marreutanpardon

Med fötterna på jorden och huvet på skaft – och – bland molnen då och då…

God vård (?), del 2

Jag fick ringa själv till avdelningen för de hörde aldrig av sig. Naturligtvis.

Sedan åkte jag upp och hälsade på min gamle sjuke far. Denna dagen var allting lugnare. Han hade kunnat landa och ta igen sig. Ätit bra men sovit sämre. När jag frågade sköterskan vad som var planerat fick jag veta att det som var viktigast var att hålla koll på det här enorma blåmärket som blivit och som nu denna dag spruckit så att man såg rött kött på sina ställen i huden… inget för äckelmagade detta. Nej jag skall bespara er vidare detaljer. Sedan var det lite olika undersökningar som skulle företas, som röntgen av lungorna. När jag åkte hem på söndag efter besöket var allt lugnt. Pappa var lugn och mådde bra.

Måndag förflöt och pappa var nöjd med tillvaron. Måndag kväll ringde telefonen mitt under nattning av min lilltjej. Pappa var ursinnig eftersom man ville flytta honom p g a att det kommit in en patient som behövde platsen mera än honom. Rutinerna på en akutavdelning är sådana, lite som djungelns lag fast tvärtom, den svagaste kommer först. Så nu ville han åka hem. På en gång. Någon mera flytt ville han inte vara med om. Förståeligt i hans tillstånd. Varför skall man flytta runt gamla sjuka människor på detta sättet?? Sunt förnuft säger ju att det inte är önskvärt.

Pappas fru hade försökt att lugna honom i telefonen utan resultat så jag fick försöka. När jag ringer till hans rum-telefon meddelar en röst att telefonen är avstängd för inkommande samtal efter kl 21. Jaha. Jag ringde upp sköterskan och frågade hur man skulle lösa detta. Som genom ett mirakel hade man då lyckats att ordna en plats åt den andra patienten så att pappa slapp flytta ännu en gång och vi kunde andas ut  eftersom vi kunde känna att pappa inte skulle rymma sin väg. Jag somnade helt utmattad för att vakna till ännu en solig morgon…

Åkte till jobbet i vanlig ordning. Efter någon timme ringer telefonen. Det är pappas fru som meddelar att hon skall hämta honom. Han skall åka hem, har blivit utskriven. Jag får hjärtat i halsgropen. Tycker det känns tidigt. Armen såg ju ond ut i går också. Jag går upp till avdelningen där han ligger för att kolla upp saker och ting.  Ser inte till någon sköterska just då så jag går direkt in på pappas rum där han sitter och ser väldigt trött ut. Han har inte sovit på hela natten och säger att det skall bli skönt att åka hem. Jag kan inte se hur armen ser ut eftersom han påpassligt dragit ned skjortärmen över densamma. Jag känner honom tillräckligt för att veta att han inte vill visa den. Så jag struntar i att fråga.

Efter att ha suttit hos honom en stund går jag ned till jobbet igen. Känner mig maktlös och tom. Jag tänker: ”jaha, jag får väl lita på expertisen då, har de bedömt att han kan åka hem så har de väl det”. Men jag känner mig inte trygg med den tanken. Tänker på att om några dagar kan mardrömmen mycket väl starta om igen, han blir dålig och allt börjar om från början.

Alla de här gångerna vi har varit inne har det känts som att ingen är intresserad av att hjälpa honom att bli frisk. Informationen och kommunikationen med oss anhöriga har varit under all kritik. Ingen talar om för oss vad som gäller eller vad som skall hända härnäst. Precis som förra gången han låg inne blir han hemskriven utan att man egentligen har kommit fram till någonting och med besked att han kommer att kallas hemifrån för vidare undersökningar. Vidare undersökningar… som bara är jobbiga och inte ger något vid handen. Inte konstigt att han tappat förtroendet för sjukvården (och för mycket annat i samhället). Han har gjort samma resa hela tre gånger nu. Han har själv sagt att han bara vill dö ifrån alltsammans, att det vore det bästa. Det är hemskt att höra en när och kär säga det. Han är 76 år. Ingen ålder med dagens mått mätt.

Jag tänker för mig själv att man har en väldig tur så länge man får vara frisk och slipper att söka vården, för frågan är hur stor chans man har att komma frisk ut från sjukhuset. Och jag skäms faktiskt just nu för att vara anställd inom en vård som nog inte kan kallas helt god. Inte som jag ser det. Och jag funderar  också på hur man skall göra något åt saken och vem som kan göra någonting åt det. Själv skall jag börja med att påpeka bristerna i detta egna fallet.

Annonser

Single Post Navigation

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Olssons universum

Om att leva minimalistiskt, miljövänligt och hälsosamt, som sockerfri singel...

HomeHopeDreams

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

Millans Värld

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

Freja funderar

Filosofiska & feministiska vardagsfunderingar

Bigassfashion

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

%d bloggare gillar detta: