marreutanpardon

Med fötterna på jorden och huvet på skaft – och – bland molnen då och då…

Mobbning ger ärr för livet

Mobbning. Ett begrepp som inte borde finnas. Men, den finns och den måste bekämpas. Det är nu år 2012 och människan är denna planetens intelligentaste varelse men  fortfarande kan vissa inte bete sig civilicerat mot sina medmänniskor.Det finns en massa olika fakta om mobbning men jag har egen erfarenhet av detta och det känns viktigt att få ut den i etern. Jag gör inte anspråk på att det jag skriver är rätt men det är mina tankar hursomhelst.

Jag var mobbad hela grundskoletiden. När jag slutade grundskolan kände jag mig fri. Då startade jag om mitt liv, det var början på det liv som jag kan njuta av i dag. Men det tog en väldig tid att acceptera att jag varit mobbad och att bygga upp självförtroendet. Jag måste fortfarande ibland tampas med dessa gamla demoner för ärren sitter där för alltid och oundvikligen gör livet att man ibland törnar emot dem och då kan det kännas rejält.

Att vara mobbad är inget mindre än en själslig tortyr. Otroligt nog är vuxenmobbing väldigt vanligt. Man tycker ju att vuxna människor borde veta bättre. Men mobbning är alltid värst när det drabbar barn och unga eftersom de är så enormt sårbara.

När man är mobbad vaknar man varje morgon med ångest. Om man alls har lyckats att få någon sömn. Sorg och skuldkänslor kan göra att man ligger vaken natt efter natt. Man undrar vad för hemskt som skall hända denna dag. Vem som skall säga eller göra något elakt och om och hur man har någon strategi för att förhindra att det skall ske. När man ser sina plågoandar rister det till djupt inne i hjärttrakten, man bli rädd. När de närmar sig får man ångest som gör att det låser sig totalt känslomässigt och man blir oförmögen att försvara sig.  Det är mobbarnas mål, att man inte skall kunna försvara sig. Mobbare mobbar också gärna inför publik. Detta för att offret skall känna sig än mera förnedrad och kränkt. Då känner de sig starka. Den mobbade står där med skammen över att inte få vara accepterad. Att inte få vara med. Att inte få höra till. Att vara den det är fel på. Att inte duga. Att vara osynlig. Man går hem med en klump i magen för hemma vågar man inte berätta att man inte duger. Vem gör det frivilligt? Lärare kan ha svårt att hantera mobbing också. En del ser den men ingriper inte. Tyvärr har jag varit med om att en lärare deltog i mobbingen. Då är man som barn/ungdom totalt utlämnad. Lärare som har modet att ingripa är sällsynta men förstås guld värda…

Jag fick alltid lära mig att vara stark för den som är svag, alltså att försvara den som inte kan försvara sig själv, det blev naturligt för mig att vara det eftersom min bror är handikappad. Att slå på någon som redan är svag är som jag ser det, inget annat än ren feghet. Jag vet faktiskt inte hur en sådan människa fungerar som gör det. Men jag tror att en människa som mobbar är sårad eller arg för när det gör ont i kroppen eller som när det gäller mobbning, i själen,  kan man bli aggressiv.

Så jag tänkte på det för att kunna förlåta mina plågoandar, att de själva var plågade själva och därför plågade de mig. Det gjorde mig också starkare att se det så.  Att förlåta är att släppa ilskan, sorgen och nederlaget fritt, ut från kropp och själ. Att förstå att det inte var mitt fel. Att slippa ha skuldkänsla för att jag var en mobbad stackare. Kanske någonting viktigt i deras liv saknades och då fick jag bli slagpåse. Såg de att jag var en snäll människa som de kunde släppa ut sin ilska på utan att få den vedergälld? Eller trodde de att jag liksom skulle absorbera deras smärta och att den då skulle försvinna? Jag vet inte. Jag vet bara att mobbningen trots att den var grym har gjort mig till en starkare människa och att den har hjälpt mig att få en mycket stor människokännedom som jag i dag har en mycket stor nytta av både privat och i mitt arbete. Ingen dålig utdelning.

Jag förundrar mig dock fortfarande över att ingen av mina forna plågoandar har bett mig om ursäkt fast de haft chansen. Inte heller de som stod bredvid och såg på. Det tycker jag är sorgligt. Vi lever ju bara ett liv (åt gången!?) och under det är väl en av meningarna att vi skall försöka bli bättre människor. Jag vet att det är svårt men försöka duger väl.

 

Annonser

Single Post Navigation

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Olssons universum

Om att leva minimalistiskt, miljövänligt och hälsosamt, som sockerfri singel...

HomeHopeDreams

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

Millans Värld

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

Freja funderar

Filosofiska & feministiska vardagsfunderingar

Bigassfashion

Med fötterna på jorden och huvet på skaft - och - bland molnen då och då...

%d bloggare gillar detta: