marreutanpardon

Med fötterna på jorden och huvet på skaft – och – bland molnen då och då…

Att välja mellan pest och kolera

Min pappa är sjuk. Allvarligt. Han har tagit bort en polyp i tarmen och man misstänker att på stället där den växte finns stor risk att det kan utvecklas cancer.

Mamma dog av äggstockscancer i början på 70-talet. Pappa förlorade en älskad livskamrat och jag och min bror vår mamma. Det han berättat om sin upplevelse av den processen är helt hjärtskärande. På den tiden var förstås inte cancervården så bra som i dag och efter att mamma fått sin diagnos gick det väldigt fort mot slutet. Han har berättat om hur det var då. Hur han vakade över henne, dag och natt medan vi barn fick vara hos farmor och farfar. Han har berättat och ångest och skräck. Om hur han bevittnade min mammas dödsångest och hennes kamp mot döden. Om vanmakten över att bara kunna se på utan att göra någonting, att det fanns desperata planer som det var en väldig tur att de aldrig genomfördes. Om ögonblicket då hon för alltid somnade in och lämnade oss för att aldrig komma tillbaka till den här världen.

Alltsedan mamma dog har pappa avskytt allt vad sjukvård heter. Han anser att åker man till sjukhuset, då blir man inte friskare utan tvärtom, nej man kan rentav dö. Man vet förstås att flertalet som åker dit kommer hem igen i ett bättre skick som sig bör. Men det finns fall som är motsatta också, dessvärre. Tyvärr har den senare varianten besannats för pappa den senaste gången har var där. Han var då inlagd för utredning och under den tiden blev har nonchalant behandlad och råkade ut för en både tråkig och plågsam incident som ingen på den avdelningen verkade bry sig om att varken be om ursäkt för eller att utreda. Även jag blev förbannad på handläggningen. Skall nämnas att jag arbetar på samma sjukhus.

Sedan någon vecka har han börjat få symptom på försämring igen, bland annat med svåra hudutslag på ställen där det är svårläkt. Han vet vad det betyder, att han förr eller senare hamnar hos sjukvården igen eftersom utslagen är av en sådan karaktär att de inte kan ignoreras och de är inget man kan lägga om hemma i längden heller. Han har ångest, dels för han vill slippa komma dit alls och dels p g a det faktum att han är gammal och sjuk. Hans tankar kring detta går nog som så, att om han kommer in på sjukhuset i det skick han är nu så kanske detta blir den gången då han inte kommer levande därifrån. Jag förstår hans ångest men kan inte mer göra än att försöka övertyga honom om att det bästa är att söka nu med en gång. För så mycket förstår han nog själv också, att nu är det faktiskt såpass illa att han inte klarar att bli bättre på egen hand. Snacka om att ”välja mellan pest och kolera”…

Annonser

Single Post Navigation

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Olssons universum

Om att leva minimalistiskt, miljövänligt och hälsosamt, som sockerfri singel...

HomeHopeDreams

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

Millans Värld

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

Freja funderar

Filosofiska & feministiska vardagsfunderingar

Bigassfashion

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

%d bloggare gillar detta: