marreutanpardon

Med fötterna på jorden och huvet på skaft – och – bland molnen då och då…

Hur och när kan egenkärlek bli ohälsosam?

Egenkärlek. Det är mycket inne nu. Man skall tro på och älska sig själv. Man skall kunna tala väl för sig själv. Man skall ta för sig. Och så vidare.

Javisst är det bra att tro på och älska sig själv, för det är där allt bra kan ta sin början. Men, frågan är om (och när) det kan bli för mycket av det? För det är väl med den som med allt annat, det måste finnas en balans.

Men var går egentligen den där gränsen som avgör när den hälsosamma egenkärleken och tron på sig själv blir destruktiv? När man förlorar sig i sin egen ”härlighet” och glömmer allt och alla andra runt omkring?

Det är härligt med den tiden i livet när man hittar kärleken till sig själv. Född i början av 60-talet så var jag tjugo-någonting under 80-talet, ett decennium som många av oss som var unga då minns som en lycklig och glad tid där man verkligen fick chansen att ta ut svängarna. Allting skulle vara mycket och stort, ta bara det där med mycket hår, smink och axelvaddar t ex…

För mig så innebar 80-talet också en tid för positiv förändring när jag kunde blomma ut. Under hela min grundskoletid under 70-talet var jag ”utanför” de övriga i klassen, den där som alltid blev vald sist i skolgymnastiken, den som hade fel kläder o s v. Jag var i stort sett osynlig. De tyckte att jag var konstig och inte passade in. Jag å min sida, tyckte inte att de inte passade in med mig… Men i dag är jag tacksam mot dem som stängde mig ute. Tack vare dem har jag fått mycket användbara kunskaper (i bland annat) människokännedom, dyrköpta kan man tycka men ovärderliga. Så jag skulle vilja säga till dem: tack för hur ni betedde er, det gav mig kunskap – vad fick ni?

Så när jag kom till gymnasiet, som låg i en annan del av staden och där inga av mina tidigare klasskamrater syntes till, kunde jag starta om. Det var en underbar tid, en tid när jag tog reda på vem jag var och när jag gjort det kunde jag till slut börja älska mig själv. Det var början till en mycket produktiv utvecklingsperiod för min del.

Minns att jag läste ”Älska dig själv” av Wayne W Dyer och liknande böcker. Jag har alltsedan dess slukat all möjlig litteratur om självhjälp och psykologi.

Så det där med att utveckla egenkärlek kan jag ju då…

Men för att gå tillbaka till frågeställningen ovan:  var går den där gränsen?

Och märker man om och när man går över den?

Kan man undvika att gå över den?

Och viktigast av allt: Hur hittar man balansen och håller den?

Hur tänker ni?

Trevlig helg förresten! 😀

Annonser

Single Post Navigation

10 thoughts on “Hur och när kan egenkärlek bli ohälsosam?

  1. Oj, du beskriver ju mig! Grå och osynlig på högstadiet (lärarbarn, ingen ville förknippas med mig…) och sen blomma ut på gymnasiet bland nya kamrater. Läste ”Älska dig själv” och ”Sikta mot stjärnorna” och levde ut alla mina drömmar!

    Men det där med att älska sig själv. Jag tror det är bra att åtminstone tycka om sig själv, och känna sig själv, men det måste finnas kvar empati och solidaritet med andra. Annars blir det bara att alla står och skriker och vill att andra ska ”Respektera” dem, utan att de i sin tur ”respekterar” någon annan…

    Gilla

    • Ja, det är en fråga om att ge och ta. Jag tror också att om man går över den där gränsen, så märker man inte att man gjort det förrän man står där och gormar att alla andra skall rätta sig efter en själv. Då vill det till att de sätter ned foten…

      Gilla

  2. Bra blogg, bra fråga som alla borde ställa sig, personligen tror jag att det här med att älska sig själv inte är lika lätt för alla men att man som förälder kanske kan fösöka hjälpa till och bidra till att man ger barnen en God självkänsla och ett Gott självförtroende = därmed INTE sagt att mans skall ÄLSKA sig själv först och vara nr 1! I min roll som KBT-terapeut träffar jag ofta klienter som inte förstår hur dom skall kunna älska sig själva… så självklart börjar man med att man kanske kan försöka se bra saker hos sig själv för att kunna se bra saker hos andra, vilket bygger respekt och empati.

    – men det går lite till överdrift denna självutveckling och egoism som just nu skapar stark prestationsångest hos många HUR mycket man skall satsa på sig själv och VETA och KUNNA om sig själv… för det är inte helt enkelt att ta reda på det och det är en kontinuerlig resa med konstant utveckling och förändring, beroende på vilken fas du är i.

    Jag tror mycket på att Försök gilla dig själv, acceptera den du är och har du egenskaper som du skulle vilja förbättra jobba på dem…. behandla sedan andra lika, gilla/acceptera/respektera och självklart dom eller du själv kan ju jobba HUR mycket som helst med personlig utveckling men det handlar om att hitta ”inre frid” och acceptans. kramar till dig, gillar din blogg 🙂 /Eva

    Gilla

  3. Tack för din långa och intressanta kommentar! Och kul att du gillar bloggen 🙂

    Gilla

  4. Känner igen den där början av att vara utanför. jag är inte tacksam för mina erfarenheter. När jag fick börja om i en ny skola hade jag deras röster kvar i huvudet (med andra vuxnas negativa röster) så jag började i den nya skolan med att vara värst och vara med de värsta. Egenkärleken har jag inte hittat än. Jag tror att alla har olika gränser för vad man tål. Du kanske inte blev knäckt utan sporrad av att du såg att de var idioter och du var en annorlunda och intressant människa. Jag såg min erfarenhet bara som ett kvitto på att jag var fel.
    Intressant blogginlägg dock.
    Kram!

    Gilla

    • Visst är det så att vi alla har olika gränser för vad vi orkar med. Det är så synd när människor känner att de är ”fel”. Egentligen är det ju inte fel på någon av oss, vi har faktiskt alla rätt att vara som och dem vi är. Och by the way – du verkar vara en jättefin och intressant person! Kram på dig!

      Gilla

  5. Jag har aldrig varit utanför, har alltid haft vänner men däremot har jag oftast känt mig fel. Vi hade helt olika förutsättningar, vilket märktes tydligt i ungdomsåren.
    Jag håller på att lära mig vara lite ego, bry mig mer om mig själv, sätta mig själv före alla andra. Det är inte så lätt när man aldrig tänkt så tidigare.
    Balans, ja det är bra att ha. Får se hur det blir med min…*S*

    Gilla

  6. Det är rätt spår du är på låter det som. Och balansen hittar du säkert! Kram.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Olssons universum

Om att leva minimalistiskt, miljövänligt och hälsosamt, som sockerfri singel...

HomeHopeDreams

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

Millans Värld

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

Freja funderar

Filosofiska & feministiska vardagsfunderingar

Bigassfashion

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

%d bloggare gillar detta: