marreutanpardon

Med fötterna på jorden och huvet på skaft – och – bland molnen då och då…

Archive for the tag “Irriterande”

Jag kör som en kärring – och är stolt över det

Häromdagen pratade jag med en kollega på jobbet om bilkörning. Folk kör ju som vettvillingar ute på vägarna i vår avlånga land. Vi kom in på detta efter att jag berättade hur en bil-dåre kört om mig på höger sida, ja alltså på vägrenen … men det är en annan historia…

I alla fall hade kollegans vuxna dotter (i 30-årsåldern), under det att min kollega körde bilen, utbrustit: ”Mamma, du kör ju som en kärring!!” Min kollega hade då efter viss kort eftertanke lugnt replikerat med: ”Ja men, jag ÄR ju en kärring!”. Ja. Så. Visst. Så sant.

Och då är min fråga ut i cybervärlden:

Hur faen kör en kärring per definition??

Ja, eftersom jag inte är helt borta så antar jag att definitionen på hur en kärring kör är att hon kör lugnt. Det vill säga med gott omdöme.

Men då kommer nästa fråga:

Vad faen är fel med att köra med förstånd och gott omdöme då?!

För jag tycker att det är vettigt att köra försiktigt och omdömesgillt. Det visar att man använder hjärnan. Eller har det också blivit omodernt i denna galna värld? Precis som att det blivit omodernt att åldras (och bli kärring på riktigt med rynkor och gäddhäng?). Nej, jag hoppas verkligen inte att det blivit modernt att inte använda det vett man begåvats med. Då är vi nog på väg ned i botten, på riktigt.

Nej hörni, jag tycker att ALLA borde köra som kärringar. Jag är i alla fall en stolt kärring, både över hur jag kör bil och annat också för den delen… Jag har inte facebook men det kanske vore en idé att skapa en klubb med namnet ”Vi som kör som kärringar och är stolta över det”. Någon som är med då?

Annonser

En obehaglig upplevelse som dröjer sig kvar

För ett tag sedan hände någonting obehagligt. Jag och familjen är på måndagskvällen på väg hem från simhallen. Klockan var kring åtta och vi sitter i bilen och pratar just om hur trevlig kvällen varit när det plötsligt smäller till – öronbedövande högt. Jag tror först att vi fått punktering eftersom jag sett att något ligger på vägen som jag försöker väja för (stenar) men sambon ropar till mig att genast stanna eftersom någon kastat något mot bilen.

Jag är lite chockad efter den rejäla smällen men kör så småningom åt sidan. Först när jag stannat bilen ser jag vad som hänt. Vindrutan framför passagerarsidan är träffad av en sten och är helt genombruten av sprickor likt ett spindelnät men har tack och lov inte gått sönder. På instrumentbrädan ligger glas-splitter. Chockat tittar jag på förödelsen medan sambon störtar ur bilen för att försöka ta upp jakten på den/dem som kastat stenen.

Jag vänder så småningom med bilen och kör åt andra hållet, dels för att leta reda på sambon och dels försöka få reda på vad som hänt. På trottoaren ser jag en man och en kvinna som stannat sin bil, mannen pratar i en mobiltelefon, med polisen får jag så småningom veta. Jag får av paret på trottoaren veta att även de är drabbade, hela deras biltak är buckligt.

Tydligen har några unga som stått uppe på en järnvägsviadukt kastat stenar mot våra bilar. Jag frågar om de har något signalement var men nej, de såg inte hur de såg ut, bara att det var ungdomar. Det var ju mörkt och de sprang tydligen iväg längs järnvägen när de förstod att de träffat bilar och att de nu var jagade. Våra olyckskamrater har alltså ringt polisen men de dyker inte upp under de cirka 45 minuter vi stannar kvar på platsen. Det tycker jag är dåligt. Det kunde gått så mycket värre än vad det gjorde, hade polisen fått mera brått då tro?

Så småningom kommer sambon tillbaka efter att ha jagat förövarna men inte lyckats hinna ifatt dem och jag är tacksam för det, för vem vet vad som kunde hänt honom om han lyckats… När vi kommer hem polisanmäler jag även om jag vet att det inte kommer att leda till någon utredning. Jag är redigt förbannad eftersom jag vet att det kommer att kosta att laga vindrutan, självrisken är på 1400 riskdaler. Det känns verkligt onödigt, jag får betala för någon annans j-a dumheter.

Men mest upprörd är jag ändå över hur en del unga beter sig. För hur tänker man egentligen när man ställer sig på en bro och kastar stora stenar på bilar som kör förbi? Tycker man att det är spännande att se om någon i bilarna får stenarna i skallen och dör? Eller är det spänningen huruvida man kommer att träffa eller inte och vad som kommer att hända om man gör det? Jag vet inte. Jag har gjort en del dumheter själv när det begav sig men aldrig någonsin gjorde jag något där jag riskerade att någon skulle komma till skada.

För kommit till skada kunde vi alla som satt i bilen ha gjort. Den tanken gör mig riktigt illa till mods och den gör att jag numera alltid tittar uppåt innan jag kör under en järnvägsviadukt. För man vet ju aldrig.

Återigen ett inlägg om kvinnor och utseende

Häromkvällen när jag zappade runt lite mellan kanalerna så råkade jag hamna på SVT:s ”Debatt”. Man diskuterade där bland annat om hur kvinnor bedöms efter sitt utseende, ett ämne som jag tidigare skrivit om. Om du vill se det aktuella ”Debatt” avsnittet¨ så finns det Här

Kvinnor har i alla tider bedömts efter sitt utseende. Det får vi lära oss som små flickor och under hela uppväxten. Det ligger oerhört djupt i flertalet kulturer att flickor och kvinnor skall vara söta och snälla. Min dotter som är sju år fick i skolan höra från en  jämnårig kille: ”Killar skall vara starka, tuffa och modiga och tjejer skall vara söta och pussiga”. Detta hade han fått till sig.

Så det är inte bara tjejer och kvinnor som matas med hur de skall vara, det gör även killar och män ända från barnsben. Vi fostras mer eller mindre in i våra könsroller. Och därför blir pressen så stor, för hur många vill eller vågar vara ”käringen mot strömmen” när det gäller dessa normer. (Det uttrycket, ”Käringen mot strömmen” signalerar ju då tydligt att särskilt käringar minsann inte bör gå ”emot strömmen”!).

I debatten handlar det bland annat om skönhetsoperationer och om smink. Att Renée Zellweger plötsligt dök upp med ett nytt utseende har tydligen varit en stor ”snackis”. Jag kan inte riktigt begripa varför. Hon är känd och skådespelerska och att jobba med film handlar mycket om utseende, det vet vi alla. Så många andra kända skådespelare har tagit till kniven, varför så stort hallå när hon gör det?

Jag funderade lite över min egen inställning. Jag är kluven. På ett sätt tycker jag att det är ganska bra att det finns till exempel plastikkirurgi. En anledning är att det finns människor som kan bli verkligt hjälpta av att få vissa saker i sitt utseende korrigerade. Flera personer som jag känner har fixat sig på det ena eller andra sättet och jag ser inget fel i det så länge det inte går till överdrift.

Jag funderade också på om jag själv skulle kunna tänka mig att sätta kniven i köttet… Nej. Inte som jag känner det i dag. Jag är 51 år fyllda och jag är faktiskt nöjd med hur jag ser ut. Inte för att jag är särskilt snygg utan för att det är mig själv jag ser i spegeln, sådan jag ser ut efter att ha levt dessa 51 år. Jag skulle nog bli förvirrad om jag en dag vaknade upp och såg annorlunda ut, till exempel att jag fått en ny form på näsan eller att mina ögonlock lyfts upp… men man vet aldrig. En dag kanske jag har tröttnat på mina ögonlock (som Dominika funderade på om Renée Zellweweger kanske gjort).  🙂

Och så smink då. Jag tycker att smink är roligt men det är inget som jag måste ha i ansiktet när jag går ut. En kvinna i debatt som jobbade med smink ansåg att smink är lite som kläder och jag är böjd att hålla med. Ena dagen känner man för en färg på läpparna och nästa dag för en annan färg… Det är dock trist att som kvinna märka hur stor skillnad det är på hur man blir behandlad beroende på hur man ser ut, om man är ”fixad” eller inte. Det som man själv bara ser som en kul grej (att sminka sig) är blodigt allvar för vissa.

Att lyssna till hur Sanna Salameh (programledare från Bolibompa) berättar om hur hon på en tågperrong blivit tilltalad av en liten flicka som talat om för Sanna att flickans pappa tycker att Sanna är ”jätteful” är verkligen hemskt och är en sådan sak som jag tycker går över gränsen för vad som är okej. Vem var flickans pappa att kommentera Sannas utseende negativt?! Och mamman som hört och sett alltsammans men som bara stått där som en fån!

Som en avrundning på det här inlägget vill jag citera det sista stycket i Sannas krönika för det summerar vad jag tycker om hela debatten angående utseende:

” Det jag skulle vilja säga till den lilla flickan är detta: Låt aldrig någon bestämma åt dig om du är ful. Låt ingen klaga på din hudfärg, hur du pratar eller hur mycket du väger. Vägra reduceras till bara en kropp, för du är så mycket mer. Låt ingen få dig att känna att du inte hör till. Den här världen är din, att njuta av, att ta över, ta plats i. Du är ingen främling”.

Hela Sannas krönika läser du Här

Trevlig Alla Helgona! Eller Halloween om det nu passar bättre!

Jag låter mig inte kategoriseras

Jag har en åsikt som inte faller i god jord hos vissa. Jag tycker att invandringen till Sverige är alltför omfattande. Denna åsikt är hos mig är välgrundad och jag kommer inte att ändra uppfattning. Jag har skrivit om detta tidigare men kortfattat så anser jag att vi tar emot människor utan urskillning (utan att ta reda på vilka de är och vad deras intentioner är) eller tanke på hur de kommer att bli omhändertagna vilket bara slår tillbaka mot alla inblandade.

Ändå verkar det som att så fort jag yppar ovan nämnda åsikt så är det ofta någon som vill tillrättavisa mig och tala om för mig att jag har fel uppfattning. Folk spänner strängt ögonen i mig och frågar mig  om helt andra saker, till exempel varför jag inte tycker om invandrare.

Men min åsikt om den stora invandringen har inte det minsta att göra med vad jag tycker om invandrare.

Jag tycker nämligen ingenting särskilt om invandrare som grupp. För man menar talar nästan alltid om invandrare som grupp, som en kategori att antingen tycka om eller inte tycka om. Svart eller vitt. Ja eller nej.

Jag kan omöjligen svara på om jag tycker om alla invandrare eller inte. Omöjligt eftersom det handlar om individer och inte bara en grupp människor som man valt att sätta etiketten ”invandrare” på. Jag tycker inte om den etiketten. Tycker för övrigt inte om att sätta etiketter på människor eftersom vi är sådana komplexa varelser…

Det jag kan säga är att jag kanske skulle tycka bra om vissa av dessa människor och kanske mindre bra om andra, precis som jag bildar mig en uppfattning om alla människor jag möter i livet.

En vanlig uppfattning hos många är att om man har den här åsikten (att man tycker att vi har en för stor invandring) då är man också per automatik både främlingsfientlig, rasist, islamofob och en hel massa annat. Man är med all säkerhet också Sverigedemokrat och till och med kanske nazist. Jag anser mig inte tillhöra någon av dessa ”kategorier” eller etiketter.

Men… vart vill jag komma med det här inlägget då?

Jag ville nog bara belysa att bara för att jag har ovan nämnda åsikt är jag varken det ”ena eller det andra” och inte heller en dum eller dålig människa som förtjänar att tillrättavisas eller dömas.

 

Besvikelse

Ibland blir jag så besviken på andra människor. Låt mig berätta om en av de saker som gör mig riktigt besviken och illa till mods.

Jag har en bror som lider av vad man förr kallade utvecklingsstörning, i dag kallar vi det funktionsnedsättning. Han är född autistisk. Och han är förstås annorlunda. Han beter sig annorlunda och han ser annorlunda ut om man utgår ifrån det som vi kallar ”normalt”. Men han är likafullt en människa med tankar och känslor.

Det är nu år 2014 och man tycker att människor borde ha blivit mera smarta och accepterande eftersom det i dag finns mer allmän kunskap om dylika funktionshinder än vad det gjorde under vår uppväxt. Då var han verkligen lovligt byte för dem som ville kränka. Men saker och ting har tyvärr inte förändrats så mycket till det bättre.

Jag skall ge ett exempel: Nu under semestern tillbringade jag en vecka tillsammans med min bror då han bodde hos oss. Vi åkte på utflykter och till stranden. Sådant man gör om sommaren med nära och kära. Allt var bra och roligt.

Men. När vi var ute på ”stan” och gick bland folk så kunde jag inte undgå att märka hur många stirrade på min bror. Inte bara barn utan vuxna i olika åldrar. Ja de glodde, en del t o m med öppen mun. Man hörde nedlåtande skratt. Det är i sådana sammanhang jag får lust att bete mig riktigt konstigt. Som att gapa och skrika åt dem, att göra fula grimaser och till och med slå vilt omkring mig…  Naturligtvis gör jag inte det. Men jag får stor lust att göra det. Är det så konstigt egentligen? För eftersom de beter sig idiotiskt så får jag lust att göra det också.

Men nu skall jag också säga att det finns människor som tar honom precis som han är, som är accepterande och underbara. Så jag drar inte alla över en kam. Absolut inte. Det finns hopp.

Hur står man ut som nära anhörig då? Man försöker förstå att det är rädsla och okunskap som gör att människor beter sig dåligt. Jag ser det som att min bror är en spegel som reflekterar deras okunskap och/eller dåliga värderingar. Problemet ligger inte hos min bror utan hos dem som trakasserar honom.

Trevlig helg!

Ondska får aldrig bli någonting ”normalt”

Häromdagen skrev jag ett inlägg om hat. Nu kommer det en fortsättning på mina funderingar.

I dag är det så mycket våld överallt så egentligen borde vi ha dragit öronen åt oss och satt ned foten för länge sedan. Men det är inte så. Det råder bara en slags förskräckt acceptans för det som vi matas med dagligen i medierna. Folk som misshandlas är vardagsmat. Barn som utsätts för övergrepp är vardagsmat. Äldre som utsätts för överfall och rån är även det vardagsmat. Ja, till och med mord är numera vardagsmat för oss. Vi har ju blivit så vana vid att se det på nyheterna och läsa om det i tidningar. Det som skulle varit otänkbart för inte så hemskt länge sedan har blivit … ganska normalt?

Det påminner mig på något sätt om ”våldets normaliseringsprocess” . Det är ett begrepp som används när man talar om kvinnomisshandel. Bland annat så innebär ”våldets normaliseringsprocess” att våldet (i det fallet från mannen mot kvinnan) trappas upp långsamt och gradvis ända till det blivit just normalt, en del av kvinnans vardag. Och hon kan ha mycket svårt att ta sig ur sin situation och stannar därför mot bättre vetande, kvar hos sin plågoande trots att det bästa naturligtvis vore att lägga benen på ryggen och springa för allt vad tygen höll därifrån! (Nu skulle jag dessutom vilja skriva om kvinnomisshandel men det får bli ett inlägg om det senare istället!).

Man skulle kunna applicera idén om en slags normaliseringsprocess på ett större sammanhang när det gäller våldet i vårt samhälle i dag. Ja faktiskt i ett samhälleligt sammanhang –  och, ja varför inte i ett globalt sammanhang. För det är ingalunda bara här i Sverige som våldet är vanligt förekommande. I dag kollade jag till exempel lite snabbt på Expressens hemsida och hittade ett klipp som jag kanske egentligen inte hade velat se… Men där kan man i alla fall se en kvinna (på japansk tågstation) som sparkar mot ett litet barn. Bara för att den lilla flickan inte vill följa med så kan man se hur kvinnan (hennes mor?!) sparkar omkull henne. Jag ryser. Det är så vämjeligt att se att man mår fysiskt illa. Jag länkar till klippet nedan.

Ett annat klipp (USA) för ett tag sedan som berörde mig mycket illa var när en man (en pappa?!)  knuffade en liten pojke så att han skulle åka nedför en skate-ramp (vilket pojken inte ville/vågade). Pappan knuffade då pojken som föll handlöst ned på rampen. Jag fantiserade om hur jag knuffade mannen så han fick smaka på sin egen medicin. Jag skulle förstås inte göra verklighet av mina fantasier men att se sådant föder vanmakt och vrede hos mig. Klippet lockade således fram ondskan i mig också. Tyvärr gick det inte att länka till detta, ”länken bruten” står det när jag testar efter en stund. Hm. Låter länken vara kvar uti fall om att…

Det blir nästan outhärdligt jobbigt att tänka på alla de andra barn som far illa på olika sätt i dag. Barn borde få vara fredade från all världens ondska men det är de verkligen inte i dag, det känns mer som att de är måltavlor. 😦

Jag funderar på om jag kan göra någonting och i så fall vad… Nej, ondska får aldrig bli någonting ”normalt”. Aldrig.

Länkar till filmklippen:

http://www.expressen.se/tv/nyheter/utrikes/kvinna-sparkar-flicka-i-huvudet/

http://www.expressen.se/tv/nyheter/utrikes/6-aringen-knuffas–av-sin-egen-pappa/ (verkar tyvärr ej funka)

 

Vem bestämmer vad som är rätt för DIG och vad DU skall tycka?

Kikade in hos Millan och hittade de här underbara orden i hennes inlägg från i går, söndag:

”Jag blir så trött när andra ska säga till mig vad som är rätt och vad jag ska tycka”.

Här är länken till hela hennes inlägg: http://millansvarld67.blogspot.se/2014/05/jag-fullkomligt-skiter-i.html

Jag blir så lycklig när jag läser sådant. För det kom verkligen från hjärtat.

Som jag skrev i min kommentar till hennes inlägg: ” … för gudarna skall veta att det numera finns alldeles för många som försöker tala om för en hur man skall tycka, tänka och agera!” Gud, så irriterande! Precis som om man behövde läxas upp och talas till rätta. Som om man vore mindre vetande.

Men egentligen så är det ju bara att strunta i alla de där som tror att de har rätt och vet bäst.

Länge leve rätten att få tänka och tycka fritt!

”Du ser trött ut i dag”

Måndag. Jobbigaste dagen i veckan. Man kravlar sig ur sängen efter en helg som gick alldeles för fort förbi och förbannar sig själv för att man inte tog det mera lugnt än man gjorde. För inte f-n är det någon som tvingar en till att vara en ”duktig flicka”, bara man själv.

 Kommer till jobbet och det går trögt som sirap. Fikar, inte bättre. Sur som ättika. Gröt i huvudet och det avspeglar sig med all säkerhet i anletsdragen.

 När man sedan efter fikat sitter i sin jobb-stol får man av en kollega höra: ”Du ser trött ut i dag”.

 Jaha. Vad skall jag göra åt det då? Sova lite på min post? Skulle inte tro att det vore populärt.

 Ibland blir jag bara så trött på folk som inte har någon finess eller som bara vill vara taskiga. Jag ser det heller inte som omtänksamt att påtala att någon ser trött ut. Jag säger aldrig till någon som ser trött ut att vederbörande gör det. För jag vet att det inte blir bättre utav att höra det, snarare tvärtom. Man blir stött och ganska ledsen.

 Så nästa gång någon gör detta uttalande så skall jag replikera med: ”jaha Du, och ??”. Eller kanske: ”ja, det var kul att höra, nu känner jag mig väldigt mycket gladare!”. Vilket är bäst?

 Andra förslag på dräpande mot-repliker emottages tacksamt i kommentarsfältet.

Lösa, privata (kropps-) funderingar

Jag har alltid tyckt att (hela) min kropp är min ensak och särskilt de nedre regionerna som bara jag och eventuell partner har tillträde till.

Allt det där ställdes förstås på sin spets när jag skulle ha barn. Plötsligt skulle till exempel främmande människor liksom ha en självklar rätt att känna på ens allt större mage (vilket jag inte uppskattade). Jag blev tillfrågad om jag inte tyckte det skulle vara roligt att filma förlossningen. Va, en kamera rakt upp mellan benen?! Vem vill ha det? Ja, det finns säkert någon men nej tack – not for me.

Barnmorskor fick rätten att regelbundet kolla in i ”det allra heligaste” och känna.  För att inte tala om vid själva förlossningen. Då var det verkligen ingenting ”söderöver” som var privat. Snarare tvärtom. Ja, det är ju så det måste vara så det köpte jag.

Och så amningen då. Det började redan på BB när jag fick problem med att amma. Sköterskor drog i brösten och klämde i dem hårt för att pressa fram mjölk. Som om jag var någon kossa. Det gjorde mig urförbannad. Mina bröst var fortfarande privata för mig. Men det verkade de inte förstå.  Men de hade kanske redan för länge sedan tappat känslan för var människors privata sfärer går. Vad vet jag.

Men även tiden efter förlossningen verkade det vara fritt fram även  för kreti och pleti att fråga om både det ena och det andra. Som amningen. Igen. ”Alla” verkade vara intresserade av amningen, hur ofta jag ammade, hur mycket mjölk jag hade och så vidare. Det kändes som om mina tuttar blivit ”lovligt byte. Jag försökte värja mig och då blev det nästan värre.

Mens då. Detta månatligt återkommande djävulskap.

Ta till exempel reklam för mens-skydd. Kvinnors mens och underliv verkar vara någonting ”allmänt”. Jag vet inte, kanske är jag pryd eller något men jag gillar inte att få olika slags mens-skydd uppslängda i ansiktet, exempelvis vid fredags-myset, typ: ”have a happy period – always!”. Ni vet de där när de plockar fram bindorna och så häller de en BLÅ vätska på den för att demonstrera den enorma uppsugningsförmågan… äh. Varför inte gå hela vägen och använda röd färg? I vårt upplysta samhälla är det väl ändå ingen som fortfarande tror på att vissa är blåblodiga – eller? Men då skulle det nog bli så privat som det faktiskt är och det skulle nog inte öka försäljningen av mens-skydd heller.

Nej, jag är nog väldigt privat med min kropp och det tycker jag att jag har rätt att vara. För min kropp tillhör bara mig. Bara.

Kan den psykiska ohälsan i Sverige bero på att ingen vill tala med en främling?

I dag kom jag i samspråk  med en person med invandrar-bakgrund. Hon började att prata med mig och det var inte för att vara trevlig som hon ville göra gällande. Som jag uppfattade det så var det för att tala om för någon (nu råkade det bli jag) att hon tyckte att i Sverige där vill man inte tala med varann i onödan.  Underförstått (hon sade det dock inte) att svenskar det är ena tråkiga och konstiga ena.

Hon tyckte att i Sverige där hälsar man inte på främlingar. Eller rättare sagt som hon själv uttryckte det: ”man tittar i luften”, inte på varandra.

Så kan det förstås vara. Hon menade vidare att i Australien, där hälsar ”alla” på varandra”. Jomenvisst, det kanske är trevligt. Om man nu vill hälsa på alla. Det är väl upp till var och en. Människor är olika. Var i världen de än må komma ifrån.

I Sverige finns det reserverade människor, i Spanien, Tyskland, USA eller vilket land du än vill. Att vara reserverad har ingenting att göra med att om man är svensk eller inte, inte heller vilken hud- eller hårfärg man har. Det har att göra med vem man är, vilken person man är.

Hon pratade på och hade vidare en teori om att det nu finns så många som är ”psykiskt sjuka” i Sverige. Det berodde nog på att folk inte pratar med varandra menade hon. Hon hade bott i Sverige i 38 år och kunde inte begripa detta (svenska) sätt att bete sig. En annan teori for genom skallen och den skulle kunna vara att sedan Sverige  började ta in för mycket invandrare, sedan dess har mycket folk börjat att må dåligt psykiskt, inte helt och hållet på grund av det men i alla fall till viss del…

Som jag ser det så är jag en social och utåtriktad person, för det mesta. Men ibland har jag ingen lust att prata med folk, inte ens de jag känner och  verkligen inte främlingar heller för den delen. Jag sade det till henne: ”människor är olika, det beror på personligheten”. Och ”man kan inte ändra på människor”. Men hon verkade inte vara nyfiken på min åsikt och därför hade jag ingen önskan om att dryfta mina tankar med henne. Så jag satte upp en, får man då förmoda, typisk svensk min och visade prov på sann (svensk?) reservation…

Post Navigation

Olssons universum

Om att leva minimalistiskt, miljövänligt och hälsosamt, som sockerfri singel...

HomeHopeDreams

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

Millans Värld

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

Freja funderar

Filosofiska & feministiska vardagsfunderingar

Bigassfashion

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

%d bloggare gillar detta: