marreutanpardon

Med fötterna på jorden och huvet på skaft – och – bland molnen då och då…

Archive for the tag “Livet”

Vågar du sticka utanför mallen?

Det är en sak som jag gått och funderat på nu ett tag. Det är varför man skall sträva efter att ”vara som alla andra” eller skall man kanske istället säga, som alla andra (?), vill att man skall vara?  Jag menar – det finns ju  alla dessa ideal i dag som många av oss gör vårt bästa för att leva upp till, mer eller mindre. Mallar som vi bör hålla oss till. Vi skall vara unga, vackra, perfekta…

Samtidigt som vi strävar efter att vara så ideala som det bara går på alla de sätt, så verkar då våra egon frodas och växa sig stora på ett ohälsosamt sätt. Vi blir i vår strävan efter att vara ”perfekta” varelser  väldigt fixerade vid oss själva, vid att bli just perfekta. Kan man verkligen bli det förresten? Perfekt? Vi är hursomhelst tvungna att hela tiden kontrollera att vi är på väg mot vad vi vill eller tror oss vilja vara.

Ja visst blir det så till syvende och sist att våra egon utvecklas och byggs upp i vår strävan mot de där idealen?  För ju närmare vi kommer ett ideal, ju mer idealisk vi verkar för oss själva, desto mer växer vårt ego och om man då till råga på allt, till exempel får en massa ”likes” på sociala medier, ja då är den igång på allvar, bekräftelsekarusellen. Men det är en fälla. Idealen är ju trots allt ganska svåra att uppnå. Och när vi kanske till sist tycker oss ha uppnått ett ideal, då vill vi vidare… Vi gräver en egen grop som vi kanske rätt som det är trillar i med huvudet först. Högmod går före fall…

Jag har märkt av det där med ideal och mallar på jobbet också.  Mallen för min yrkeskår verkar i alla fall ha ändrat sig över tid. Jag har jobbat i samma yrke i 27 år nu och därmed kunnat uppfatta förändringarna. Förr om åren ansågs det roligt när det fanns vissa individer på jobbet som tydligt avvek ifrån den gängse mallen, det hette då att de var ”personligheter”. Detta var någonting positivt på den tiden. De kunde till exempel ha vissa egenheter som var kuriosa och speciella utan att det för den skull störde andra i omgivningen utan sådana personer ansågs istället tillföra något positivt på arbetsplatsen. Kanske var det detta att de  faktiskt vågade vara sig själva fullt ut. De vågade tala om vad de tyckte och tänkte  och de var heller  inte rädda för att tycka annorlunda än andra. Så är det inte längre. Alla skall tycka likadant. Eller ungefär likadant. Om man inte tycker (likadant) som de andra då är man … obekväm och jobbig. En som skall röstas ut?

Well… Jag tycker det är en utveckling som går åt fel håll. Vi har missuppfattat detta med att finna och förverkliga oss själva, det gör man inte genom att söka (och kanske!) få bekräftelse, det gör man genom att lyssna på sig själv, vad man känner, tänker och tycker och det viktigaste – och sedan (våga) stå för det. Men det är som sagt svårt när det finns alla dessa mallar som gärna försöker tala om för oss hur vi skall tänka, tycka känna och se ut. Kanske är det dags att vända om. Kanske måste vi våga sticka utanför mallen, våga använda våra känslor (igen) och fråga oss själva – vad känner jag? Vad vill jag? Vad står jag för? Och sedan tala om och visa det för omvärlden utan att bli osäkra eller rädda. Det är, anser i alla fall jag, att finna och förverkliga sig själv på riktigt.

Ha nu en redigt trevlig helg och var rädda om er och om era medmänniskor!

Något lite om ondskan – och så lite andlig spis på köpet!

Eftersom det är påsk vill jag skriva någonting om tro, och om allt som är. Dock har jag inte valt ett ämne som är ljust och glatt. Tvärtom. Jag väljer att skriva om någonting som de flesta vill undvika att ha att göra med, av helt försvarbara skäl. Nämligen ondskan. Men vad är då ondskan?

Ja, jag gör inte anspråk på att vara någon som vet. Däremot har jag funderingar kring den som jag gärna vill delge vad jag tror och helst diskutera också, om det nu skulle vara någon som vill det.

Om ni frågar mig så finns Ondskan i allra högsta grad. Min uppfattning är att den är en kraft som alltid funnits och som uttrycker sig genom dem som den har tagit i sin makt, genom dem som låtit sig bli verktyg eller kanaler för den. Jag tror starkt på att alla vi människor är verktyg för Skapelsens energier och krafter och att en av skapelsens krafter är Ondskan.

Så hur tror jag att Ondskan är?

Ondskan bryr sig om någon överhuvudtaget, den bryr sig aldrig om någon som har det svårt. Tvärtom vältrar den sig i andras elände, den närs av människors lidande. Lidande är dess livsluft. I stort och i smått. Fysiskt lidande och psykiskt lidande. Det spelar ingen roll. Bara det ”gör ont” så är det bra. Ondskan är motsatsen till kärlek, till det som gör gott, till det som känns gott och som man mår bra av. Det är därför man ofta talar om ljusets krafter och dess motsats, mörkrets krafter.

Jag tror att Ondskan gärna söker sig till den som  är försvagad av någon anledning och gärna då försvagad i sin tro. Den bryr sig inte ett dugg om att dess offer är svagt, att den slår på den som redan ligger. Ondskan har ingen empati. Den utnyttjar, skövlar – och överger. Och ondskans metod är grym och mycket bedräglig. Hur gör den då? Först söker den splittra och söndra offret. När offret är nere för räkning träder den fram och utger sig inte sällan för att vara ”god”, likt ”en räddande ängel” luras offret att tro att detta är något att lita på. Ibland lägger ondskan tid på att också försöka väcka en slags andlighet hos den utsatta som ofta känner sig upplyft, betydelsefull och bekräftad. Offret går ofta igenom en period där det känner sig utvalt och ”god” (Ondskan har förstås spelat på offrets skuldkänslor, ja just skuldkänslor är ett av Ondskans favoritkänslor!). Offret luras att göra ”goda” handlingar som dock bara spelar Ondskan i händerna. Och Ondskan driver sitt spel… Men förr eller senare kommer sprickorna i fasaden, (för inte ens Ondskan är perfekt) glimtarna som gör att offret börjar inse att det är ute på villovägar.

Så man kan trösta sig med att förr eller senare kommer Sanningen fram. Som sig bör. Det är då allt rämnar och hela illusionen spricker. Det är då allt står klar för offret, att det blivit grundlurat. Offret står där och undrar vad det var som hände, trodde ju aldrig att det kunde bli så bedraget. Det hade ju satt all sin tillit till vad det trodde var gott. Och då har Ondskan fått vad den vill ha. Den har lurat, bedragit och skövlat för att sedan bara gå för att lämna offret åt sitt öde… Kvar står offret med… vad då? Inte mycket?? MEN – kanske med en insikt om vad som är gott och vad som är ont?

Men hur skall man känna igen ondska då? Det är som sagt inte lätt. Jag har eftersom att det är påsk och allt, letat efter lite andlig spis i min dagstidning i dag men icke. Men jag får ordna med saken själv. Så här kommer en länk till ett Bibel-ord som kanske kan vara till hjälp: http://sv.bibelsite.com/swe/matthew/7.htm. Jag tycker att ”på deras frukt skall ni känna igen dem” är huvudet på spiken…

Hoppas ni alla har en fin påsk!

Älskade Pappa – i ljust minne bevarad

Som jag skrev i mitt inledande ”come-back inlägg” har det hänt väldigt mycket det här året, tyvärr en del svåra och jobbiga saker. En av dem är att min pappa nyligen gick bort efter en lång tids sjukdom. Under sitt sista levnadsår åkte han in och ut på sjukhus vilket han avskydde eftersom det var just på sjukhus som han tvingades bevittna hur min mamma tappert kämpade emot men till slut dog i sin cancersjukdom. Detta var i början på 70-talet och på den tiden fanns det inte så mycket behandlingar mot cancer som vi har i dag. Då betydde ofta diagnosen cancer likhetstecken med döden.

Jag har hela tiden vetat att jag ville vara vid min pappas sida när det var dags för honom att gå bort. Men hur skall man då kunna veta när någon skall gå? Inte ens läkarvetenskapen kan med säkerhet veta den exakta tidpunkten för när någon skall dö. Jag tror dock att det finns andra dimensioner av verkligheten och att man kan be om hjälp därifrån och få ledtrådar eller tecken. När min mamma dog i början på 70-talet var jag 7 år gammal och hade svårt att förstå och ta in att hon aldrig någonsin mer skulle komma tillbaka. Men mitt i den svåraste sorgen öppnades dörren till den andliga dimensionen och jag har alltid känt att min mamma funnits där för mig även om jag inte kunnat se eller höra henne.

Så jag bad helt enkelt mamma att på något sätt tala om för mig när det var dags för pappa att gå, jag ville vara beredd. Och tecknen fanns där hela tiden, de sträckte sig över en månads tid. En ganska lång tid kan man kanske tycka men det var bra eftersom jag då fick en möjlighet att förbereda mig mentalt och känslomässigt på vad som skulle ske.

Hans fyra sista dagar i livet fanns jag vid hans sida. Jag tog ledigt från jobbet och bad personalen på den palliativa avdelningen där han låg att ställa in en säng i hans sjukrum så att jag kunde finnas där för honom dag som natt. Naturligtvis var det obeskrivligt jobbigt att bevittna hans döende på nära håll men ingenting annat verkade tänkbart. Jag ville inte lämna honom där alldeles ensam med sin ångest och sina tankar inför döden. Jag hade bestämt mig för att följa honom ända fram till den tröskel som ingen levande kan stiga över.

Och jag ångrar det inte en sekund. För det fanns tid att vara där just för honom, att prata, (så länge han orkade med det) att ta farväl och säga allt det s0m skulle sägas och när vi var klara med detta så kunde han somna in lugnt och stilla. Pappa hade inte mycket frid i sitt sinne under sina sista år p g a olika orsaker men jag vet att han tog steget in i Det Stora Okända med ett sinne som var samlat, stilla och lugnt. Och det känns bra att veta att döden inte alltid behöver komma som någonting skräckinjagande som tar livet ifrån en utan att den också kan komma som en befriare.

Så – Kära Pappa, du är hos Mamma nu och är hos oss som ännu är kvar, i ljust minne bevarad.

Solförmörkelsen – och funderingar (FLUM-VARNING)

I dag var det solförmörkelse.

Där jag bor såg jag inte någonting av vare sig det som benämns som solskiva eller månskugga. Det blev bara lite mörkare ute. Det var allt och efter en liten stund kunde man se att det ljusnade igen. Jag tyckte att det var skönt, när ljuset kom tillbaka alltså. Eftersom jag började flumma över hur livet skulle te sig utan solljus… om det nu alls skulle finnas något liv överhuvudtaget då.

Här i Sverige har vi fyra årstider och de har sin charm men vi är ändå ganska fixerade vid solen. Vi pratar mycket om vädret… Blir det sol i dag, frågar vi oss om vi har någon utomhusaktivitet på agendan som kräver bra väder. Vi klagar över gråa dagar, året runt.

Nej, ingen av oss, var vi än må bo här i världen,  kan nog säga att solen inte har någon betydelse för oss. För solen när oss och håller oss vid liv med sina strålar av energi. Och den styr våra liv. Den är vår stjärna. Den enda. Den som vi alla snurrar runt på vårt klot som kallas planeten Jorden.

Ljus och mörker. Dag och natt. Varje dag, månad efter månad, år efter år, gryr morgonen, blir till dag som så småningom blir till kväll som sedan går över i natt. Och så börjar allt om igen, cirkeln börjar och sluts. Det ger oss en rytm som vi behöver och det ger oss trygghet. För vi vet att efter natten blir det dag, efter mörkret kommer ljus… Detta händer hela tiden men vi tänker sällan på det. Vi ser inte att varje dygn finns en symbolik för mörker och ljus. Att det efter mörker kommer ljus…

Tyvärr så är det mycket mörker på vår planet just nu. Inte så att inte solen skiner för det gör den ju (över både ond och god!) men – det finns mörker av annat slag. Så mycket vrede och hat som vi alla märker av just nu. Dagligen får vi höra om död och elände. Om rå brutalitet och brist på empati. Om respektlöshet, för varandra och för liv och död. Vi matas med det i medierna. Och vi måste ju lyssna. Vi kan inte gömma oss och blunda för verkligheten. Det går ju inte när allt kommer ikring att låtsas att det är ljust när det är mörkt… ett tag kanske men förr eller senare måste man öppna ögonen och se verkligheten.

Jag tycker att solförmörkelsen skulle kunna vara en fin påminnelse om att efter mörker kommer ljus? En symbol för att mörkret måste vika för ljuset? Att det är dags för alla oss människor på den här planeten att se allas lika värde oavsett religion, kultur, hudfärg eller andra dumheter som vi hittat på skall skilja oss åt? För vi har möjligheten att välja ljuset framför mörkret. Varje dag. Om vi bara vill. Om vi bara anstränger oss lite.

Kan vi inte sluta bråka om vem som är bäst och vem som har rätt? Bli lite mera ödmjuka? För sanningen är nog, med handen på hjärtat, att ingen av oss egentligen är bäst (alla människor är lika mycket värda) och ingen av oss har rätt…? För vem av oss kan ställa sig upp och säga att den VET Sanningen?

Ja, jag varnade ju för att det skulle bli flummigt … och det blev det!

Om svårigheten med att leva i nuet

Att leva i nuet. Det låter lätt men kan vara svårt. Ibland lyckas man till exempel att skapa sig en livssituation som gör det svårt att leva i nuet. Som när man har alltför mycket omkring sig.

Under en ganska lång tid levde undertecknad till exempel väldigt mycket i framtiden (och gör tyvärr så fortfarande ibland). Jag märkte det inte själv förrän jag blev väldigt stressad och jag var väl framme vid den berömda väggen, tittade på den… Men tack och lov så hann jag upptäcka vad felet var i tid.

Till en början begrep jag inte alls vad det handlade om. Jag tyckte jag levde ett bra och balanserat liv. Att jag var duktig på att planera och organisera mitt liv. Men jag hade ett problem som jag inte var medveten om. Jag flydde från mina känslor. Det kan man göra på olika sätt och ett av de effektivaste av dem är att fly in i arbete av något slag, fysiskt och/eller mentalt. Jag såg till att skaffa mig att bådadera och på det viset slippa känna efter hur jag mådde.

Jag kunde till exempel komma på mig själv med att inte vara riktigt närvarande mitt i ett samtal med en vän eller när jag lekte med mitt barn. En del av mig var förstås där och då men  en annan del uppehöll sig i framtiden i full färd med att fundera och planera vad det nu kunde vara. Behöver jag säga att det blev ganska … kluvet. Och det var just den här kluvenheten som blev så jobbig i längden. För hur skall man kunna uppleva nu när man försöker vara på två ställen samtidigt??

Så jag försöker att öva mig i att vara närvarande nu vad jag än gör, när jag jobbar, när jag leker med mitt barn eller vad som helst. Men ibland är det svårt, man får liksom försöka se sig själv lite objektivt för att kunna lugna ned sig. När jag märker att jag svävar iväg åt fel håll, brukar jag liksom ta tag i mig själv och säga: ”Stopp!!! – nu är du där igen!” och det brukar fungera för det mesta…

Hur är det med er? Har ni svårt att vara här och nu?

Ondskans mysterium, andra (mindre viktiga) mysterium samt ett par boktips

Just nu är jag intresserad av fenomenet ondska eller rättare sagt den kraft som benämns som ondska.

En bild av ondska som varit svår att undgå var bilden av James Foley och hans bödel. När jag såg den vedervärdiga bilden utav hur James Foley står på knä jämte sin bödel, då reste sig hela min själ mot vad jag såg. Den där bilden väckte en slags skräckslagen och primitiv nyfikenhet hos mig och jag kände ett slags begär av att få titta på den där bilden – och på videon. Men en röst inom mig viskade till mig att inte titta på videon och jag följde den uppmaningen. Och jag tror att det var rätt eftersom huvuden ju skall sitta längst upp på människokroppar, inte ligga ovanpå på dem som en seger-trofé för ondskan (som man kunde se på andra bilder). Hade jag sett videon hade den inte gått att radera från min näthinna, den hade förföljt mig. Jag anser att den där videon står för ondska. Att beröva en annan människa livet är ont. Att beröva en annan människa livet på det sättet är genuin ondska. Så respektlöst och vedervärdigt kränkande.

Och så till ett annat mysterium då. Vikten. Denna min akilleshäl. Att hitta ett sätt att komma i form på som jag trivs med och som framför allt är hållbart. För det är alltid så att jag startar upp fint med hög ambition och härdar ut ganska länge men sedan… poff!  Luften går ur mig eller någonting. Jag vet exakt hur jag skall göra men jag gör det inte. Jag köper böcker och drömmer om resultaten. Men ändå har det fallerat – hittills alltså.

Beror det kanhända på  någon form av dålig uthållighet mentalt?  Har dock hört att det går att träna upp den mentala förmågan (till träning eller i träning)  som så mycket annat. Det blir till att googla som besatt och att leta upp böcker i ämnet. Om ni har något bra (bok- eller annat) tips angående mental träning kopplat till fysisk träning, så emottages detta tacksamt!

Just det, jag skall ge er ett par boktips också:

För den som är intresserad av att läsa om ondska så kan jag rekommendera ”En liten bok om ondska” av Ann Heberlein.

Om ni å andra sidan vill läsa en inspirerande och rolig bok om hur man kan gå från otränad till att springa maratonlopp, då skall ni läsa ”Heja Heja” av Martina Haag.

Ha nu en fin helg!

Lycka i all enkelhet

Ledig dag. Ensam hemma. Övriga familjen åkte till stugan i onsdags men jag följde inte med för jag var sjuk. Maginfluensa. I dag verkar den ha gett sig.

Inget att göra. Vackert väder. Måste göra något. Eller? Blir lite stressad. Men är jag helt okey efter maginfluensan?  Känner mig fortfarande lite darrig och svag i benen. Vill ut i solen. Eller skall jag åka och shoppa? Kanske vore kul. Nej. Kände att jag blir inte skulle bli lyckligare av det. Bara fattigare. Visst, någonting snyggt lyfter kanske lite men bara för stunden…

Men att gå ut i det gröna då? Naturen är härlig och avstressande. Så det blev en promenad. Inte lång. Bara en bit, till ett ställe jag brukar gå och sätta mig vår- och sommartid när jag vill fundera över saker och ting i lugn och ro. En skogsbacke inte långt hemifrån. Slog mig ned på den medhavda sitt-dynan.

Och fann att jag var helt tillfreds med att bara sitta där i solen och vara. Blunda. Sol på den bleka kroppen. Lagom varmt. Fågelkvitter. En kråka promenerar förbi. Har något i näbben, en pappersask? Den ser nöjd ut för den hittade ett fynd där i gräset! En kanin med två små ungar rör sig försiktigt förbi på avstånd, så sött. Jag sitter helt stilla för att inte störa eller skrämma dem.

Efter ett tag känner jag mig mätt på sol och luft och beger mig tillbaka hem. Och det var tur att det blev en så kort promenad för skorna var nya, det blev ett par små blåsor på hälarna. Där ser man… men jag är nöjd ändå!

 

Kommer kriser i cykler?

Då och då händer det att jag funderar över varför jag drabbas av otursamheter gång på gång i perioder.

Och det verkar som att otursamheterna eller de jobbiga åren kommer i cykler. Jag tycker att det är mycket intressant.

När jag var 7 år genomgick jag en stor kris eftersom min mamma gick bort i cancer. Sedan följde många år av läkning och uppbyggande. En först mycket jobbig men senare också, bra tid. Sedan var det dags igen när jag var 27 år. Då kom nästa stora kris. Även denna krisen hade med separation att göra. Och sedan följde ytterligare en lång period av läkning och uppbyggande av den egna identiteten som även den var både jobbig men också givande och intressant när jag senare ”i hamn”, kunde titta på den i backspegeln.

Och för några år sedan, vid 47-års ålder, upplevde jag också en kris av betydelse som jag nu håller på att ta itu med på olika sätt.

Således verkar mina kriser komma i intervaller med 20 år emellan. Det har ju ändå inträffat 3 gånger hitintills så varför skulle det inte kunna vara en hållbar teori? Men då har jag ju också en chans att vara lite förberedd när det inträffar nästa gång, d v s när jag är 67 år… :-/

Har ni funderat i de här banorna? När ni tittar tillbaka, kan ni se liknande cykler i era liv? Vore jätteintressant om ni ville dela med er!

Trevlig lördag!

”Var och en blir salig på sin tro” ?

Nu blir det svåra existentiella frågor i bloggen!

Häromdagen frågade min flicka vad Gud är och om jag tror på Gud.

Jag svarade att ”ja, jag tror på någonting större, som man kan kalla Gud eller det Stora Medvetandet (förklarade det som en enorm, för oss osynlig hjärna) som skapat allt som finns  i hela universum.

Min lilla tjej funderade ett stund och sedan kom det: ”Men… Mamma, vem skapade Gud då”?

Plötsligt blev det svårt att finna ett svar… och jag fick svara att det är det ännu ingen levande människa som har kommit på riktigt och att det finns en massa olika förslag (teorier) på hur det skulle kunna gått till.

Sedan funderade hon lite till.

Och så kom nästa reflektion: ”jamen, hur skall man då kunna tro på någonting som man inte verkligen vet finns på riktigt”? Jag måste säga att det var ett sjujäkla bra svar.

Ja, sedan var det ju då min tur att fundera ett slag – igen. Sedan sa jag: ”ja, du vet, jag har ju vandrat ganska länge på det här klotet nu och jag har varit med om en hel del saker som man inte riktigt kan förklara eller se men jag tror på dem i alla fall. Jag vet inte riktigt säkert men jag tror mycket starkt på att det finns saker som vi människor inte ser eller aldrig ens skulle kunna tänka oss att de skulle kunna finnas”.

Sedan förklarade jag skillnaden mellan att tro och att veta för henne. Och att människor tror på olika sätt och av olika anledningar. Och hon lyssnade och sa: ”Ja, det verkar bra tycker jag, för då kan ju alla få tro på vad de vill och vad de tycker känns rätt”.

Och jag kunde ju bara hålla med om det. För att tro är en sak, att veta en annan och när allt kommer omkring så blir ju faktiskt var och en salig på sin tro.

Eller vad tror ni? 🙂

Testad och klar: Jag är en introvert typ!

Ibland är det kul att göra test. Jag hittade ett på ”I Form” där man kunde testa huruvida man är introvert eller extrovert. På ett sätt visste jag redan innan jag gjort testet vad det skulle visa. Jag var en klart introvert typ. De flesta av frågorna kunde jag svara ”sant” på, dock inte alla.

Jag har alltid varit en sådan som gärna håller mig för mig själv lite då och då. Eller snarare, jag har ett riktigt behov av att få vara ensam med jämna mellanrum, annars mår jag helt enkelt  inte bra. Jag är inte så förtjust i aktiviteter med stora grupper av människor som jag inte känner och brukar undvika att hamna i sådana sammanhang. Ibland har jag svårt att prata med främlingar. Det kan ta mycket lång tid innan jag släpper in någon i min privata sfär och lita på att jag sonderar terrängen noggrant innan jag gör det. Jag är mycket kreativ och blir lycklig av att skapa vad det än må vara: en tavla, en text, en teckning, måla möbler, sy …ja vad som helst. Jag är en bra lyssnare… och så vidare.

Det brukar vara de extroverta som syns och hörs mest av förklarliga skäl. Men det är tur att ”vi andra” finns också för hur skulle det annars bli? Full fart… alltför full fart… till och med för de extroverta kanske… 🙂

Här hittar du länken till testet: http://iform.se/test-valbefinnande/test-ar-du-introvert-eller-extrovert

Om du vill läsa mer om introverta människor kan du till exempel kolla den här länken: http://www.introvert.se

Och så till sist ett boktips för den intresserade: ”Den tysta revolutionen” av Linus Jonkman.

Trevlig helg!

Post Navigation

Olssons universum

Om att leva minimalistiskt, miljövänligt och hälsosamt, som sockerfri singel...

HomeHopeDreams

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

Millans Värld

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

Freja funderar

Filosofiska & feministiska vardagsfunderingar

Bigassfashion

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

%d bloggare gillar detta: