marreutanpardon

Med fötterna på jorden och huvet på skaft – och – bland molnen då och då…

Archive for the category “Livets svåra”

Älskade Pappa – i ljust minne bevarad

Som jag skrev i mitt inledande ”come-back inlägg” har det hänt väldigt mycket det här året, tyvärr en del svåra och jobbiga saker. En av dem är att min pappa nyligen gick bort efter en lång tids sjukdom. Under sitt sista levnadsår åkte han in och ut på sjukhus vilket han avskydde eftersom det var just på sjukhus som han tvingades bevittna hur min mamma tappert kämpade emot men till slut dog i sin cancersjukdom. Detta var i början på 70-talet och på den tiden fanns det inte så mycket behandlingar mot cancer som vi har i dag. Då betydde ofta diagnosen cancer likhetstecken med döden.

Jag har hela tiden vetat att jag ville vara vid min pappas sida när det var dags för honom att gå bort. Men hur skall man då kunna veta när någon skall gå? Inte ens läkarvetenskapen kan med säkerhet veta den exakta tidpunkten för när någon skall dö. Jag tror dock att det finns andra dimensioner av verkligheten och att man kan be om hjälp därifrån och få ledtrådar eller tecken. När min mamma dog i början på 70-talet var jag 7 år gammal och hade svårt att förstå och ta in att hon aldrig någonsin mer skulle komma tillbaka. Men mitt i den svåraste sorgen öppnades dörren till den andliga dimensionen och jag har alltid känt att min mamma funnits där för mig även om jag inte kunnat se eller höra henne.

Så jag bad helt enkelt mamma att på något sätt tala om för mig när det var dags för pappa att gå, jag ville vara beredd. Och tecknen fanns där hela tiden, de sträckte sig över en månads tid. En ganska lång tid kan man kanske tycka men det var bra eftersom jag då fick en möjlighet att förbereda mig mentalt och känslomässigt på vad som skulle ske.

Hans fyra sista dagar i livet fanns jag vid hans sida. Jag tog ledigt från jobbet och bad personalen på den palliativa avdelningen där han låg att ställa in en säng i hans sjukrum så att jag kunde finnas där för honom dag som natt. Naturligtvis var det obeskrivligt jobbigt att bevittna hans döende på nära håll men ingenting annat verkade tänkbart. Jag ville inte lämna honom där alldeles ensam med sin ångest och sina tankar inför döden. Jag hade bestämt mig för att följa honom ända fram till den tröskel som ingen levande kan stiga över.

Och jag ångrar det inte en sekund. För det fanns tid att vara där just för honom, att prata, (så länge han orkade med det) att ta farväl och säga allt det s0m skulle sägas och när vi var klara med detta så kunde han somna in lugnt och stilla. Pappa hade inte mycket frid i sitt sinne under sina sista år p g a olika orsaker men jag vet att han tog steget in i Det Stora Okända med ett sinne som var samlat, stilla och lugnt. Och det känns bra att veta att döden inte alltid behöver komma som någonting skräckinjagande som tar livet ifrån en utan att den också kan komma som en befriare.

Så – Kära Pappa, du är hos Mamma nu och är hos oss som ännu är kvar, i ljust minne bevarad.

Besvikelse

Ibland blir jag så besviken på andra människor. Låt mig berätta om en av de saker som gör mig riktigt besviken och illa till mods.

Jag har en bror som lider av vad man förr kallade utvecklingsstörning, i dag kallar vi det funktionsnedsättning. Han är född autistisk. Och han är förstås annorlunda. Han beter sig annorlunda och han ser annorlunda ut om man utgår ifrån det som vi kallar ”normalt”. Men han är likafullt en människa med tankar och känslor.

Det är nu år 2014 och man tycker att människor borde ha blivit mera smarta och accepterande eftersom det i dag finns mer allmän kunskap om dylika funktionshinder än vad det gjorde under vår uppväxt. Då var han verkligen lovligt byte för dem som ville kränka. Men saker och ting har tyvärr inte förändrats så mycket till det bättre.

Jag skall ge ett exempel: Nu under semestern tillbringade jag en vecka tillsammans med min bror då han bodde hos oss. Vi åkte på utflykter och till stranden. Sådant man gör om sommaren med nära och kära. Allt var bra och roligt.

Men. När vi var ute på ”stan” och gick bland folk så kunde jag inte undgå att märka hur många stirrade på min bror. Inte bara barn utan vuxna i olika åldrar. Ja de glodde, en del t o m med öppen mun. Man hörde nedlåtande skratt. Det är i sådana sammanhang jag får lust att bete mig riktigt konstigt. Som att gapa och skrika åt dem, att göra fula grimaser och till och med slå vilt omkring mig…  Naturligtvis gör jag inte det. Men jag får stor lust att göra det. Är det så konstigt egentligen? För eftersom de beter sig idiotiskt så får jag lust att göra det också.

Men nu skall jag också säga att det finns människor som tar honom precis som han är, som är accepterande och underbara. Så jag drar inte alla över en kam. Absolut inte. Det finns hopp.

Hur står man ut som nära anhörig då? Man försöker förstå att det är rädsla och okunskap som gör att människor beter sig dåligt. Jag ser det som att min bror är en spegel som reflekterar deras okunskap och/eller dåliga värderingar. Problemet ligger inte hos min bror utan hos dem som trakasserar honom.

Trevlig helg!

Likt en ”Fågel Fenix”

Häromdagen läste jag på text-TV att den som blivit mobbad i skolan löper risk att drabbas av hälsoproblem senare i livet. Jag kunde bara nicka instämmande där jag satt. För jag vet hur det kan vara. Att resa sig efter att ha blivit nedbankad i skoskaften.

Jag var mobbad  i stort sett hela min grundskoletid. Och visst har det påverkat mig. Visst har jag ärr som ingen ser. Visst kämpar jag fortfarande ibland med gamla demoner som kan dyka upp när man minst anar det. Självkänslan är bland det som är svårast att bygga upp om man har råkat ut för mobbning. När det var som värst kände jag mig som en dörrmatta som folk skrapade av skiten under skorna på. För jag fick ta väldigt mycket skit.

När det var som värst ville jag inte leva längre. Jag minns att jag stod på vår balkong, tre våningar upp och funderade på om jag skulle överleva om jag hoppade. Det verkade för riskabelt, tänk om jag skulle överleva och bara bli väldigt skadad för resten av livet? Så tänkte jag. Sedan tänkte jag på min bror som är handikappad, hur skulle han få det om inte jag fanns där för honom i framtiden? Nej, det gick inte.

Jag var bara 15 år och ville faktiskt dö. Då förstår man hur allvarligt mobbning kan skada en människa i själen. Jag brukar fortfarande tänka att min bror är en ängel, en räddande ängel. Hade det inte varit för att han fanns så vet man inte vad som hade hänt den där gången på balkongen.

Någonting som sägs vara viktigt för hälsan är sömnen. När man är mobbad sover man dåligt. Jag har sovit mycket dåligt i många perioder av mitt liv. För om kvällarna (och nätter också) på kammaren så funderar man mycket över varför man blir mobbad. Man funderar över vad det är för fel på en. Varför de inte kan låta en vara ifred. Varför de inte kan låta en vara som man är. Varför man inte får vara med. Jag läste för ett tag sedan att hjärnan kan bli skadad om man inte sover ordentligt. Då kanske jag dras med en sjuhelvetes omfattande hjärnskada nu då? Intressant. Minst sagt. Är det därför jag är som jag är?? 🙂 Nej, man skall inte tro på allt man hör.

