Du får ingenting ta med dig …

Min pappa funderar mycket på döden. Han närmar sig 80-års strecket och tänker nog att det liksom kommer allt närmare, detta med att lämna det jordiska. Det är nog så att ju äldre man blir, desto tydligare blir det att man inte är odödlig.

Och han har också insett att man inte kan ta med sig någonting alls när man gör den där (sista?) resan. Inget värdsligt i alla fall. Det man eventuellt tar med sig till nästa ”etapp”, är väl de erfarenheter man har gjort och de finns i tryggt förvar, hos den odödliga själen.

Vi talade med varann i dag på telefonen, jag och min far. Och samtalet  kom en hel del att handla om andliga ting men också om värdsliga. Om livet i stort. Om dess glädjeämnen och svårigheter. Och hur man bäst tar tillvara det man får till låns. För det är det som det handlar om, man har det bara till låns.

För ett par år sedan, på hans 75-års dag så skrev jag en dikt till honom och den handlade bland annat om hur duktig han varit på att hantera livet. Han har haft en del tur men också ganska hårda motgångar. Men han är som björken. Björkar är liksom sega och knäcks inte så lätt när det stormar och blåser rejält, de böjer sig för vinden, anpassar sig.

Och om man kan hantera livet bra så är man också duktig på att förvalta sitt pund. Alltså vet man vad man skall göra med de saker som man uppnår och får till sig. Och man vet att vara tacksam för dem och att vårda dem så att de håller sig i bra skick. I dag så finns det en slit- och släng mentalitet som är helt absurd. Både när det gäller ting och relationer.

Slit- och säng mentaliteten ger inget framtidshopp direkt. Klart man skall leva i nuet men det är nog bra att komma ihåg att det man sår i dag får man skörda i morgon. Jorden vi ärvde… och som vi skall ge vidare till kommande generationer. Ni vet vad jag menar.

Så kom ihåg att förvalta ditt pund väl. För du kan ingenting ta med dig när du går…

Ha en trevlig helg!

Nivea forever!

Jag älskar krämer som doftar gott och får huden att bli sitt bästa jag. Är fåfäng, visst, jag erkänner…

I perioder så letar jag efter ”den ultimata hudkrämen”. Och hitintills har det varit ganska tunnsått med sådana krämer som uppfyller den här kräsna kärringens smak.

Är generellt skeptisk till s k anti-rynk krämer men det finns ett märke som faktiskt har en käck serie ansikts-krämer för oss 40-plussare, ja med antirynk-funktion också då faktiskt. Nivea.

Serien heter ”Expert Lift”. I lila burk. Och med solskyddsfaktor 15 som grädden på moset. Klart att man vill åldras med behag…  😉

Jag upplevde faktiskt att huden känns spänstigare och mera ”juicy” när jag använder dessa krämer. De finns som dag-, natt- och även som ögonkräm. Har dock inte testat ögonkrämen ännu men jag är helnöjd med både dag- och nattkrämen.

De doftar gott, är lätta att stryka på och ger en skön känsla i huden. Och de gräver inga jättehål i portmonän heller! 😉

Och såklart köper jag ju även andra krämer från Nivea, som gamla hederliga platta blå burken. Och solkräm. Och cerat.

Undras förresten ifall solkrämen kommer att dunsta bort den här sommaren… också. 😦   Man vet aldrig… Där jag bor har regnet VRÄKT ned hela långa dagen…

”Inte döma boken efter omslaget”

Kollade Youtube i går kväll. Gillar att se talangprogram ibland, som t ex X-factor och liknande och landade därför av en händelse på ett klipp från ”Britain got talent” där juryn (och publiken) blir mycket överraskade av en kvinna med en sagolik talang. Ni kanske redan har sett det men jag tycker att det här klippet tål att ses flera gånger.

Det är Susan Boyles framträdande jag pratar om. Där kommer hon in denna lilla, rundnätta kvinna med en stark närvaro och ett sjujäkla mod – och sjunger brallorna av dem allesammans.

Jag tycker juryns miner är obetalbara. Amanda Holden ber efter Susans framträdande faktiskt lite om ursäkt vilket är på sin plats. Och när publiken under det att hon sjunger, jublande ställer sig upp, ja då fylls i alla fall mitt hjärta av en glädje som uppfyller hela mig med lycka och tårarna kommer. I love it!

Nej, man skall nog inte döma boken efter omslaget. 😀

Det ordstävet passar verkligen in här. För inte bryr man sig om det yttre när talangen är så stor som i detta fallet.

Eller vad säger ni?

Kolla länken: http://www.youtube.com/watch?v=RxPZh4AnWyk

Sandal beauties, en sandal-parad i sommartid!

Sommar, sommar, sommar… Och en chans att släppa fötterna fria i läckra skodon. Nu blir det lite flärd här i bloggen. Bubblade för ett tag sedan om att mina favorit-sommarskor skulle visas upp. Och nu är det dags.

Så nu tänkte jag skulle ha en liten skoparad här på bloggen i all enkelhet med mina 3 par favoritsandaler.

Så håll tillgodo, här är mina sandal beauties!

Från ur form till i form, del 7: Kameran ljuger inte

Det tar sig med formen. Den har börjar infinna sig, långsamt men säkert. Men ibland kan det vara svårt att verkligen se förändringarna. Visst, man känner dem, det har jag ju konstaterat. Men för motivationens skull kan det vara bra att ha sådana bevis på förbättring som är påtagliga. Som foton. Det var faktiskt just ett foto som fick mig att inse att jag höll på att tappa greppet om min hälsa. Det får bli mitt riktiga ”före-foto”. Och när jag är klar med det här projektet så kommer jag att ta ett ”efter-foto” som heter duga… 😀

Jo, det var så att en bekant fångade mig på bild när jag var som störst. Det fotot var vändpunkten och där började kampen – Viktkampen (som finns som egen kategori) där jag med en viktklubbs stöd tappade hela 10 kilo. Kilon som jag sedan tog tillbaka. Och dessutom drog på mig ledbesvär eftersom denna kur inte bara tog fett utan även muskler…

Sedan började återuppbyggandet av musklerna som är en del av mitt nuvarande hälsoprojekt. Och hitintills har det gått strålande bra. Jag har inte bara fått en starkare kropp utan även mera uthållighet mentalt. Jo, det stämmer som det sägs, att man mår bättre – all over s a s.

Men jag känner att jag behöver någonting mera påtagligt, bildbevis! Så nu skall jag börja ta foton för att verkligen kunna se förändringarna. Det är nämligen en sak som är förrädiskt med speglar om man speglar sig var dag (och det gör man ju…) och det är att man inte alltid ser viktförändringarna i dem. Därför är foton en bra lösning. För det sägs ju att kameran inte ljuger.

Hur ofta skall man ta kort då? Tja, som jag ser det så tycker jag det är lagom med 1 gång/månad. Då har man en rejäl morot. ”Undrar hur jag kommer att se ut på månadens bild”. 😀

Sedan har man en liten ”fotokavalkad” att titta tillbaka på, om man skulle tappa motivationen igen…

Hoppas er midsommar varit fin!

Från ur form till i form, del 6 , transformationen har synbart börjat

I dag var det återigen dags för mig att underkasta mig vägning och viktkontroll, som jag då gör en gång i veckan. Tyvärr så visade varken våg eller måttband några synbara resultat. Det kunde ju fått mig att balla ur och ge upp. Om det inte hade varit för någonting annat. Nämligen det faktum att jag känner hur kroppen förändrats till det bättre under den tid som jag nu hållit på med mitt projekt att gå från ur form till i form.

Min sambo som är bevandrad i träningens mysterier (han har hållit på att träna nästan hela sitt liv), har sagt att det är så det fungerar. Musklerna kommer underifrån… Ja det låter ju nästan lite lömskt och kusligt men det är det inte alls. Det är synnerligen fascinerande.

För när jag inspekterade kroppens form denna morgon så kunde jag konstatera att magen hade förändrats till det bättre, man kunde nämligen skönja en början till muskelstruktur! Jag bara stirrade en lång stund för det var längesedan min mage sett ut som någonting annat än en oformlig bull-deg… Så visst händer det grejor, även om de inte märks i brådrasket.

Nej som en träningskompis sa: ”stirra dig inte blind på vågen och måttbandet utan passa på att njuta av resan, av att känna och se kroppen förändras långsamt men säkert”. Bra råd eller hur?

Hoppas eran helg var fin!

Jihaaaaa … jag har (kanske?) nått livets höjdpunkt!

För ungefär 2 veckor sedan drabbades jag åter av den kvinnliga veckan. Jag brukar oja mig en del när detta fenomen inträffar vilket då hitintills blivit ungefär en gång per månad X antal år. Och det kan man behöva göra ibland.

Men den här gången slutade eländet inte som det brukar efter några dagar utan fortsatte…  Tröttsamt.

Men jag är ju nu då i den ålder då hormonerna kan spela kroppen en del spratt, vilket talar om att man nu kanske är på väg att nå livets höjdpunkt och då får man räkna med att det plötsligt blir lite oordning på saker och ting.

Man kanske kommit i klimakteriet. Vilket laddat ord!

Ordet klimakterium kommer från grekiskan och betyder fritt översatt ”livets höjdpunkt” – d v s den punkt varifrån man kan se både framåt och bakåt (detta står att läsa i en broschyr från kvinnokliniken, Västerbottens läns landsting).  Det låter väl inte så dumt egentligen. Jag tycker att det låter som någonting man borde fira lite mera ordentligt. Ungefär som när man fyller jämna år.

Tyvärr så verkar det som att det är lite skämmigt att prata om klimakteriet, eller övergångsåldern som det ju också kallas ibland. Varför?

Kanhända beror det på att när man googlar på klimakterium så är det ju just inga muntra besked som lyser upp skärmen. Nädå. Det står om olika slags ”symptom” som kvinnor kan uppleva i samband med klimakteriets inträdande, som om livets höjdpunkt skulle vara en slags sjuka!?

Det pratas om blodvallningar, nattliga svettningar, humörsvängningar, torra slemhinnor, benskörhet… inga roliga saker det inte…

Det är väl då kanske inte så konstigt att somliga kvinnor inte gärna pratar om sitt livs höjdpunkt, den tid i livet då man kan både se fram och tillbaka. Det är synd. För det är ju vid dessa år som en kvinna ofta funnit sig själv och vet vad hon är värd.

Man kan också, efter lite mera googlande, på Wikipedia, läsa följande som jag citerar rakt av:

”I vissa kulturer, som bland Mayakvinnorna i Yucatan, upplever kvinnorna exempelvis inga värmevallningar.  Värmevallningar är det vanligaste klimakteriebesväret i Sverige, där 75-80% uppskattas uppleva det. Ett annat exempel är Botswana där kvinnorna rapporterar att det mest tydliga klimakteriesymptomet är en ökad sexlust (64%). I båda kulturerna ses klimakteriet som någonting positivt som även ger ökad status. Även de japanska kvinnorna är kända för att ha milda klimakteriebesvär”.

Vad säger ni om det? Det låter väl betydligt bättre än att bara rada upp alla besvär som (eventuellt!) kan komma.

Nej tjejer – eller kvinnor som vet att ni är på väg dit, deppa inte ihop utan försök istället fira loss lite extra och skäm bort er när ni når Livets höjdpunkt! Det är vi ju värda eller hur?

Trevlig nationaldag också förresten. 😀

Om byggar-brudar och ett bra boktips!

På jobbet pågår det ombyggnationer. Renovering och omorganisation. Rörigt värre. Vad som är ett trevligt inslag är att man har möjligheten att träffa människor ur helt andra yrkeskategorier än de som vanligtvis jobbar på sjukhus. Som byggnadsarbetare till exempel.

Nu är det ju inte så att jag har någonting emot att titta på välbyggda grabbar i ”bygg-uniform” och hjälm, snarare tvärtom. Men vad som roligt är att kunna se tjejer på detta grabbarnas (forna) territorium. Och inte bara en, utan flera stycken. Och de såg ut att känna sig säkra och bekväma med var de befann sig och med vad de gjorde.

Inte nog med det. I morse, när jag cyklade fram i sommarmorgonen, så siktade jag också en tjej som hoppade ur en betongblandar-bil och sedan skred till verket med att förse byggarna med betong. Jag vet inte om det är tillfälligheter men ändå… Lite kul är det.

Och nu när jag ändå är inne på detta med feminism litegrann, så läser jag en bra och kul bok just nu. Ni kanske redan har läst den men om ni inte har det, så kan jag rekommendera den! Nämligen Caitlin Morans ”Konsten att vara kvinna”!