marreutanpardon

Med fötterna på jorden och huvet på skaft – och – bland molnen då och då…

En obehaglig upplevelse som dröjer sig kvar

För ett tag sedan hände någonting obehagligt. Jag och familjen är på måndagskvällen på väg hem från simhallen. Klockan var kring åtta och vi sitter i bilen och pratar just om hur trevlig kvällen varit när det plötsligt smäller till – öronbedövande högt. Jag tror först att vi fått punktering eftersom jag sett att något ligger på vägen som jag försöker väja för (stenar) men sambon ropar till mig att genast stanna eftersom någon kastat något mot bilen.

Jag är lite chockad efter den rejäla smällen men kör så småningom åt sidan. Först när jag stannat bilen ser jag vad som hänt. Vindrutan framför passagerarsidan är träffad av en sten och är helt genombruten av sprickor likt ett spindelnät men har tack och lov inte gått sönder. På instrumentbrädan ligger glas-splitter. Chockat tittar jag på förödelsen medan sambon störtar ur bilen för att försöka ta upp jakten på den/dem som kastat stenen.

Jag vänder så småningom med bilen och kör åt andra hållet, dels för att leta reda på sambon och dels försöka få reda på vad som hänt. På trottoaren ser jag en man och en kvinna som stannat sin bil, mannen pratar i en mobiltelefon, med polisen får jag så småningom veta. Jag får av paret på trottoaren veta att även de är drabbade, hela deras biltak är buckligt.

Tydligen har några unga som stått uppe på en järnvägsviadukt kastat stenar mot våra bilar. Jag frågar om de har något signalement var men nej, de såg inte hur de såg ut, bara att det var ungdomar. Det var ju mörkt och de sprang tydligen iväg längs järnvägen när de förstod att de träffat bilar och att de nu var jagade. Våra olyckskamrater har alltså ringt polisen men de dyker inte upp under de cirka 45 minuter vi stannar kvar på platsen. Det tycker jag är dåligt. Det kunde gått så mycket värre än vad det gjorde, hade polisen fått mera brått då tro?

Så småningom kommer sambon tillbaka efter att ha jagat förövarna men inte lyckats hinna ifatt dem och jag är tacksam för det, för vem vet vad som kunde hänt honom om han lyckats… När vi kommer hem polisanmäler jag även om jag vet att det inte kommer att leda till någon utredning. Jag är redigt förbannad eftersom jag vet att det kommer att kosta att laga vindrutan, självrisken är på 1400 riskdaler. Det känns verkligt onödigt, jag får betala för någon annans j-a dumheter.

Men mest upprörd är jag ändå över hur en del unga beter sig. För hur tänker man egentligen när man ställer sig på en bro och kastar stora stenar på bilar som kör förbi? Tycker man att det är spännande att se om någon i bilarna får stenarna i skallen och dör? Eller är det spänningen huruvida man kommer att träffa eller inte och vad som kommer att hända om man gör det? Jag vet inte. Jag har gjort en del dumheter själv när det begav sig men aldrig någonsin gjorde jag något där jag riskerade att någon skulle komma till skada.

För kommit till skada kunde vi alla som satt i bilen ha gjort. Den tanken gör mig riktigt illa till mods och den gör att jag numera alltid tittar uppåt innan jag kör under en järnvägsviadukt. För man vet ju aldrig.

Formresa nr 3, rapport 2 av 6: kan träning fungera som terapi?

Var gång jag nu går och tränar så känns det som att kroppen liksom sträcks upp och börjar vakna till liv igen. När man som jag har ett stillasittande arbete så är det lätt att fastna i vissa rörelsemönster som gör att man till slut använder kroppen fel och därmed slutar att använda vissa muskler. Man stelnar till och får till slut ont.

En dag när jag tränade så upplevde jag hur känslor kom upp till ytan, jobbiga sådana. Förmodligen låg de där och ruvade, gömda och undanstoppade. Naturligtvis födde det funderingar på hur känslor kan sätta sig  kroppen och ge till exempel värk i musklerna. Plötsligt kom jag att tänka på vad min massagelärare en gång sade, nämligen att hon ”hade sin exman sittande i ena skuldran”… Jag köper det, varför skulle det inte kunna förhålla sig just så?

I övrigt har jag har nu tränat regelbundet i 2 månader och det tar inte emot längre att gå till gymmet. Det har mera blivit ett behov och jag njuter utav hur lätt det är att göra rörelserna nu och hur kroppen orkar mera, både i träningen och i vardagen, det är verkligen en stor skillnad.  Och inte bara kroppen har påverkats till det bättre, även den mentala förmågan är förbättrad och stärkt! Det är nästan lite som en pånyttfödelse! 🙂

Tycker dessutom att jag har fått en mera avslappnad inställning till mat och ätande. Och på något sätt längtar jag heller inte så mycket efter onyttigheter längre… (eller är det bara inbillning, men jag vill minnas att jag upplevt detta i ett av mina tidigare försök att få bukt med ätandet och vikten).

Ja, det känns som att jag äntligen är på rätt väg, att jag lyckats att starta en ”god spiral”  och kanske, förhoppningsvis har hittat en träningsform som passar min kropp och person.

Denna månad var det inte så stora skillnader i måtten men minus 1 cm i midjan och minus ett halvt kilo är väl OK?

Formresa nr 3, rapport 1 av 6

Det är nu exakt en månad sedan som jag startade upp med att styrketräna ”på riktigt”, någonting som jag inte hade försökt mig på tidigare då jag tyckt att det verkade trist och ”fel” för mig. Men jag hade fel. Var kanske lite rädd för att bli alltför ”krallig”. Men min sambo, som är mycket påläst vad det gäller träning, berättade att tjejer tappar bra med kilon när vi lyfter skrot eftersom vi inte har så mycket testosteron som grabbarna. Synd jag inte visste det förut… men bättre sent än aldrig. Nu har jag i alla fall fått blodad tand!

Det är klart, jag medger att det i början kunde vara motigt att få ändan ur vagnen men nu längtar jag efter att få göra mina pass. Oftast blir det 2 gånger i veckan som jag lyfter skrot. Jag hinner inte med så mycket mera med det pressade tidsschema som jag har. Men det räcker för resultatet har inte låtit vänta på sig!

Tidigare när jag kört mina kom-i-form-projekt har jag dragit in ganska mycket på maten och det gjorde förstås att det gick snabbare dåförtiden men grejen är att jag vill kunna äta vad jag vill, jag avskyr verkligen dieter! Håller mig bara till några enkla regler: (gäller framför allt lunch- och middagsmat): hälften av tallriken måste vara full med grönsaker, aldrig ta en portion till och dricka ett stort glas vatten före maten. Och så godis bara en gång i veckan då. Stenhård disciplin har jag när jag bestämt mig.

Och så kommer vi då till det jag så gärna vill berätta om, nämligen resultatet! Just det, jag är inte så fixerad vid vikten utan istället använder jag måttbandet i första hand. Men naturligtvis kan jag ju inte låta bli att väga mig heller…

Och här kommer de då, siffrorna:  midjemåttet har minskat med 3 centimeter och vikten med 1,5 kilo sedan jag kollade sist vilket var för exakt en månad sedan. Och då kan man kan väl inte vara annat än nöjd. Jag har gått ned precis lagom mycket och jag har inte behövt våndas alls över att vara hungrig utan ätit precis vad jag ville (förutsatt ovan nämnda regler). Så nu är det bara att ”keep up the good work”. Med handen på hjärtat hade jag faktiskt inte så mycket motivation när jag startade upp med den här form-resan men nu har jag fått den tillbaka och är supertaggad! Styrketräning ”is tha shit” för att få fason på figuren!

Mekat med bilen

Häromdagen upptäckte jag att ena framlyktan på bilen inte fungerade.

Ibland kan jag bli handlingsförlamad när det uppstår i mitt tycke, jobbiga praktiska problem att lösa. Att fixa lyktan på bilen var ett sådant ”problem”.

Men. Man kan inte fara omkring i en ”enögd” bil hur länge som helst så undertecknad kände sig manad att inköpa det erforderliga materialet för att kunna åtgärda problemet, alltså nya lampor.

Lamporna (ja, jag köpte en blinkerslampa också uti fall om att eftersom den behövdes bytas förr eller senare eftersom den liksom mattats av i färgen och blivit i det närmaste vit istället för gul) låg någon dag där i plastpåsen och pockade på min uppmärksamhet. Liksom talandes till mig: ”öh… hallå… när tänker du trycka dit oss då?!”  Jag visste ju att det skulle bli oundvikligt, detta att sätta dem på plats. Jag hade i och för sig kunnat be min sambo om hjälp men nu är jag en sådan där kärring som gillar att visa gubbsen att en riktig kvinna hon kan – bara hon vill!

Så nu denna tisdagskväll var det då dags för undertecknad att visa framfötterna. På med en pannlampa, sedan  tog jag bilens  instruktionsbok och påsen med lamporna under armen och for som ett jehu ned i garaget.

Upp med motorhuven. Pannlampa på plats och tänd. Kollade misstänksamt på lamporna med trådar och annat fanstyg. Jösses vad mycket grejor det sitter överallt, detta blir nog inte lätt… Kliar mig i skallen. Kollar i instruktionsboken. Kliar mig i skallen igen. Börjar att peta och faktiskt, efter ett tags mekande är lampan minsann på plats! Jag känner mig ganska nöjd med mig själv.

”Vad fasen, jag är ju expert – jag kan lika gärna trycka dit blinkerslampan också när jag ändå är igång” tänker jag för mig själv. Så efter koll i instruktionsbok, lite mera kliande i skallen och ännu lite mekande, så sitter även blinkerslampan på plats.

Men… vänta. Borde jag inte kolla att de funkar, alltså att de lyser? Med klappande hjärta sätter jag mig i bilen och vrider om nyckeln (ja, jag har en äldre bil). Framlamporna på bilen lyser, båda två. Hurra. Dags för check av blinkersen. Jajjamensan, den blinkar gult så fint.

Nu har jag fått blodad tand av all bilvård så jag fortsätter full av entusiasm med att kolla olja, batteriet och spolarvätska. Jag funderar en stund på om jag skall  byta torkarblad också men… nej. ”Nu får det räcka för den här gången”  tänker jag och torkar av de oljiga händerna med en trasa. För det blir nog flera gånger. Bil-mekande är ju kul!

Fråga till mina kvinnliga läsare: mekar ni med bilen själva?

Fråga till mina manliga läsare: skulle du låta din kvinna meka med bilen?

Tankar efter terror-attacken i Paris

Den 7 januari 2015 var en svart dag då islamistiska extremister gjorde en vämjelig attack mot en tidning i Paris, i den stad som verkligen står för demokrati och frihet. Världen fördömde förstås attacken, till och med de militanta islamiströrelserna Hamas och Hizbollah tagit avstånd mot den, HÄR en artikel om det i Aftonbladet. Men man undrar om de inte kanske talar med ”kluven tunga”…

Det är en hel del annat som jag undrar över. Till exempel: var är alla muslimska förbunds och föreningars upprördhet? Sådana här attacker gör ju inte precis att vanliga muslimer hamnar i en god dager. Varför är alla ”vanliga” muslimer så tysta? Varför går de inte ”up front” med demonstrationer emot de extrema islamisterna? Försvarar den ”vanliga” islam som de står för? För hur man än vänder på det så skadar de extrema grenarna av islam alla muslimer. Jag googlar på ämnet men hittar inte så mycket om saken. Man kan i dock Aftonbladet läsa, länk HÄR , att muslimer ”känner press att ta avstånd”.

Nu några personliga reflekioner. Klart att det måste vara jobbigt att vara muslim och försvara sin religion varje gång islamistiska extremister är i farten. Men jag kan ändå bli lite frågande när jag får läsa att man som muslim ”känner en press” att ta avstånd? Borde man inte göra det direkt – och helt naturligt? Visa sitt motstånd kraftfullt. Borde inte hela ens inre väsen revoltera i vämjelse emot det som hänt, nämligen att tolv (med-) människor blivit kallblodigt mördade för en bilds skull.

Jag tycker att man istället verkar välja att hålla en låg profil, att vara en tyst åskådare, inte verka vilja göra någonting åt det utan  nöja sig med att säga att ”man inte har med det att göra” och upprepa hur mycket sådana här attentat kommer att skada alla muslimer. Ja men vem skall göra någonting åt det om inte muslimerna själva?!

En film som berör

Nu när jag är ledig så är det lätt att vara uppe sent om kvällarna och jag som varandes en ”nattvarelse”, tycker att det är underbart.

Under lite zappande mellan kanalerna under gårdagskvällen hamnade jag i en svensk film som direkt fångade mitt intresse.

Jag ser en pågående fest med människor som konverserar över en middag. Men snart känner jag en olustkänsla då kameran fokuserar på en kvinna i mängden som verkar vara obekväm i sammanhanget, som inte tycks ha någon att prata med. Jag fastnar i handlingen och snart får jag veta att filmen handlar om en klass-återträff där kvinnan är hon som aldrig fick vara med i gemenskapen, den som stod utanför och också nu, så många år senare, fortfarande står utanför. Jag vill inte berätta mer om handlingen ifall någon som läser detta inte har sett filmen.

Efter att ha sett klart filmen googlar jag på regissörens namn och får veta att Anna Odell är den som skrivit manus, regisserat och även spelar huvudrollen i filmen. Filmen utsågs bland annat till bästa film och bästa manuskript på Guldbaggegalan 2014 och den fick fina recensioner,  recension av SVD finns att läsa HÄR.

Själv blir jag starkt berörd av filmen eftersom jag under hela min grundskoletid var just den där personen som aldrig riktigt fick höra till och känna sig delaktig,  jag var den som var mobbad. Jag känner igen sorgen och vreden som kommer utav att bli nedvärderad och kränkt.

För mig väcker filmen upp smärtande minnen från en svår tid som präglat mig för all framtid men också många tankar och funderingar. Mitt i alla andra känslor tycker jag också ärligt talat att Anna tar en  strålande revansch på dem som mobbade henne då för längesedan… ”Way to go” Anna, säger jag bara.

Filmen heter ”Återträffen” förresten.

Startskottet har gått för form-resa n:o 3

Då var det dags igen. Att toppa formen alltså. Jag har gjort det förr och vid det här laget vet jag vad som krävs. I första hand behöver man ett mål. Sedan behöver man en handlingsplan för att nå det målet så att man kan se vägen man har framför sig på ett tydligt sätt. För det tredje behöver man motivation och en helst en motivation som håller hela vägen fram till målet… och sedan efter att man kommit fram. Det där med motivationen är nog det klurigaste.

Så vad har jag för slags ”morot” eller motivation den här gången när jag skall starta upp med min 3:e vikt- och hälsoresa? Och hur skall jag hålla (motivations-) lågan brinnande? Inte vet jag i skrivande stund men det återstår att finna ut. Det blir en riktigt svår utmaning att komma på knepen som lurar mig själv… Och om ni har några bra motivationstips är jag idel öra, det är bara att knappa ned dem i kommentarsfältet!

Men i alla fall- jag har skrivit ned en handlingsplan och ett mål, jag har ett färdigt styrketräningsprogram som jag har fått professionell hjälp att utforma eftersom jag har en gammal skada på ett knä och ett ryggskott som fortfarande ger sig tillkänna. Det är väl ändå en ganska bra start?

Så nu gäller det. Jag ger mig själv ett halvår. 180 dagar. Jag hoppas att det blir tidernas form-resa. Bon voyage önskar jag mig själv. 🙂

Nyårslöfte/nyårsplan

Första dagen på det nya året. God fortsättning!

Nyår betyder ofta nystart på ett eller annat sätt.

Nyåret 2012 startade jag upp en viktresa som resulterade i ett viktras på 10 kilo. Det var verkligen härligt, ett resultat som verkligen gjorde stor skillnad. Men. Jag råkade ta i lite för mycket och förlorade muskelmassa istället. Inte så bra. Fick stora problem med vissa leder som ett brev på posten. Om du vill läsa om den resan finns den under kategorier, ”Viktkampen”.

En svensk idrotts-ikon (Gunde Svan) skall ha sagt: ”vinnaren har alltid en handlingsplan, förloraren har alltid en ursäkt”. Hm.

Så. Jag har alltså (återigen) upprättat en handlingsplan över hur jag skall komma i form detta år. Nu handlar det inte om att banta ned sig. Det vet jag ju att det inte fungerade så bra för mig. Nu undrar ni kanske vad planen går ut på? Tyvärr kommer jag inte att leverera en underbar, saliggörande lösning på hur man går ned i vikt. Men en lösning är det dock. Den är gammal och den är beprövad: Rör på dig och lassa inte in för mycket mat! Jag gjorde faktiskt den insikten vid min förra ansträngning med detta mitt, som det verkar, eviga problem, vikten. Den resan som jag skriver om i underkategori ”från ur form till i form” gav också ett bra resultat med viktnedgång och en starkare kropp. Men. Jag lyckades inte behålla de goda vanorna.

Men man bör ju lära sig av sina misstag. Så nu ingår det således i den nya handlingsplanen att toppa formen – och att sedan (det svåraste), behålla den. Jag kommer att skriva om denna min tredje vikt/hälsoresa under en rubrik som lyder: ”Formresa nummer tre”. Vad tror ni om det? Tredje gången gillt heter det ju.

Har ni några nyårslöften/planer?

”Slow mode” och sista inlägget 2014

Äntligen är jag ledig efter att ha jobbat hela jul-veckan (utom annandagen) + helgen därefter som grädden på moset. Men så är det när man jobbar ”i mänsklighetens tjänst”. Bara för att det är jul- och nyårshelg kan man inte stänga sjukhuset. Men nu så kan jag sova länge och vila. Det är ytterst behövligt. Jag har switchat över till ”slow mode”.

När vi är lediga här hemma så vänder vi på dygnet. Lägger oss sent och sover jättelänge på morgonen, eller förmiddagen snarare. Vi följer vår naturliga klocka. Och alla i familjen är nattmänniskor, tur är väl det, i alla fall när alla är lediga samtidigt. Det blir däremot mera komplicerat när någon av oss måste upp i ottan, som nu i julhelgen. Då måste den som går upp tidigt smyga tyst på tå på morgonen och senare på kvällen är samma person förtvivlat trött på kvällen då de övriga familjemedlemmarna tycker att det är dags för diverse skojiga aktiviteter… lite arbetssamt… men det får gå.

Och – i dag är det den sista dagen på det här året, 2014. Jag funderar över hur året varit, försöker summera. Det har nog varit rätt så turbulent egentligen, både i den privata sfären, i vårt avlånga land och i världen. Man undrar vad det kommande året, som är här om snart ungefär 12 timmar i skrivande stund, kommer att bära med sig. Man hoppas förstås på att 2015 kommer att föra med sig positiv utveckling och nya lärdomar i stort som smått.

Nyår är alltid lite speciellt, man bläddrar tillbaka och summerar året som varit och tittar kanske med skräckblandad förtjusning på de oskrivna blad som skall fyllas. Men när allting kommer ikring är det ju man själv som är med och skapar vad som skall stå på de där sidorna, i alla fall vad det gäller den personliga sfären men kanske också i  större sammanhang, det är ju faktiskt upp till en själv.

Jag  avrundar detta årets sista inlägg med att önska er ett GOTT NYTT 2015!

Behövs en regelrätt nationell rådgivande folkomröstning angående invandringen?

Det är ett sådant tjafs om invandringen att man blir tokig. Politikerna vänder och vrider på denna fråga och det leder inte någonvart egentligen. Sverigedemokraterna anser att nyvalet kommer att bli en folkomröstning om invandringen. Men det blir ju då förstås ingen politisk obunden röstning vilket det väl bör vara.

Varför inte företa en regelrätt nationell rådgivande folkomröstning i frågan där alla får säga sitt oberoende av politisk tillhörighet?

Folkomröstning torde väl vara en demokratisk och rättvis åtgärd där ”alla” får säga sin mening. Men det är Riksdagen som beslutar om detta kan få ske. Frågan är om de vågar/vill fatta ett sådant beslut. Sverige har hittils haft sex stycken nationella folkomröstningar och alla har varit rådgivande, inte beslutande.

Så, kära Regering, eftersom frågan är en sådan ”het potatis” – varför inte låta oss rösta demokratiskt om saken!

Post Navigation

Olssons universum

Om att leva minimalistiskt, miljövänligt och hälsosamt, som sockerfri singel...

HomeHopeDreams

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

Millans Värld

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

Freja funderar

Filosofiska & feministiska vardagsfunderingar

Bigassfashion

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

%d bloggare gillar detta: