marreutanpardon

Med fötterna på jorden och huvet på skaft – och – bland molnen då och då…

Livet – ett sammelsurium eller en labyrint?

Marre goes existential:

Ibland funderar jag över vad vi gör här och varför. Vi föds, lever vårt liv och sedan dör vi. Om man funderar över hur gammalt Jordklotet är så är ett människoliv kort. De flesta av oss lämnar in innan 100-årsstrecket. En del dör alldeles för tidigt av olika anledningar. Vad är meningen med livet? Egentligen? En bekant till vår familj sade en gång att någon hade sagt att livet är ett ”sammelsurium” (enl ordboken ”virrevarr”).

Om man frågar runt lite så får man olika svar beroende på vem man frågar. En del säger att familjen är viktigast, att få barn. För andra kan jobbet eller karriären viktigast, för någon som till exempel är forskare.

Somliga säger att meningen med livet är att man skall lära sig olika saker, detta gäller oftast dem som tror på reinkarnation, d v s att när man avslutar sitt liv så lever själen vidare och färdas till en annan dimension där den antingen uppehåller sig för en kortare eller längre tid eller så väljer den att inkarnera i en ny mänsklig kropp. Jag tycker att detta låter ganska käckt, eller för att vara mera seriös, det låter hoppfullt och faktiskt ganska spännande. Det skulle ju innebära att allt inte är slut när man dör, att det istället kan vara en början på någonting nytt.

Många gånger har jag tänkt på hur olika våra liv ser ut. Lika men ändå olika, precis som vi människor är. En del föds in i en tillvaro där de har allt från allra första början, i alla fall allting materiellt. Men har de det allra viktigaste för en människa, har de kärlek? Kanske har de det, kanske inte. Eller så föds man in i en tillvaro som inte är materiell, där man är mycket  mycket fattiga men kanske finns det istället kärlek? Eller så gör det inte det. Då kan man tänka sig att det blir tufft, minst sagt.

Men det vet ju de flesta att det finns väldigt många människor som inte har det bra materiellt och inte heller när det gäller kärleksfullhet. Mina tankar går först och främst till alla de barn i världen i dag som lever ett liv som för oss här i vår välfärd ter sig som en verklig mardröm. De barn som inte har vare sig föräldrar eller ett hem, de som lever från dag till dag, utan föräldrar, utan hem, utan mat och – utan kärlek.  De som vi kallar gatubarn. Sedan alla de som är sjuka, handikappade…

När man pratar om reinkarnation så sägs det att det är själen som väljer vart den vill hamna, att den väljer sina föräldrar, att den väljer vilket liv den vill ha och att den väljer just det livet för att den vill eller behöver lära sig någonting. Detta kanske ter sig ganska dumt: varför skulle någon frivilligt välja ett liv i lidande? De flesta tänker att de ifall de fick välja skulle man förstås välja ett liv i rikedom, ett liv som är behagligt på alla de sätt. Visst har ju många av oss säkert drömt om att vara rika (och helst kanske också berömda)!?

Men vem vet hur själen resonerar? Själen, det som sägs vara den ”högre” versionen av oss själva, själen som är befriad ifrån egot. Själen som dväljs i en högre verklighet.

Man kan ju fundera sig halvt fördärvad över Livets mysterier men det är väl också det som är grejen med det hela. Tänk om allt var helt avslöjat, stod helt klart? Vad skulle vi då sträva efter? Vad skulle vi  söka efter? Tråkigt skulle det vara. Nej, jag vill gärna tro att livet är till för att vi skall söka, lära och förhoppningsvis finna. Kanske kan man se livet som en labyrint, man irrar omkring i, söker en väg (eller flera) som eventuellt kan leda vidare. Ibland går man rätt och ibland går man fel. Kanske finner man det man söker, kanske inte. Och om man nu inte finner det man söker för tillfället, ja då har man ju andra alternativ, eller om man så vill, andra vägar i labyrinten att gå…

För när allt kommer omkring så är det skillnad på ”sammelsurium” och labyrint eftersom det bakom en labyrint finns en tanke, en plan, den har en in- och en utgång… Så jag vill nog hellre se livet som en labyrint än som ett sammelsurium. 🙂

Hur tänker ni om meningen med livet?

Nej nu kallar min verklighet på mig, ha en fin torsdag!

Annonser

Single Post Navigation

5 thoughts on “Livet – ett sammelsurium eller en labyrint?

  1. Köpenhamns morsan on said:

    hm, ja de är de stora tankarna man brottas med i omgångar! Vad är meningen med allt det här? skall man bara jobba, sova, äta och dö? och fylla upp detta med några resor och lördagsmiddagar? man kan bli nästan deprimerad när man tänker så…men samtidigt så ÄR det ju livet. Det vi gör det vi är! Jag tror det är individuellt! Jag läste att man skall eftersträva att hamna i flow så ofta som möjligt för det är där vi uppnår högst möjlig nivå av livskvalitet och vad som flowet är det är ju heeeelt olika! Det tycker jag passar när jag är i flow i nåt projekt eller aktivitet, då känner jag mig nöjd länge efteråt: Så ja en labyrint där man söker efter de små ”pauserna” att stanna upp och vara på…så man inte jagar igenom..öh flummigt värre…ha det!

    Gilla

  2. Jag tror att man ska vara öppen för det som livet erbjuder och sen vara generös och hjälpsam mot andra. Jag försöker leva på ett sätt att jag är nöjd med det jag har. Jagar inte efter mer. Försöker ägna mig åt människor och vårda mina relationer.Om livet fortsätter efter döden så blir det en bonus.

    Gilla

  3. Jag tror på lite allt möjligt, en blandning av Vanna och Köpenhamnsmorsan och dina tankar… här och nu, uppleva, skapa, lära sig och lära ut! njuta, fokusera på att nå en högre nivå som människa och medmänniska, lära sig se det lilla och lära ut balansen mellan kropp, själ. Sedan finns det ju så mycket som inte går att förklara om man nu tror på Universum, Gud, God kraft e dl – varför finns det sådant vansinnigt lidande och elände… alla vill nog tro dock på Liv efter detta! Jag tror på energi och olika nivåer av medvetande ;-), kram

    Gilla

  4. veramodig on said:

    Så klart det finns ett liv efter detta… det måste det bara göra! För i nästa liv ska jag bli konståkerska, jag missade att man var tvungen att börja i tidig ålder. Så som överviktig tolvåring var en trippel Salkov väldigt avlägsen. Jag liknade mer en kvinnlig version av Charlie Chaplin som drog sig fram längs sargen på isbanan. Men det har jag tänkt ta i nästa liv, så det bara MÄSTE komma en andra chans 🙂
    Btw…jag läser din blogg med glädje och ler!
    Kram till dig!

    Gilla

  5. Håller med i nedanstående talare, och när man lever med en ”näradöden” sjukdom som jag gör, känns det som jag måste tro på ett liv efter detta. Skulle det ta slut nu i ”unga” år så måste det finnas något annat, men vad vet jag inte…och jag måste få se mina barn igen eller ”se” dem medan jag inte finns…
    Annars känner jag att man måste ta vara på det man har, göra det som känns roligt, rätt och fint..såklart att det finns tråkiga saker man måste göra, men då får man göra det bästa av dem! Kram

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Olssons universum

Om att leva minimalistiskt, miljövänligt och hälsosamt, som sockerfri singel...

HomeHopeDreams

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

Millans Värld

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

Freja funderar

Filosofiska & feministiska vardagsfunderingar

Bigassfashion

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

%d bloggare gillar detta: