Tryggare kan ingen vara…
Vardagslivet lunkar på. Det är lätt att invaggas det där trygga och invanda. Men ibland så händer det små, små saker i vardagen som ruskar om. Som i dag.
Först var det patienten med cancer. Han var märkt av sin sjukdom. Visste vad det var han hade att göra med. Så stark, modig och stridbar. Vanligtvis brukar jag skjuta känslorna åt sidan i jobbet för annars skulle det bli omöjligt att arbeta. Men i dag gick det inte riktigt. Efter att han åkt var mina tankar fortfarande med honom. Jag liksom sögs in i hans känslor, in i hans aura. Dröjde mig kvar där, tänkte och kände efter.
Det andra var en arbetskamrat som kom på besök. Hon mådde inte bra för i dag skulle hon gå och skriva på sina skilsmässopapper. Efter semestern hade hon fått veta att hennes man inte saknat henne då hon varit borta på en resa. Hon hade haft det på känn ett tag vad som var på gång, vartåt det lutade. Att han var på väg någon annanstans. Kanske till någon annan. Och nu var hon där, mitt i en uppslitande separation. Precis som med den cancersjuke mannen så drogs jag in i hennes känslor för en stund. Kände efter. Och det var förfärligt och intressant på samma gång.
För jag tänkte på att det kunde vara jag i båda situationerna. Närsomhelst kan det faktiskt inträffa. Det som man trodde att man var trygg ifrån. I dag eller i morgon.
Sånt är det, livet. Mitt i vardagens skenbara förutsägbarhet är allt så oförutsägbart. Och det måste man leva med.
Enligt Frk Svensson 
Ja du, det kan jag tyvärr skriva under på! Kram
GillaGilla
Det enda som är säkert är att allt alltid förändras…
GillaGilla
Förstår precis vad du menar med att sugas in. Jag har en tendens att göra det men ibland är det som sagt svårt. Jag både vill och inte vill. Jag vill å ena sidan känna men å andra sidan inte ”ätas upp” av känslorna.
GillaGilla