Det är inte bara den fysiska hälsan som blir nedsatt. Det är väldigt mycket den själsliga skulle jag vilja säga. När man är mobbad har man ingen tro på sig själv. Den blir utplånad av alla kränkningar. Man tror sig inte kunna klara av någonting. Och det värsta är att det alltid finns de som är snabba med att bekräfta det. Att tala om hur värdelös man är. Därför kan det ta en oerhörd tid att läka i själen. Det kan ta en hel lång livstid. Ett liv är en lång tid. En tid när man kunde ha gjort så mycket annat. Roligare och intressantare saker än att lida alla helvetets kval. Man kunde ha upptäckt fler av sina talanger och kultiverat dem. Och man kunde kanske ha skaffat sig en bättre utbildning? Kan låta som en ursäkt men å andra sidan:  varför skulle någon som inte tror att den kan ett dyft försöka sig på en lång och krävande utbildning, som skulle generera i ett bra arbete? Finns inte på kartan. För man tycker inte att man är värd det. Man tycker inte att man är värd någonting bra. För man är ju bara skit. Det är ju vad man fått höra så mycket, så mycket att man faktiskt till slut tror på det. Och tilliten till andra människor, den är svår att hitta igen. Man kommer alltid att vara misstänksam mot andra. Beredd på att bli besviken.

Ja, det händer mycket i en människa som blir mobbad. Om jag skulle skriva ned alla mina erfarenheter så skulle det nog bli svårsmält och jag vill  inte lämna ut mig så mycket heller, så jag avrundar…

Men en sak jag vill säga och det är att det går att få det att vända, det går att vrida spiralen åt rätt håll. Man kan faktiskt läka och man kan leva ett bra liv, ett hälsosamt liv. Jag säger inte att det är lätt. Men jag säger att det går, utan tvekan.  För jag har gjort det, jag har gjort en ”Fågel Fenix” och rest mig ur askan. Det vill jag tala om för alla som vill lyssna.

När barns frågor manar till viktig eftertanke

Det är fantastiskt att ha barn på så många sätt men en sak som verkligen är magisk med barn är att de kan ställa frågor som gör att man ibland är tvungen att tänka efter ordentligt.

Häromdagen var det dags att testa en viktig signal: ”viktigt meddelande till allmänheten” som ju görs den första måndagen i varje månad. Eftersom min dotter är sjuk den här veckan så var vi hemma och satt och åt frukost när tutandet startade. Och vi bor där det ljuder ordentligt, alltså nära en dylik mistlur.

Efter att jag berättat vad det är för en signal och vad den kan stå för så frågade min dotter vad krig är egentligen, varför det händer och hur det går till.

Jag började initialt att berätta hur det går till rent teoretiskt: att krig är när grupper av människor, till exempel i olika länder, blir osams om vem landet tillhör och då bråkar om det ordentligt, att de skjuter och bombar på varandra. Och att många dör eller blir allvarligt skadade.

Sedan dryftade hon sina tankar om det sagda och sade: ”jamen då blir väl allting helt förstört när det är krig”? Och jag svarade att ja, det blir det. Vi talade om hur det kunde se ut efter att bomber briserat och vad som händer med människor när det blir krig. Om sådant som skräck och svält och att inte ha någonstans att bo. Om att få skador för livet, fysiska och själsliga.

Och medan jag berättade så jag insåg att jag inte vet alls vad krig innebär eftersom jag (tack och lov) aldrig varit med om det i verkligheten. Jag vet egentligen ingenting om vilka känslor man får när man får veta att det blir krig, ingenting om skräcken när bomber eller granater exploderar, ingenting om hur det känns att bli hotad till livet, ingenting om hur det är att få hela sitt hem förstört, ingenting om hur det känns att se människor bli allvarligt skadade eller dö. Jag kan bara föreställa mig. Jag summerade med att säga att krig är helt  obegripligt fruktansvärt, onödigt och någonting som inte borde finnas alls.

Det som gjorde det hela lite speciellt var att ett avsnitt av Alfons Åberg som gick på barnkanalen senare på kvällen också handlade om just krig, om allt det vi tidigare talat om och som knöt ihop säcken på ett fint sätt för min dotter. När sådant händer så funderar jag på synkronisitet…

Och om kvällen när jag funderade vidare på detta ensam på kammaren, tänkte jag på de människor som flytt krig, som varit med om det i verkligheten och jag fylldes av medkänsla för dem och någonstans en önskan om att de, en dag, om och när de orkar, på något sätt kan berätta om sina upplevelser. För att bära på sådant måste vara fruktansvärt, det kan jag faktiskt förstå, med blotta eftertanken.

Ärligt och bra om rädslan för döden

Döden. Det är ett så laddat ord.

Man får vara försiktig och ödmjuk när man tar upp ämnet för alla har sin egna och privata inställning till döden. Men Anna Lindman gör det på ett mycket bra sätt i  ”döden-döden-döden” på SVT.

Hon har där så rätt tagit upp olika rädslor som många funderar över när det gäller döden. 8 stycken närmare bestämt och var och en av dem behandlas i varsitt avsnitt i denna TV-serie. Jag sett de tre första och tycker att det är bra att det äntligen kommer någonting vettigt att följa på TV.

För döden är ju faktiskt någonting som angår precis alla.

Min egen inställning till döden? Jag känner mig inte särskilt rädd för döden eftersom jag i tidig ålder fick stifta bekantskap med den. Min mamma dog i cancer när jag var 7 år gammal. Redan då lärde jag mig detta:  Allt är förgängligt och allt kan tas i från dig i dag eller i morgon. Livet är egentligen så skört. Tur man inte går omkring och tänker på det hela tiden men det skadar nog inte att fundera lite på det då och då.

Så har ni inte sett Annas program så gör det, alla hitintills sända avsnitt finns på SVT-Play.

Att välja mellan pest och kolera

Min pappa är sjuk. Allvarligt. Han har tagit bort en polyp i tarmen och man misstänker att på stället där den växte finns stor risk att det kan utvecklas cancer.

Mamma dog av äggstockscancer i början på 70-talet. Pappa förlorade en älskad livskamrat och jag och min bror vår mamma. Det han berättat om sin upplevelse av den processen är helt hjärtskärande. På den tiden var förstås inte cancervården så bra som i dag och efter att mamma fått sin diagnos gick det väldigt fort mot slutet. Han har berättat om hur det var då. Hur han vakade över henne, dag och natt medan vi barn fick vara hos farmor och farfar. Han har berättat och ångest och skräck. Om hur han bevittnade min mammas dödsångest och hennes kamp mot döden. Om vanmakten över att bara kunna se på utan att göra någonting, att det fanns desperata planer som det var en väldig tur att de aldrig genomfördes. Om ögonblicket då hon för alltid somnade in och lämnade oss för att aldrig komma tillbaka till den här världen.

Alltsedan mamma dog har pappa avskytt allt vad sjukvård heter. Han anser att åker man till sjukhuset, då blir man inte friskare utan tvärtom, nej man kan rentav dö. Man vet förstås att flertalet som åker dit kommer hem igen i ett bättre skick som sig bör. Men det finns fall som är motsatta också, dessvärre. Tyvärr har den senare varianten besannats för pappa den senaste gången har var där. Han var då inlagd för utredning och under den tiden blev har nonchalant behandlad och råkade ut för en både tråkig och plågsam incident som ingen på den avdelningen verkade bry sig om att varken be om ursäkt för eller att utreda. Även jag blev förbannad på handläggningen. Skall nämnas att jag arbetar på samma sjukhus.

Sedan någon vecka har han börjat få symptom på försämring igen, bland annat med svåra hudutslag på ställen där det är svårläkt. Han vet vad det betyder, att han förr eller senare hamnar hos sjukvården igen eftersom utslagen är av en sådan karaktär att de inte kan ignoreras och de är inget man kan lägga om hemma i längden heller. Han har ångest, dels för han vill slippa komma dit alls och dels p g a det faktum att han är gammal och sjuk. Hans tankar kring detta går nog som så, att om han kommer in på sjukhuset i det skick han är nu så kanske detta blir den gången då han inte kommer levande därifrån. Jag förstår hans ångest men kan inte mer göra än att försöka övertyga honom om att det bästa är att söka nu med en gång. För så mycket förstår han nog själv också, att nu är det faktiskt såpass illa att han inte klarar att bli bättre på egen hand. Snacka om att ”välja mellan pest och kolera”…

Mobbning ger ärr för livet

Mobbning. Ett begrepp som inte borde finnas. Men, den finns och den måste bekämpas. Det är nu år 2012 och människan är denna planetens intelligentaste varelse men  fortfarande kan vissa inte bete sig civilicerat mot sina medmänniskor.Det finns en massa olika fakta om mobbning men jag har egen erfarenhet av detta och det känns viktigt att få ut den i etern. Jag gör inte anspråk på att det jag skriver är rätt men det är mina tankar hursomhelst.

