lilla tjej funderade ett stund och sedan kom det: ”Men… Mamma, vem skapade Gud då”?

Plötsligt blev det svårt att finna ett svar… och jag fick svara att det är det ännu ingen levande människa som har kommit på riktigt och att det finns en massa olika förslag (teorier) på hur det skulle kunna gått till.

Sedan funderade hon lite till.

Och så kom nästa reflektion: ”jamen, hur skall man då kunna tro på någonting som man inte verkligen vet finns på riktigt”? Jag måste säga att det var ett sjujäkla bra svar.

Ja, sedan var det ju då min tur att fundera ett slag – igen. Sedan sa jag: ”ja, du vet, jag har ju vandrat ganska länge på det här klotet nu och jag har varit med om en hel del saker som man inte riktigt kan förklara eller se men jag tror på dem i alla fall. Jag vet inte riktigt säkert men jag tror mycket starkt på att det finns saker som vi människor inte ser eller aldrig ens skulle kunna tänka oss att de skulle kunna finnas”.

Sedan förklarade jag skillnaden mellan att tro och att veta för henne. Och att människor tror på olika sätt och av olika anledningar. Och hon lyssnade och sa: ”Ja, det verkar bra tycker jag, för då kan ju alla få tro på vad de vill och vad de tycker känns rätt”.

Och jag kunde ju bara hålla med om det. För att tro är en sak, att veta en annan och när allt kommer omkring så blir ju faktiskt var och en salig på sin tro.

Eller vad tror ni? 🙂

Levande minnen av de som är borta

Mitt förra inlägg handlade om programmet döden-döden-döden på SVT. Och jag vill spinna vidare på det här med temat döden. Kanske för att det väcker en del funderingar.

För mig har min mammas grav aldrig varit den plats där hon ”finns” för mig. Hon lever i mitt minne (och som jag tror, på ”andra sidan”). Detta blev extra tydligt för mig under den senaste allahelgona-helgen när min dotter var med mig på kyrkogården när vi gjorde iordning graven inför vintern.

När vi var klara med allt och skulle gå så sade jag: ”hejdå mamma” och min dotter sa efter en viss tvekan: ”hejdå mormor”. För mig kändes det rätt just då men ocskå lite underligt på samma gång. Jag tror att jag sa det mest för min dotters skull, att det inte skulle vara någonting konstigt med detta med kyrkogårdar. Jag ville göra ”någonting naturligt” av det hela. Jag vet inte om det var rätt eller fel men det gav upphov till en del funderingar, både hos min lilla tjej och hos mig själv.

Efter någon dag så frågade min flicka vid frukostbordet: ”Mamma, varför sa du ”hejdå mamma” när vi gick från mormors grav häromdagen”?

Jag blev lite förvånad över att det kom upp sådär i efterhand. Men det är sådan hon är, min dotter. Hon tänker mycket. På allting. Och sedan kommer frågorna.

Sedan följde ett långt samtal om döden, vad som man tror händer när man dör etc. Hon tyckte det var lite underligt att mormor låg där nere i jorden men jag förklarade att det är bara mormors kropp som ligger där och att  hennes ande eller själ, den finns kvar, som ”en ängel”. Jag pratade om att vi bebor våra kroppar som andar under den tiden vi finns på jorden och att vi sedan fortsätter finnas på ett annat ställe. För det är så jag tror att det är. Jag märkte på henne att hon tyckte att det verkade hoppfullt. Att allt inte är slut när man dör.

Tillbaka till minnen då. Jag minns plötsligt fragment av hur det var efter mammas död. Till exempel hur pappa i sin oerhörda sorg klamrade sig fast vid de saker som fanns kvar efter mamma. Som hennes kläder, skor, smycken etc. Jag minns hur det kändes att ta upp och titta på de där sakerna. Hennes skor som var slitna på ett speciellt sätt. Favoritkläderna. Armbandsuret. Smyckena. Det kändes så vemodigt, slutgiltigt och sorgligt. Ja, att ta fram och titta på hennes tillhörigheter kändes mycket, mycket tungt. Då var jag ungefär 9-10 år kanske och det hade gått ett par år sedan hon dog.

Men kanske det inte var så för pappa. Han sparade alltsammans omsorgsfullt på vinden och kunde inte göra sig av med det förrän långt, långt senare. Det kanske var hans sätt att minnas henne och kanske också att hålla minnet av henne levande. Eller så var det en fas i sorgebearbetningen.

Jag behöll mammas armbands-ur. Det är det enda. Och en del foton. För mig räcker det att hon lever i mitt minne – och hon är hos mig ganska ofta. Det har hon varit sedan hon gick. Så för mig är hon i högsta grad levande.

Hur håller ni era minnen levande (av era nära och kära som gått bort)?

Ärligt och bra om rädslan för döden

Döden. Det är ett så laddat ord.

Man får vara försiktig och ödmjuk när man tar upp ämnet för alla har sin egna och privata inställning till döden. Men Anna Lindman gör det på ett mycket bra sätt i  ”döden-döden-döden” på SVT.

Hon har där så rätt tagit upp olika rädslor som många funderar över när det gäller döden. 8 stycken närmare bestämt och var och en av dem behandlas i varsitt avsnitt i denna TV-serie. Jag sett de tre första och tycker att det är bra att det äntligen kommer någonting vettigt att följa på TV.

För döden är ju faktiskt någonting som angår precis alla.

Min egen inställning till döden? Jag känner mig inte särskilt rädd för döden eftersom jag i tidig ålder fick stifta bekantskap med den. Min mamma dog i cancer när jag var 7 år gammal. Redan då lärde jag mig detta:  Allt är förgängligt och allt kan tas i från dig i dag eller i morgon. Livet är egentligen så skört. Tur man inte går omkring och tänker på det hela tiden men det skadar nog inte att fundera lite på det då och då.

Så har ni inte sett Annas program så gör det, alla hitintills sända avsnitt finns på SVT-Play.

En härlig Alla Helgons Dag

Vilken bra dag det här har varit – hittills! Är det väl bäst att tillägga… Den började inte så bra, glömde glasögonen hemma så det var ett elände att jobba framför dataskärmen  (ja, det var dags att jobba helg igen)  men det gick vägen tack vare att man kan förstora upp bokstäver och annat på skärmen.

Efter förrättat värv på jobbet så drog jag ned på ”stada” för att se om jag kunde hitta någonting snyggt till mig själv. Det är sannerligen inte ofta jag är på stan och handlar till mig själv numera men det händer understundom. Och vilket flyt jag hade! Jösses…

Först in på Indiska där jag fann ett par tunikor i fina färger, fingurnära (kan ju ha sånt numera!) 😉  och några leggings därtill i passande färgteman. Sedan in på Åhlens där jag inhandlade en jättefin stickad tröja i ockrafärg. Mycket olikt mig att köpa en sådan färg men nu gjorde jag det och ångrar mig verkligen inte. Den är superfin – och ekologisk dessutom! Sedan hastade jag in på Cassels och köpte varma och sköna leggings. Hur lång tid tror ni att allt detta tog? En timma ganska exakt. Jag kan vara synnerligen effektiv…

Så kan det gå när man nån gång då och då har ett redigt flyt i tillvaron. Som sagt, det är inte ofta som det går så bra när jag väl tar mig ut för att handla. Mestadels hittar jag ingenting men i dag var det nog meningen. Jag fick för mig att min mamma var med. Hon älskade kläder och mode och hade ett färgsinne som slog det mesta. Det känns som att hon är med ibland när jag handlar kläder. Jag tycker mig märka det på att jag alltid hittar precis vad jag vill ha och behöver. Plaggen är klockrena, exakt dem jag letat efter, färger och material – allt. Det är helt magiskt mina vänner!

Men så är det ju en magisk dag i dag också – Alla Helgons Dag. Jag skall ”hälsa på” mamma (och några andra nära och kära som gått över till andra sidan)  i kväll, tända ett ljus eller två på gravarna. Vi har det som tradition i familjen. Det skall bli fint.

Hoppas er dag också varit bra.

Post Navigation

Olssons universum

Om att leva minimalistiskt, miljövänligt och hälsosamt, som sockerfri singel...

HomeHopeDreams

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

Millans Värld

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

Freja funderar

Filosofiska & feministiska vardagsfunderingar

Bigassfashion

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

%d bloggare gillar detta: