marreutanpardon

Med fötterna på jorden och huvet på skaft – och – bland molnen då och då…

Levande minnen av de som är borta

Mitt förra inlägg handlade om programmet döden-döden-döden på SVT. Och jag vill spinna vidare på det här med temat döden. Kanske för att det väcker en del funderingar.

För mig har min mammas grav aldrig varit den plats där hon ”finns” för mig. Hon lever i mitt minne (och som jag tror, på ”andra sidan”). Detta blev extra tydligt för mig under den senaste allahelgona-helgen när min dotter var med mig på kyrkogården när vi gjorde iordning graven inför vintern.

När vi var klara med allt och skulle gå så sade jag: ”hejdå mamma” och min dotter sa efter en viss tvekan: ”hejdå mormor”. För mig kändes det rätt just då men ocskå lite underligt på samma gång. Jag tror att jag sa det mest för min dotters skull, att det inte skulle vara någonting konstigt med detta med kyrkogårdar. Jag ville göra ”någonting naturligt” av det hela. Jag vet inte om det var rätt eller fel men det gav upphov till en del funderingar, både hos min lilla tjej och hos mig själv.

Efter någon dag så frågade min flicka vid frukostbordet: ”Mamma, varför sa du ”hejdå mamma” när vi gick från mormors grav häromdagen”?

Jag blev lite förvånad över att det kom upp sådär i efterhand. Men det är sådan hon är, min dotter. Hon tänker mycket. På allting. Och sedan kommer frågorna.

Sedan följde ett långt samtal om döden, vad som man tror händer när man dör etc. Hon tyckte det var lite underligt att mormor låg där nere i jorden men jag förklarade att det är bara mormors kropp som ligger där och att  hennes ande eller själ, den finns kvar, som ”en ängel”. Jag pratade om att vi bebor våra kroppar som andar under den tiden vi finns på jorden och att vi sedan fortsätter finnas på ett annat ställe. För det är så jag tror att det är. Jag märkte på henne att hon tyckte att det verkade hoppfullt. Att allt inte är slut när man dör.

Tillbaka till minnen då. Jag minns plötsligt fragment av hur det var efter mammas död. Till exempel hur pappa i sin oerhörda sorg klamrade sig fast vid de saker som fanns kvar efter mamma. Som hennes kläder, skor, smycken etc. Jag minns hur det kändes att ta upp och titta på de där sakerna. Hennes skor som var slitna på ett speciellt sätt. Favoritkläderna. Armbandsuret. Smyckena. Det kändes så vemodigt, slutgiltigt och sorgligt. Ja, att ta fram och titta på hennes tillhörigheter kändes mycket, mycket tungt. Då var jag ungefär 9-10 år kanske och det hade gått ett par år sedan hon dog.

Men kanske det inte var så för pappa. Han sparade alltsammans omsorgsfullt på vinden och kunde inte göra sig av med det förrän långt, långt senare. Det kanske var hans sätt att minnas henne och kanske också att hålla minnet av henne levande. Eller så var det en fas i sorgebearbetningen.

Jag behöll mammas armbands-ur. Det är det enda. Och en del foton. För mig räcker det att hon lever i mitt minne – och hon är hos mig ganska ofta. Det har hon varit sedan hon gick. Så för mig är hon i högsta grad levande.

Hur håller ni era minnen levande (av era nära och kära som gått bort)?

Annonser

Single Post Navigation

One thought on “Levande minnen av de som är borta

  1. Oj, vilken svår fråga. Min pappa dog för över 10 år sedan. Vi hade ett komplicerat förhållande då han levde så jag orkar inte ens gå till graven så ofta när jag väl åker upp till norrland. Jag pratar om honom ibland med mina barn. Och ibland med min syster. Men det slutar bara att vi blir bittra. jobbigt det där. Jag önskar jag kunde komma över det som varit. Men det går inte.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Olssons universum

Om att leva minimalistiskt, miljövänligt och hälsosamt, som sockerfri singel...

HomeHopeDreams

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

Millans Värld

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

Freja funderar

Filosofiska & feministiska vardagsfunderingar

Bigassfashion

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

%d bloggare gillar detta: