Utbränd – varför så vanligt i dag?
Jag tycker att det här med utbrändhet är intressant eftersom begreppet är ett av vår tids hälsoproblem.
Jag läste psykologi/grund på högskola för ett par år sedan och gjorde då ett försök att fördjupa mig i just begreppet utbrändhet men utan någon större Aha-upplevelse. En av de frågorna jag ville ha svar på var varför vissa individer drabbas lättare av utbrändhet. Nu har jag inte grupparbetet framför mig (ligger väl i ngn av våra s k ”arkiv-garderober” härhemma) men jag vill minnas att det handlade mycket om faktorerna omständigheter, omgivning och personlighet. Men det är förstås mycket mera komplext än så.
Jag tror i alla fall att s k eldsjälar kan ligga i risk-zonen. De som verkligen brinner för någonting. De som vill mycket. De som ser sitt mål därframme och verligen vill dit. När man brinner för något kan man ju verkligen jobba 24/7, det vet alla som är sådana. Själv är jag nog en eldsjäl också. Har väl varit framme vid den berömda väggen och tittat på den men har än så länge kunnat undvika att springa in i den. Eller gå in i den. Men jag måste erkänna att jag har haft vissa symptom och har det fortfarande stundtals. Tills jag sätter stopp. För jag vet var gränsen går. Tror jag. Men man kan aldrig vara säker. En dag kanske jag vaknar och inte orkar stiga ur sängen. Det har man ju hört talas om.
Men varför är det så vanligt i dag? Är det för att samhället är i en sådan omvälvande fas? Att vi lever i en ganska otrygg tid samtidigt som det krävs av oss att vi skall vara helt fabulous och alltid prestera på topp, hemma och på jobbet? Är det för att det finns mycket som vi vill/behöver ändra på och att vi har svårt att mobilisera kraft och resurser till att göra det? Att tiden aldrig verkar räcka till och varför det egentligen? Varför, varför, varför…
Jag menar, ambitiösa människor har det alltid funnits. Eldsjälar likaså. Men frågan kvarstår och maler i mitt huvud: Varför blir så många utbrända i dag?
Förvirrade tankar en förvirrad och ”overloaded” torsdag…
Enligt Frk Svensson 
Samhället har vissa krav på oss människor idag, man ska ha ett fint hem, man ska ha ett bra jobb man ska ha väluppfostrade barn mm
På toppen av berget ska du jobba som en gnu, ta hand om familjen och ha den perfekta kroppen….. inte konstigt väggen kommer förr eler senare.
Härligt att du lyckats undvika den =))
kram
GillaGilla
Här var du:-) kul! Fin blogg du styrt upp! Ja intressant det där, eller så är det att vi i dag kan sätta ett namn på ett symptom som man förr kallade något annat, och på medeltiden typ dog av när man var 32? men helt klart omstänigheter i kombo med ens personlighet, Hälsar köpenhmasnmorsan som ofta hänger on the edge;-)
GillaGilla
Tror man ska vara nöjd med det man presterar och gör så länge man gör sitt bästa i det man förmår och som känns bra. Jag har sorterat bort många måsten. På helgen tex fixar och pular jag med hemmet, tvätt, disk etc men vid 16 tar jag helg. Då vill jag sätta på musik, ta ett glas vin, bläddra i någon kokbok, tidning eller läsa bok. Sen laga lördagmiddag i lung och ro och njuta av kvällen. ÄVEN om jag inte är ”klar” med allt så är jag klar för den dagen och nöjer mig med det. Måste balansera upp med ”må bra ”saker. Ofta får tex disken vänta för jag kanske inte bloggat klart, tycker det är roligare än disk och prioriterar det, även om ju disken sen blir gjort såklart. Men vet många som inte kan sätta sig ner och göra något roligt förrän diskbänken är ”ren”…ja alla är vi olika. Säger bara ta istället vara på det som är viktigt för dig själv och det som får dig att må bra, om än det nu är disk, böcker, promenader eller datorn…man vet ju aldrig….man kanske bara har ett liv…och hur långt det är vet man aldrig! Kram
GillaGilla
Jag har ju varit ”utbränd”, eller haft stressymptom som min diagnos var, jag hamnade aldrig i utmattningsdepression. Jag har aldrig varit en duktig flicka, jag har alltid varit bra på att säga nej och stopp, men jag hamnade ändå i en ohållbar arbetssituation. Jag tror att det ökande antalet beror på olika saker. Det ena är att tempot i arbetslivet blivit högre samtidigt som välfärdssystemet monterats ner så att livet i övrigt oxå blir tyngre. Jag tror oxå att det här fanns tidigare fast det inte kallades så. När jag var liten hade jag till exempel en extrapappa (en granne i byn som var supersnäll) och han var sjukpensionär. Han vaknade en dag och orkade bara inte gå till jobbet…. Då fick han så småningom bli sjukpensionär, men idag ska du upp och tillbaka till jobbet snabbt som attan, inte ens en sjukskrivning innebär att du kan vila…
GillaGilla
Intressant frågeställning. Tror också att det hänger ihop med att vi är tillgängliga all vaken tid på våra iphones, ipads, datorer och you name it. Det är en stress i sig på toppen av allt det andra som ska hinnas med på jobbet och hemma. Och ibland vill man kanske träffa någon kompis också men det orkar man knappt för att livet suger musten ur en. Sen tror jag att många människor faktiskt inte gör det de egentligen vill och bränner ut sig av den anledningen. Kram
GillaGilla