marreutanpardon

Med fötterna på jorden och huvet på skaft – och – bland molnen då och då…

Archive for the tag “Spök-grejor”

Dags att lägga ”spökpussel”

Jag har en medial ådra, d v s jag kan känna in det som många kallar andevärlden. Denna talang har jag haft sedan jag var barn och det kan vara spännande men också ganska jobbigt.

Jobbigt är det till exempel när man bor på ett ställe där man har ”inneboende” i form av andar som tycker att det är man själv som är deras inneboende. Ja, så kan de uppfatta saken. Ibland har de inte ens bott på platsen men har ofta en (känslomässig) anknytning till den som gör att de hålls kvar där. De är vad man kallar för ”platsbundna” och de anser ofta att man stör dem på ett eller annat sätt.

Hur fungerar det då? Jag tror helt klart på att allt som händer ”registreras”. Jag minns en replik ur en av mina favoritfilmer, (Gladiator) som jag vill minnas var: ”Det vi gör i livet genljuder i evigheten”…  Och det är min övertygelse att precis så är det.

Tillbaka till där vi bor. Vi bor vid en gammal väg som funnits sedan en mycket lång tid tillbaka. Naturligtvis har det hänt mycket på en sådan plats under historiens gång. Många människor har ”passerat revy” här. Men vissa av dem har gjort större avtryck än andra.

Sedan dag ett jag flyttade hit har jag förnummit saker ur det förflutna. Någon (eller några) har med jämna mellanrum  pockat på och velat framföra någonting. Det är någonting ouppklarat, något som de vill skall komma i dagen. Och de vänder sig naturligtvis till mig, eftersom de vet att jag kan förnimma dem på olika sätt.

Det handlar om mycket svåra saker och tunga skuldkänslor. De har gjort sig påminda genom drömmar, känslor och till och med fysiska fenomen. Jag har haft hit ett medium som försökt att ”rena”,  med viss framgång. Men till den verkliga ”kärnan” lyckades han inte att nå. Jag har sedan försökt att ta hit flera medium men det kommer alltid ”någonting i vägen”. Någon både vill och inte vill att sanningen skall komma fram. Någon (eller några) är rädda och förtvivlade men vet inte vad de skall ta sig till.

Det känns på något sätt som att det är meningen att jag skall ta tag i detta. Varför jag blivit ”utvald” till denna uppgiften vet jag inte. Det känns som att det var meningen att jag skulle komma till den här platsen och ”röra om i grytan” men att förklara det skulle ta alltför lång tid och alltför stort utrymme. Men jag vet. Och det räcker.

Så jag har nu till slut bestämt mig för att försöka hitta roten till det onda. Om än något motvilligt. Men som det är nu kan vi inte ha det, jag och min familj. Vi behöver få ro. Allesammans. Också de som inte syns.

Det har blivit dags att  lägga ”spökpussel.” På riktigt.

Annonser

En härlig Alla Helgons Dag

Vilken bra dag det här har varit – hittills! Är det väl bäst att tillägga… Den började inte så bra, glömde glasögonen hemma så det var ett elände att jobba framför dataskärmen  (ja, det var dags att jobba helg igen)  men det gick vägen tack vare att man kan förstora upp bokstäver och annat på skärmen.

Efter förrättat värv på jobbet så drog jag ned på ”stada” för att se om jag kunde hitta någonting snyggt till mig själv. Det är sannerligen inte ofta jag är på stan och handlar till mig själv numera men det händer understundom. Och vilket flyt jag hade! Jösses…

Först in på Indiska där jag fann ett par tunikor i fina färger, fingurnära (kan ju ha sånt numera!) 😉  och några leggings därtill i passande färgteman. Sedan in på Åhlens där jag inhandlade en jättefin stickad tröja i ockrafärg. Mycket olikt mig att köpa en sådan färg men nu gjorde jag det och ångrar mig verkligen inte. Den är superfin – och ekologisk dessutom! Sedan hastade jag in på Cassels och köpte varma och sköna leggings. Hur lång tid tror ni att allt detta tog? En timma ganska exakt. Jag kan vara synnerligen effektiv…

Så kan det gå när man nån gång då och då har ett redigt flyt i tillvaron. Som sagt, det är inte ofta som det går så bra när jag väl tar mig ut för att handla. Mestadels hittar jag ingenting men i dag var det nog meningen. Jag fick för mig att min mamma var med. Hon älskade kläder och mode och hade ett färgsinne som slog det mesta. Det känns som att hon är med ibland när jag handlar kläder. Jag tycker mig märka det på att jag alltid hittar precis vad jag vill ha och behöver. Plaggen är klockrena, exakt dem jag letat efter, färger och material – allt. Det är helt magiskt mina vänner!

Men så är det ju en magisk dag i dag också – Alla Helgons Dag. Jag skall ”hälsa på” mamma (och några andra nära och kära som gått över till andra sidan)  i kväll, tända ett ljus eller två på gravarna. Vi har det som tradition i familjen. Det skall bli fint.

Hoppas er dag också varit bra.

Novis på andligt uppdrag

Nu har det varit lugnt på den andliga fronten ett tag. Ibland känner jag inte alls för det andliga. Vill sysselsätta mig med de vanliga värdsliga bestyren. Men kan väl säga att det går i perioder. Att jag är en ”andlig periodare”.

För någon vecka sedan var det dags att bli ”inkallad för uppdrag” igen. En bekant ringde och var ifrån sig. De hade något som störde dem hemma och hon ville gärna att jag kom dit för att bekräfta det som hon och en bekant till henne känt i huset. Det är oftast så, att när man kommit ganska långt bort ifrån det andliga, då är det dags att kallas tillbaka dit igen. Man kommer inte undan, det är liksom tvingande, fast aldrig på ett otrevligt sätt. Man kan ”tacka nej” men jag gör det sällan för det är oftast väldigt givande att syssla med detta. 🙂

Jag åkte dit, lite nervös men  förväntansfull. Visste inget om vad jag hade som väntade.

När jag kom dit var det jag såg en vanlig gata med ordinärt bostadsområde. En tvåplansvilla, modern. Ösregn men varmt och åska i annalkande. Tre små barn som sprang ut för att leka i regnet och så in igen. Oväsen på det sätt som det blir när små barn leker.

Så det vart kaffe och småprat med min vän, en bekant till henne och så barnen. Bekanten hade mycket att tala om som gällde andliga ting. Förstod snart att det var inte bara min vän som behövde hjälp utan också hennes bekant. Efter en stunds prat så begav sig bekanten  iväg hem. Barnen började leka mera dämpat i vardagsrummet och min vän och jag började småprata i köket. Det gick från stor aktivitet till lugn på bara några minuter.

När lugnet så infunnit sig, då händer det plötsligt. Jag börjar få till mig saker. Känner ett behov av att röra på mig. Frågar min vän om det är OK att jag går upp på andra våningen för att känna efter lite. Hon säger det är helt OK och jag går ensam uppför trappan till övervåningen. Genast känner jag definitivt någonting.  Jag går runt på övervåningen och känner in. På sina ställen är det starkare, på andra svagare. Snabbt öppnar jag upp och känner ganska omgående hur någonting liksom far genom kroppen, ungefär som en slags stark rysning.

Men så blir det liksom inget mera. Fick inte till mig några bilder som kan vara fallet ibland. Däremot känslor av sorg och ledsamhet. Men den där starka rysningen sedan då? Jag känner mig frågande. Har inte fått några direkta svar där och då. Nöjer mig ändå så och går ned till min vän igen.

Nu börjar jag tala om för min vän vad jag känt och vart någonstans i huset jag känt det. Vi går runt på nedervåningen också. Samma sak där, jag säger var jag upplever. Min vän ser på mig och jag på henne i något slags tyst samförstånd. Mina upplevelser överensstämmer till 100% med hennes. Detta utan att jag fått någon som helst information av henne om vart i huset energierna var som starkast.

När jag senare åker därifrån har klockan sprungit i väg och vi har varit där mycket längre än vad jag trott. Jag är trött, som om luften gått ur och kör bilen som en kratta, känner mig okoncentrerad och liksom inte riktigt med. Måste stanna bilen och sansa mig en stund och när jag känner att jag landat kör jag sedan vidare hem.

Ringer min vän efter en vecka och frågar hur det går, om det lugnat sig eller om det är oförändrat. Till min stora glädje säger hon att det blivit lugnare. Och när jag tänker efter riktigt och går igenom allt igen så slår mig en tanke: den där starka rysningen (verkligen ingen ”vanlig” rysning för den som undrar…) kanske det var någon eller några som ”såg ljuset” och kunde hitta hem…

I sådana fall är det underbart och jag har fullgjort mitt första mediala uppdrag med att rena hemma hos någon annan.

Någon lämnar oss ingen ro

I natt var det dags igen. För att bli störd av Någon.

Någon bor i vårt hus. Någon som inte syns men som hörs och kan bli mycket påtaglig. Någon för oväsen om natten, gärna mellan vissa tidpunkter. Någon mixtrar med ljuset och med elektriska apparater ibland. Någon håller en vaken om natten, gör en nervös och orolig och om man lyckas somna en sådan natt, ja då väcker Någon en igen. Någon åstadkommer en tung huvudvärk som inte går att missta sig på.

Jag talar om vårt inneboende spöke. Ja, det kanske låter dumt men det spökar hemma hos oss och har gjort under hela den tiden jag bott här. Min sambo har inte brytt sig så mycket om det för han tror inte att det finns spöken. Men jag tror det, eller nej, vet det. Som jag berättat i mina tidigare inlägg har jag sedan en lång tid varit bekant med det som i dagligt tal kallas ”den andra sidan”. Min 5-åriga dotter verkar ha ärvt samma förmåga, hon ser saker och har t o m gett Någon ett namn. Ibland vågar hon inte gå ut i hallen själv (detta är där Någon gärna håller till). Jag har då som sagt vissa mediala förmågor och har försökt att få kontakt med Någon ett antal gånger men Någon låter inte mig få veta hans identitet (det känns som en han) utan slinker smidigt undan, varje gång, till och med för ett proffessionellt medium som jag tagit hit förut. Så, jag låter Någon hållas, ett tag till. Tills jag hittat någon som kan hjälpa oss (eller rättare sagt Någon).

Det började egentligen redan i går morse. Som av en händelse gick jag på morgonen ut i vardagsrummet. Råkade se att skivhållaren i DVD:n var öppen, visade generöst upp att det låg en film med Bamse i. Skivhållaren var stängd kvällen innan, det är jag alldeles säker på. Och i natt, som alltid mellan cirka 01-02 så var det dags. Jag hade svårt att somna. Hade igen anledning att känna mig orolig men det gick bara inte att slappna av. Ett signifikant krypande i kroppen. Kände igen tecknen, de är alltid desamma.

Gick upp på toaletten, och gick och lade mig igen. Då var det dags för Någon att göra sina bestyr. Det hörs tydligt att Någon rör sig där ute i lägenheten i mörkret. Inte så att det hörs steg, att vatten spolar eller lådor dras ut. Nej, det är mera subtila och märkliga ljud men de går inte att ta miste på och framför allt känner jag den, närvaron. Och så den där nervösa och lite obehagliga känslan som jag inte riktigt kan definiera.

Nu kanske någon tänker att ”jaha, men du kanske har ångest”. Nej, det har jag haft tidigare i mitt liv så det vet jag hur det känns. Detta är något annat. Min sambo är som sagt inte alls inne på detta med spöken men ett par gånger har han erkänt att det hänt konstiga saker som han inte kunnat förklara. Den ena gången var när han stod och bytte på vår dotter när hon var bebis. Då kände han hur någonting rörde hans ben. Han sade att det inte var inbillning. Och jag tror honom, han är en mycket sansad människa. Den andra gången var när han satt och lekte med dottern i hallen (Någons favvo-ställe) och då började plötsligt köksdörren att stänga sig, av sig själv.

Som sagt så håller Någon mest till i hallen och i vardagsrummet. Man kan känna att Någon står och tittar på en när man går i hallen eller när man är i badrummet (som ligger i hallen). När man sitter i vardagsrummet kan Någon också stå och betrakta en, oftast då från hallen.

Ja detta låter ju alldeles säkert mycket underligt och somliga kanske tror att jag har en skruv lös men det är alldeles sant och på riktigt. Det skulle vara trevligt att få höra era tankar om sådana här saker och framför allt om ni ibland upplever eller har upplevt något liknande. Skriv gärna en kommentar om det i sådana fall!

 

Möten

Jag är medial och kan på det viset ha kontakt med själar som vistas i en annan dimension än vår. Jag vet att detta kan låta väldigt flummigt men för mig är det helt naturligt och har varit så i många år. Ibland söker jag kontakt och ibland tar ”de”  kontakt utan att jag har bett om det. Nyligen hade jag ett möte som jag själv inte inducerade.

Det var häromveckan, en av de där härliga dagarna när vårsolen kom på snabbvisit för att sedan snabbt dra sig undan igen. Hade gått en kort promenad i en liten skog nära där jag bor. Det var härligt och varmt så jag satte mig i en skogsbacke för att njuta av solskenet. Detta är alltså mitt i stan, ganska nära en järnväg och en stor väg med tung trafik. Inte alls en ”fridfull” plats vid den första anblicken, mycket buller och oväsen. Jag hade suttit där i skogsbacken en stund och njutit av vårsolen. Plötsligt var det som att allt buller runtomkring försvann och det blev stilla. På något sätt blev luften lättare och klarare, jag såg och hörde naturen på ett mera intensivt sätt och jag förstod att jag hade någon med mig där, någon som var där liksom jag för att njuta av den här vårdagen.

Jag fick veta att han också brukade gå just hit, att han älskade naturen och våren. Men han berättade också för mig att han var olycklig när han levde. Olycklig därför att han upplevde att ingen förstod honom. Att han inte förstod varför ondska fanns och att han inte stod ut med det. Jag lyssnade på hans historia utan att säga så mycket mer än att jag höll med honom om att livet verkligen kan vara underligt, att vi alla nog någon gång undrar över varför svåra saker måste finnas när de kommer i vår väg, varför vi måste lida. Jag lät honom tala och lyssnade på vad han hade att berätta.

Efter en stund var det dags för honom att gå och han tackade för mitt sällskap. Han var borta lika plötsligt som han kom dit och skogsbacken var ”som vanligt” igen, jag hörde buller och larmet från vägen, barnen som spelade fotboll en bit bort.  Som alltid kändes det lite snopet och lite vemodigt. Ett kort möte med en okänd människa som man förmodligen aldrig träffar igen. Men sådana här möten är alltid vackra vare sig de sker mellan oss som lever här och nu eller om de sker med dem som inte finns med oss i sin fysiska kropp längre. Möten där man ser varandra som medmänniskor och lyssnar till varandra.

Andarnas hus

Jag har spöken hemma. Jahaaaaaa, tänker ni. Hon är en sådan där skum typ som tror på spöken. Nej tror är inte rätt ord. Jag är övertygad om att det finns andra dimensioner. Har vetat det sedan min mamma dog och det var ganska exakt 40 år sedan. När jag gick igenom den krisen med all sorg och förtvivlan det innebär att förlora sin mamma så var det som att en dörr öppnades – till andarnas hemvist. Visst låter det magiskt. Det ÄR magiskt. Minst sagt.

Det var som en kanal i etern, en kanal till någon eller något som visste ALLT. Som visste vart vindarna blåste. Som kunde se in i framtiden och delgav mig det. Jag förutsåg många saker under mina tidiga barndomsår. Både saker som skulle inträffa i samhället men mest saker som jag själv skulle uppleva. Eller, ja, det var mera som att jag fick en karta. Någon talade om för mig att ”där skall du vara försiktig, gå den där vägen helst”. Jag förstod ingenting alls. Var ju bara barnet. Men jag gjorde som jag blev rådd att göra och det skulle visa sig att det var den rätta vägen som jag blivit visad.

En kväll när jag låg vaken (jag låg ofta vaken som barn) hörde jag att någon ropade mitt namn. En man. Jag trodde först att det var min pappa som ville mig något så jag steg ur sängen och gick ut i lägenheten för att kolla vad han ville. Han var inte där utan hos en kusin till honom som bodde en trappa ned. Jag tyckte det var konstigt men vågade inte berätta får någon om vad som hänt, inte ens för min pappa. På den tiden var det inte lika accepterat som nu att tro på sådant. Detta var ju långt innan New-Age gjorde intåg och ”alla” började berätta om sina övernaturliga upplevelser. Senare fick jag veta att en man gasat ihjäl sig i ett garage.

Nej åren gick och jag höll tyst om mina erfarenheter. Folk tyckte att jag var underlig i alla fall. Och visst var jag egen. Om ni har läst mitt inlägg om att jag var mobbad under lång tid kanske bilden blir klarare. Ett barn som blir mobbat utvecklar andra förmågor när det inte får möjlighet till sociala kontakter på det vanliga sättet.

Jag kallade den där kanalen för Krafterna. Den gav mig svar på mina frågor om livet och den hjälpte mig  i kampen att överleva trots att jag var mobbad och trots alla andra svårigheter. Under årens lopp skulle jag uppleva många möten med dem på ”andra sidan”. Det allra mest påtagliga måste jag berätta om! Det var en kväll jag stod och diskade hemma. Detta var på den tiden jag var singel och jag var ensam hemma. Jag stod i tankar när jag plötsligt hörde någon säga mitt namn. En kvinna. Ja det var ju inte första gången men den här rösten kom inte en bit ifrån, den kom precis intill mitt öra! Den var lika tydlig och klar som hos en levande människa. Jag snodde förståss runt snabbt som attan och trodde jag var mer eller mindre tokig men det visste jag ju att jag inte var. Det var bara så enormt chockerande. Efteråt tog det lååååååång tid för mig att samla mig och att försöka förstå. Jag vet fortfarande inte vem jag hörde, kanske var det mamma som kom igenom så starkt…

Nåväl, tillbaka till nutid. Sedan jag kom till detta huset där vi bor nu har jag känt av någonting väldigt påtagligt. Tyvärr är det ingenting positivt. Vi har t o m haft medium här som har gått runt och kollat samt försökt att ”rena upp”. Tyvärr utan något ordentligt resultat. Jag vet bara att det är en man och att han när han levde blev mycket dåligt behandlad. Han hade flera lyten och detta gjorde att folk gjorde narr av honom. Jag tror att han har dragits till mig eftersom jag har liknande erfarenheter (mobbningen). Andar dras till människor som är ”öppna” och som har liknande erfarenheter som de själva hade under sin levnadstid. Jag har försökt att få hit andra medium men utan att lyckas, det verkar precis som att det inte skall gå för sig. Varje gång jag försöker bryter helvetet löst. Allting som kan krångla gör det. Småolyckor inträffar. Han kanske är rädd… jag vet inte. Så nu har jag legat lågt med att ta hit någon som kan hjälpa honom ”över”. Men jag jobbar fortfarande på hur man skall lösa det…

Ja det har sina sidor att ha den här kontakten med andevärlden också, det kan vara riktigt obehagligt. Även om jag är ”van” med olika  fenomen så är varje gång väldigt speciell på sitt sätt. Även om det ”spöket” jag har hemma är jobbigt så är detta med det andliga en  sida av livet jag aldrig kommer att tröttna på och som jag ständigt försöker att lära mig mera om.

Vore roligt om ni ville skriva om era erfarenheter av övernaturliga saker! Men detta kanske inte är rätt forum. Blir kul att se om det blir någon respons.

Post Navigation

Olssons universum

Om att leva minimalistiskt, miljövänligt och hälsosamt, som sockerfri singel...

HomeHopeDreams

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

Millans Värld

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

Freja funderar

Filosofiska & feministiska vardagsfunderingar

Bigassfashion

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

%d bloggare gillar detta: