marreutanpardon

Med fötterna på jorden och huvet på skaft – och – bland molnen då och då…

Där som barn jag lekt…

Har ju varit en alldeles underbar dag i dag också…

Jag och dottern struntade i all tråkig marktjänst hemma och satte oss i bilen. Jag sa: ”Du får bestämma vart vi åker”. Och hon ville åka till morfars stuga. Det är så fint att se henne springa längs grusvägar så som jag gjorde, uppleva sommaren som det stora äventyr det är när man är barn.

Nu kommer jag att bli redigt sentimental och nostalgisk så har ni svårt för sådant, varning!

Morfars stuga. Denna plats.

Där finns de, alla mina barndomsminnen. Där satt jag och ugglade inne på mitt rum i ensamhet och funderade över livet, där badade jag varje dag, hela sommaren, oavsett väder (möjligtvis undantaget åska) tills sommarlovet var slut och det var dags att återvända till civilisationen. Där fanns hästar som man kunde rida på, alldeles lagom stora, helt gratis i utbyte mot att man skötte om dem vilket ju bara var ett sant nöje. Tycker fortfarande att hästar är helt underbara djur. Där fanns spännande platser som skogen som med barnets ögon tycktes vidunderligt stor och spännande, där fanns bäckar, dammar och vackra och trollska gläntor med mjuk ljusgrön mossa…

Ja, jag kan inte räkna upp allt för det skulle nog bara bli trist men så mycket kan jag säga att jag faktiskt hade underbara somrar som barn. I alla fall de jag minns. 🙂

Det känns så specielllt att återvända, var gång. Denna gången fanns det också ett stråk av vemod. Kanske kommer jag inte att kunna återvända dit så länge till. Min far funderar på att sälja stugan. Sälja ut hela min barndom känns det som. Och jag kan inte köpa den, av olika anledningar. Han behöver pengarna, annars hade han förstås gett den som gåva till mig. Men allt som finns där, alla minnen. Farmor och farfar finns där… minnen av kalas och glädje. Och inte minst minnen av mamma. Åh det känns inget vidare.

Men samtidigt, det var ju då, den tiden, den kommer aldrig tillbaka. Jag har minnena räcker inte det? Kanske inte. Jag hade ju också sett framför mig hur jag skulle göra det fint där inne den dagen  jag skulle få ta över den. Så som jag skulle vilja ha det. Måla, möblera, allt… Och så kanske det inte går. Jag har gråtit en skvätt. Det lättar lite men det känns ändå bittert. För sedan, om den försvinner från oss, från mig, kommer jag aldrig att kunna åka dit och vandra runt på tomten och njuta, där på den där underbara platsen. Där som barn jag lekt.

Annonser

Single Post Navigation

3 thoughts on “Där som barn jag lekt…

  1. Åh vad synd att du inte kan köpa den. Men dina fina minnen har du ju kvar! Kram

    Gilla

  2. Härliga barndomsminnen..
    Kram

    Gilla

  3. Jag och mina syskon äger gården där mina föräldrar bor och där min pappa, och hans pappa innan dess levt hela sina liv. Men när inte pappa och mamma finns kvar får vi lov att sälja den, den ligger för långt ifrån våra liv för att vi ska kunna ta hand om den på ett bra sätt. Det kommer att bli riktigt tufft att ta det beslutet och fixa det…

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Olssons universum

Om att leva minimalistiskt, miljövänligt och hälsosamt, som sockerfri singel...

HomeHopeDreams

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

Millans Värld

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

Freja funderar

Filosofiska & feministiska vardagsfunderingar

Bigassfashion

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

%d bloggare gillar detta: