Människospillra
I morse på väg till jobbet såg jag en människospillra. Vi jobbade på samma arbetsplats under det sena 80-talet. Det kom jag på efter en ganska lång stund. Ni vet, man känner igen någon fast det gått en lång tid. Folk kan förändras mycket, på det ena eller det andra sättet. På den tiden var han en riktig charmig kille, populär bland tjejerna. Festprisse. Social och rolig.
Nu var han … en människospillra. En sönderknarkad uteliggare. Trasiga kläder, mager som ett skelett. Han linkade fram, verkade ha drabbats av någon neurologisk sjukdom som gjorde honom skakig och darrig. I ryggen på hans jacka en lång reva där tyget bara hängde. Det var så tragiskt att se att det gått så mycket utför med honom.
Det är konstigt hur man beter sig när man ser en person som är så illa åtgången. Man tittar liksom bort, försöker att inte låtsas om honom. Ett grymt beteende från omgivningen.
Medan jag gick in på jobbet funderade jag på om jag hade kunnat hjälpa honom där och då. Jag vet inte. Jag var på väg till jobbet. Men jag skämdes över att jag inte ens tänkte på att anstränga mig mera. När jag såg honom där undrade jag hur länge han hade kvar. Jo, jag hade velat hjälpa honom. Men hur?
Enligt Frk Svensson 
Vilken underbar medmänniska det bor inom dig.
Det är nog en av anledningen att så många väljer att inte göraaaaaaaa mkt mer än att titta åt andra hållet.
Det är svårt att hjälpa när man inte vet hur man ska hjälpa…
Det är synd..
Kram
GillaGilla