Jobb-nostalgi
I nästan hela mitt yrkesverksamma liv har jag hitintills jobbat på sjukhus.
Det är något speciellt med att jobba på sjukhus. De allra flesta av oss föds där och även vid vår död är det där vi tas om hand. Ett sjukhus sover aldrig helt. Det är som en egen liten värld.
I början av 80-talet var jag ny på sjukhuset. En tjugo- någonting, som damp ned där mitt i smeten. Helt nyutbildad. Och skall man börja någonstans, varför inte börja på en intensivvårdsavdelning? Det gjorde jag. Stod vilsen där en morgon och skulle börja på mitt sommar-vikariat. Nervös. Hur skulle det gå? Klump i magen. Hade 2 veckor på mig att lära mig jobbet.
Fick följa med den ordinarie i hennes jobb, var som en svans. Blev iklädd vita sjukhuskläder, en slags klänning i ganska stelt tyg som doftade ren tvätt. Gott sådär. Sedan skulle man ha vita strumpor, jo så var det på den tiden. Helst skulle man ha vita sandaler eller tofflor och vissa hade ett vitt smalt skärp i midjan. Det hade inte jag, alltså inga vita skor – och inget skärp heller. Mina skor var mörkblå. Med vita passpoaler på sidorna. Jag tyckte att det var snygga skor. Kanske till jeans men inte till en vit sjukhusklänning… Jag fick i alla fall gå omkring i de där skorna hela den där första dagen, utan vita strumpor i…
In på salarna bar det där det låg människor i verkligt dålig kondition. Apparater, slangar, dofter, ljud, blod. Jag tänkte att nu är jag där det händer saker. Där det är ”action”. Och nog blev det action alltid. För jag skulle sitta som spindeln i nätet och se till att allt fungerade i expeditionen. Hela tiden sprang det folk där, hela tiden ringde telefonen och hela tiden skulle man ha koll på precis allting, patienter, papper, läkare, sköterskor…
Men efter 2 veckor kunde jag jobbet. Och sedan gick det som på räls, resten är, som man säger, historia. Och nu, så många år senare är jag fortfarande kvar. Ja, inte på den avdelningen (som tur är) men på sjukhuset. 🙂
Det måste ju betyda någonting. Det måste betyda att man trivs med sitt jobb, trots att det mesta går på rutin. Men när allt kommer omkring är det är inte bara jobbet, det är alla de vänner som man lärt känna under resans gång, dem som man delat så mycket med, som gör att man stannar.
Ja, jobbet är en stor del av livet, därför är det viktigt att man trivs. Och det gör jag nog även om jag (som de flesta andra) vissa dagar tycker det är pest att gå till jobbet…
Enligt Frk Svensson 
Vilket fint och intressant inlägg!
Jag har ju jobbat några gånger ideellt på sjukhus som Röda korsare. Jag beundrar verkligen människor som har det som heltidjobb. Det gäller att hålla huvudet kallt och leverera och samtidigt ha ett hjärta.
De ska vara glad som har dej! Du gör säkert ett kanonjobb!
Kram!
GillaGilla
Vad fint att du jobbat ideellt för Röda Korset! Kram.
GillaGilla
Kollegor och chefer är nog den enskilt största anledningen till att jag trivts/vantrivts på mina olika jobb. Jag är så glad att en av de få kollegor jag trivdes med på förra jobbet lyckades byta jobb nästan samtidigt med mig och nu delar vi kontor!
GillaGilla
Vilken lycka att hamna rätt! Att jobba i en grupp som fungerar helt och hållet och där alla mår bra med varann är underbart.
GillaGilla