När bekräftelse blir en drog är det illa
I dag står det i den lokala tidningen att 40% av alla sjukskrivningar i Sverige i dag är p g a psykisk ohälsa. Och anledningen till denna psykiska ohälsa sägs då till stor del vara alltför stora krav som människor känner på sig själva. Arbetslöshet är en annan faktor. Det är hårt tryck på vårdcentralerna där det är långa väntetider för dem som söker hjälp med psykisk ohälsa.
Det vet nog de flesta av oss att den vansinniga takt vi lever i är i högsta grad skadlig. Ändå fortsätter vi på samma sätt. Varför?
Kan det vara så att vi blivit beroende av bekräftelse från omvärlden och kan inte få nog av den? Att den är som ett knark för oss. I sådana fall är vi illa ute.
Varför är det så viktigt att vara så jävla fantastiskt duktig?! Jag brukar inte använda svordomar i mina texter i onödan men nu klämde jag dit en…
Varför måste man i dag köra på högsta växeln hela tiden för att bli accepterad på livets olika områden?
Varför duger man inte som man är, med en (medelgod) prestation som är helt ok och som inte medför att man tar slut på sin inre glöd helt och hållet? Den där glöden som är ens gnista, livslust och ork?
Nej fy fan vad jag är trött på alla Bror duktig-förespråkare. Som höjer dem till skyarna som alltid kan ”leverera” och sänker dem som av en eller annan anledning inte kan det. Det är ingenting annat än elitistiskt och diskriminerande. Det måste finnas plats för alla människor, inte bara vissa utvalda.
Men kan vi lägga allt ansvar på att samhällets insatser skall hjälpa oss med vår ohälsa? Har vi inte själva ett ansvar för vår hälsa? Har vi inte själva ett ansvar att sätta ned foten och säga att nej, nu är det nog? Jo det har vi. Alla.
Nej, jag skulle vilja säga till alla dem därute som far fram i 180: sänk farten för i helvete för det är ingen som bryr sig om din insats – egentligen. Det är bara du som blivit beroende av andras bekräftelse och du håller på att bli förd bakom ljuset.
Det var det, nu känns det bättre…
Enligt Frk Svensson 
Efter att ha varit på andra sidan väggen och vänt så kan jag endast svara utifrån mig själv vad gäller det här ämnet.
Jag har kört på i minst 10 års tid och varit den där duktiga mamman/flickvännen/partytjejen/ kollegan och framförallt en av de effektivaste på min arbetsplats.
Och vi vet ju alla hur det går till på mc donalds.
Tills allt kom ifatt mig och kroppen kraschade.
Först fattade jag ingenting, trodde att den här kraschen berodde på en massa andra faktorer. Faktorer som visserligen hade ett finger med i spelet men det var inte allt.
Idag när jag ser tillbaka så inser jag att jag hela tiden strävade efter att vara den där ”perfekta” människan, den ”perfekta” bilden av” mig själv ”som ingen mindre än jag själv hade skapat i mitt huvud.
För min omgivning ställde aldrig sådana krav på mig själv, det var ju jag själv.
Hur mycket jag än var fröken duktig så dög det ALDRIG för mig, utan jag kunde alltid bättre.
Allt för att någon skulle se mig.
Sökte hela tiden bekräftelse på jobbet, hemma osv
Ofta var det ingen som ”såg ” mig och uppmärksammade mitt slit jag gjorde, för man var van att jag jobbade utav bara helvete.
Idag har det gått upp för mig vad i helvete jag sysslade med och jag inser vikten av balans och harmoni.
Även om det var ett helvete att ta sig upp till ytan igen så har det lärt mig att jag inte kan hålla på som tidigare.
Ur allt det där helvetet som väggen orsakade så har jag blivit starkare och klokare, även fast det var en för jävlig väg att gå.
Och den vägen önskar jag ingen för den är vidrig!
Idag jobbar jag fortfarande på att inte behöva vara den där perfekta kvinnan.
Den kvinnan som jag själv skapat i mitt huvud…..
Hoppsan vad långt det blev……. kram ❤
GillaGilla
Tack för din kommentar (det gör verkligen ingenting att den var lååång 😉
och tack för att du delar med dig). Det är viktigt att de som gått in i väggen talar om vad det handlar om, det gör det verkligt och därmed lättare att göra någonting åt för dem som är på väg i fel riktning. Kram.
GillaGilla
Intressant inlägg (som alla dina inlägg 😉 – jag har ju skrivit en hel del också om det här med prestationskrav, bekräftelse och ångest… som oftast går hand i hand. Jag tror på att vi redan som barn också måste få lära oss en sund inställning till vad som är ”good enough”. … både i privatliv och i arbetsliv för det ställs höga krav idag och är det på 1 ställe kanske det är ok men om det blir på 8 samtidigt där du är involverad i allt så blir det 8 ggr mer… hm. Ja och var ligger ansvaret? svårt att säga, självklart hos individen men det finns många också som inte vet var gränsen går eller när den var nådd.
– jag uppmanar ju alla chefer faktiskt hos oss att vara närvarande nog att även monitorera sina medarbetare när vi har dessa ”duktiga flickor och pojkar” som överpresterar och konstant överlevererar men hemma ja då måste man nog vara mer aktiv själv också vad gäller vänner, ställa upp och krav på sig själv.
Tål att tänkas på och jag håller med dig – ner med takten, mer här och nu och VILA är ok och ”good enough” läge. kramen
GillaGilla
Åh tack, tack 😀
Precis som du skriver är det inte alltid lätt för individen att veta var gränsen går, till ex vad det gäller att säga nej på arbetet… Jag har själv varit riktigt dålig på att säga nej, gett alldeles för mycket – men sedan jag satt upp gränser för hur mycket jag skall ställa upp, privat och i arbetet, har saker och ting blivit bra mycket bättre för mig på olika sätt.
GillaGilla
För tio år sedan brakade jag ihop (skrev om det på bloggen för ett tag sedan) och jag var inte den där duktiga flickan, jag var tvärtom väldigt bra på att säga NEJ mycket tydligt. Men vad hjälpte det när min chef inte respekterade mina nej utan lade på mig arbetsuppgifter ändå? Jag är fortfarande duktig på att säga nej, ännu duktigare än tidigare, och jag ser samma mönster hos min nuvarande chef. Hur han manipulerar medarbetare till att arbeta alldeles för mycket bara för att de tror att det ska ge högre lön eller roligare arbetsuppgifter. Jag tror att en del av problemen mycket väl sitter i individens syn på vad en själv ska prestera, men jag tror att de största problemet ligger i arbetsgivarnas cyniska syn på sina medarbetare. ”OK, hon orkade den uppgiften, då lägger jag på henne lite till…” tills medarbetaren stupar. Då skyller arbetsgivaren på att det är medarbetarens personliga situation som är boven, och så anställs nya… Gaggg, jag blir så arg på samhället som det ser ut i dag, där allt fler slås ut och får allt mindre stöd på sin väg tillbaka!
GillaGilla
Åh detta med dåliga och manipulativa chefer… Varifrån kommer de? Får de utbildning någonstans i hur man får människor att arbeta tills de stupar??! Jag tycker precis som du, att det är skit att människor slås ut och du må tro att jag var redigt förbannad när jag skrev detta inlägg. Notisen i min lokala dagstidning var det som triggade igång en fråga som ständigt gnager hos mig, hur stoppar man den här kusliga utvecklingen? Inte i morgon utan NU!
GillaGilla
Alla borde take a chill pill… Alltså jag orkar inte ens kommentera mer än så för det finns så mycket att säga om detta ämnet. MEN jag tycker att arbetet för att förbättra folkhälsan borde börja redan i högstadiet med regelbundna besök hos (kompetenta!) skolkuratorer och coaching för en bättre självkänsla. För med bra självkänsla behöver man inte bevisa så mycket för andra. 😉
GillaGilla
Det ligger helt klart någonting i detta. Man kan inte helt lätt föra den som har en bra självkänsla bakom ljuset!
GillaGilla