marreutanpardon

Med fötterna på jorden och huvet på skaft – och – bland molnen då och då…

Nu är måttet rågat!

Sitter och kollar på nyheterna lite slött men så vaknar jag till. De talar om att den psykiska ohälsan ökar och om att människor som drabbas av psykisk ohälsa har svårt att hitta tillbaka till sin plats i arbetslivet. De anses inte vara lika mycket värda på arbetsmarknaden eftersom de inte längre klarar av ett ”vanligt” jobb p g a att de är så psykiskt slitna.

Jag har själv på min arbetsplats träffat människor i den situationen, som slitit ut sig. Folk som är plikttrogna och lojala och som jobbat länge och mycket för sin arbetsgivare. Jobbet har verkligen betytt någonting för dem. De har känt att de gjort en viktig insats för andra, i stort eller i smått. Och priset de får betala är att de nu är utbrända. De dras med olika krämpor som är stressrelaterade. Som värk i kroppen som gör dem mer eller mindre invalidiserade. Som mental utmattning som påverkar hela deras sociala liv negativt. De orkar inte med ett vanligt jobb. De orkar inte med att ha ett privatliv heller. De känner sig utslitna, ”defekta” och dumpade på sophögen.

Och det gör mig så djävla förbannad!  Ja nu svär jag här på bloggen också men skit i det. För det är så jag vill uttrycka mig just nu. Hur har det kunnat gå så här långt?  Hur kan vi anamma och acceptera en sådan vidrig människosyn som gör att vi kan tillåta sådana ruttna värderingar? (Inte bara med de som är psykiskt utslitna p g a stressen utan också vår syn på till exempel dem som vi benämner ”äldre” men det får bli ett annat inlägg för annars blir detta en roman).

Det verkar som en slags kollektiv likgiltighet spridit sig. Varför? För att vi gett upp för vi tycker att det inte kommer att gå att ändra på ändå? Men – inget kommer ju att ändra på sig om man inte gör någonting. Eller åtminstone försöker. Inget. Så nu har jag bestämt mig för att skriva ett brev till min högsta chef. Ett brev där jag som anställd säger vad jag tycker om nuvarande personalpolitik. Jag vet inte om det kommer att göra skillnad men jag vill i alla fall försöka. Jag vill inte sitta tyst. Jag kan inte sitta tyst. Det går bara inte längre.

Annonser

Single Post Navigation

2 thoughts on “Nu är måttet rågat!

  1. Det är den där jävla ”arbetslinjen” som bryter ner vårt samhälle. Helt fel prioriteringar! Tacka vet jag Bhutan och deras brutto national lycka, det är sånt som borde vara viktigt istället!

    Gilla

  2. Det är tråkigt att samhället blivit som det är.
    Det är inte roligt att sitta i den sitsen med psykisk ohälsa, utbrändhet i kroppen, värk som ingen tar på allvar.
    Nu har jag ju ändå haft lite ”tur” som har en bra handläggare på fk men jag känner nu hur de börjar dra i mig.
    Gruvar mig för att eventuellt måsta kriga igen.
    Det tar på som attan, tär på energin jag inte har.
    Kram

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Olssons universum

Om att leva minimalistiskt, miljövänligt och hälsosamt, som sockerfri singel...

HomeHopeDreams

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

Millans Värld

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

Freja funderar

Filosofiska & feministiska vardagsfunderingar

Bigassfashion

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

%d bloggare gillar detta: