Hur man gör en höna av en fjäder?

Dagen började finfint faktiskt. Det hade ordnats så att undertecknad skulle få gott och väl en hel dag att göra det hon måste. Har som alltid många järn i elden och just nu är det mycket att göra med min lilla hobbyverksamhet i friskvård som jag äääääntligen skall få komma igång med efter alla vedermödor under vintern och våren (sjukdomar i familjen m m). Jag kom igång direkt med mitt när den övriga flocken lämnade hemmet för att ge sig ut på landet.

Jag skred till verket, mailade iväg kund-mail, packade ned saker som skulle ned till lokalen och även alla dessa påsar med prylar och kläder som det blev efter att ha gjort lite vårrensning (om ni läste mitt inlägg om Feng-Shui) att lasta av hos Emmaus. Satte mig i bilen nöjd och glad och for iväg. Radion på, på gott humör och jättetaggad att jobba hårt hela eftermiddagen.

Vid en rondell tog så den fina dagen slut. Eller åtminstone mitt goda humör. Jag svängde vänster i rondellen, rätt körfält och allting. Något for förbi och så small det. Allt gick så snabbt som det alltid gör vid olyckor. Jag hade blivit påkörd av en ambulans.  Ja, den stannade till ett ögonblick för att se vad den hade mig och sedan for den vidare vilket var rätt tänkt för någon var ju illa däran och behövde komma in till akuten snarast. Så jag körde in på närmsta parkering för att kolla mina skador och sedan for då även jag upp till sjukhuset, till akutintaget.

Efter att ha eftersökt vederbörande ambulansförare kom så densamme ut till mig. Jag hälsade honom med orden: ”Jaha, det var visst du och jag som råkade stöta till varann”. Min ton var trevlig och lätt skämtsam. På intet sätt provocerande. Men han besvarade med en replik som jag bara inte kunde svara upp positivt på, stressad och skärrad som jag var. Den löd: ”Ja, det var du som körde på mig. Kom med här så får vi reda ut det”. Jaha. ”Trevlig karl” tänkte jag sarkastiskt.

Sedan följde en utomordentligt jobbig timme (eller två) när vi gick in i närkamp. Jag mot honom och hans kollega ambulanssjuksköterskan. De var två, jag var en. Och de försökte på alla sätt få mig att säga att det var mitt fel. Vilket det inte var. När jag sa att jag tänkte ringa min sambo (eftersom bilen och även då förstås försäkring står på honom)  ”ville han inte ha dit för mycket folk”. Han försökte hela tiden stressa mig att fylla i blanketten och dessutom detaljerat och mästrande tala om för mig hur jag skulle fylla i den.  Till slut rann sinnet över på mig och jag skällde ut honom, sa till honom att jag inte alls behövde hans hjälp med att fylla i en dylik blankett eftersom jag minsann är både läs- och skrivkunnig… Och därpå var hans kollega ambulanssjuksköterskan inte sen med att kritisera mitt beteende: ”Nej, nu får du försöka att uppföra dig vuxet”. Jaha. Men själva uppförde de sig bara fegt tycker jag.

Som tur var dök min sambo upp ganska snabbt och hans närvaro lugnade ned oss alla faktiskt. Så till den milda grad att vi till slut bad varandra om ursäkt och när vi skiljdes åt var det ”no hard feelings”, i alla fall inte som det verkade då.

Men nu när jag sitter här ikväll och skriver detta så tycker jag fortfarande att vi inblandade bar oss dumt åt och blir upprörd när jag tänker på det. Ändå var det en olyckshändelse, en sådan händer lätt och gör en redigt stressad. Kamp och flyktbeteende sätter in. Grottmänniskan i en vaknar till.

Att det blev en höna av en fjäder berodde dels på hans tråkiga sätt att inleda vår konversation, att de hela tiden från allra första början skyllde ifrån sig och dels på mitt heta temperament. När jag blir riktigt ARG och om någon då skulle försöka sig på att hejda min ilska, är det som att försöka få Niagarafallen att rinna i motsatt riktning… Håhåjaja. Man kan alltid hoppas att det löser sig på ett bra sätt till slut men kul är det inte med sådana här saker. 😦 Åh, jag är så trött efter denna dag, det blir rapport om vikt-kampen i morgon istället. Och detta blev ju ett redigt långt inlägg också…

Ha en fortsatt trevlig helg alla därute och var rädda om varann.