Jag var mobbad hela grundskoletiden. När jag slutade grundskolan kände jag mig fri. Då startade jag om mitt liv, det var början på det liv som jag kan njuta av i dag. Men det tog en väldig tid att acceptera att jag varit mobbad och att bygga upp självförtroendet. Jag måste fortfarande ibland tampas med dessa gamla demoner för ärren sitter där för alltid och oundvikligen gör livet att man ibland törnar emot dem och då kan det kännas rejält.

Att vara mobbad är inget mindre än en själslig tortyr. Otroligt nog är vuxenmobbing väldigt vanligt. Man tycker ju att vuxna människor borde veta bättre. Men mobbning är alltid värst när det drabbar barn och unga eftersom de är så enormt sårbara.

När man är mobbad vaknar man varje morgon med ångest. Om man alls har lyckats att få någon sömn. Sorg och skuldkänslor kan göra att man ligger vaken natt efter natt. Man undrar vad för hemskt som skall hända denna dag. Vem som skall säga eller göra något elakt och om och hur man har någon strategi för att förhindra att det skall ske. När man ser sina plågoandar rister det till djupt inne i hjärttrakten, man bli rädd. När de närmar sig får man ångest som gör att det låser sig totalt känslomässigt och man blir oförmögen att försvara sig.  Det är mobbarnas mål, att man inte skall kunna försvara sig. Mobbare mobbar också gärna inför publik. Detta för att offret skall känna sig än mera förnedrad och kränkt. Då känner de sig starka. Den mobbade står där med skammen över att inte få vara accepterad. Att inte få vara med. Att inte få höra till. Att vara den det är fel på. Att inte duga. Att vara osynlig. Man går hem med en klump i magen för hemma vågar man inte berätta att man inte duger. Vem gör det frivilligt? Lärare kan ha svårt att hantera mobbing också. En del ser den men ingriper inte. Tyvärr har jag varit med om att en lärare deltog i mobbingen. Då är man som barn/ungdom totalt utlämnad. Lärare som har modet att ingripa är sällsynta men förstås guld värda…

Jag fick alltid lära mig att vara stark för den som är svag, alltså att försvara den som inte kan försvara sig själv, det blev naturligt för mig att vara det eftersom min bror är handikappad. Att slå på någon som redan är svag är som jag ser det, inget annat än ren feghet. Jag vet faktiskt inte hur en sådan människa fungerar som gör det. Men jag tror att en människa som mobbar är sårad eller arg för när det gör ont i kroppen eller som när det gäller mobbning, i själen,  kan man bli aggressiv.

Så jag tänkte på det för att kunna förlåta mina plågoandar, att de själva var plågade själva och därför plågade de mig. Det gjorde mig också starkare att se det så.  Att förlåta är att släppa ilskan, sorgen och nederlaget fritt, ut från kropp och själ. Att förstå att det inte var mitt fel. Att slippa ha skuldkänsla för att jag var en mobbad stackare. Kanske någonting viktigt i deras liv saknades och då fick jag bli slagpåse. Såg de att jag var en snäll människa som de kunde släppa ut sin ilska på utan att få den vedergälld? Eller trodde de att jag liksom skulle absorbera deras smärta och att den då skulle försvinna? Jag vet inte. Jag vet bara att mobbningen trots att den var grym har gjort mig till en starkare människa och att den har hjälpt mig att få en mycket stor människokännedom som jag i dag har en mycket stor nytta av både privat och i mitt arbete. Ingen dålig utdelning.

Jag förundrar mig dock fortfarande över att ingen av mina forna plågoandar har bett mig om ursäkt fast de haft chansen. Inte heller de som stod bredvid och såg på. Det tycker jag är sorgligt. Vi lever ju bara ett liv (åt gången!?) och under det är väl en av meningarna att vi skall försöka bli bättre människor. Jag vet att det är svårt men försöka duger väl.

 

När döden knackar på

Det har hänt förr. Men det spelar ingen roll för varje gång vill man bara säga Nej. Inte än väl??

Pappa har blivit sjuk. Cancermisstanke. Han är 75 år, alltså inte så gammal med dagens mått mätt. Vi har i vår familj stiftat bekanskap med denna sjukdom förut. Mamma dog i cancer för många år sedan. Då var jag bara ett barn och förstod knappt vad som hände mer än att mamma blev sjuk och sedan försvann för att aldrig mera komma tillbaka till oss. Då lärde jag mig att allt i det här livet är förgängligt, så brutalt. Men den insikten sjunker in och försvinner undan för att sedan ligga i det undermedveta och påverka hur man tänker och känner för all framtid.

Det är så många tankar som kommer när någon som står en nära blir allvarligt sjuk. Men svårast är att se hur den drabbade har ångest och hur svårt det är att hantera ett sådant besked. I dödens närhet. I dödens väntrum. Man kan aldrig på förhand veta hur man skulle ta ett sådant besked. ”Du har en dödlig sjukdom”. Jaha. Man kan försöka föreställa sig hur man skulle reagera men hur man verkligen reagerar, det vet man aldrig förrän man är där. Förrän det händer. Bara just då vet man säkert.

Är så många av oss är rädda för döden därför att vi vet inte vad det egentligen innebär att dö? Ingen kan ju egentligen berätta för oss hur det är. Man hör talas om s k Nära-Döden-Upplevelser, den som håller på att dö ser ett starkt ljus långt borta i en tunnel, vänliga skepnader som väntar (och sedan åker de tillbaka genom tunneln i en väldig fart för att finna att de återigen befinner sig i sin fysiska kropp, ofta med en viss besvikelse över att inte få ”fara vidare”)!  På TV kan man se program som ”Det okända”, ”Sensing murder” där medier tar kontakt med de dödas själar för att klara upp outredda saker som vissa av dem behöver göra för att kunna ”gå vidare mot ljuset”. Jag tycker själv att detta är mycket intressant och har varit med om en hel del ”övernaturligheter”. Det känns ju lite trösterikt att saker och ting som man inte hann klara ut under sin levnad kanske kan klaras ut även efter det att man dött.  Ja, detta kan man ju skriva om hur mycket som helst… Jag kommer att återkomma till detta ämnet! 🙂

Men om man bortser från allt det där mystiska med döden så har vi ju den alla gemensamt. Precis som detta att vi föds. Döden är ju egentligen lika naturlig som födelsen. Och det finns de som hävdar att man kan komma ihåg sin födelse genom hypnos eller regressionsterapi. Så döden är väl egentligen inget att vara rädd för? Det är väl eventuellt lidandet i samband med döden som man är rädd för, i alla fall jag.

När det gäller eventuell förlust av nära och kära är det mest själva smärtan över att de kanske  inte kommer att finnas kvar bland oss andra rent fysiskt så länge till som gör mest ont. Den stora Saknaden som man vet kommer att följa under en lång tid efter att de rest iväg. För det är så jag vill se döden, som en slags resa. Vi reser bara iväg till ett annat ställe, eller om man så vill, en annan dimension. Eller till ett annat liv. Det känns ju i alla fall hoppfullt. Döden behöver inte betyda slutet, om man inte vill.

Post Navigation

Olssons universum

Om att leva minimalistiskt, miljövänligt och hälsosamt, som sockerfri singel...

HomeHopeDreams

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

Millans Värld

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

Freja funderar

Filosofiska & feministiska vardagsfunderingar

Bigassfashion

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

%d bloggare gillar detta: