Etiketter… glömde jag att sätta från början…

Så nu är det dags.

Någonting jag har svårt för är att sätta etiketter. Och här i bloggen kan det vara bra att ”tagga” sina inlägg.

Igår bestämde jag mig för att göra ett försök att få till ett ”etikettmoln”. Kliade mig i skallen och funderade på vad det är jag skriver om här. Efter lite genomgång av inläggen fann jag att det är vissa saker som återkommer hela tiden och där var det ju inte så svårt.

Att sitta och tänka ut passande etiketter till över 200 inlägg tarvar en del ansträngning. Men skam den som ger sig. Om jag tar sisådär 10 inlägg om dagen så tar det ju inte alltför lång tid…

Taggar ni alla era inlägg?

Är det någon som kan ge mig något tips när det gäller att ”tagga”?

(Torkar svetten ur pannan).

Trevlig helg!

Barn, sanningar och konsekvenser

Sanningen är viktig för mig. Men ibland kan den vara svår att handskas med.

Jag är väldigt bra på att låta käften gå, har flera gånger sagt att kunde jag få betalt för att prata på så hade jag varit stormrik… Detta med ”talets gåva” är på verkligen på gott och ont.

När det gäller kombinationen barn och hemligheter så kan det vara ganska riskabelt att prata om hemlisar när barn är närvarande. För hemligheten kan bli avslöjad när man minst anar det och det kan bli med en ganska så hög pinsamhetsfaktor.

Som den där gången när jag hade uttalat mig om en viss nära släkting och sagt att jag retade mig på vederbörandes sätt att kommentera min inredning. Ganska långt senare, från denna händelse så blev det att vi skulle äta middag hela familjen, ute tillsammans med ovan nämnda släkting. Det var en trevlig och ganska dyr restaurang, vi hade precis fått in maten och börjat äta. Allt kändes alldeles strålande. DÅ.

Min dotter säger högt och tydligt: ”men mamma, vad menade du egentligen när du sa att X inte skulle lägga sig i så mycket, till exempel hur möblerna stod (i ett visst rum)”.

Knäpptyst vid bordet. Släktingen som liksom stirrade frågande, först på min dotter och sedan på mig men som tack och lov hade sinneslugn nog att inte förstöra denna middag med en sur min (det måste tillskrivas vederbörande som en mycket stark och bra egenskap!) utan bara himlade sig lite och sedan fortsatte att äta…

Men Gud så pinsamt! Då sa jag till mig själv att jag ALDRIG mera skulle låta sådana ”hemligheter” bli hörda av mitt barn. Tyvärr tog det dock inte så lång tid innan det var dags för nästa pinsamhet. Men det är en annan historia.

Ja ibland är det jobbigt med sanningar… och med en stor käft.

Om kravallerna igen…

Jag tycker artikeln nedan (länk) är bra och beskriver ganska bra vad jag själv anser men kanske inte riktigt fick fram i mitt inlägg från i går. Kolla på den: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/att-skylla-pa-samhallet-ar-alltfor-lattvindigt_8191032.svd

Ja, var är föräldraansvaret till exempel? Och det egna individuella ansvaret? Om dessa unga inte fått lära sig ansvar hemma, då måste de lära sig det någon annanstans. Nej, varför inte boot-camp där de bland annat kan få lära sig alternativ till hur man löser konflikter! För våld föder våld och dessa ungdomar förlorar på det som de håller på med.

De kanske tycker att de vinner men i verkligheten sjunker de bara djupare in i en dålig spiral. De har faktiskt allt att vinna på att själva försöka lite grann, att engagera sig i att bygga upp istället för att riva ned. Men kan man nå fram till dem utan att bli skadad…? För de vill ju att man skall lyssna, eller?

”Frustration” – ingen ursäkt för våld och skadegörelse!

Det har rapporterats om stor skadegörelse och kravaller nu i maj, både de i Husby och på andra orter i landet. Skadegörelse och anläggning av bränder är metoder som dessa gäng använder sig av för att visa sin ”frustration”.

Så står det ju i dagspressen överallt, att de är frustrerade. För att de inte har arbete och för att ingen lyssnar på dem. Lyssnar? Men vad är det som de vill ha sagt då?

Tror de att någon fattar vad de vill då, när de kastar sina brandbomber och attackerar räddningstjänsten med sten? Nej. Och det är knappast någon som är intresserad av att lyssna heller. Man ser bara en grupp människor som inte har förmågan att uttrycka sig civiliserat och som hellre tar till våld än försöker göra någonting konstruktivt av sitt liv.

För de tjänar inte på att använda de metoder de kör med. Snarare tvärtom. De förlorar på det. Så väldigt mycket.

Ja det står i tidningarna att de är frustrerade.

Jaha. Men måste man verkligen förstöra på det sättet när man är frustrerad?

Jag själv till exempel är mycket frustrerad över den flathet som finns i samhället i dag, bland annat när det gäller integrationspolitiken men inte f-n går jag och förstör besinningslöst för det.

Tja, eller det kanske vore något att testa?  Och sedan kan jag ju bara säga att jag är så vansinnigt  frustrerad att jag inte kan kontrollera mig själv…

Varför skall dessa unga människor hela tiden kunna ursäktas med att  de är frustrerade, så till den grad att de inte kan ansvara för sina handlingar?

Nej det är en mycket dålig ursäkt och jag fattar inte varför någon köper den alls. Nej det som behövs är lite riktigt tuffa tag. Lite hård uppfostran. Varför inte låna idén med riktiga boot-camps, sådana de har i USA?!

Grattis alla morsor!

I dag är det Mors dag.

Det är bra att alla morsor har en egen dag, då de uppmärksammas lite extra, även om den kan tyckas vara uppfunnen av kommersiella skäl. För vad vore världen utan morsor? För det är ju så att alla människor som finns nu, har funnits och kommer att finnas har fötts av en mamma. Därför bör man vissa alla mammor respekt.

Att vara Mor är ett sant äventyr. Ett av de största när det gäller att lära känna sig själv, att utvecklas och att mogna som människa. Som mor får man vara beredd att göra en del uppoffringar men man får heller inte glömma bort att ta lite plats själv. Att inte glömma bort att man är en egen person med egna intressen och behov.

En viktig Mor som många glömmer denna dag är den största, vackraste och mest fantastiska av dem alla – Moder Jord, så passa på att ägna henne en tanke också.

Till sist vill jag önska alla mödrar därute en riktigt underbar Mors dag!  Jag har själv i dag förresten beslutat att jag skall ha en Mors Dag en dag i veckan. För det är jag värd 😉

Kram!

Allt skräp som kastas i naturen, vem skall städa upp?

Nu har alla träd äntligen blivit gröna och sommaren är här. Underbart.

För bara någon vecka sedan så var trädens blad på G att slå ut, vitsipporna blommade och luften var full av vår. Jag tycker om att promenera och särskilt på någon skogsväg fjärran från larm och skrål.

Vid en av dessa skogspromenader kunde jag inte undgå att se allt detta skräp som somliga kastar omkring sig. Plast, papper, kläder och annan allsköns bråte kan man se i skogen numera. Till och med möbler och kasserad elektronik. Och då funderar jag på vilka dessa människor är som slänger sitt skräp varthelst de känner för det. Man begriper ju i alla fall att de inte alls tänker på miljön, eller på sina medmänniskor eller våra djur.

Hur tänker man när man beter sig så? Tänker man att ”det försvinner av sig självt”? Visst det finns det som försvinner av sig självt som till ex frukt-skrottar men inte försvinner t ex plastpåsar av sig själva. Inte heller konservburkar, dricka-burkar, plastflaskor eller plastade förpackningar och muggar typ dem som används till hämt-mat och som man oftast äter hamburgare och korv och bröd i.

Och man slänger inte bara när man är ute och har picknick i skogen. Man slänger från bilen. Ut genom fönstret. Bara sådär, ut med skiten liksom, spelar ingen roll om någon annan får den på sin bil eller på vindrutan… Jo, det är sant. Inte vettigt.

Jag vet inte vad som hänt med tänket kring vår miljö men det funkar inte så bra som det verkar. Jag har fått lära mig att städa upp efter mig och det får också barnen lära sig på dagis i dag. Jag vet för min 6-åring har fått plocka skräp – efter andra som skitat ned. Det är bra att de lär barnen att städa upp efter sig  men då måste också de som är äldre (och klokare??) föregå med gott exempel.

Ha en fin onsdag!

När bekräftelse blir en drog är det illa

I dag står det i den lokala tidningen att 40% av alla sjukskrivningar i Sverige i dag är p g a psykisk ohälsa. Och anledningen till denna psykiska ohälsa sägs då till stor del vara alltför stora krav som människor känner på sig själva. Arbetslöshet är en annan faktor. Det är hårt tryck på vårdcentralerna där det är långa väntetider för dem som söker hjälp med psykisk ohälsa.

Det vet nog de flesta av oss att den vansinniga takt vi lever i är i högsta grad skadlig. Ändå fortsätter vi på samma sätt. Varför?

Kan det vara så att vi  blivit beroende av bekräftelse från omvärlden och kan inte få nog av den? Att den är som ett knark för oss. I sådana fall är vi illa ute.

Varför är det så viktigt att vara så jävla fantastiskt duktig?!  Jag brukar inte använda svordomar i mina texter i onödan men nu klämde jag dit en…

Varför måste man i dag köra på högsta växeln hela tiden för att bli accepterad på livets olika områden?

Varför duger man inte som man är, med en (medelgod) prestation som är helt ok och som  inte medför att man tar slut på sin inre glöd helt och hållet? Den där glöden som är ens gnista, livslust och ork?

Nej fy fan vad jag är trött på alla Bror duktig-förespråkare. Som höjer dem till skyarna som alltid kan ”leverera” och sänker dem som av en eller annan anledning inte kan det. Det är ingenting annat än elitistiskt och diskriminerande. Det måste finnas plats för alla människor, inte bara vissa utvalda.

Men kan vi lägga allt ansvar på att samhällets insatser skall hjälpa oss med vår ohälsa? Har vi inte själva ett ansvar för vår hälsa? Har vi inte själva ett ansvar att sätta ned foten och säga att nej, nu är det nog? Jo det har vi. Alla.

Nej, jag skulle vilja säga till alla dem därute som far fram i 180: sänk farten för i helvete för det är ingen som bryr sig om din insats – egentligen. Det är bara du som blivit  beroende av andras bekräftelse och du håller på att bli förd bakom ljuset.

Det var det, nu känns det bättre…

Sommarvärme och skoskav

I dag är det riktigt fint (och varmt!) väder där jag bor (och på många andra ställen i landet också har man hört).

Och i morse var det första gången i år jag kunde lämna kvar jackan i bilen på morgonen innan jag stegade iväg till jobbet från parkeringen.

Och så hade jag fått på mig sommarskor.  Jag anade redan från början hur det skulle sluta. De fötter som jag ägnat lite extra omsorg nu inför grönbetet i sandaler, var efter denna dag nästan oigenkännliga. Blåsor och skav så in i h…..e. Det enda som fortfarande var snyggt var nagellacket… Och jag som hade tänkt låta mina (nystylade) fötter posera i snygga sandaler här på bloggen.

Jag får väl göra ett nytt försök om någon vecka, så nytt inlägg med fina fossor i sandaler kommer snart,  ha ha 😉

Men skit i skoskavet. Nu är det i alla fall 20 grader varmt. Och över det. Till slut.

Ha en härlig helg!

Depp, lösa funderingar och dagdrömmeri

I dag är det är deppar-dag. Känner mig lite nere och när jag är ledsen ägnar jag mig åt verklighetsflykt på ett eller annat sätt, som till exempel att dagdrömma.

När jag var ung hade jag många drömmar. En av dem var att flytta till USA. Jag ville bli berömd och tjäna pengar, ha kul och utveckla mig själv. Jag tyckte om det amerikanska sättet att tänka och vara, till exempel detta att ”allting är möjligt”. Och jag ville jobba med någon glamour-grej, som film, eller fotografering. Eller kanske med design eller någonting annat kreativt.

Åh ja, jag ville verkligen flytta till USA och leva den amerikanska drömmen. Sverige kändes så litet, grått och tråkigt i jämförelse med det stora glittrande landet i väst där alla drömmar kunde bli verklighet…

I dag kom jag på mig själv med att drömma om USA igen. Eller om ett annat ställe som verkar bättre än där jag är nu. För det mesta tycker jag att det är bra att vara lagom och då passar det ju bra att leva i Sverige men så har jag en annan sida också, den där vilda sidan som vill slå sig lös…

Och den där vilda sidan av mig har inte en chans där jag befinner mig nu, mitt i ett tråkigt vardagsliv med jobb, tvätt och städning där man hela veckan ser fram emot helgen som skall infria alla önskningar om vad man vill göra men som sällan stämmer in med hur det verkligen blir. Väldigt sällan faktiskt.

Nej, jag är nog i behov av förändring på något plan, då brukar jag bli sådan här.

Eller är det (gud förbjude!) en annalkande 50-årskris?!

Vi får väl se.

Hoppas i alla fall att ni får en fin helg. Själv skall jag nog fortsätta att ägna mig åt depp och dagdrömmeri lite till, tills verkligheten gör sig påmind… Och den är nog inte så hemsk. Egentligen. Eller? Allting är ju relativt…

Nej, nu är det bra, over and out.